På låtsas och på riktigt

Vilken fräsch annons, raring.

Det är mycket möjligt att undertecknad börjar tappa greppet, men stay with me ett ögonblick, kära vänner. Jag menar - är allt okej nu för tiden bara man gör det med en ironisk blinkning? Till och med jag som alltid närt en häftig passion för vår sjuttiotalistgeneration och som med stolthet bär det (metaforiska) X:et i Generation X på bröstet börjar undra om det inte är dags att sätta stopp för de här dumheterna. När jag såg annonsen ovan trodde jag för ett ögonblick att det var femtiotalet som knackade på och ville ha sin kvinnosyn tillbaka. Uppdollade damer draperade på biffiga bilar, säljer det fortfarande? Eller förresten, svara inte på det.

En riktigt rar man försökte tidigare i år förklara för mig att en annan speciellt konstig annons skulle ses som rolig, jag fattade nada. Måhända har jag ingen humor. Men jag är i alla fall, till skillnad från Winonas Ryders rollkaraktär i Reality Bites, kapabel att definiera ironi. Och använda den. Det är väl du också, troligen. Så om jag slår dig på käften, är ditt näsblod ironiskt då?

Allt är upplyst

Jag vet att ni redan känner till Abigail Ahern men hur kan man inte falla handlöst för hennes excentriska lampor? Så fåniga och så underbara på samma gång.

"Varde ljus" är sannerligen en devis som håller än i dag. När designistor ska tipsa om var man ska lägga sina surt förvärvade slantar brukar de ofta säga åt en att investera i belysning - där ska man visst få mest bang for one's buck. Och vem tackar nej till det? Här är några sötnosar till lampor som jag sprang på under designveckan i London (och en från Maison & Objet).

Glaslampor fanns det en hel del av i montrarna som synes. Här ser vi några från Curiousa & Curiousa. Stiligt med färgat glas, tycker jag. Handgjorda i Dirbyshire.

Det här är ju för tjusigt. Penelope Batley berättade att hon vill skapa vackra saker som samtidigt inte är helt allvarsamma. Hon lyckas utmärkt, ren poesi. Påminner lite om den här, eller hur?

Heather Gillespie blåser sitt glas själv och flyttade till och med till den avlägset belägna staden Kamenický Šenov i Tjeckien, som är känd för sin utsökta glastradition, och bodde där under ett år. Hon har till den här bedårande kollektionen hämtat inspiration från den marina världen, från musslor och ostron.

Det här är belysningsmotsvarigheten till en ostronkoloni.

Rothschild & Bickers hade en hel del rart i sin monter. Deras glaslampor med tygfransar har flaxat runt i magasinen tidigare men jag tycker att dessa med liten guldkrona är minst lika söta.

Kappan

Det här med förväntningar...

 Ni vet det och jag vet det - förväntningar är A och O för ett olyckligt liv. Ändå verkar jag inte kunna hindra mig själv. Det hela är verkligen högst beklagligt. Detta är så klart på intet sätt nyheter men aktualiserades åter i morse när jag som vanligt läste Dagens Nyheter, vilket väl ger det någon slags dagsfärska. Po Tidholm, vars namn för övrigt länge omdebatterats i min bekantskapskrets, finner sig i evigheters evighet besviken på Tom Waits för att denne inte längre låter som på debutplattan. Och han verkar, liksom undertecknad, lite matt på sin egen inställning.

Nu har jag inte längre några starka känslor inför ovan nämnda musiker, efter att ha kommit över ett kort svärmeri i tonåren. Mitt problem är snarare kläder som lovar runt och håller tunt. Eller, om jag ska vara riktigt ärlig, kanske det är så att jag helt enkelt har orealistiska förväntningar. Fy, fy. Men hur vet man vilka förväntningar som är orealistiska? Jag försöker bara göra som amerikanerna och tänka mig till framgång - if you wear it, he will call. Ska försöka bota mig själv genom att sträckläsa Barbara Ehrenreichs Gilla läget: Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande, men har den passande nog för tillfället utlånad till en kompis. 

Vilka stackars plagg är det nu som ligger på minus, undrar ni möjligen efter den här ettriga tiraden. Det är ju en befogad fråga. Faktum är att överst på listan tronar för närvarande en persedel som jag inte ens har vågat bära ännu: den omskrivna kappan från By Malene Birger som jag i ett anfall av just positivt tänkande slog till på. Lite smicker kan också ha gjort sitt till, tack så mycket. När jag halade fram visakortet såg jag i vilket fall framför mig hur vi tillsammans skulle gå på kultiverade kalas, dricka chica cocktails på dekadenta speak-easy och...slå oss ned i baksätet på dyra bilar. Ett helt nytt liv bredde ut sig inför mina förundrade ögon. Förväntningarna på kappan var/är så storslagna att man bara måste tänka på Gogol. När man inte tänker på Jackie Kennedy Onassis förstås.

Men jag utlovar härmed bot och bättring. Ska försöka vrida ned förväntningarna (en smula) i framtiden och inte utsätta min oskyldiga omgivning för slikt gnäll. Ha - där kan man snacka om en förväntning redan nu på gränsen till att komma på skam.

Himmel över London

Trivsamheter till salu på Portobello Market.

Har precis avslutat den charmerande skvallriga och förment fåniga Love in a Cold Climate. Avgudar den naturligtvis, som man bara måste tjusas av något som döljer huggtänderna bakom perfekt målade läppar. Vad passar bättre när hösten börjar bita i kinderna? Den fick mig givetvis att längta efter alla de attribut som är den brittiska adelns arvedel. Och efter Madonnas förmodat misslyckade filmatisering av Wallis Simpsons liv, måste ha varit allt prat om Mainbocher. Men allra, allra mest fick den mig förstås att vilja slå mig ned vid utsökt dukade bord och se rader av rätter bäras förbi. Det är ju egentligen inte maten som primärt roar mig (och oss emellan har väl britterna också funnit den en smula ointressant eller varför skulle det bekanta uttrycket "det finns bara tre sorters grönsaker i det engelska köket - och två av dem är kål" ha uppkommit?) utan Gosford Park-känslan av elegant överflöd.

Ingenstans blir den känslan så synligt som i ett riktigt nice afternoon tea. Det är ju ett så bedårande onödigt mål. En av de saker som gör engelsmännen så rara är att de tar det bästa världen har att erbjuda och gör det till sitt eget. Utan att skämmas det minsta har de annekterat te så till den milda grad att man nu knappast tänker på Asien i samma mening, utan närmast förutsätter att tebladen på något sätt har sitt ursprung i de snofsiga askarna som finns att köpa i bättre, brittiska butiker. Men det är egentligen inte teet som är grejen, ej heller snittarna, sconsen eller bakverken, även om jag inte skulle drömma om att tacka nej till dem. Den verkliga succén är presentationen: Allt är litet, nätt och förfiiinat. Jag bara älskar tesilarna, kannorna, silverbesticken, porslinet och ställen för de rostade.

"So here we all are, my darling, having our lovely cake and eating it too", som guldlockiga Cedric skulle ha sagt. Och sa - även om han inte alls pratade om bakverk.

Spana in det pyttelilla toastracket, hur sött som helst. Enligt kvinnan som sålde det så användes det till "tiny toast". Det som står bredvid är av vanlig storlek.

Finns även hjärtformade. För alla dem som verkligen älskar sin macka, antar jag.

Stad i ljus

Wake-up light "simulerar en soluppgång för att du ska vakna naturligt och behagligt mörka morgnar." Pinsamt?

Vet ni vad? Jag skäms inte över särskilt mycket - har inga dirty magazines under sängen (däremot en trave glossiga bredvid), inga piniga skivor som jag älskar men inte törs spela, inga favvofilmer vars titlar viskas fram och inga risiga, bättre begagnade underkläder som skulle genera vid en eventuell överkörning. Men skam den som ger sig! Vid närmare eftertanke finns det nog nämligen en sak som jag kan finna en smula penibel: Jag vill otroligt gärna ha en wake-up light.

Jag vet inte ens riktigt varför, men det känns som om produkten verkligen skulle mäkta göra mitt liv ganska mycket bättre. Det är ju i sig lite besvärande. Men det verkligt prekära är att väckarklockan inte ens är snygg. Och troligen inte fungerar som utlovat. Varken form eller funktion, alltså. Jag menar - är det inte en aning lättköpt att tro att en lampa skulle kunna lösa våra problem? Jag har inte ens någonstans att ställa den eftersom ovan nämnda tidskrifter redan härbärgerar en lampa (ett glas vatten, en pocketbok och min nässprej).

Men hey, I'm a believer. Så Philips - skicka era wake-up lights hitåt. Ni andra - jag säger som Tom Cruise: "Have you ever gotten the feeling that you aren't completely embarassed yet, but you glimpse tomorrow's embarrassment?" Ja, jag skymtar den.

Look out the saints are comin' through and it's all over now, baby blue

Because I used to love you but it's all over now.

Att förlora en kärlek är aldrig en barnlek. Oavsett folks försök att trösta och övertyga om att det är bättre att ha älskat och förlorat, vilket ändå mest är snömos oss emellan. Det är ju samma debila inställning som att det viktigaste med att tävla inte är att vinna utan att kämpa väl. Snälla nån. Alla vet väl att det viktigaste med att tävla numer är sponsorpengarna. I går fick jag dock till slut ge upp min kamp för kärlek. Det var ett sorgligt ögonblick men jag tar det som en mann. Min favoritblus hade sett lite vissen ut på sistone och nu lämnade den in, bet i gräset, trillade av pinn. Jag skulle ha gråtit floder om jag inte, tidigare på dagen, ägnat en knappast obetydlig stund åt en elaborerad ögonmakeup. Vore jag lite mer Keats skulle jag utan tvekan slänga ihop ett poem här - Ode to a Polka Dotted Blouse.

Vad är det som gör att vi faller så för vissa plagg? Varför blir en del kläder favoriter som vi bär tills de (bokstavligen) faller isär medan andra för evigt förblir garderobsvärmare? Man misstänker att det har en del att göra med tajming, image och önskedrömmar. Klart man kärar ned sig lite extra i någon som speglar det man allra, allra helst vill vara. Kanske har det också med något så enkelt som passform att göra. Man ska aldrig underskatta sin egen förmåga till självbedrägeri; jag vill ju så gärna svassa runt i den här kjolen att jag köper den fast jag vet att attraktionen inte är besvarad. One-sided love affairs fungerar aldrig något vidare. Det blir mest ett: Ja, din bak ser tjock ut i den där.

Min bak hade dock inga problem med min prickiga blus. Och varför skulle den ha haft det - plagget var en hjälte. Superb storlek, underbart siden med ärtiga prickar och en modell som hämtad ur en välskräddad herrkollektion. Den var till och med lagom transparent, ett i sanningen unikt särdrag. Men det var en på förhand dömd romans. Som en 1800-talshjältinna redan infekterad med dödlig tuberkulos hostade den blod på vår första dejt. Plagget hade redan några år på nacken när det, för minst fem år sedan, inhandlades på Judits och siden må vara vackert men åldras inte alltid med grace. Så vår kärlek gick i kras, men jag kommer alltid att se tillbaka på vår tid tillsammans med värme.

Nu börjar jakten på en ersättare.

Ordet och färgerna

Två små blå.

Det är många i den så kallade umgängeskretsen som nu börjar le ljuvt när det talas om att ha en egen täppa. Vad är det för trams? Jag har personligen inga sådana fäblesser. Hur skulle någonting någonsin kunna vara bättre än en lägenhet? De är ju inte bara trevliga utan också praktiska, och utan insyn. Det enda som möjligen skulle kunna locka med ett eget hus är att man kan göra något så här fint med entrédörren. Det skulle garanterat inte falla i god jord hos min bostadsrättsförening.

Undrar om man måste komma överens med grannen så att dörrfärgerna inte krockar utan kompletterar varandra. Hur rart är inte det här? London är som bekant en guldgruva för stiliga dörrar.

Jag tycker att rött kan vara lite läskigt. Det kanske är den gamla godingen I dag röd i morgon död som satt sig. Eller inte. Men den här dörren gör för huset vad ett välapplicerat läppstift kan göra för ett plain jane-ansikte. Snyggt sminkat!

Svart är inte heller att förakta. Chict i de dyrare kvarteren.

Ovanligt modern dörr. Inte alls tokigt men en smula oväntat, eller hus? I det här huset bor nog människor som tycker att det här med design är jätte, jätteviktigt.