Askungen

Förföriska, förtjusande och inte så lite flörtiga; min nya skoförälskelse.

 "Fall in love with the standout shoes of the season", uppmanar Diane von Furstenberg på sin hemsida. And yes, ma'am, I certainly did. Bought and paid for them too, vilket möjligen förtar romantiken en smula. Nu ligger de hos skomakaren i väntan på att han ska sverigessäkra dem så att de inte faller sönder alldeles före sin tid. Kan knappt ge mig till tåls till måndag eftermiddag då jag får återse dem, mina nya älsklingar. Jag brukar skratta rått åt ljuva själar som letar efter kärlek vid första ögonkastet, så naivt - för att inte säga smått banalt. Är det inte att göra det väl enkelt för sig? Men jag gör ett undantag för skor. Jag visste att det här var platåerna för mig så snart jag såg dem på Sara Clausin. Rejäla klackar, tung 1970-talsinfluens och buteljgrön mocka med detaljer i ödlepräglat skinn. Läs den meningen igen, raring.

Jag har aldrig varit ett stort fan av von Fursenberg tidigare men hur kan man undgå att finna en kollektion som hämtat inspiration från Diana Vreeland, Millicent Rogers och Gloria Vanderbilt charmerande? Det var en hel del Studio 54 där också, för mest av allt influeras hon väl som vanligt av sin egen glammiga historia. Inte för inte konstaterade Olivier Zahm från Purple att visningen var "ett självporträtt". Ser i vilket fall verkligen fram emot att bära dem tillsammans med min svarta paljettklänning och polkadotstrumpor på något chict evenemang. Man vill ju så fruktansvärt gärna åt den "style, strenght and panache" som Furstenberg menar att de inspirerade kvinnorna ovan besatt. De här pjucken borde i alla fall hjälpa undertecknad en liten bit på väg. Och vad är kärlek om inte det?

Hanteringen av odöda

Kusligt handmålat. Jag blir alltid lite orolig när folks händer förvandlas till läskiga rötter. Men det är ju bara jag... Tallrik ur The New English-kollektionen Mad Potters Tea Party.

Vi har redan etablerat att jag inte är den modigaste i mannaminnen, särskilt inte när det gäller skräck i film och litteratur. Jag försöker hålla mig på behörigt avstånd men farorna lurar överallt; numer är det inte ens givet att man finner en fristad i designens underbara värld. Tvärtom verkar åtminstone flera av de unga formgivarna som ställde ut på Designers Block i London under festivalveckan vara djupt fascinerade av allehanda obehagligheter. Ray Ceasars tallrik på bilden ovan, som jag hittade i The New English monter, gör mig stel av skräck - den påminner om något ur bröderna Grimms minst barnvänliga sagor. Katten ser ju ut att vara redo att begravas på jurtjyrkogården vilken minut som helst. Om den inte kommer därifrån redan. Annat mardrömslikt fanns också för den som finner tjusning däri. Och för oss andra finns väl inget att göra än att blunda och hoppas på det bästa. Möjligen också ropa "Akta - den står bakom dig", om det skulle behövas.

Hjärtan verkade locka och pocka lite här och var. Det här är en "trevlig liten vas", om formgivaren Paul Bishop själv får bestämma.

En hel korg med hjärtan kompletta med avknipsade vener och artärer i keramik om man tycker sig behöva ett extra. Jag är inte så sugen, tack så mycket.

Trivsamma sockerskålar och salt- och pepparströare för familjemiddagen bjussar Maria Volokhova på.

Det här må se oskyldigt ut men vi vet ju alla att det är då man som bäst ska lägga benen på ryggen. Smycke gjort av biologiskt material som växer och inte tillverkas. En levande brosch? Ja, det känns avgjort scifi. Se upp var du lägger den när du tar den av dig så att du inte vaknar en morgon och finner den sittande över ditt ansikte som en annan alien. Tillverkad av Amy Congdon.

Amulett

Vackert gammalt exemplar på Portobello Market.
Hur rart är det inte att den heter Erika?

Måste bara få visa er de är sötnosarna som jag stötte på i London. Trogna läsare känner till min vurm för skrivmaskiner och den verkar aldrig, aldrig gå över. Må så vara att det är ganska opraktiskt, lite farligt och väldigt högljutt att skriva på dem, de kallas ju inte maskiner för intet. Men hela processen har en trivsam touch av industriromantik som jag bara inte kan motstå. Det, tillsammans med min närmast osunda förtjusning i bokstäver, blir en match made in heaven. Alla gånger.

Den här trivsamt orangefärgade Olympian stod och myste i en monter på utställningen Tent. Så stringent. Skriver säkert bara utsökt formulerad prosa med spänst.

Den här turkosa godbiten kommer inte långt efter. Observera de stiligt rundade formerna. Påminner lite om en bil, non? För snabba avslöjanden och grävande reportage.

Mina vackra ögon

Om det här med naturlig skönhet börjar kännas lite trött och röda läppar verkar väl skrämmande så erbjuder Paperself en lösning: lösögonfransar som inte går av för hackor.

Under mina gymnasieår, då jag givetvis egentligen borde ha använt all min vakna tid till att studera och lära för livet, ägnade jag i stället dyrbara minuter åt att varje morgon applicera lösögonfransar och mängder med eyeliner i ett försök att återskapa sextiotalets flirtiga dolly bird-look. Varför? Tja, säg det. Slutresultatet blev dock ganska förtjusande artificiellt. Det var nu ett tag sen men jag har fortfarande mycket lättare att leva med utstuderad ögonmakeup än jag har att gå runt med knallröda läppar. Vanans makt, och allt det där. Så ni kan säkert ana min förtjusning då jag på 100 % design-mässan i London snavade över rara företaget Paperself som saluför lösögonfransar för 2010-talet. Både mitt vuxna jag och min inre tonåring jublade. Här snackar vi rejäla doningar i former av fjärilar, kaniner, pioner och vad man nu kan tänkas behöva för att få lite mer ping i plytet. Jag ångrar lite att jag inte slog till på ett par. Tänk att sippa cocktails på Gondolen med en späd sjöhäst på ögonfransen. Så obetalbart chic!

The tools of the trade. Det ser nog svårare ut än det är att sätta fast dem. Men rätt tricks och lite övning går det säkert som en dans.

Fransar med fjärilar. Vore kanske något?

Här är den söta asken de kommer i. Såg att de säljs på V&A också om ni har vägarna förbi.

Om ni vill se fler bilder med fransarna på så gå in på Paperselfs egen sida.

Livet deluxe

Svindersvik ligger alldeles vid Gäddvikens strand och är verkligen väl värt ett besök. Tala om gömd skatt.

Och nu när vi känner oss så där lite lagom nationalistiska, vad passar då bättre än ett besök på en av Europas bäst bevarade rokokogårdar? Jag talar här givetvis om fullständigt bedårande Svindersvik i Nacka, bara några minuters bilfärd från Södermalm men i sanningen en helt annan värld. Färgskolan anordnade en tvådagarskurs om 1700-talets färgsättning och var rara nog att fråga mig om jag ville titta in en av dagarna. Ja, tack! Vi bjöds inte bara på en intressant föreläsning om barock-, rokoko- och empireinredningar utan fick oss också ett studiebesök på sommarnöjet Svindersvik till livs.

Arkitekten Carl Hårleman, om vilken vår föreläsare konstaterade att man kan tro att han blev minst 150 år med tanke på allt han hann uträtta, ritade gården på 1740-talet till knasigt rika och mäktiga familjen Grill som använde den som sommarstuga när de behövde lite avkoppling från det stressiga livet i Gamla stan. Men sedan 1950-talet har gården varit i Historiska museets ägo och är öppen för allmänheten. Fast skynda inte dit med en gång för nu stänger de igen för vintern. Och det är ingen dum idé kan jag intyga efter ett par timmar i de kalla rummen. Arkitekten Ragnar Östberg, ni vet han med stadshuset, fick låna huvudbyggnaden under sin skilsmässa och ska, innan han flyttade in, ha sagt att vinterns kyla ingalunda skulle bekomma honom för att omgivningarna var så vackra. Romantiskt men en smula korkat. Han lär efter några månader ha krupit till korset och erkänt att han slutat se de vackra rummen på grund av att kylan upptog hela hans koncentrationsförmåga.

Huvudbyggnadens salong där man lämpligen minglar med champagne och ägnar sig åt spirituell konversation. De handmålade tapeterna är fullständigt underbara och detsamma kan sägas om den chartreusegröna sidenklädseln på möbelgruppen. Galet vacker i verkligheten. Den vann tydligen också något pris i Paris när det begav sig. Foto: Peter Segemark, Nordiska museet.

Gården består av en liten huvudbyggnad, en köksflygel byggd på behörigt avstånd från resten av bebyggelsen för att minska risken för att kocken skulle sätta fyr på hela härligheten - det är för övrigt därifrån uttrycket "gå ut i köket" kommer - en paviljong och en trädgård full av olika sorters fruktträd. Folk med mer koll än jag på äppelträd oh-ade och ah-ade åt de gammeldags delikata sorterna. Både exteriören och interiören är av museet restaurerade för att återskapa hur de såg ut när godset först stod färdigt.

Under rokokon var folk som bekant djupt fascinerade av Kina och hämtade massor med inspiration därifrån till sina inredningar. Hårleman var personligen extra förtjust i drakar så han inkorporerade dem när han hade möjlighet. Här syns en drake som avslut på en stupränna. 

Under 1700-talet skulle man som värd eller värdinna gärna bjussa sina gäster på mer än trevligt sällskap och hyfsat vin. Allra helst skulle en överraskning stå på schemat. Historien vill göra gällande att Fru de Geer, som under sju år på 1700-talet ägde gården, gärna ville ha ett besök av Gustav III och därför byggde huset på bilden ovan. Det ser så blygsamt ut på utsidan, som om man förvarade kärror eller redskap där, men stiger man in döljer sig en helt annan sanning.

Hela härligheten är nämligen bara en elaborerad kuliss som döljer en balsal och en antal gästrum. Så tjusigt. Definitivt dagens höjdpunkt. Det sägs dock att den bortskämda kungen aldrig ens tog sig ut till Svindersvik. Det är ju hans förlust. Foto: Peter Segemark, Nordiska museet.

Din nästas hus

Inget ont om Josef Frank, Mia Cullin och What's What men själ inte det gudomliga marmorgolvet hela showen? Utställningen Hemma på ambassaden visar Sverige från sin bästa sida.

London Design Festival har kommit till sin ände och undertecknad hade den stora turen att få vara på plats under några dagar. Allt ska med nödvändighet vara en festival numer som bekant, säker på att Bakhtin skulle vara förtjust, men vissa evenemang är ändå ganska lätta att låta bli att dissa. Under veckan, då allehanda etablissemang vill spänna sina formgivarmuskler i den brittiska huvudstaden, finns det givetvis ingen brist på saker att se eller uppleva som ju är ordet för dagen.

Om vi börjar med det jag gjorde sist: Svenska ambassaden lockade med utställningen Hemma. Någon designkännare, som enligt egen utsago ogillar name dropping och därför skall få förbli anonym - man vill ju skydda sina källor - sa att han inte tänkte springa benen av sig för att få se grejerna som ställdes ut: "Om man är  svensk och hyfsat intresserad av formgivning har man redan sett allt". Det är förvisso helt sant. Men fuck the furniture, darling för att tala klarspråk. Jag gick för att se lokalerna, kände mig faktiskt lite entitled, being swedish och allt. Det här är ju vår lilla plätt Svea rike abroad, for crying out load. Och vilka lokaler sen. Det var som om man dött och kommit till Ladurée-himlen: en explosion av dyrt trä, marmor, pistagegrönt, ljusblått, kristall, guld och väggmålningar galore. Inte helt självklart vad man förväntar sig från landet lagom. Så elegant, så civiliserat, så... ljuvligt, kort och gott. Gjorde mig smått stolt över att vara svensk om vi nu ska go down that particular road tonight.

Trappan upp till övervåning är en attraktion i sig. Mäktiga Hollywood-vibbar och gamla pengar inslaget i ett enda stort pistagegrönt paket. Älskar trappräcket.

Vi skymtar förstås Lisa Hillands stiliga puff, Anna Kraitz fåtölj och Thomas Bernstrands hyllade hylla. Men dem har ni ju sett tidigare, så njut av rummet hörrni.

Kristall, takmålningar och valvet - valvet! Som ett dockhus för barn med utsökt smak.

Det är i ärlighetens namn inte bara lokalerna som gör det. Blandningen av nyare möbler och äldre arkitektur blir en lyckad kombo. Jag har sett bilder på ambassadens rum som de brukar vara inredda med tidsenliga möbler och det har inte riktigt samma spänst.

Spegeln, spegeln, spegeln. Så fin.

Naim Josefis och Souzan Youssoufs skor gör sig sällsynt bra under ovan hyllande spegel.

Jag får aldrig nog av gripar, fontäner och virvlande stiliserade blad.

Hur kan man inte gilla kristallkronor och pistagefärgade tak med kristyrliknande dekor? Nämnde jag förresten Ladurée?

Bönhörd

Behöver du också lite mer glamour i ditt liv? Ta dig till Victoria i kväll och få en välbehövlig dos Holly Golightly

Befinner du dig i Stockholm i dag? Well, gratulationer kan vara på sin plats. I kväll kl 21 visas nämligen, på biografen Victoria, den film som möjligen betytt mest för min garderob. Och ja - jag talar föga förvånande om Breakfast at Tiffany's. Men även om du är klädsamt ointresserad av just mina plaggpreferenser kan det vara värt att köpa en biljett. Inte nog med att överskottet går till Läkare utan gränser, rullen har också sina odiskutabla kvaliteter alldeles oavsett Givenchys tjusiga outfits. Charm, nostalgi, New York och givetvis den oefterhärmliga Audrey Hepburn kan knappat bli annat än succé. I'm just crazy about Tiffany's!