Kappan

Det här med förväntningar...

 Ni vet det och jag vet det - förväntningar är A och O för ett olyckligt liv. Ändå verkar jag inte kunna hindra mig själv. Det hela är verkligen högst beklagligt. Detta är så klart på intet sätt nyheter men aktualiserades åter i morse när jag som vanligt läste Dagens Nyheter, vilket väl ger det någon slags dagsfärska. Po Tidholm, vars namn för övrigt länge omdebatterats i min bekantskapskrets, finner sig i evigheters evighet besviken på Tom Waits för att denne inte längre låter som på debutplattan. Och han verkar, liksom undertecknad, lite matt på sin egen inställning.

Nu har jag inte längre några starka känslor inför ovan nämnda musiker, efter att ha kommit över ett kort svärmeri i tonåren. Mitt problem är snarare kläder som lovar runt och håller tunt. Eller, om jag ska vara riktigt ärlig, kanske det är så att jag helt enkelt har orealistiska förväntningar. Fy, fy. Men hur vet man vilka förväntningar som är orealistiska? Jag försöker bara göra som amerikanerna och tänka mig till framgång - if you wear it, he will call. Ska försöka bota mig själv genom att sträckläsa Barbara Ehrenreichs Gilla läget: Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande, men har den passande nog för tillfället utlånad till en kompis. 

Vilka stackars plagg är det nu som ligger på minus, undrar ni möjligen efter den här ettriga tiraden. Det är ju en befogad fråga. Faktum är att överst på listan tronar för närvarande en persedel som jag inte ens har vågat bära ännu: den omskrivna kappan från By Malene Birger som jag i ett anfall av just positivt tänkande slog till på. Lite smicker kan också ha gjort sitt till, tack så mycket. När jag halade fram visakortet såg jag i vilket fall framför mig hur vi tillsammans skulle gå på kultiverade kalas, dricka chica cocktails på dekadenta speak-easy och...slå oss ned i baksätet på dyra bilar. Ett helt nytt liv bredde ut sig inför mina förundrade ögon. Förväntningarna på kappan var/är så storslagna att man bara måste tänka på Gogol. När man inte tänker på Jackie Kennedy Onassis förstås.

Men jag utlovar härmed bot och bättring. Ska försöka vrida ned förväntningarna (en smula) i framtiden och inte utsätta min oskyldiga omgivning för slikt gnäll. Ha - där kan man snacka om en förväntning redan nu på gränsen till att komma på skam.

Himmel över London

Trivsamheter till salu på Portobello Market.

Har precis avslutat den charmerande skvallriga och förment fåniga Love in a Cold Climate. Avgudar den naturligtvis, som man bara måste tjusas av något som döljer huggtänderna bakom perfekt målade läppar. Vad passar bättre när hösten börjar bita i kinderna? Den fick mig givetvis att längta efter alla de attribut som är den brittiska adelns arvedel. Och efter Madonnas förmodat misslyckade filmatisering av Wallis Simpsons liv, måste ha varit allt prat om Mainbocher. Men allra, allra mest fick den mig förstås att vilja slå mig ned vid utsökt dukade bord och se rader av rätter bäras förbi. Det är ju egentligen inte maten som primärt roar mig (och oss emellan har väl britterna också funnit den en smula ointressant eller varför skulle det bekanta uttrycket "det finns bara tre sorters grönsaker i det engelska köket - och två av dem är kål" ha uppkommit?) utan Gosford Park-känslan av elegant överflöd.

Ingenstans blir den känslan så synligt som i ett riktigt nice afternoon tea. Det är ju ett så bedårande onödigt mål. En av de saker som gör engelsmännen så rara är att de tar det bästa världen har att erbjuda och gör det till sitt eget. Utan att skämmas det minsta har de annekterat te så till den milda grad att man nu knappast tänker på Asien i samma mening, utan närmast förutsätter att tebladen på något sätt har sitt ursprung i de snofsiga askarna som finns att köpa i bättre, brittiska butiker. Men det är egentligen inte teet som är grejen, ej heller snittarna, sconsen eller bakverken, även om jag inte skulle drömma om att tacka nej till dem. Den verkliga succén är presentationen: Allt är litet, nätt och förfiiinat. Jag bara älskar tesilarna, kannorna, silverbesticken, porslinet och ställen för de rostade.

"So here we all are, my darling, having our lovely cake and eating it too", som guldlockiga Cedric skulle ha sagt. Och sa - även om han inte alls pratade om bakverk.

Spana in det pyttelilla toastracket, hur sött som helst. Enligt kvinnan som sålde det så användes det till "tiny toast". Det som står bredvid är av vanlig storlek.

Finns även hjärtformade. För alla dem som verkligen älskar sin macka, antar jag.

Stad i ljus

Wake-up light "simulerar en soluppgång för att du ska vakna naturligt och behagligt mörka morgnar." Pinsamt?

Vet ni vad? Jag skäms inte över särskilt mycket - har inga dirty magazines under sängen (däremot en trave glossiga bredvid), inga piniga skivor som jag älskar men inte törs spela, inga favvofilmer vars titlar viskas fram och inga risiga, bättre begagnade underkläder som skulle genera vid en eventuell överkörning. Men skam den som ger sig! Vid närmare eftertanke finns det nog nämligen en sak som jag kan finna en smula penibel: Jag vill otroligt gärna ha en wake-up light.

Jag vet inte ens riktigt varför, men det känns som om produkten verkligen skulle mäkta göra mitt liv ganska mycket bättre. Det är ju i sig lite besvärande. Men det verkligt prekära är att väckarklockan inte ens är snygg. Och troligen inte fungerar som utlovat. Varken form eller funktion, alltså. Jag menar - är det inte en aning lättköpt att tro att en lampa skulle kunna lösa våra problem? Jag har inte ens någonstans att ställa den eftersom ovan nämnda tidskrifter redan härbärgerar en lampa (ett glas vatten, en pocketbok och min nässprej).

Men hey, I'm a believer. Så Philips - skicka era wake-up lights hitåt. Ni andra - jag säger som Tom Cruise: "Have you ever gotten the feeling that you aren't completely embarassed yet, but you glimpse tomorrow's embarrassment?" Ja, jag skymtar den.

Look out the saints are comin' through and it's all over now, baby blue

Because I used to love you but it's all over now.

Att förlora en kärlek är aldrig en barnlek. Oavsett folks försök att trösta och övertyga om att det är bättre att ha älskat och förlorat, vilket ändå mest är snömos oss emellan. Det är ju samma debila inställning som att det viktigaste med att tävla inte är att vinna utan att kämpa väl. Snälla nån. Alla vet väl att det viktigaste med att tävla numer är sponsorpengarna. I går fick jag dock till slut ge upp min kamp för kärlek. Det var ett sorgligt ögonblick men jag tar det som en mann. Min favoritblus hade sett lite vissen ut på sistone och nu lämnade den in, bet i gräset, trillade av pinn. Jag skulle ha gråtit floder om jag inte, tidigare på dagen, ägnat en knappast obetydlig stund åt en elaborerad ögonmakeup. Vore jag lite mer Keats skulle jag utan tvekan slänga ihop ett poem här - Ode to a Polka Dotted Blouse.

Vad är det som gör att vi faller så för vissa plagg? Varför blir en del kläder favoriter som vi bär tills de (bokstavligen) faller isär medan andra för evigt förblir garderobsvärmare? Man misstänker att det har en del att göra med tajming, image och önskedrömmar. Klart man kärar ned sig lite extra i någon som speglar det man allra, allra helst vill vara. Kanske har det också med något så enkelt som passform att göra. Man ska aldrig underskatta sin egen förmåga till självbedrägeri; jag vill ju så gärna svassa runt i den här kjolen att jag köper den fast jag vet att attraktionen inte är besvarad. One-sided love affairs fungerar aldrig något vidare. Det blir mest ett: Ja, din bak ser tjock ut i den där.

Min bak hade dock inga problem med min prickiga blus. Och varför skulle den ha haft det - plagget var en hjälte. Superb storlek, underbart siden med ärtiga prickar och en modell som hämtad ur en välskräddad herrkollektion. Den var till och med lagom transparent, ett i sanningen unikt särdrag. Men det var en på förhand dömd romans. Som en 1800-talshjältinna redan infekterad med dödlig tuberkulos hostade den blod på vår första dejt. Plagget hade redan några år på nacken när det, för minst fem år sedan, inhandlades på Judits och siden må vara vackert men åldras inte alltid med grace. Så vår kärlek gick i kras, men jag kommer alltid att se tillbaka på vår tid tillsammans med värme.

Nu börjar jakten på en ersättare.

Ordet och färgerna

Två små blå.

Det är många i den så kallade umgängeskretsen som nu börjar le ljuvt när det talas om att ha en egen täppa. Vad är det för trams? Jag har personligen inga sådana fäblesser. Hur skulle någonting någonsin kunna vara bättre än en lägenhet? De är ju inte bara trevliga utan också praktiska, och utan insyn. Det enda som möjligen skulle kunna locka med ett eget hus är att man kan göra något så här fint med entrédörren. Det skulle garanterat inte falla i god jord hos min bostadsrättsförening.

Undrar om man måste komma överens med grannen så att dörrfärgerna inte krockar utan kompletterar varandra. Hur rart är inte det här? London är som bekant en guldgruva för stiliga dörrar.

Jag tycker att rött kan vara lite läskigt. Det kanske är den gamla godingen I dag röd i morgon död som satt sig. Eller inte. Men den här dörren gör för huset vad ett välapplicerat läppstift kan göra för ett plain jane-ansikte. Snyggt sminkat!

Svart är inte heller att förakta. Chict i de dyrare kvarteren.

Ovanligt modern dörr. Inte alls tokigt men en smula oväntat, eller hus? I det här huset bor nog människor som tycker att det här med design är jätte, jätteviktigt.

Det ondas blommor

Är R2D2 kanske avundsjuk på C-3PO för att han får bära guldkostym?

Kära vänner, låt oss tala en smula om det allra mest förbjudna. Och ja, jag menar givetvis avundsjuka. Kanske den minst förtjusande av de omtalade dödssynderna. Bara det att kvala in på topp-sju är ganska strongt gjort. Och i så hård konkurrens också. Men avundsjukan siktar som bekant väldigt högt, det visste redan Ovidius. Känner med ens att det här kanske är början på en hel syndserie på bloggen. Eller är det för girigt? Och går inte högmod före fall? Nåväl, Watch this space, som det plägar heta nere på kontinenten.

Men tillbaka till dagens ämne. Det finns så mycket att avundas om man är på det humöret. Och vi har hela listan. Men för att inte fullständigt drunkna i syndafloden bör vi begränsa våra skamliga känslor till andras tröjor, pennkjolar, klänningar... till deras garderober, kort och gott. För visst skulle det vara fint att vara witty och pretty, men man kan inte få allt här i världen. Det är nog just därför som andras lyckade outfits kan vara så störande - dem skulle man ju tekniskt sett kunna ha fått om man hade varit lite mer på hugget.

Men det finns kläder och kläder. Vissa hatar att läsa glansiga magasin för att de är fyllda av vackra, smala människor iklädda snoffsig haute couture. Det bekommer inte mig. Varför skulle det? Dessa övermänniskor bebor ju uppenbarligen ett parallellt universum, och trots att jag kan vara lite barnslig är det ändå under min värdighet att vara avundsjuk på karaktärer i sci-fi-berättelser. Jag avundas alltså inte Charlotte Gainsbourg, Kate Moss, Camille Bidault-Waddington et al deras garderober. Det vore ju som att ogilla R2D2 för att hans "skor" ser ut att vara specialdesignade av Nicolas Ghesquière. Jag spar min avund till folk på närmare håll, i det här solsystemet så att säga.

Oftast inspireras jag av folk som klär sig väl. Pepp på er! Men avundsjuka kan, liksom huvudvärk, komma plötsligt. Det finns ingen enskild person vars blotta stil får mig att bli grön. Jag tar det lite mer som det kommer. Och det kommer, var så säker. En sofistikerad höstkappa här, ett par nonchalanta ridstövlar där. Kvinnor iklädda plagg jag aldrig skulle kunna bära upp. Insikten smärtar, så klart. Men allra mest orolig är jag över att träffa på någon i ungefär samma mundering som jag själv. Bara för att upptäcka att hon klär mycket bättre i den. Hoppas bara att jag är ensam när det händer. Då kanske jag tröstar mig med en treo och ber till gud att det hjälper.
 
"Of the seven deadly sins, only envy is no fun at all", menade Joseph Epstein. Exakt! Jag tycker nog att jag förtjänar bättre. Mycket bättre. Trillade jag just in på nästa dödssynd nu? Och i sådana fall - när börjar det roliga?

Låt den rätte komma in

Om jag är hemma? Si, si! Italiensk porttelefon som sannerligen inte skäms för sig.

Vi har ju alla våra hang-ups, vissa mer lättförklarliga än andra. Så medan jag inte har några större svårigheter att verbalisera vad jag finner så övermåttan förtjusande med till exempel hajar, blekt rosa pioner och jugendarkitektur vet jag inte riktigt hur jag ska tolka min passionerade förälskelse i porttelefoner. Jag är helt enkelt förkrossad över a) bristen på föremålet i fråga i Stockholms innerstad, och b) folks oförklarliga ovilja att göra något åt den olyckliga situationen.

Vad är det då som gör dem så spänstiga? Låt oss grunna på den frågan ett ögonblick. Jag misstänker att en delförklaring består i ovan nämnda brist. Jag är säker på att alla ni ekonomer därute kan finna en snitsig formel som vi skulle kunna applicera. Något som cirklar kring det spännande paret utbud och efterfrågan, utan tvekan. Men det är inte hela sanningen. Det finns också något välkomnande, civiliserat och löftesrikt med porttelefonen som ett vanligt simpelt kodlås inte kan tävla med. Man kommunicerar med sina gäster redan innan de stiger in; vilken utsökt artighet!

Med en porttelefon i sin ägo får man också chansen att skriva in sig i en litterär och, i kanske ännu högre grad, filmisk tradition. Det är närmast omöjligt att tänka sig den romantiska komedin som genre utan charmiga hjältinnor och stiliga hjältar som nervöst fumlar med elektroniken.

Sedan ska vi inte heller sticka under stol med att det också finns en unikt lockande möjlighet att snoppa av ointressanta och ovälkomna besökare. Ja, ja, jag vet att du står därnere - men jag bryr mig faktiskt föga. Så stå kvar eller kila vidare, det är mig egalt. Vore inte det ett guldläge för alla oss som för tillfället får nöja oss med något så banalt som att screena telefonsamtal? Alternativet vore kanske att, som den snorkiga snubben Miranda dejtade i något av alla otaliga SATC-avsnitt, skicka ut sin dörrvakt för att göra smutsjobbet. Eller måhända bara göra som Samantha som, föga förvånande, gick och la sig med sin.

Men hur skulle sånt beteende se ut i en stad som har präktiga Skansen som sitt högsta ideal? Mitt tips till the powers that be är att utrusta alla hus i huvudstaden med varsin porttelefon pronto. Annars vet inte jag var det här kan sluta.