Beredskapsövning

Nu känns det bättre...

Vissa misstag kan man inte göra ogjorda. Eller det gäller väl alla egentligen, men vissa kan man ju rätta till utan större problem. Det numer bekanta mimosadoftljusfelvalet faller väl in under den senare kategorin. Nu har jag i alla fall gått vidare och helt konstruktivt köpt ett nytt ljus. Wham bam, thank you ma'am. Valet föll på förtjusande bougie nuances de châtaignes grillées från Laura Mercier, vilket ska dofta rostade kastanjer, muskotnöt, bär, kryddnejlika och vaniljsocker. Det gör det också. Perfekt så här i juletider. Feu de Bois fick i sista stund stryka på foten.

James Joyce må ha konstaterat att misstag är porten till upptäckt och det är mycket möjligt. Men jag vet inte vad jag kommit fram till mer än att mimosa inte är min grej, förutom i drickbart skick. Är nu mycket nöjd med att förpassa gamla misstag dit de hör hemma - soptunnan. Eller i alla fall på undantag i garderoben, i väntan på ett nytt försök längre fram... När jag tillfälligt förträngt hur illa det gick förra gången.

Bakom spegeln och vad Alice fann där

Tjusig hallinspiration från Room.

Kära vänner, låt oss tugga lite på det fascinerande begreppet första intryck i dag. Jag är i likhet med mången medmänniska benägen att blixtsnabbt fatta, måhända grundlösa, omdömen baserade på hur en person talar, klär sig och ser ut. Inget att sticka under stol med. Det är knappast en tillfällighet att några av de slogans man minns cirklar kring detta. Och ja - jag tänker föga förvånande på exempelvis "Because first impressions last" och "Because you never get a second chans to make a first impression". De är läskiga på så många sätt, inte sant?

Men man kan förstås också applicera tänkandet på sin lägenhet. Och eftersom jag tillbringade helgen med att bära skåp upp och ned för trappor för att kunna möblera om min hall är det inte mer än rätt att ägna detta, ofta sorgligt bortglömda, rum några rader. Jag gillar hallar. Jättemycket. Både som koncept och i verkligheten. Hallen är det första men ser av en lägenhet och alltså en perfekt plats att sätta tonen i; vad vill jag egentligen säga med min inredning? Vem vet, men här får man chansen att likt en oljig politiker lova runt och hålla tunt...

Den fungerar också så klart som en passage till något annat. Lite som kaninhålet för Alice. Follow the white rabbit, alltså. Inget är riktigt på riktigt i en hall. Den är ett mellanläge, liksom varken fågel eller fisk, vilket gör att även den inte så modiga kan experimentera vilt. Färg, form, funktion - kör hårt. Saker sagda och gjorda i rummet verkar en smula drömlika i efterhand. I bästa fall får hallen en karaktär av väntrum där vad som helst kan hända. Allt medan man står i kö till något ännu mer fantastiskt. Förhoppningsvis.

Det kanske är därför den passar så perfekt att hänga i under hemmafester; inte lika intim som soffan och inte lika utstuderat nonchalant som köket eller kall som balkongen. Jag vill minnas att det var i ett av de sista numren av saligen insomnade tidskriften Domino som Nina Campbell öppnade dörrarna för (sin dotter) Rita Konig och läsarna. Hon berättar att hon gillar att ha gäster ("Every house our family has lived in has been characterized by the parties thrown there") och vill att de ska känna den goda stämningen så snart de stiger in. Hon satsar således lite krut på hallen. Och ser till att folk minglar där med en stadig cocktail i handen. Så välkomnande. Och ekonomiskt! För har vi verkligen råd att bara låta en massa döda kvadratmeter stå och drälla till ingen nytta?

Dessutom bör man ha i åtanke att människans första instinkt fortfarande är att slåss eller fly när hon blir stressad. Jag avskyr till exempel att bli inbackad i ett hörn när man ska umgås och vill kunna lägga benen på ryggen om det blir trist. Hm, är det kanhända egentligen därför som närheten till ytterdörren lockar?

Revolutionary Road

Flotta Figaro skulle jag ratta direkt. Om jag hade ett körkort.

Förtjusningar kommer och går, det vet alla. Just nu är bilar lite oväntat en av mina passioner. Eller passioner och passioner förresten - det kanske var väl mycket sagt till och med för någon som strör kärleksbetygelser omkring sig med samma höga frekvens som undertecknad. Och oväntat och oväntat, förresten? Alla vet väl att jag, på mycket lösa boliner, hajpat rullen Drive sedan jag såg filmaffischen i september och föll handlöst för Ryan Goslings snygga handskar. Efter att ha avnjutit filmen umgås jag för första gången på allvar med tanken på att a) skaffa körkort och b) dejta någon som kan det här med bilar. Nåja, för att göra en lång historia kortare kan i alla fall konstateras att fordonen är intressanta ur så många aspekter. Estetiskt inte minst.

När jag var i London senast sprang jag på sötnosen ovan. Det är en Nissan Figaro och modellen verkar poppis i brittiska huvudstaden, jag har faktiskt aldrig ens sett den någon annanstans. Den introducerades visst i slutet av 1980-talet men har en look som snarare påminner om tidigare decennium. Från början fanns den endast i fyra färger: Topaz Mist, Emerald Green, Pale Aqua and Lapis Grey. Varje färg ska ha symboliserat en årstid. Enligt Wikipedia ska Topaz Mist ha varit den minst populära färgen och numera vara den som är svårast att få tag på. En helt ovetenskaplig undersökning under mina två senaste besök i London ger vid handen att Lapis Gray borde vara den mest populära färgen. Den livligt skära Figaron ovan piggade upp vägkanten, även om vi törhända har att göra med en oauktoriserad variant. Rosa verkar för övrigt på tapeten nu, ni har väl inte missat Fanny Ambjörnssons bok Rosa - den farliga färgen. Tänker personligen införskaffa den pronto. En bil får nog vänta lite.

This Side of Paradise

Oväntat stiligt inslag i cafédelen av restaurangen Escalier i Sturegallerian, bevars.

Mässing har visat sig på styva linan så länge att det bara är en tidsfråga tills dess att något hippare tar över som herren på täppan. Jag vill minnas att jag hajpade materialet redan när restaurangen Pontus på Brunnsgatan öppnade - förra gången. Men vi får väl njuta så länge det varar för det är ju så rackarns stiligt; på samma gång samtida som förtjusande traditionellt. Vem bryr sig om att inte allt är guld som glimmar? Fikade förresten med en kompis i går på Östermalm och snavade över de här trivsamma (och praktiska) bordavgränsarna i nämnda material. Jag tror jag är kär. Kan det vara årets produkt? Inte nog med att man får lite privatliv medan man skvallrar, man får dessutom chansen att gulla en smula med sin alldeles egna lilla mässingsruta. <3

Perfekt för skvaller... Om nu inte min kompis just gått på herrummet, förstås.

"oh my god, am I here all alone?"

Charles de Gaulle-flygplatsen. Efter bomben? Eller före?

Helvetet är andra människor, konstaterade ju Sartre med sedvanlig briljans och rättade utan tvekan till de intellektuella glasögonen under de Beauvoirs beundrande blickar när de som vanligt satt och drack kaffe på Flore. Han har rätt på så många plan, givetvis. Men långt kusligare än att trängas med pöbeln är när den plötsligt inte står att finna. Överhuvudtaget.

Inget - varken besatta barn, utomjordingar eller vampyrer - är läskigare än helt folktomma ytor, när de egentligen borde vara fulla med människor. Man saknar genast rekvisitan som andra individer utgör. Var är folk? Varför är de inte här? Och kanske fram för allt: Varför är jag här? Vad vet de som jag inte vet? Frågor som kan oroa den mest stabila. Plötsligt förvandlas något så basalt som färden ut till gaten till en existentiell kamp. Eller kanske en mardröm, en skräckfilm. Det är intressant hur snabbt man går från att finna medresenärerna irriterande till att sakna dem. Kom tillbaka, tjocka oartiga tyska gubbe som körde över min vänstra sko - allt är förlåtet!

"Jag älskar att vara ensam. Jag har aldrig funnit ett sällskap som varit så sällskapligt som ensamheten", sa Thoreau medan han satt och tryckte i skogen. Han har uppenbarligen aldrig traskat omkring på Charles de Gaulle-flygplatsen helt solokvist en eftermiddag. Det är en upplevelse som förändrar en i grunden. Som får en att omvärdera vad man håller på med. Tvingar en att fatta nya stora beslut. Ni hajar. Egentligen borde alla hux flux befinna sig helt ensamma med sig själva in transit. Så ödesmättat - så symboliskt. Frågan är bara vad vi ska göra med alla andra resenärer under tiden.

Fortfarande ensam. Så oroande...

I grunden utan skuld

Farligt nära Overlook, inte sant? Skuttar det fram tvillingar eller rullar fram barn på små fordon svimmar jag.

Det är med jämna mellanrum på modet att uppmärksamma de så kallade mellanrummen i staden. Ni vet de där områdena som kommersen liksom inte riktigt hittat till ännu; de som inte är heta, där folk med pengar på banken inte vill bo eller ens känner till. Och det kan ju vara skoj. Även om platserna tvivelsutan blir färre och färre i stenstaden. Men kanske ännu roligare är att scouta efter motsvarande ytor inomhus.

Jag fascineras till exempel storligen av trapphus. De ska vara allas, men blir i stället ingens. Vilken osuccé. Nästan lite kusligt kan det bli. Man skyndar genom allmänningen mot säkerheten i sin egen lägenhet. Ibland säger man måhända "hej" till någon som själv hastar förbi, kanske var det en granne - vem har tid/ork/mod att stanna? Ett liknande fenomen är väl loftgångar. Oss emellan förstod jag aldrig hur arkitekterna tänkte när de glatt introducerade dem. Jag minns att jag har hört något förvirrat om "att folk skulle mötas och prata och umgås på ett naturligt sätt". Vad var det ni sa, sa ni? Har ni möjligen haft den svarta polotröjan lite för tajt kring halsen?

Vi borde förstås reclaima trapphusen - tänkt vad mycket kul man säkert kan ha där. Och jösses vad många kvadratmeter á 59 000 kronor, eller vad det nu är i dagsläget, som bara står orörda. Fast jag vet inte om jag är så sugen på att stiga ut ur min lägenhet, just nu för tillfället...

Med kallt blod

Meet the new boss / same as the old boss

Lås oss tala om menstruation i dag, mina kära systrar. Vad föranleder detta, tänker ni måhända nu. Är det lingonvecka och du behöver bitcha? Nej, visst inte. Jag behöver aldrig någon ursäkt för att vara stygg. Anledningen är att jag, när jag satt och bläddrade i senaste Elle, fick syn på en annons för en ny tampong från Libresse - "Helt ny tampong. Ny design. Enkel att öppna". Jag måste säga att den påminner enastående mycket om de gamla tamponger jag hittills haft i badrumsskåpet. Och de påminner i hög grad om de väldigt gamla tamponger som var aktuella när undertecknad började behöva tamponger, vilka i sin tur bär en häpnadsväckande likhet med de tamponger som min mor använde när jag var liten. Och så vidare. Ni förstår tankekedjan. Jag menar: Har det stora problemet med tamponger någonsin varit att man inte får upp förpackningen? Liksom härligt med mens, men trist att det ska vara så trixigt att öppna tampongen. Rackarns!

Det känns kort och gott som om väldigt lite har hänt i genren. Hur kan det komma sig? Tillverkarna har ju en garanterad marknad på typ halva befolkningen att utgå ifrån. Och konsumenterna behöver produkten under ungefär en vecka varje månad under nästan hela sitt vuxna liv. Snacka om guldkantat läge. Och vad gör tampongproducenterna? De ställer in skorna. De pimpar prylarna med nya piffiga förpackningar med mönster (jösses, vad speciella vi kvinnor måste känna oss nu när vi kan få en tiger på asken. Grrrrlpower!) och fåniga slogans av typen "Be twisted" (man skruvar upp plasthöljet runt tampongen) men utvecklar inte själva produkten nämnvärt. Varför inte? Är vi så himla nöjda som det är? Nej, inte senast jag kollade. Det handlar väl mest om brist på vettiga alternativ.

Jag har inga varmare känslor för min menstruation. Tänker inte på den särskilt mycket. Och har verkligen aldrig ens funderat på att smaka på mitt mensblod som Germaine Greer uppmanar en att göra i The Female Eunuck om man vill kalla sig emanciperad kvinna. Om det är de två valmöjligheterna som bjuds väljer jag nog livet som förtryckt, tack så mycket. Men jag tycker likväl att vi kvinnor förtjänar något bättre, något mer samtida. Vi kan twittra, läsa nyheter från hela världen i realtid och blogga från bussen men måste fortfarande stoppa upp en bomullstuss mellan benen för att inte bloda ned spetstrosorna. Libresse - ni säger "we know the feeling" men det är inte sympati vi vill ha. Det är moderna mensskydd.