Drottningens juvelsmycke

Above and beyond the call of duty.

Jag är inte något stort fan av smycken på män. Orättvist och en smula sexistiskt, javisst. So sue me. Jag gillar en snygg klocka, inte för stor och prålig förstås, möjligen digital om man vill spexa lite men efter det känns det som om det räcker. Eller det var i alla fall vad jag trodde fram till alldeles nyligen.

Men låt oss backa det så kallade bandet en smula. Sommaren jag fyllde 30 tillbringade jag semestern i Paris och fick armbandet ovan i present. Jag har sedan sett det hängande på flera söta, välklädda flickors handled och diggar det fortfarande skarpt. Jag brukar borsta av det dammet och knäppa det på mig när temperaturen medger bara armar. Nu när jag besökte Milano såg jag det dock för första gången bäras av en man. Och det var verkligen ganska förtjusande. När jag var (betydligt) yngre närde jag en viss förkärlek för nagellack på män och även om den specifika hangupen har gått över kändes snubben i armbandet som en mer vuxen och subtil variation på samma tema. Precis som rouge noir-färgade naglar säger det inte "jag är så i kontakt med min kvinnliga sida" utan snarare "I go that extra mile". Och hur bedårande är inte det?

Det lila fingeravtrycket

Titta, en lila tandkrämsförpackning. Hur kan det inte vara en ytterst god idé?

Efter vad som endast kan benämnas som en lång frånvaro på bloggen debatterade jag med mig själv huruvida jag skulle återvända med ett rejält och matigt inlägg eller något lite nättare mer bagatellartat. Det lutar åt det sistnämnda när jag kastar beundrande blickar på tandborstglaset i badrummet. Det pryds numer nämligen av en lila tub Marvis. Den chica tandkrämen med fans i många designintresserade läger, ni vet. När jag var i Italien nu senast (ja, möbelmässan i Milano och jag kommer att återkomma till den så småning om...) bunkrade jag som vanligt upp på den klassiska gröna men stötte även på den här med en oväntad jasmin/mintkombo. Smaka på det. Jasminsmak. På. En. Tandkräm.

Det är fullkomligt ljuvligt, förstås. Så underbart att jag till och med tror att jag kan överleva det galet märkliga i att den är "a sweet, floral mint taste dedicated to women". Hur tänkte de där egentligen? Förtjusningen över den rara lila färgen gjorde dock att jag släppte min kritiska feminism och det rosa täcket bakom mig för ett ögonblick. Jag bara måste ha in mer lila i mitt liv. Nu med en gång!

The Man in the Gray Flannel Suit

Urtjusiga Hamish Bowles fotad av briljanta Scott Schuman.
Sit up and take notice, gentlemen!

Jag brukar sällan kommentera herrkläder på bloggen, mest av den enkla anledningen att jag inte känner att jag har så mycket att tillföra. Men det finns undantag så klockrena att man bara måste utbrista i ett vältaligt "wow". När jag får en chans brukar jag försiktigt försöka smyga in något om hur mycket jag gillar tredelade kostymer och får ofrånkomligen anmärkningen från mer eller mindre klädintresserade män att det inte känns så realistiskt i vardagen. Jag köper en del av resonemanget; nej, det kanske känns lite väl uppklätt men vem bryr sig när det potentiellt är så här stiligt? Älskar också den snygga klaschen mellan slipsen och näsduken. Och de bedårande strumporna. Hamish - vilken kille.

The Company She Keeps

Snygg, snyggare, Penguin.

Jag var ute på presentjakt häromdagen och tog en sväng förbi excellenta Papercut. Och som så ofta hittade jag inte bara det jag behövde hitta, det vill säga något fint till en blivande trettioåring, utan också något fint till mig själv. Som ni vet är undertecknad ett stor fan av Penguin Pockets urtjusiga framsidor och har bland annat beundrat muggarna, pennorna och kassarna med motiven. Men nu finns alltså också en korrespondenskortsamling i serien. Genialt! Hur skulle man kunna motstå möjligheten att skicka tackkort som inte bara visar hur väluppfostrad man är utan också övertygar mottagaren om ens enorma belästhet? Jag slog givetvis genast till och planerar att strö de hundra korten omkring mig med början idag. Det här blir lite som min motsvarighet till Bernard Berkman i fruktansvärda men förtjusande The Squid and the Whale. Vem behöver en författarfar som kan hjälpa en att impa på dejterna när man har tillgång till Postcards from Penguin?

I hennes skor

Miu Miu, YSL, Gucci, Louboutin och Lanvin. Som poesi i mina öron.

När det gäller skor är jag som bekant en varm anhängare av devisen no pain, no gain. Jag kan bara inte bli riktigt entusiastisk över promenadskor, sneakers eller brogues. Visst, jag uppskattar dem efter förtjänst på andra men inser att jag själv behöver en hjälpande hand, eller heel, i det här fallet. Det kan nog ha med min uppväxt att göra, slår det mig nu. Mitt första riktiga klädminne involverar skrämmande fula, bruna fotriktiga monster till pjuck med bekväm sula och praktisk snörning. Oh dear, jag ryser fortfarande (efter trettio år och med tillräckligt många högklackade dojor i garderoben för att aldrig behöva oroa mig. Men mycket vill ju ha mer, som min bästis slängde efter mig häromdagen.)

Hela den här skobusinessen har en tendens att aktualiseras i februari då jag årligen drabbas av en olycklig och fruktansvärt obesvarad kärlek till barmark. I ett försök att uppa min kulturella kredd i stället för min längd vände jag mig, för att glömma min olycka, till brittisk wit. Döm om min förvåning när också the Guardians Imogen Fox ägnat tid åt högklackat. Can you really walk in these?, kräver hon att få veta och ett gäng välrenommerade modepersonligheter försöker svara med hedern i behåll. International Herald Tribunes designkritiker Alice Rawsthorn är kanske ärligast: "Much as I hate to admit it, high heels aren't comfortable, it's just that some are less agonisingly uncomfortable than others."

Det är sant men det finns andra värden än bekvämlighet också, vilket ni säkert vet att den gudomliga Miuccia Prada var inne på i den intressanta intervjun i senaste brittiska Vogue. Med rätt högklackade skor snuddar man ju inte ens vid marken, utan flyter fram som på små rosa moln. Så vadan detta tjat om barmark? Shame on me.

Mitt liv som hund

Får det lov att vara en blåvit chihuahua i porslin? Tackar som frågar.

Förresten, ni minns kanske att jag pratade med designern Uta Koloczek på Ambiente förra året och att hon då berättade att hon letade producent till sina bedårande porslinshundar. Hon har hittat en numer, klassiska Goebel visade i år stolt upp jyckarna i sin monter. Så onödigt. Så sött!

Passanger to Frankfurt

Det talades en del om auteurdesignern och ett ökat intresse för färre men bättre produkter. Vi får väl se vad som händer med det...
Skålar från duktiga Black Forest och kannor från hajpade Jia.

Har ju tidigare utlovat en kort rapport från Ambiente. Här är den sent omsider. Mässan är galet stor och fyller hela den legendariskt massiva Messe Frankfurt. Det finns något för alla i hallarna, på gott och ont. Tyckte mig i alla fall kunna utröna några tendenser.


I Loft-hallen kunde man hitta flera tjusigheter. Här fanns ett gäng nyenkla produkter med avskalat och en smula hantverksmässigt utseende . Jag fastnade bland annat för Thomas Jenkins bord och bokhylla, Hanna Krügers lampa och den fina keramiken från Fair Trade Original.



Ett intresse för produkter som är nedtonade men inte trista kunde också skönjas. Man vill ha grejer med en twist som samtidigt känns lite handgjorda och speciella. Gärna i jordfärger och med inspiration hämtad från naturen. Klassiker är också alltid ett säkert kort: Iittala lanserar en mindre variant av den omtyckta Essence-tillbringaren och Alessi visar upp klassiskt tegods.


På andra sidan spektrumet finner vi massor med färg och nästan galna vårkänslor. Hur kan man motstå Fabric Copenhagens överkast, Haapaniemis nya mönster eller Loveramics glada keramik till exempel?


Alla som gillar det godissöta och trivsamt slitna kommer också att kunna shoppa i framtiden. Ställen som House Doctor överger er inte!Fantastiskt gulliga kristallampor i frukt- och blomsterformationer från Lucienne Monique var en ny bekantskap värd att göras . Gillar också de söta ljusen från the Renovation Store. Kunde gott tänka mig ett gäng som bildar något upplyftande i vardagsrumsfönstret. Verbala ljus? Varför inte.