I hennes skor

Miu Miu, YSL, Gucci, Louboutin och Lanvin. Som poesi i mina öron.

När det gäller skor är jag som bekant en varm anhängare av devisen no pain, no gain. Jag kan bara inte bli riktigt entusiastisk över promenadskor, sneakers eller brogues. Visst, jag uppskattar dem efter förtjänst på andra men inser att jag själv behöver en hjälpande hand, eller heel, i det här fallet. Det kan nog ha med min uppväxt att göra, slår det mig nu. Mitt första riktiga klädminne involverar skrämmande fula, bruna fotriktiga monster till pjuck med bekväm sula och praktisk snörning. Oh dear, jag ryser fortfarande (efter trettio år och med tillräckligt många högklackade dojor i garderoben för att aldrig behöva oroa mig. Men mycket vill ju ha mer, som min bästis slängde efter mig häromdagen.)

Hela den här skobusinessen har en tendens att aktualiseras i februari då jag årligen drabbas av en olycklig och fruktansvärt obesvarad kärlek till barmark. I ett försök att uppa min kulturella kredd i stället för min längd vände jag mig, för att glömma min olycka, till brittisk wit. Döm om min förvåning när också the Guardians Imogen Fox ägnat tid åt högklackat. Can you really walk in these?, kräver hon att få veta och ett gäng välrenommerade modepersonligheter försöker svara med hedern i behåll. International Herald Tribunes designkritiker Alice Rawsthorn är kanske ärligast: "Much as I hate to admit it, high heels aren't comfortable, it's just that some are less agonisingly uncomfortable than others."

Det är sant men det finns andra värden än bekvämlighet också, vilket ni säkert vet att den gudomliga Miuccia Prada var inne på i den intressanta intervjun i senaste brittiska Vogue. Med rätt högklackade skor snuddar man ju inte ens vid marken, utan flyter fram som på små rosa moln. Så vadan detta tjat om barmark? Shame on me.