Den perfekte vännen

James Noel Smiths superba illustrationer lyfter "Domino - the Book of Decorating"
från snygg inspirationsbok till veritabel pärla.

Ibland vet man inte hur mycket man har saknat något förrän man trillar på det av en tillfällighet och sen kan man plötsligt inte få nog. Så är det med mig och inredningsillustrationer för tillfället. Medan modeillustration har fått sig ett uppsving de senaste åren med postergirls som Burfitt och Watkins har inredningsditon fört en minst sagt tynande tillvaro. Den har fått se sig ersatt med fotografier i de glossiga magasinen, men jag hoppas på ett trendbrott. Jag vill se fler ritade stolar, målade vardagsrum och egensinnigt tolkade stilleben i inredningstidskrifterna och jag vill se dem nu! Jag har så klart inget emot snygga pics men illustrationer ger en annan känsla; kalla den konstnärlig, tolkande eller down right nostalgisk men det är dags att fotograferna klev ned från tronen som de allmäktiga vidarebefordrarna av hus, hem och design. Vill du doppa tån i den lilla floden av inredningsillustrationer så börja med att surfa in på Anne Harwells charmerande blogg Annechovie och Carol Gillotts söta Paris Breakfast, men skyll inte på mig om du plötsligt finner dig i akut behov av fler illustrationer. Vi kanske får starta en namninsamling.

Två av Anne Harwells illustrationer.

Det här är en bok som jag hoppas kunna lägga vantarna på framöver.

I bästa fall har Mita Corsini Bland fått bre ut sig riktigt mycket.

Hur skulle man kunna undgå att gilla någon som säger sig måla "Paris dreams"? Croissanter ser ju faktiskt ännu godare ut målade i akvarell.

Paris Breakfast är en blogg för alla som längtar till Paris lite nu och då.

Avoid Being at the Boston Tea Party

Johnny Depp som the Mad Hatter i Burtons Alice in Wonderland.
Givet vis dricker han te. "The Mad Coffee Party" har liksom inte riktigt samma klang.

Kaffe har aldrig varit min kopp te, om man säger så. Nog för att jag har försökt så där lagom tappert för det doftar ju så gott och det ser ju så smaskigt ut men mina framgångar har varit begränsade. Nu de senaste åren har dessutom te fått något av en renässans och snart kommer det säkert att finnas lika mycket nördande runt bladen som det finns runt bönorna. Ytterligare en utmärkt anledning till att våga vägra kaffe är alla tjusiga teserviser som finns. Här kommer några av mina favoriter och second hand är heller aldrig fel. Jag har en känsla av att det lurar minst ett tefynd i varje andrahandsbutik. Såg jag inte några stiliga Arthur Percy-koppar i min lokala prylbod häromdagen till exempel?



Delikat tegods: Överst Studio Violets fina servis med återbrukat material,
i mitten klassiska Wedgewoods sötnosar i serien Harlequin Polka Dots och längst ned Ivana Králikovás surrealistiska kanna.

Om skönhet

Ett gäng av brittiska Vogues november-covers under 2000-talet.
Vissa fina, vissa... inte lika fina.

Alla vet ju att det här med covers är en riktig vetenskap. Det ska vara kända ansikten, tjejerna ska titta in i kameran och de ska helst se västerländska och lite lagom sexiga ut. Och le. Sen ska framsidan givetvis vara olik förra numret och gärna snyggare än konkurrenternas också. Så långt, så vetenskapligt. Men hur mycket bryr sig egentligen konsumenterna om förlagens mödor? Antagligen mer än man tror, annars skulle väl inte covers vara så big business men för mig spelar det inte alltid någon roll vem som ståtar på framsidan och jag är säkerligen långt ifrån ensam.

Det finns vissa tidskrifter som jag alltid köper oavsett om ettan är tjusig och lockande och talar till mig, som till exempel 2007-års novembernummer med Sophie Dahl här ovan. Må så vara att jag inte är något Debbie Harry-fan men jag gillar ms Dahl skarp. Senaste Vogue, och jag talar här om novembernumret med Jagger på framsidan, köpte jag självfallet också trots att jag tycker att Georgia är genuint ointressant och att framsidan ser för trashig ut för min smak (vissa kanske skulle kalla den ung och sexig, men jag står på mig). Jag litar helt enkelt på Vogue tillräckligt mycket för att inte döma magasinet efter sitt cover, eller hur det nu var.

En annan sak när det gäller framsidor som jag gått och grunnat på och där juryn fortfarande är ute är svenska Elles nya tilltag att ge prenumeranterna en framsida och dem som köper lösnummer en annan. Jag förstår tanken, det ska vara lite exklusivt att vara prenumerant och man slipper säljande puffar på framsidan, men jag är inte säker på att jag gillar det. Kanske är jag bara konservativ? Det är ju för övrigt inte ett nytt grepp egentligen, Bazaar har kört med det i flera år men deras två framsidor har legat närmare varandra.

A Spot of Bother

Bild från style.com.

Jag tjatade ju, som ni kanske minns, om Balenciagas prickiga strumpbyxor för någon vecka sedan. Då handlade det om höst/vinter men vad göra om man inte vill ge upp en sån bedårande accessoar bara för att våren börjar närma sig (vilket jag inte säger att den gör, det enda vårlika med oktober är att vårkollektionerna väller in)? Svaret på dilemmat är i vilket fall att spana in Collette Dinnigan-visningen. Här får man en lektion i hur man bär ovan hyllade plagg även till vårtrasorna. Drömma om chiffong kan man ju alltid göra i höstrusket.

The Well-dressed Home

Klickade just hem den här boken från Ad Libris efter att ha läst om den på Coco+Kelly och blivit otroligt sugen. Lycka vore ju att ha en så komplett stil att den inte bara återfinns i garderoben utan också i inredningen. "Det här skrivbordet passar ju perfekt till dina BCBG-skor som passar till din sovrumstapet som passar till Hermès-scarfen på handväskan", eller nåt. Kanske revolutioneras hela min stil och lägenhet om någon vecka när godbiten dimper ned i brevlådan (eller kanske inte), urtjusiga bilder utlovas i alla fall.

Dockornas dal

Utställningen pågår till den 24 Februari.
Hoppa på ett plan så fort ni kan!

Sextiotalets mode har legat mig varmt om hjärtat sen jag var tonåring i orangerutig miniklänning och lösögonfransar och något jag fortfarande gärna skulle resa över vida vatten för att få se är Foale & Tuffin-utställningen som öppnar på Fashion and Textile Museum i London i morgon. Märket som hade sin heyday under the swinging 60’s grundades av Marion Foale och Sally Tuffin efter att de träffats på Royal College of Art och deras brejk kom när David Bailey plåtade en av deras klänningar för brittiska Vogue 1962. Kläderna ansåg too cool for school och var vad de balla tjejerna hade på sig. Det är omöjligt att inte dra paralleller till Mary Quants kläder när man ser Foale & Tuffin-klänningarna och vissa menar också att det senare märket var det mest nyskapande. Fashion and Textile Museum lovar i alla fall att återskapa lite av sextiotalets magi för alla oss som suktar genom att återskapa märkets butik, showroom och designstudio. Groovy!

Du sköna nya värld

Så här tjusiga inredningar kan man njuta av i nya nätmagasinet Lonny - namnet är en fiffig blandning av London och New York enligt uppgift från redaktörerna.

Loggar bara in för att förvissa mig om att ni inte har missat fina nätmagasinet Lonny. Om man gillade Domino, och visst gjorde man det, har man något att se fram emot. Stilen är densamma, tonen är densamma och det är många av medarbetarna också. Enda problemet är väl att tidskrifter på nätet aldrig rockar riktigt lika hård som dem i papper och mycket riktigt hänger sig också datorn flera gånger, men skam den som ger sig.