Drabbad av det oväntade

Får man inte Italien kanske man får hålla till godo med La France.

Tanken var ju förstås att jag skulle sitta på ett flyg till Milano nu för att kunna gå på mässan och mingla med designistor från hela världen och se nya spännande prylar och projekt. I väntan på att min trevliga men stressade resebokare ringer och säger att hon lyckats boka in mig på ett annat plan (som faktiskt får lyfta) kanske jag går och ser Gainsbourg-filmen och sen trycker jag nog inomhus med en rykande kopp afternoon-tea. Har varit nyfiken på den här filmen sen Lotta Ahlvar, ni vet Moderådets vd, hajpade den i sitt trendseminarium på Formex i vintras. Bättre sent än aldrig (gäller kanske även flyg till Milano).

Alltid hos dig

Min skönhetsbibel som tonåring: Den "nya" tonårsboken från slutet av 1960-talet
briljant illustrerad av Karin Hoffmann.

När jag var tonåring gav min moder mig den hemskt underhållande Nya tonårsboken som hon själv hade läst när det begav sig. Hon gjorde det förmodligen mest på skämt eftersom saker uppenbarligen borde ha hänt sedan hon var ung men som alla vet har vissa ungdomar lite svårt att förstå sånt och jag var inget undantag. Jag tog alltså den 83-sidiga skriften från 1968 på blodigt allvar och oroade mig för att mina kanske inte var de "idealiska benmåtten" ("beträffande vristerna räknar man med att de ska vara ca 13 centimeter smalare än vaderna"), tänkte skölja ögonen morgon och kväll som Olga Golbaek rådde och var livrädd för att min frisyr inte skulle "harmonisera med aniktsformen". De som känner mig vet för övrigt att jag fortfarande tar det säkra före det osäkra och har samma frisyr som flickan på bokens framsida.

Och det var just hår jag tänkte skriva om dagen till ära nu när jag precis kommit hem från frisören efter att ha klippt topparna obetydligt. Redan i slutet av 1960-talet hade man tydligen "inte längre någon ursäkt för att inte alltid ha ett vackert och välskött hår" och frågan är om mänskligheten blivit mer förlåtande med tiden. Skälet till att jag kom och tänka på Nya tonårsboken (som jag inte längre lever mitt liv efter) är kapitlet om peruker och postischer (sid 50-56) där man bland annat får lära sig att:

Det är säkert bara ett fåtal tonåringar som har användning för en hel peruk [...] däremot är en postisch - som finns både med långt och kort hår, lockar och slätt hår och inte minst hästsvansar i olika längder - långt billigare i anskaffning och underhåll. Ur skönhetssynpunkt är det en god investering därför att man med den kan kan liva upp en "trött" frisyr, förvandla ett vanligt men välklippt hår till en vacker festfrisyr och inte minst skapa en rolig och personlig tonårsfrisyr.

Nu är det väl inte precis tonårshår, vad det nu är, jag är ute efter. Jag har nämligen tänkt experimentera lite med avancerade uppsättningar à la Faye Dunaway i filmen the Thomas Crown Affair, som lustigt nog också är från 1968. Jag är säker på att Olga Golbaek skulle uppskatta det.


"Små skönhetsfel som kan döljas" är den ljuvliga rubriken på sidan 55.


På sidan 51 finner man tolv perukråd, bland annat får man lära sig att man ska ta med sig en bild på den tänkta frisyren för att underlätta för försäljaren eller frisören att "uppfylla önskemålen".

Den otrolige mannen

Carolyn Murphy och Nicholas Hoult tycker att vi ska bära Tom Ford.

Har nu även jag drabbats av Tom Ford-feber? Jag har alltid hävdad att jag varken säger bu eller bä när det gäller designern; jag älskade hans tidiga Gucci-kollektioner men tyckte att vissa senare tilltag (ja, till exempel det rakade könet och tofflorna med "fuck me" broderat) kändes som antitesen till chic. Men nu, nu verkar han inte kunna göra något fel. Reklamen för vårens och sommarens glasögon är ta mig tusan fenomenal.

Lyckan, kärleken och meningen med livet

foto: Jennifer Causey

Jag älskar att äta frukost. Faktum är att får jag bara det första målet så är resten av dagen räddad. För alla er med samma passion måste jag rekommendera bloggen Simply Breakfast där fotografen Jennifer Causey varje morgon fotar sin petit dèjouner innan hon hugger in på den. Väldigt tjusiga stilleben. Väldigt.

Stil och politik

Preppiga politiker. John F, Robert och Edward Kennedy, så klart.

Har av väldigt oklara anledningar inte upptäckt fantastiska serien Vita huset förrän alldeles nyligen och kom osökt, valår som det ju är, att tänka på den potentiellt explosiva kombinationen makt/mode. Alla har väl hört talas om legendariska debatten mellan JFK och Nixon 1960 där den förra kom instruttande i välsittande kostym och frisk solbränna och den senare i illasittande dito och likblekt ansikte eftersom han vägrade smink och hade legat på sjukhus för en knäoperation. De som följde programmet via tv var säkra på att Kennedy vann medan de som lyssnade på samma argumentation framför radion tyckte att Nixon hade de vassaste replikerna.

Lärdomen borde vara solklar men verkar inte ha gått hem riktigt hos de svenska politikerna trots att ett halvt sekel passerat. Jag frågade mig själv om personval kanske skulle sporra våra illa klädda folkvalda att bättra sig men ändrade genast mig när jag insåg att vi redan har möjlighet att kryssa fram vår önskekandidat. Problemet måste sitta djupare än så. Svenskarna må traditionellt hysa en viss luteransk misstro mot extravaganser men nog inser vi väl att våra folkvalda inte kan ha på sig något som ser ut att komma från Galne Gunnar?

Varför finns det då en sådan misstänksamhet mot att vara välklädd i Sverige. Har vi helt missat vad Chanel sa: "Om du klär dig sjaskigt minns folk klänningen, klär du dig oklanderligt minns de kvinnan." Vill politikerna desperat gå hem i stugorna och tycker att det är folkligt med skrikiga och illasittande kläder? Eller, hemska tanke, tror de att "vanligt folk" tycker det? De kanske misstänker att svenskarna tycker att politiker borde ha något bättre att spendera sina, det vill säga i slutänden skattebetalarnas, pengar på. Personligen skulle jag dock föredra att mina stålar köpte Maud Olofsson en snygg dräkt framför hemskheterna hon har nu. Det sägs ju att politikerna ska hämta lärdomar från USA och vända sig till väljarna på ett mer personligt plan i årets valrörelse. De ska ringa upp, knacka på och prata på stan. När Centerpartiet ringer mig ska jag förklara att jag visst inte tänker rösta på dem men att jag gärna följer med fru näringsminister ut och shoppar.


Jag höll på att klicka hem Barbro Hedvalls och Göran Greiders något otippade bok Stil och politik senaste jag var inne på Adlibris och ångrar lite att jag inte gjorde det.
Nästa gång slår jag till, det kan bli den perfekta litteraturen att citera under valvakan.

Nödvändigheten i att dansa

Spanska Pretty Ballerinas saluför söta och bekväma skor som till och med tilltalar mig. Här modellen Rosario.

Platta skor är för mig lite som förrätter, en i grunden god idé som jag ändå konsekvent väljer bort till förmån för desserter. Som följd av det resonemangen trängs alltså en hyggligt stor samling högklackade skor i min garderob och praktiskt taget inga med en klackhöjd på under åtta centimeter. För det mesta går det alldeles utmärkt och jag skryter gärna om den gången jag vandrade hem till Söder ända från Skogskyrkogården i mina pålitliga Schumacher-stövletter med cirka en decimeters klack men det finns tillfällen då det kan vara på sin plats med flats. Därför var det med glädje jag häromdagen såg att NK hade börjat prångla Pretty Ballerinas, ett märke som trots ballerina-crazen som pågått i flera år har hållit en låg profil i Sverige. När jag var i Frankfurt i vintras kunde man knappt ta sig fram längs gatorna utan att springa in i ett par ballerinor från märket och jag hade också nästan bestämt mig för att inköpa mitt alldeles egna par när jag upptäckte att mitt Visa-kort var spärrat för köp utomlands, men det är en helt annan historia. Söta är de i alla fall.

Under det rosa täcket

Kaiser Karl bjöd på denna sötnos i Chanels couture-visning.

Att skärtorsdagen inte har något med färgen rosa att göra vet väl alla, det var ju då Jesus tvättade sina lärjungars fötter och namnet kommer således från det gamla verbet "skära" som betydde "rena". Det hindrar dock inte mig från att bjuda på några rara rosa godbitar. De är både skära och rena drömmen... Glad påsk!


Ingen slår Lanvin.

Behnaz Sarafpour kan det här med kontraster.

Marchesa heter inte Marchesa för intet och satsar på mer intensiv färg.