Innan allt har blommat ut

Jag är kanske mer av en piontjej.

Mina vänner, det är utan tvekan så att det finns tillfällen då det enda raka är att säga "tack så mycket", niga, bocka och le charmerande, men ibland kommer de tre små orden över ens läppar med samma ovilja som de kommer över Sherlock Holmes i den förtjusande Benedict Cumberbatchs gestaltning. Ja, jag talar naturligtvis om när man av, utan tvekan i grunden välmenande individer, mottager blommor som, låt oss säga, inte motsvarar förväntningarna. Eller, för att tala klarspråk, rent av är gräsliga, banala, avskyvärda och en styggelse. Måhända till och med en förolämpning mot allt som kan kallas god smak. När det enda som finns kvar i hjärnan då man står där i hallen med interflorairritationen på armlängds avstånd är en discoloop av What Have I Done to Deserve This. Ni tycker att det är för mycket sagt, ni menar att jag bara är bortskämd; ack nej.

Låt mig utveckla. "At my age flowers scare me", sa smartypantset George Burns. Jag förstår precis vad han menar. Det finns något djupt oroande i att någon så till den milda grad missförstått en att hon/han kommer dragandes med fel vegetation. Vad har man gått och utstrålat i alla dessa år? Det fröet sår bara hos mottagaren en känsla av att något inte står rätt till. Och det är, om ni frågar mig, inte en av de vägar som bär in i sovrummet. En oro för bristande självinsikt är en best man gör bäst i att inte väcka. Så låt oss en gång för alla konstatera att det förvisso är sant att inga blommor avgjort är bättre än fel blommor. Men att det samtidigt bara är losers som ger upp.

Man ska förstås inte själv ta på sig andras issues. Problemet med fel blommor går givetvis djupare än både floran i fråga och ens egen självinsikt. Det finns ju något närmast häpnadsväckande slött över att inte göra lite research, eller hur? Vad gillar flickan/pojken som jag gillar? Är det röda rosor som gäller eller måhända något en smula mindre uppenbart, klichéartat och mainstream (no judgement). Men innan alla röda rosors rasande förkämpar störtar ut för att hämnas denna oförrätt så vill jag poängtera att min invändning inte egentligen riktar sig mot en viss typ av blomma i sig, utan mot fenomenet att köpa någon bara för att, utan att ta reda på vad mottagaren är förtjust i. Vem vill bli behandlat som ett kollektiv? Är det månne samma män som kommer dragandes med ovälkomna blommor som också, efter en svängom i sänghalmen, yttrar den fasansfullt föraktfulla frasen Var det bra för dig?? Så dags att ta reda på det nu, inte sant?

Nu är det ju inte så att man förväntar sig att bli avläst med samma övernaturligt skarpa expertis som detektiven ovan innehar, men lite fingertoppskänsla vore väl på sin plats, tack så mycket. "Before the flowers of friendship faded friendship faded", menade Gertrude Stein. Se där - en kvinna som visste en hel del om blomster. Och säkert valde att ge bort en Picasso eller två i stället. Hear, hear.