Hur kunde hon?

Ta på dig en klädtrasa, fru Miller.

Ciao, kids. I fredags skolkade jag från alla eftermiddagens förpliktelser och slank i stället in på biografen Sture. Vi får verkligen hoppas att magistern inte läser det här, non? Jag avgudar matinéfilm; det finns något på samma gång förtjusande dekadent och barnsligt med fenomenet. Och vad passar då bättre än att rullen för dagen var häftigt omskrivna My Week with Marilyn med fenomenala Michelle Williams och sockersöta Eddie Redmayne?

Men först en bekännelse: Jag har aldrig riktigt fattat grejen med ms Monroe. Och jag är inte säker på att jag gör det nu heller. I the great debate Marilyn vs Jackie, väljer jag den senare alla gånger. (Vi kan ju inte alla göra som JFK och ta både och.) För er som inte vet vad jag snackar om rekommenderar jag varmt avsnittet av Mad Men där det en gång för alla fastslås att man kan dela in hela kvinnligheten i de båda kategorierna ovan. (Jag har förresten alltid varit en smula nyfiken på vilka de manliga varianterna är; eller är män måhända alldeles för mångfacetterade för att kunna summeras upp av två kändisar...?) Kanske är jag helt enkelt bara för okarismatisk för att fastna för MM; när det gäller fallet Jackie Kennedy är det ju egentligen mest outfitsen man minns. Möjligen symptomatiskt för någon som undertecknad, som i 100 procent av fallen föredrar folk med kläderna på...

Nåväl, inget ont om Marilyn Monroe, men vad jag verkligen gillade med filmen var så klart omgivningarna, interiörerna och kläderna. Ack - den som vore brittisk överklass ändå. Ta, ta. Det är som att kliva in i ett nummer av House & Garden; ombonat utan att vara kladdigt, snobbigt utan att vara ovälkomnande och stiligt utan att vara banalt. Jag böjer mitt huvud för Judi Farr som varit ansvarig för scenografin, hon fixade de fina omgivningarna i The King's Speech också, om ni nu minns dem.