Om betydelsen av böckers utseende

Styvt formgivna, och i vissa fall också läsvärda, romaner.

Det har varit mycket snack om form och funktion den senaste tiden och jag kunde inte låta bli att ta med mig resonemanget in på Pocketshop när jag var där på lunchen för att hitta något passande till den stundande semestern, för visst är det svårt att låta bli att döma boken efter omslaget ibland? Vi vet ju alla att det är innehållet som är grejen, framsidan ska bara fungera som inslagningspapper till den litterära presenten men det är inte alltid så enkelt. Vissa romaner går bort direkt för att framsidan är banal i överkant, vissa försvinner i mängden för att aldrig återfinnas och andra böcker, som till exempel My Mistress's Sparrow is Dead, inhandlar jag enbart för att de är så stiliga (den var inte så tokig att läsa heller, kan speciellt rekommendera förordet). Orwells bok tyckte jag var så läskig när jag var liten och såg den i mina föräldrars bokhylla att jag ibland, när jag kände mig extra ängslig, vände den med ryggen inåt för att slippa de stirrande ögonen. Genial formgivning till en lika genial bok! Lika fantastiskt är troligen inte John Connollys verk men Rob Ryans stiliga illustration till The Book of Lost Things är så snygg att jag nästan plockade på mig den också i rena glädjeyran. Och tvärtemot vad vissa tror såg jag faktiskt fram emot att införskaffa Pride and Prejudice and Zombies också - om så mest för att kunna beundra den ruttnande artonhundratalshjältinnan i bokhyllan.