Att umgås med spöken

Anonymt, snyggt men livsfarligt. Och har jag bara hallucinerat eller stod det att Julian Schnabel var ansvarig för konsten? Missa inte eftertexterna heller, synnerligen flotta med en viss nostalgisk touch.

Har förstås en förkärlek för skribenter på film och var därför förtjust över att få gå och se Polanskis the Ghostwriter häromdagen. Den är klart sevärd av många anledningar, bland annat för de läskigt tjusiga miljöerna i vad som ska föreställa Martha's Vineyard (men i själva verket tydligen är Tyskland). Den slipade politikerns strandhus som syns ovan är farligt stiligt i ordens verkliga bemärkelse, man anar ond bråd död bakom varje låst hurts och gediget träbadkar. Det är kanske egentligen inte så olikt George hus i Fords film En enda man, men medan man där känner att det är karaktärens kärlek till skönhet och design som manifesterar sig i inredningen vet man att det här snarare handlar om en vilja att fila bort all individualitet som gör att man valt att inreda i mid-century modern-stilen. Den får symbolisera den perfekta politikern: Förtroendeingivande stilig på ytan men utan riktig förmåga att varken beröra eller förarga någon. Och hotellet som spökskrivaren skrivs in på är nästan parodiskt spöklikt. Han är dessutom den enda gästen, fast visst pratade han väl med någon i baren...