måndag 30 november 2009

Vänner emellan


Ingrid Reithaug och Tonje Holand
heter tjejerna bakom designduon Darling Clementine.


Så här års, när man har en kopp glögg i ena näven och en lussekatt i andra, är det helt enkelt omöjligt att smita ifrån julstämningen och snart är det dags att skicka julkort också. Det är en tradition som uppkom i Storbritannien i mitten av 1800-talet och som spred sig över Europa och USA. Jenny Nyströms julkort som började ges ut 1894 sägs ha bidragit mycket till kortens popularitet i Sverige. Ett finfint nutida alternativ för alla som inte vill/orkar pyssla själva är norska Darling Clementines käcka kort. Köp ett helt gäng och skicka ett till dig själv också.


Rara, lite nostalgiska kort som passar perfekt till formintresserade vänner.

fredag 27 november 2009

Jag skulle vara din hund


Vem kan motstå mönstret Cakewalk? En godbit för både människor och hundar.
Finns att köpa på Grön gemenskap.

Snygga, funktionella produkter till djur är en sorgligt eftersatt nisch. Börjar bli lite trött på fånigheter som säljs för hundar, man vill ju ha söta men rejäla grejer och inget trams även om man råkar ha en liten jycke. Wonderdog NYC har inte bara raffiga koppel och halsband utan tillverkar dem också miljövänligt av tygrester från mode- och möbelindustrin och gamla pet-flaskor. Dessutom har de satsat på snygga mönster. Way to go!

Furberry, någon?


Till Pricken, kanske?

torsdag 26 november 2009

Ränderna går aldrig ur


Gästmodellen Alix the Cherry Blossom Girl visar Sonia-plagg med den äran.
Bild från Rykielles.
com


Ni har säkert inte missat Sonia Rykiel-bloggen men jag vill ändå slå ett slag för den. Här får man sig sin välbehövliga dos av fransk fashion, snygga miljöer och bilder som för en närmare Paris, i alla fall i själ och hjärta. Det känns som om det är mycket Rykiel nu i och med samarbetet med H&M som i ärlighetens namn kanske inte blev riktigt så skoj som det borde ha blivit. Bättre då att gå till pudelns kärna.


Den som inte blir sugen på en resa
till den franska huvudstaden efter att ha sett den här bilden är ju galen!

onsdag 25 november 2009

To have and have not


Annons från Elle MacPhersons underklädesmärke Intimates. Vasst eller kasst?

Utan att sticka ut hakan för mycket törs jag nog säga att underkläder är en av de genrer där det kan bli smärtsamt tydligt att en persons "hot" är en annans "not". Trots det vill tydligen åtta av tio svenska kvinnor ha underkläder i julklapp, enligt en undersökning i tidskriften Må Bra. Antingen känner de sina presentgivare väldans väl eller så är de lite sadomasochistiskt lagda. Här finns rika chanser att klampa i klaveret. Är din flickvän/fru/bästis/älskarinna en Sloggi-tjej eller trivs hon bäst i Agent Provocateur? Jag misstänker att eventuella missberäkningar kan komma att dämpa julglädjen en smula. Jag kan dock ge blivande trosköpare en vink om att kvinnorna i undersökningen sa sig föredra bekväma byxor framför skimpiga string.

Underkläder är knappast ett modernt påfund, beroende på vem man frågar antar jag att man kan få veta att de stammar från fikonlöven Adam och Eva skylde sig med eller så kan man tro Wikipedia som hävdar att arkeologer grävt fram 7000 år gamla underbyxor. Mycket har hänt sen underkläderna tog sina första stapplande steg. BH:n som vi känner den ska exempelvis ha blivit vanligt först under sent 1800-tal när den undan för undan ersatte korsetten. Men inte hjälper det snubbar med dålig koll på flickvännens smak inte.

tisdag 24 november 2009

Flickan som lekte med elden


Peggy Olsons lugg är inte klockren, men har blivit bättre med tiden.
Bild från amctv.com.

Att det här med lugg är komplicerat vet alla som någonsin har provat att sätta saxen i håret. Inte nog med att man kan ångra att man klipper till, den har också precis som Spiderpig "so many looks". Och vissa av dem ska man sky som pesten. Jag har till exempel i två hela säsonger stört mig på Mad Men-karaktären Peggy Olson. Inte för att hon klär sig illa, är något av en besserwisser och har hemska släktingar utan för att hennes lugg är så otroligt ful. Det var med lättnad jag såg avsnittet då hennes gay best friend till slut klipper till. Det blev inte optimalt men avgjort bättre.

Skälet till att luggen är så viktig är givetvis att den hänger där i ansiktet och är omöjlig att bortse ifrån. Har man väl bestämt sig för att ha lugg är den precis som brittiska Vogues Anna-Marie Solowij skriver en följeslagare som kräver ständigt pyssel och tillfixning, det går helt enkelt inte att låta den sköta sig själv utan att det får förödande konsekvenser. Faktum är att det borde finnas en varningstriangel på luggar: Kräver omvårdnad. Peggy Olson må ha fött en oäkting men det är luggen som är hennes verkliga problem.

måndag 23 november 2009

Vad gör jag här


"Do you mind if I use my notebook?" I asked "Go ahead." I pulled from my pocket a black, oilcloth-covered notebook, its pages held in place with an elastic band. "Nice notebook," he said. "I used to get them in Paris," I said. "But now they don't make them any more." (Ur The Songlines av Bruce Chatwin.)

Det börjar bli den tid på året då man inte bara bör fundera över vad man ska lägga i klapparna man tänker ge bort utan också vilken kalender man tänker släpa runt på under nästkommande år. För mig lutar det åt en repris av 2009, nämligen en Moleskine. Kanske är det företagets fräcka reklamtexter där man lovar att både Hemingway och Picasso begagnade sig av just dessa anteckningsböcker (med undertexten att man själv kommer att bli lika genial om man gör det samma) eller också är det bara den nedtonade looken som gör dem åtråvärda. Anteckningsböckerna ska visst ha varit författaren Bruce Chatwins favvoböcker och det var också han som kallade dem "moleskine" men föga hjälpte det när det lilla franska familjeföretaget som tillverkade dem gick i konkurs 1986. Ett drygt decennium senare bestämde sig ett förlag från Milano att världen åter var redo för Moleskine-böckerna och nu finns de i en mängd olika färger och utföranden. Är ni sugna på att läsa mer finns det också ett gäng bloggar som ägnar sig åt att hylla den lilla svarta snyggingen, bland andra Moleskinerie.


Kom ihåg att köpa hundmat, tvätta och skriva generationsromanen...

torsdag 19 november 2009

Den civiliserade hjärnan


De här snofsiga muggarna har blivit lite av en snackis i min bekantskapskrets, alla är ute efter ett gäng. De är inte bara snygga med sina glada färger utan ger också lägenheten en air av bildning. Själv har jag blivit lovad Brave New World, vilket ju nästa är för bra för att vara sant. Tänk att sippa te och tänka på framtiden. Vem behöver soma? Ni hittar dem på Designista och Papercut.

onsdag 18 november 2009

Blå åtrå


I vanliga fall brukar reklamer med barn fylla mig med fasa och en orubblig tro att jag inte är målgruppen för företaget, men inför Tiffanys annonser ska jag göra ett undantag.

Det är, som alla vet, inte oviktigt med yta. Visst, visst - man ska inte döma hunden efter håren men ingen har ju dött av att fila på presentationen lite. Några som kan det här med förpackningar är utan tvekan Tiffany & Co. Visst är deras juveler tjusiga och visst skulle rosor vara rosor och allt det där men vilket genidrag det var att designa de små blå askarna, döpa färgen till Tiffany-blå och ta patent på den. Tydligen var företaget inne på marknadsföring tidigt och de blå askarna introducerades redan 1837. "Charles Lewis Tiffany has one thing in stock that you can not buy of him for as much money as you may offer. He will only give it to you. And that is one of his boxes." Det är alltid trevligt att få juveler, men det smäller lite extra när de ligger och blänker i en liten blå ask.


Om man skulle få så här många blå askar skulle man nog bli jätteglad!

Hjärtdjur

Vem bryr sig om vad som ligger i paketet om etiketten är så här cute?

Är medveten om att vi kanske inte är redo för jul riktigt än men jag kunde inte motstå dessa raringar från Maustudio via Etsy. Kan vara årtiondets sötaste juletiketter. Vi hädan tomtar, make mine a chihuahua!

tisdag 17 november 2009

Svart som silver


Bild från boken Torun av Ann Westin.

Vivianna Torun Bülow-Hübe är definitivt en av mina favoritdesigners. Hon hade den avundsvärda förmågan att få saker att se tidslösa ut, klockan här nedanför formgavs på 60-talet men skulle lika gärna kunna ha formgivit tidigare eller senare. Hon fick sitt genombrott under 50-talet med smycken som inte liknade någon annans och använde medvetet enkla, billiga material som trä och stenar som hon hittade på stranden. "Diamonds are a girl worst friend", menade hon och fick horder av fans bland det vackra folket som med råge kunde ha pröjsat för briljanter. Linjerna är flytande och organiska, och silvret enkelt och exklusivt på samma gång. Snyggt, helt enkelt!



Klockan Vivianna från George Jensen där Torun Bülow-Hübe började jobba 1967.
Tanken var att man skulle se sig själv i urtavlans spegel och tänka på tidens gång.
Den har kopierats i parti och minut men inget går, som vanligt, upp emot originalet som har otrolig spänst och sitter perfekt på armen.

måndag 16 november 2009

Flygare i Sverige

Så här såg det ut när Märta Måås-Fjätterström ställde ut på Liljevalchs 1934.
Bild från Liljevalchs.


Har ni som jag varit sega i starten när det gäller att ta er till Liljevalchs och spana in utställningen "Märta flyger igen" med mattor från Märta Måås-Fjetterströms väveri? Se då till att kom iväg, för den är värd att se. Förutom verk av Måås-Fjätterström själv finns också nyare inslag från Jonas Bohlin, CKR och Front, vilket egentligen inte alls skulle behövas för att att biljetten skulle vara värd sina 70 spänn men det är bara att tacka och ta emot. Utställningen följer en kronologisk ordning och visar mattor från 1909 fram till i dag och det ska visst, enligt konsthallen, finnas 150 mattor i salarna och det finns ingen anledning att misstro det; det är mattor överallt!

De första salarna visar Måås-Fjetterströms egna produktion med guldkorn som Hjortskogen från 1929, Hästhagen från 1923 och Staffan Stalledräng från 1909, sedan följer de andra konstnärliga ledarna i MMF AB och på slutet visas moderna tolkningar av bland andra Claesson Koivisto Rune som formgivit mattor som mest av allt liknar abstrakta konstverk av Rothko. Ett rum ägnas också nya versioner av mattan Bruna Heden från 1931 där 2000-talets formgivare satt tänderna i traditionen och i flera fall presenterar något urtjusigt. Fronts akvarellinspirerade matta och Jonas Bohlins mörka dito är underbara.

Enda invändningen mot utställningen skulle väl vara den gamla vanliga när det gäller design: Det är svårt att ställa ut bruksföremål. Det är en smula konstigt att se mattor som var tänka att ingå i ett hem eller en offentlig inredning på väggen som vore de tavlor. Det optimala vore väl om allmänheten fick tillräde till alla de lägenheter som stoltserar med en MMF-matta, men nu får jag väl sansa mig.


Bild från Liljevalchs.

fredag 13 november 2009

Watkins' Box of Pin Ups


Illustration Liselotte Watkins, hämtad från hennes blogg. Ni förstår ju säkert också hur förtjust jag är över att se lite mer interiörer i hennes bilder.

Här är en uppmaning till er som känner för att låta fingrarna flyga över tangenterna men inte riktigt vet vad ni ska googla efter: Gå genast in på Liselotte Watkins blogg och spana in hennes underbara teckningar. Gör det nu, ni har ingen tid att förlora! Där kan man förutom hennes egna illustrationer också se vad som inspirerar henne. Om ni inte skulle få nog så är hennes nya bok (eller ska man säga box) Watkins' Box of Pin Ups till salu i välsorterade boklådor. Spana in en av Sveriges bästa illustratörer i sitt esse.


Bilder av Liselotte Watkins. Så fina!

onsdag 11 november 2009

I am David


En av David Hicks interiörer. Det finns fler att se här.

Satt och bläddrade i House & Gardens oktobernummer och stötte på en artikel om den brittiske designern David Hicks som var en stor inspiration när jag var yngre. Nu tycker jag nog att många av hans interiörer är lite väl galna och teatrala för att passa hemma hos någon men som tonåring var i eld och lågor och interiörerna och tygerna känns fortfarande väldigt moderna och mer tidlösa än mycket annat från the swinging 60's och vad man nu kallar 70-talet.

Hicks, som tyvärr gick bort för tio år sen, gick på konstskola i London och började sin karriär med att rita annonser men så snart House & Garden publicerade inredningen han hade gjort till sin mammas Londonhus ställde sig de rika och mäktiga på rad för att få rum som såg lika klatschiga ut. Han ska bland annat ha inrett prins Charles och prinsessan Annes barnrum, en våning åt kosmetikdivan Helena Rubenstein och Vidal Sassoons salong och hem. Han fick också chansen till lite filmglamour med inredningen i den numera tämligen bortglömda filmen "Petulia" med Julie Christie från 1968.

"Mitt största bidrag som inredare har varit att visa folk hur man blandar starka färger, använder mönstrade mattor, hur man ljussätter rum och hur man blandar gammalt och nytt", skrev han själv i boken David Hicks on Living - with Taste. Det låter som ett koncept lika mycket för vår tid som för 50-talet då han slog igenom. Det är ganska svårt att tänka sig att det en gång var chockerande att blanda antikviteter med modern konst, arrangera det han kallade "tablescapes" och våga vägra chintz. Nu känns det som stapelvaror i det vi kallar god smak, mycket hinner alltså hända på 50 år.




Bilder från David Hicks Archive. Är man nyfiken på att läsa mer om en man som ska ha varit lika färgstark som sina interiörer kan man läsa Hicks son Ashley Hicks biografi David Hicks - A Life of design som kom ut nyligen.

tisdag 10 november 2009

Rätt inställning till regn

Eva Schildts paraplyställ Mary P är helt fantastiskt.

Det här underbara paraplystället är inte nytt men så fint att det förtjänar att tjatas lite om. Ska man köpa en så onödig pryl som ett paraplyställ ska man köpa ett som inte är en vanlig produkt utan ren poesi. Var min hall lite större skulle det här redan ha boat in sig. Behöver man ytterligare anledningar är det väl bara att titta ut: det är höst.

måndag 9 november 2009

Bright Shiny Morning


Bild från Jimmy Choos höstkampanj.

Av någon anledning känns det alltid så passande att bära lack på hösten, kanske är det för att det obligatoriska regnet bara rinner av skorna och väskan och man slipper få panik och gå hem och stoppa dem fulla med tidningspapper. Eller kanske är det bara för att det är så tjusigt. Lackskor verkar dela mänskligheten i olika läger. Vissa får horvibbar medan jag som är ack så oskyldig associerar dem med herrarnas finskor och andra tycker bara att de glänser fint. En garderobsklassiker är de i alla fall sedan början av 1800-talet då uppfinnaren Seth Boyden började experimentera för att få fram ett hållbarare skinn och fick den åtråvärda blanka ytan på köpet. Han ska visst ha använt linfröolja, i dag används förstås plast men vem bryr sig i ärlighetens namn om hur det fungerar bara det fungerar?

Kaxiga fåglar


Judith Leibers papegoja kommer inte att flytta hem till mig.

Jag vet att den här väskan är ganska hemsk men den är ganska skojig också. Speciellt kul är det att någon någonstans sitter och på fullaste allvar överväger att pröjsa 6000 euro för att få gå omkring med en pippi på armen. Det är i sig så kul att jag inte ens tänker ordvitsa här.

Your brand new leopard-skin pill box hat

Så klassiskt, så elegant så... ute?

Det ligger i sakens natur att något som är modernt till slut (troligtvis ganska snart) bli omodernt. Det var ju därför mademoiselle Chanel så envist hävdade att hon inte var modern utan hade en egen stil. Någon som däremot utan tvekan var modern var pillerburkshatten. Nu för den en tynande tillvaro; Nationalencyklopedian avfärdar den närmast spydigt med beskrivningen: "liten damhatt utan brätten, placerad på hjässan. Den var modern under 1950- och 60-talen." Rackars, och det som såg så storstilat ut för pillerburken för några decennier sen då den hade fans som snyggingarna Jackie Kennedy och Audrey Hepburn.

Sen gick det bara utför och hatten kom att bli symbol för töntiga tanter. Min egen mor bar faktiskt en pillerburk när hon på sin 50-årsfest klädde ut sig till "tant" för att driva med åldrandet. Roligt men inte speciellt chic. Men kanske har vinden vänt. Tjusiga presidentfrun Bruni som utnämnts till 00-talets egen Jackie har synts med pillerburken på sin hjässa och minnsann om jag inte såg en riktig godbit till hatt inne på Hattbaren i dag när jag var ute och spatserade efter lunchen. Kanske skriver jag bara det här inlägget för att försvara den tusenlapp jag ämnar lägga på en alldeles egen pillerburk...

fredag 6 november 2009

Borta bäst


Bild från Sara Clausins hemsida. Butiken är ganska liten, trots utbyggnaden nyligen, men känns proppfull med garderobspraliner. Ska du på fest så skynda hit, de söta klänningarna hänger på rad! Gillar också aftonväskorna från Wilbur and Gussie.

Att springa på en riktigt bra butik är alldeles, alldeles underbart och precis som att gå på bal på slottet inget man gör varje dag. En av mina absoluta favvoklädaffärer är lilla Sara Clausin på Bondegatan. Personalen är fantastiskt trevlig och kunnig och utbudet bedårande. Upplevelsen befinner sig ljusår från stressen och tjafset på de stora kedjorna och man kan alltid vara säker på att hitta någon godbit. Billigt är väl inte ordet, men kanske prisvärt. Något att ta hand om länge. Nu har de dessutom rea (50%) på herrkläderna så även män (eller snälla fruar och flickvänner) kan fynda.

En annan butik jag gillar att gå och plocka i är hyfsat nya K & Co på Västmannagatan. Om man är lite trött på, eller aldrig riktigt gillade, den avskalade looken kan man hitta sitt nya vardagsrum här. En amerikansinspirerad estetik råder, vilket kan förklaras med att ägaren Kristina Lifors bott och jobbat i USA länge. Jag slog till på en ljusstake från Day senast jag var här, men trånar efter John Derians ljuvliga decoupage-prylar. Tänk att ha en liten brevpress i glas på soffbordet. Bliss!


Bilder från K&Co:s hemsida. Butiken påminner om ett vardagsrum och det känns lite som att vara hemma hos någon med jättebra smak och snoka. Kul, alltså.

torsdag 5 november 2009

Låt den rätte komma in


De här raringarna kan man hitta under "nyheter" på Ilse Crawfords hemsida. Tydligen tillverkade i kastanjeträ och mässing. "We believe materials have hidden messages. These create a powerful link to our emotional psyches and shape our connection to daily life. We relish the warm and the synergy of the heart and head, and create places to live and love, eat and sleep, work and play", säger studion.

Jag har diggat Ilse Crawford sen 1990-talet då hon var chefredaktör för brittiska Elle Decoration och har med glädje följt hennes framfart sen dess. Någon gång, om jag lyckas få tag på en scanner, ska jag visa lite tjusiga interiörer från tidskriften då det begav sig men tills dess får ni hålla till goda med de här lite nyare bilderna. Man kan också bege sig till Grand Hotel i Stockholm där hon inrett Matsalen och Matbaren. Det kan ju bli lite pricey dock, betydligt billigare att surfa in på Studioilses hemsida eller läsa hennes två böcker Home is Where the Heart is och Sensual Home. Rekommenderas!

Lisa Cohen har tagit bilderna från Grand Hotel
och det finns fler på Studioilses hemsida. Klicka er i väg nu!

onsdag 4 november 2009

Före och efter Bella


Det är ju så lätt att snöa in på saker, jag gör det hela tiden. Nu återkommer jag till exempel till illustrerade interiörer men om ni gillar genren får ni bara inte missa Brooklyn-konstnären Bella Foster. Hon har illustrerat Kate Spade-kalendern för 2010 och har en blogg med ytterst delikata målningar. Besök!

Bilder från Bella Fosters blogg.

De oförglömliga

Christian Louboutin knep femteplatsen medan Manolo Blahnik och Tamara Mellon får nöja sig med en 15:e respektive 20:e plats. Bilder från wwd.com.

På tal om skor, de är ju inte bara en garderobsräddare av guds nåde utan också big business. WWD presenterade häromdagen sin årliga rankning av de 100 största skospelarna. Överst hittar vi, kanske föga förvånande Mark Parker, vd för Nike. På en hedrande femte plats återfinns Christian Louboutin, faktiskt ganska långt före sina konkurrenter Manolo Blahnik (plats 15), Guiseppe Zanotti (plats 17) och Tamara Mellon (plats 20). Mellon är förövrigt den kvinna som har placerat sig bäst på listan. Marc Jacobs lyckades snaska åt sig plats 24, alldeles före Tod's vd Diego della Valle och Miuccia Prada. Är du nyfiken på hela listan så finns den här.

tisdag 3 november 2009

Ett öga rött

Banga inte rött! Översta raden: Camilla Skovgaard, Halston, Lanvin, Balmain. Mellanraden: Valentino, Miu Miu, Brian Atwood.
Nedre raden: Vivienne Westwood, Sergio Rossi och för de tillfällena då man bara vill ha en gnutta rött - Louboutin.


Ett av mina allra bästa köp någonsin är ett par röda stövletter från Paul & Joe. De har ett par år på nacken nu och har klackats om otaliga gånger men de har fortfarande odiskutabel spänst och lyfter de tristaste kläder på ett ögonblick. Plötsligt bär man inte en gammal kjol och en sliten skinnjacka, lägger man till röda skor har man en outfit. Tidigare var röda skor, liksom röda kläder, något man förknippade med fallna kvinnor, det behöver vi knappast oroa oss för längre. Röda skor är helt enkelt fötternas motsvarighet till rött läppstift, fast otroligt mycket mer lättburet.

måndag 2 november 2009

Jag och du


Det finns vissa reklamkampanjer som träffar helt rätt; man känner sig utvald, speciell och sugen på att spendera. Det känns nästan som om någon har producerat en vansinnigt dyr annons bara för ens egen skull. Det händer inte särskilt ofta det medges, men när det händer är det reklammagi. Kate Spade är ett företag som ofta lyckas charma mig med sina kampanjer, vilket egentligen är lite konstigt för jag tycker inte att deras produkter är så intressanta. Men annonserna...de är bedårande och jag identifierar mig med varenda en! Tänk att få leva i en värld där allt är chict, färgglatt och lite lagom galet witty.



Boktipset: the Well-dressed Home


Boken är pedagogiskt uppbyggd, olika stilar presenteras med collage, catwalkbilder och interiörer. Fotografen Karyn R Millets bilder förgyller upplevelsen!

Slog ju som bekant till på boken The Well-dressed Home av Annette Tatum för inte så länge sen och så trillade den till min stora glädje ned i brevlådan i fredags. Jag har alltid varit fascinerad av smak; hur kommer det sig att olika personer gillar olika saker och vad ligger egentligen bakom? Till stor del är det givetvis fråga om kulturella preferenser, men vad är det som gör att personer som är uppvuxna på samma ställe, har liknande utbildning och så vidare diggar olika tröjor, stolar och tapeter?

Med det i bakhuvudet lät bokens undertitel "fashionable design inspired by your personal style" som en guldgruva. Här skulle stilar benas ut och kanske skulle man få veta vad som utgjorde den underliggande röda tråden i just ens egen garderob (och hur denna sedan skulle översättas till ljuvliga interiörer). Lite som att ligga på analyssoffan och lära känna sig själv på nytt. Riktigt så blev det nu inte och kanske är jag inte ens förvånad eller besviken.

Jo, kanske lite besviken. Boken känns trots sina 250 sidor ytlig. Man delas, beroende på vad man har hängande i garderoben, in i olika kategorier som till exempel "romantic", "classic", "modern", "eco". Det är väl att göra det lite lätt för sig? De flesta har nog en ganska tydlig insikt i vilken typ av kläder de gillar och behöver inte få det förklarat för sig att "classic style is timeless, not trendy". Dessutom plockas klädstilen ganska rakt av in i inredningen i de flesta fall trots att Tatum bedyrar motsatsen. Mönster och tyger flyttar in och knappar, broscher och andra dekorationer gör sig hemmastadda. Jag hade hoppats att det skulle vara lite mer komplicerat än så att översätta min klädstil till min lägenhet. Det blir för mycket fokus på enskilda plagg och för lite på stilen som helhet.

Men jag vill inte vara för elak för det finns rara tips, tjusiga bilder och ärtiga story boards och har man lite mer sansade förväntningar är den inte dum att bläddra i.



Bilder ur boken. Överst ett exempel på stilen "couture bohemian"
och nedan ett classic-collage och ett exempel på "classic casual".