Det bästa av allt

Till och med namnet har drag - möt Vicious Fishes Zoo Cha-Ching 1.

Hade nu på förmiddagen förmånen att hänga med duktiga Tintan Hultin som har ytterst rara butiken Appartement på Södermannagatan. Har ni inte varit där bege er genast; lokalen är inte stor men full av godbitar. Jag lämnade till exempel vårt möte som stolt innehavare av väskan ovan, vilken jag hoppas på kommer att vara precis lagom ärtig för att rycka upp hela min garderob. Stora förhoppningar på en liten väska således. Den kommer från, det för mig tidigare helt okända, sydafrikanska märket Missibaba som tydligen funnits sedan 2005. Företaget tillverkar väskor och accessoarer i Kapstaden, vilket givetvis får mig att känna mig extra glamourös och kosmopolitisk. Grundaren heter Chloe Townsend och har bland annat pluggat design i London, och skinnet som används finner hon till största delen lokalt. Det jag fastnade för, förutom så klart det riviga utseendet och den nätta storleken, var omsorgen om detaljerna. Väskorna är galet välgjorda och tål att synas noga i sömmarna.

Tecken till kärlek

Jag befann mig, av oklara anledningar, på Lava för inte så länge sedan och trillade då på det här ganska bedårande konstverket på damrummet. Gillar klippa och klistra-estetiken väldeliga, spänstigt old school. Blev lite inspirerad att göra något liknande. (På tal om just hot...)

Hur kunde hon?

Ta på dig en klädtrasa, fru Miller.

Ciao, kids. I fredags skolkade jag från alla eftermiddagens förpliktelser och slank i stället in på biografen Sture. Vi får verkligen hoppas att magistern inte läser det här, non? Jag avgudar matinéfilm; det finns något på samma gång förtjusande dekadent och barnsligt med fenomenet. Och vad passar då bättre än att rullen för dagen var häftigt omskrivna My Week with Marilyn med fenomenala Michelle Williams och sockersöta Eddie Redmayne?

Men först en bekännelse: Jag har aldrig riktigt fattat grejen med ms Monroe. Och jag är inte säker på att jag gör det nu heller. I the great debate Marilyn vs Jackie, väljer jag den senare alla gånger. (Vi kan ju inte alla göra som JFK och ta både och.) För er som inte vet vad jag snackar om rekommenderar jag varmt avsnittet av Mad Men där det en gång för alla fastslås att man kan dela in hela kvinnligheten i de båda kategorierna ovan. (Jag har förresten alltid varit en smula nyfiken på vilka de manliga varianterna är; eller är män måhända alldeles för mångfacetterade för att kunna summeras upp av två kändisar...?) Kanske är jag helt enkelt bara för okarismatisk för att fastna för MM; när det gäller fallet Jackie Kennedy är det ju egentligen mest outfitsen man minns. Möjligen symptomatiskt för någon som undertecknad, som i 100 procent av fallen föredrar folk med kläderna på...

Nåväl, inget ont om Marilyn Monroe, men vad jag verkligen gillade med filmen var så klart omgivningarna, interiörerna och kläderna. Ack - den som vore brittisk överklass ändå. Ta, ta. Det är som att kliva in i ett nummer av House & Garden; ombonat utan att vara kladdigt, snobbigt utan att vara ovälkomnande och stiligt utan att vara banalt. Jag böjer mitt huvud för Judi Farr som varit ansvarig för scenografin, hon fixade de fina omgivningarna i The King's Speech också, om ni nu minns dem.

Extremt högt och otroligt nära

Wanting, not getting.

Mina vänner, ni kan ju förstå hur gärna jag vill ha den här titeln. Vi snackar rökning när den är som allra, allra hetast - i fiktionen. Min egen närkontakt med nikotin har den senaste tiden bestått i att jag tappade ett askfat inköpt på rara Budapestkaféet Gerbaud på foten häromdagen. Ni kan föreställa er smärtan. Porslinspjäsen sprack dessutom men mina lungor fortsätter att vara i finfin kondition. Försöker makterna säga mig något?

Festen kan börja

Mycket Sofia Coppola på bloggen just nu, men h&m:s samarbete med Marni känns nästan obeskrivligt mycket mer intressant än Versace-incidenten senast. Duktiga Lucinda Chambers har tydligen stajlat, vilket givetvis höjer tittgodiskurvan ytterligare. (Visst ser man likheterna med Dior-reklamen, förresten? Fast jag gillar den mer, trots min häftiga förälskelse i Bryan Ferry.) Tror kanske att jag ska ta och titta på Somewhere i kväll, jag har haft den hemma två gånger men inte kommit mig för att trycka på play än. Tredje gången gillt?

Gäst hos verkligheten

Är det här jag? Nej, lite för spexigt men ganska rart ändå. Från Print & Grain (igen).

Vissa företeelser känns lite smått ledsamma att man missade. Jag brukar rutinmässigt ha sådana känslor inför sextiotalet, födelsedagsfesten man av oklara anledningar förhindrades att närvara vid, och generellt allt man inte gick på under designveckan som visst var jättekul, spännande och nyskapande. Men just nu tänker jag främst på bruket att använda visitkort. Och ja, jag vet så klart att man fortfarande nyttjar dem, men inte som man gjorde förr; alltså när man gick på just visit. Det fanns visst ett helt, invecklat kodsystem för hur de överlämnades, vem som kunde få vems kort och vad som stod på dem. Tydligen kunde de också vikas olika i hörnen beroende på vad man ville ha sagt. Så onödigt! Så käckt! Kanske har bruket helt enkelt försvunnit för att folk så sällan besöker varandras hem nuförtiden. Träffas man för ovanlighetens skull irl så gör man det troligen på något lugubert kafé. Det kallas visst utveckling.

Givetvis har också jag ett visitkort men det är knutet till mitt day job; det jag förvisso inte har någon avsikt att säga upp mig ifrån, men som förstås inte summerar upp hela min personlighet. Här har vi pudelns kärna: liksom ens garderob, hem och parfym ska säga något unikt om ens innersta jag ska förstås nämnda kort göra detsamma. Jag vet att vissa får lite Patrick Bateman-vibbar av visitkortsexercis, men ni får komma över det. Här sysslar vi inte med gilt by association.

Jag vill i alla fall ha ett stiligt ett att frikostigt slänga omkring mig, att vika i hörnen när jag går på visit, att skriva små meddelanden på när jag skickar presenter... Ett kort som är så mycket jag, jag, jag att mottagaren inte ens behöver läsa namnet för att veta varifrån det kommer. Är jag född hundratals år för sent? Ska jag plöja På spaning och hålla truten?

Eller, kanske är inte allt hopp ute; måhända har skeppet alls icke seglat. Tydligen är det inte bara undertecknad som finner det här behovet pressande, för mitt i vårt digitala samhälle, där enbart ettor och nollor sägs tävla om vår uppmärksamhet, flyter det omkring ett betydande antal visitkort. Det papperslösa samhället är till allas stora glädje en chimär, det behövde man bara ta en runda på Stockholm Furniture Fair för att påminnas om. Till och med de hippa designkidsen från de balla skolorna hade riktiga visitkort som de glatt tryckte i ens hand.

Cirkeln är sluten. Nu gäller det bara att formge kortet som ska uttrycka ens hela personlighet, säga allt man vill ha sagt och vara snyggt dessutom. Jag tittar förbi hos er om drygt 453 år när jag bestämt mig för hur det ska se ut. Och viker det lätt i övre, högra hörnet om ni inte skulle vara hemma då.

Pappren mellan fingrarna

No, you're cute!

Är inte det här ungefär det sötaste ni någonsin sett? Det finns något fullkomligt bedårande med både äldre kameror och lite naiva illustrationer och en kombo av de två borde således bli något i hästväg. Det blir det också som synes! Den här snyggingen hittade jag på Print & Grains sida på Etsy. Blir din (eller min) för drygt en tjuga.