Du sköna nya värld

Många av möblerna och lamporna i Grand Hotels nya rum är specialgjorda.
Det är inte mindre än deras gäster förtjänar.

Vissa dagar är ju kämpigare än andra. Den här onsdagen faller nog in under rubriken "inte så värst hemsk". Till lunch var jag nämligen inbjuden till Grand Hotel för att spana in deras nyrenoverade rum med ett glas Pol Roger i näven. Jag har sovit på hotellet ett par gånger och är en varm anhängare av Cadierbaren men har alltid tyckt att deras inredning lämnat mig lite ljum och förundrats över hur fast i tidigare decennier den har känts. Trist helt enkelt. Inte värdig ett så kallat lyxhotell.

Nu har de dock hämtat in välbehövlig kompetens utifrån i form av arkitektkontoret Tengbom och inredningskonsulterna Wall to Wall. Lyckat drag. Inspirationen kommer uppenbarligen från stora världen (läs Frankrike och länder med anglosaxisk anknytning) och allt är pastellfärgat, textilfrasande och överlastat med carraramarmor. De heltäckande mattorna är så djupa att klackarna sjunker ned som i kvicksand, gardinerna specialbeställda och tillbakaskickade 21 gånger innan alla blev nöjda och kristallkronorna många och med stolta anor. Inte ett blont trästycke eller minimalistisk möbel i sikte. Så uppfriskande. Min enda fråga är: What took you so long?


Vissa av sviterna är över 60 kvadratmeter stora. Det är större än hela min lägenhet.


Det kan vara så att badrummen också är större än min lägenhet....

De imperfekta

Ni har väl inte missat den här nostalgitrippen?

Ni har väl inte missat att bedårande produktserien Blåvitt gör ett gästspel i våra Coop-butiker under våren? Tydligen har kooperationen nyligen gjort en undersökning som visar att hela 98 % av medlemmarna minns varumärket och att nästan 77 % av alla som svarade skulle kunna tänka sig att köpa varorna i dag. Produkterna kommer att finnas i alla butiker men olika ställen har olika stort sortiment. På min lokala Coop fanns godbitarna ovan. Gillar kaffet bäst. Så otrendigt att det är skållhett. Blåvitt lanserades i slutet av 1970-talet som en serie varor till ständigt lågt pris och namnet var från början inte ett uttänkt varumärke utan snarare ett no name brand. Först ut var visst tandkrämen Tandkräm. Hoppas på att få se den snart igen, skulle göra sig finfint bredvid sin utländska kusin Marvis i badrummet.

Frukta inte

Spana in det lila ögat. Bottega Venetas höstkollektion 08, om jag inte missminner mig.

Det är lika bra att säga det först som sist: Jag är galet konservativ när det gäller smink. Inte på andra egentligen. Där kan jag verkligen uppskatta röd ögonskugga, svarta läppar och gula, glittrande naglar. Men när jag närmar mig beslutet att applicera något annat än beigerosa läppstift (vanligen Chanels secret) och svart mascara knyter sig något inom mig och jag liksom stelnar till. Känner mig utklädd och fånig. Inte bra. Men nu får det vara slutsjåpat. Våren inbjuder ju till pånyttfödelse och knoppar som brister och allt sånt. I dag har jag således inhandlat en lila eyeliner och pensat på mig rikliga mängder. Det är nya tider, nya looks. Inte ens mina närmaste vänner kommer att känna igen mig i morgon...

Kvinnan som mötte en hund

Finfina taxarna Hugo och Sixten visar upp sig i Lisa Bengtssons studio.

Var nu på förmiddagen bjuden på pressvisning hos rara Lisa Bengtsson som visade sitt nya mönster Tillsammans. Hon har inspirerats av sina små tvillingpojkar Jack och Elliot och velat skapa något som skulle passa barnrummet och visa hur alla i en familj är lika varandra men samtidigt individer. Hon berättar att hon till slut bestämde sig för att utgå från en bild på en tax och gav den flera olika karaktärer, den ena mer bedårande än den andra. Barnprylar har en tendens att bli lite väl jamsiga ibland men Tillsammans styr skickligt undan såna faror. Hade jag barn skulle jag utan tvekan palla upp dem framför en eller två hundkuddar och tvinga dem att posera. Vänner i bekantskapskretsen, om ni får barn under våren/sommaren kan det vara så att ni blir dränkta i taxar likt Neros gäster begravdes under rosor. Mönstret kommer att finnas på tapeter, kuddar, affischer och tyger. Snart i ett slott eller en (hund)koja nära dig.




Rara produkter och söt styling (och bullar och kaffe förstås) fick pressen att trivas.

Smycket

En aning vildare än Kates lånade Cartier-tiara. Art Nouveau-hårprydnad från René Lalique. Fotot är hämtat från Jean Jean Vintage som i sin tur hämtade den från boken Imperishable Beauty: Art Nouveau Jewelry.

Det offentliga rummet har ju varit en salig röra av antirojalistiska strömningar och prinsessdrömmar på sistone. Nu senast i och med bröllopet i fredags. Och även om jag kan tycka att det är skönt att vi kanske kan koncentrera oss på något annat ett tag måste jag säga att allt prat om tiaror, diadem, vigselringar och örhängen har fått mig att snöa in en smula extra på smycken. Särskilt sådana med en historia. Var därför förtjust över att ramla på fina bloggen och butiken Jean Jean Vintage där Duff både visar rara juveler och berättar lite om dem. Värt ett besök.

Om konsten att läsa och skriva

Styling som säger: Jag har inte bara snygga möbler utan också litterär finess (och en klocka som alldeles uppenbart har stannat... Vet inte om det sista också var symboliskt).

Milano handlar inte bara om möbler, utan också om presentation. Förstås. På mässan gäller det ju att sticka ut i mängden. Du må ha en snygg stol att visa men det har alla andra också och hur får man egentligen lättast in folk i den egna montern? Jag har inga generella undersökningar att hänvisa till i nuläget men något av det mest effektiva när det gäller mig personligen är att styla snyggt. Ett återkommande knep för att göra den potentiellt opersonliga monterytan lite mer lockande var i år att formligen frossa i böcker och tidskrifter. Högar av litteratur stod medvetet nonchalant uppallade här och var. Som om man genom att inhandla soffbordet/hyllan/lampan också fick sig en bildning på köpet. Jag kan inte låta bli att vara förtjust. Böcker vs läsplattor 1-0.











Böcker, tidningar och annat läsbart så att det räcker och blir över.

Drottningens juvelsmycke

Above and beyond the call of duty.

Jag är inte något stort fan av smycken på män. Orättvist och en smula sexistiskt, javisst. So sue me. Jag gillar en snygg klocka, inte för stor och prålig förstås, möjligen digital om man vill spexa lite men efter det känns det som om det räcker. Eller det var i alla fall vad jag trodde fram till alldeles nyligen.

Men låt oss backa det så kallade bandet en smula. Sommaren jag fyllde 30 tillbringade jag semestern i Paris och fick armbandet ovan i present. Jag har sedan sett det hängande på flera söta, välklädda flickors handled och diggar det fortfarande skarpt. Jag brukar borsta av det dammet och knäppa det på mig när temperaturen medger bara armar. Nu när jag besökte Milano såg jag det dock för första gången bäras av en man. Och det var verkligen ganska förtjusande. När jag var (betydligt) yngre närde jag en viss förkärlek för nagellack på män och även om den specifika hangupen har gått över kändes snubben i armbandet som en mer vuxen och subtil variation på samma tema. Precis som rouge noir-färgade naglar säger det inte "jag är så i kontakt med min kvinnliga sida" utan snarare "I go that extra mile". Och hur bedårande är inte det?