Glasklart

Milanogodis.

Anne Boenischs och Steffen Schellenbergs monter var en av mina favoriter på Salone Satellite i år. De är dessutom riktiga raringar, vilket så klart aldrig ska underskattas. Topprodukten är, enligt mig, riviga lampan Karat. Vilken ärta! Blått är flott, även om den vita varianten också var fin. Duon jobbar tillsammans men ansvarar för sin egen design och prylarna har attityd utan att vara muckiga. Två tyskar att hålla ögonen på i framtiden, med andra ord.

Ovan hyllade lampa i design av Anne Boenisch.

Inspirationen till sidobordet Plissee är som namnet antyder plisserade tyger.

Munblåst glasbord formgivet av Steffen Schellenberger.

Söta trion the Triplets med tydliga familjeband.

Sex in Society

Horskor?

En ung, snygg italienare i dyr bil försökte ragga upp mig i förmiddags. På Malmskillnadsgatan. Tillfällighet - I think not. För sjuttiotalister är kontexten som bekant allt. Jag blev så chockad att sanningar som tidigare verkat oomkullrunkeliga plötsligt verkade gå att... ja - runka på. Har hororna snyggat till sig rejält sedan sist eller hade han Dolly Partons devis "It's expensive to look this cheap" ringandes i bakhuvudet? Vad exakt var det som fick mig att se ut som en working girl, förutom den otvetydigt upptagna minen jag sportade? Var det kjolen (kort men inte för kort, eller det var i alla fall vad jag trodde), skinnjackan (så väldigt praktisk om man blir tagen mot en skitig betongvägg) eller måhända skorna? Jag ångrar förstås bittert att jag inte frågade honom. Vad är jag för slags grävande journalist egentligen? 

Det fick mig i alla fall att fundera på det här med billiga vs klassiga looks. På pappret är det så enkelt med gränsdragningar (titta bara på Afrika) men uppenbarligen kan en persons hora bli en annans horrör. Några saker torde dock de flesta vara överens om leder raka vägen in till Hookerville: riktigt korta kjolar i kombo med rejäla urringningar, höga klackar, stort hår och massor med smycken. Men hell's bells - det kan ju också vara en stående beskrivning av i stort sett alla Dolce & Gabbanas kollektioner sen de började i mitten av 1980-talet.

Klurigt värre alltså. Det här med chic är som ni vet ett begrepp som högliga fascinerar mig. Tricket är att klara av balansgången mellan uppenbart och underbart utan att det bara blir underliv av alltsammans. Kokar det ned till attityden? Undertecknad vill naturligtvis av lättförklarliga skäl inte tro det. Det enda som är värre än att bli tagen för en prostituerad vore väl att få stämplat i pannan att man dessutom har tappat all panasch. "I'v gone from saint to whore and back to saint again, all in one lifetime", konstaterade Ingrid Bergman. Världen rör sig definitivt snabbare nu för tiden. Den resan gjorde jag just på fem minuter.

Kunde man ha hanterat situationen bättre och fått honom att hävda sin ståndpunkt hårdare? Mycket möjligt, men jag är i alla fall nöjd med att ha snoppat av honom med ett styvt "Bye, I have to work now".

Pink Smog

Rar och en smula bisarr rosa hatt. Vem skulle kunna bära upp den?

Har på senare tid, av oklara anledningar, kanske är det vårförälskelsen, börjat se världen genom rosafärgade glasögon. Eller så är det mer prosaiskt - måhända vill jag bara ha rejäl valuta för pengarna spenderade på brillorna häromveckan. Hur som helst, här är i alla fall ett gäng skära Helsingforsupplevelser från helgen. Bisou!

Älskar Katja Tukiainens seriekonst som för närvarande ställs ut på Kiasma. En rosachock komplett med enhörningar och kulörta lyktor. Livet blir inte bättre.

Rar pralin på Café Strindberg. Bedårande gammeldags ställe med förtjusande inredning. Konspirerade för att sno en av tavlorna på väggen, med ballerinor. Blev inget av med det, tyvärr.

Jag har alltid varit lite svag för jockeyer. Kanske är det alla Svarta Hingsten-böckerna jag läste som ung? Drömmer nu om en rivig mössa från finska märket Costo.

Ramlade på antikaffären Helsinki Second Hand som visade sig vara jättestor. Och kul. Här fanns inte bara kudden ovan utan också porslin, möbler och tre galet läskiga barnmannekängdockor som ger mig mardrömmar härifrån till evigheten.

The Diamond as Big as the Ritz

Farligt tjusigt.

Funnen: the impossible dreamboat. Och när jag säger omöjlig, så menar jag omöjlig. Inte som när du vill ha chans på snubben men han har andra planer. Utan o m ö j l i g. Vi snackar haute joaillerie, så dyrt att inte ens en arm och ett ben är tillräckligt. Så dyrt att om du måste fråga vad det kostar så har du inte råd. Så dyrt att det inte ens är irriterande längre, bara sagolikt fascinerande.

På tal om sagor, jag tittade på nyinspelningen av Rödluvan och vargen i helgen. Varför? Bra fråga, jag kan inte rekommendera er att göra detsamma. Men det fick mig i alla fall att längta efter bröderna Grimm, HC Andersen, Astrid Lindgren et al. Ni fattar. Lite mer magi i tillvaron, helt enkelt. Och det var då jag av en händelse snubblade på det här klippet. Är det inte underbart? Som att kliva in bakom pälsarna längst bak i garderoben, eller trilla med huvudet före ned i kaninhålet. Victoire de Castellane må älska stenarna för deras färg och glans men hon återkommer gång på gång till hur förtjust hon är i saker som har en historia, hur gärna hon vill berätta en historia med sina juveler och att de är som små vänner. Just det. Med såna vänner - vem behöver vargar, hjältar eller äldre släktingar med abnormt stora tänder? Det här är en sagobok i min smak.

Goda nyheter

Var jag verkligen vid mina sinnens fulla bruk vid inköpet av dessa brillor?

Hallå där, sötnosar. Ni har väl inte missat att jag också varje onsdag skriver på rara, nya bloggen Chatterton. I dag handlar det om något som ligger mig varmt om hjärtat, rosa. Återkommer här i morgon med ett inlägg om smycken. Ses!

Nära det vilda hjärtat

Nya bekantskapen Modalu knep mitt hjärta pronto. Välgjort och prisvärt.

Jag har visst blivit lite förälskad igen. I alla de bedårande mintgröna produkter som valsar omkring i samtiden. Det kan ha börjat på allvar med inköpet av OPI-lacket Thanks a Windmillion, en rart krämig, smutsig mint. Så cute! Vem vet var det kommer att sluta?

Piet Hein Eeks utställning hos Rossana Orlandi.

Ovan nämnda lack. Och guldpaljetter. Ibland kan man bara inte sluta.

Ärtig matta från Dielsels monter i Zona Tortona.

Riviga korgar i Morosos monter i Milano.

Söt Milanostyling. Kom igen, ett mintgrönt Eiffeltorn - hur kan det misslyckas?

Mer marmor från Milano.

Ursött rullbord från Norman Copenhagen,

Snajsiga The Gentlewoman.

Mer Milano.

En liten smula underbar

Snitsig idé om man har några av sina Penguin-kort kvar.

Det kan väl inte bara vara jag som är svag för tjusiga collage? Det finns ju något på samma gång pyssligt och nonchalant med genren, liksom - "jag kan bara inte hjälpa att skapa konst trots att jag knappt orkar bry mig". Här är i alla fall tre sötnosar i olika material från Milano att inspireras av. Känner mig personligen lite sugen på hjärtat; det är väl alla de där onödiga litteraturvetenskapliga högskolepoängen som spökar, antar jag.

En av mässans verkliga snyggingar, Morosos bord.

Färgprover hos Spazio Rossana Orlandi.