fredag 30 april 2010

Änglar i mitt hår

Stoppa pressarna! Oväntat intressant inslag på Bazaars vanligen menlösa vimmelsidor.
Bild från majnumret.

Jag brukar tycka att sidorna med det tramsiga namnet Flash långt bak i brittiska Harper's Bazaar är en total waste of time. Vem bryr sig egentligen om kändisar som poserar med lite sponken på fest? Inte jag... I normala fall. I senaste numret finns dock ett undantag. Den för mig helt okända skådisen Ophelia Lovibond har lyckats bli plåtad med håret som jag vill ha i vår; en smula nonchalant, välmående, långt och i en makalöst snygg brun färg. Jag må inte vara målgruppen för hennes filmer men det betyder ju inte att jag inte kan uppskatta hennes barr. Det här fotot följer med mig till frisören asap.

Old Possum's Book of Practical Cats

Jösses, vilken fest!
Bilden hämtad från Wilbur & Gussies hemsida som du för övrigt hittar här.


Vill minnas att jag tjatat lite om behovet av en ny aftonväska till ett bröllop och var tidigare inne på vintage, men nu tror jag att jag har knäckt det utan att behöva yra runt på alla upptänkliga andrahandsbutiker i stan. Det är inte så att jag inte gillar second hand (fyndade en stilig, gul Hermès-scarf på Stadsmissionen för ett tag sen) men det tenderar ju att ta tid. Och den börjar rinna ut. Planen är i stället att haffa en av de många söta Wilbur & Gussie-väskorna som säljs på flera håll i Sthlm. Jag har faktiskt redan en själv, men just den claschar med de utvalda skorna. Hårt liv det här... Lite sött också att alla väskmodellerna samt även märkets namn kommer från hundar och katter som de två modeskaparna Brett Tyne och Lucy Lyons känt och älskat. Jag har nog riktat in mig på en "Charlie", döpt efter Lyons katt, en blå burma som visst är "sanslöst stilig". Funkar för mig!

onsdag 28 april 2010

En kopp kaffe till

Under the British Sun Lay the Stars heter Made By Noemis senaste kollektion. Jolly Good!
Foto: Ceen Wahren, hämtat från märkets hemsida.


En av de snofsigaste perksen med att vara journalist är att man har både anledning och ursäkt att ta kontakt med vilt främmande människor som man tycker pysslar med något intressant och föreslå att man ska ta en fika tillsammans. Häromdagen hade jag privilegiet att prata med duktiga modeskaparen Noemi Ivanova, grundaren av underklädesmärket Made By Noemi, över en espresso medan hon hjälpte mig med intressanta åsikter till en kommande artikel. Den kan jag inte säga mer om för tillfället men däremot rekommenderar jag ett besök på märkets hemsida. Fullt med godbitar för alla oss underklädesfans.

måndag 26 april 2010

Porträtt av en dam

Grace Kelly skulle säkert inte ha haft några svårigheter med att få alla rätt på Derek Blasbergs quiz. Här med Frank Sinatra i filmen En skön historia från 1956.
foto:
Eric Carpenter/MGM (Kobal Collection)

Jag har alltid varit i mitt esse när det gäller prov. Ge mig en uppgift, begränsad tid och möjligheten att få "mycket väl godkänt" och jag arbetar som ett litet bi. Därför kunde jag givetvis inte motstå att kasta mig över testet Are you a lady or a tramp? på style.com i morse. Derek Blasberg, som konstruerat quizzet, är också författare till boken Classy: Exceptional Advice for the Extremely Modern Lady som så klart (efter att man har fått 10/10 på provet) verkar smått intressant trots att jag knappast ger mig själv etiketten "extremt modern".

Men frågan är ju om man kan lära sig att vara classy genom att läsa en bok - det är nästan så att jag hoppas att det är omöjligt. Det verkar på något sätt förminska insatsen. I stället för genvägar tänker jag storslaget satsa på att än en gång studera mästarna och börjar logiskt nog med Grace Kelly, hon har ju till och med ett namn värdigt en champion. Jag planerar att bunkra upp med godbitar som Slå nollan till polisen, Fönstret åt gården och Ta fast tjuven och sen viker jag stora delar av min semester åt att hänga på Kelly-utställningen på V&A i London. I slutet av juli gör jag mig så redo att tenta av 20 poäng Elegans - faktiskt lagom tills det är dags för höstens damiga outfits á la Louis Vuitton.

fredag 23 april 2010

En ren skandal

Uppsättningen som förfärade den burgna parispubliken 1913.

Trots att jag till och med själv bloggat om "den tröttsamma fixeringen vid Coco Chanel" kunde jag alltså inte låta bli att hyra Coco & Igor när den så släpptes på dvd. Andra har redan kommenterat filmens urtjusiga miljöer och frapperande brist på spänst och passion och där har jag inget att tillägga men jag slår gärna ett slag för de inledande scenerna där Ryska baletten orsakar skandal. Har skojigt nog biljetter till Operans uppsättning av just Våroffer nästa vecka. Förväntar mig dock varken polisingripanden eller kläder av Chanel.

torsdag 22 april 2010

En plats i solen

Så här var det uppdukat till pressfrukosten i morse. Lamporna av Piet Hein Eek är visst en av Kadi Harjaks (som är vd för NK inredning) egna favoriter.

En olycka kommer sällan ensam sägs det, och nu verkar detsamma gälla för påkostade inredningsbutiker med a-läge i city. På kort tid har huvudstadens designintresserade fått Gertrude, Room och ett uppfräschat NK att browsa på. Imorse var det pressvisning på det sistnämnda och journalisterna kunde roa sig med att dricka kaffe ur Agneta Livijns rejäla muggar och gulla med design av snofsiga namn som bland andra Patricia Urquiola, Front, Eames och ovan nämnde Piet Hein Eek. Fint, dyrt och rätt så spänstigt. Fast i ärlighetens namn hade jag kanske väntat mig ännu mer av ett varuhus med NK:s flotta historia.

Så där jättemånga överraskningar fanns det väl inte på plan tre men väl en hel del fina saker. En oväntad sak var dock att vissa föremål i butiken endast var till lyst och inte kunde köpas; "rekvisita" stod det på bordet där bland annat de små träden i krukorna trängdes. Vilken besvikelse!

Män är från Mars, kvinnor är från Venus

Ligger verkligen det här i tiden? Nya tidskriften Välkommen hem uppges vara en så kallad oneshot. Med en slogan som "magasinet med kvinnlig känsla" får man nästan hoppas att det inte blir fler nummer.

Alla har vi våra pet hates; jag har till exempel oerhört svårt för särskrivningar, bar mage vid matbordet och när människor recenserar biofilmen innan de ens är ute ur salongen. Det är störigt. Något annat som verkligen buggar mig är när interiörer ska beskrivas i termer av "manligt" och "kvinnligt". Det är unket och förlegat och säger dessutom ingenting alls om det man tittar på. Sen är det också svårt att komma runt att det finns en värdering i hur fint det "manliga" respektive "kvinnliga" är. "Kvinnliga" interiörer är läskigt ofta slentrianmässigt blommiga och pastellfärgade med krusiduller medan "manliga" förstås är minimalistiska, praktiska och enfärgade. Hallå! Det är kort och gott en typ av dålig journalistik som jag trodde var på tillbakagång. Döm därför om min förvåning när jag fick syn på specialtidningen Välkommen hem som ges ut av Allers media - den har undertiteln "magasinet med kvinnlig känsla". Vad falls?

"Det har varit jätteroligt att få göra en tidning med de ämnesområden som intresserar majoriteten av de svenska kvinnorna. Känslan i tidningen är varm och kvinnlig. Vissa miljöer är mjuka och romantiska medan andra är skönt galna och respektlösa. Här finns massor av själ och hjärta och det doftar kafferep och sommarblommor mellan uppslagen", säger redaktören Gunilla Thermaenius i ett pressmeddelande.


Senast jag kollade var jag också kvinna men jag kan inte säga att jag någonsin känner att jag varit tidskriftens målgrupp. Det är för övrigt ett annat av mina hatobjekt - att klumpas ihop med en massa andra och få åsikter och smakriktningar pådyvlade på grund av vad man har mellan benen.

onsdag 21 april 2010

Ett annat liv

En stor del av Rooms nya butik är uppbyggd som inbjudande miljöer. Det fungerar
- man blir sugen på att shoppa, men framför allt blir man sugen på en större lägenhet.


Så har då nya Room öppnat på Pub, om inte med en skräll så i alla fall med något större genomslagskraft än ett pip att döma av all press som samlats. Det tar upp i stort sett hela översta våningen på varuhuset (de är grannar med fiket Publik, spänstigt om än lite förutsägbart inrett med Grcic-stolar och Tom Dixons lampor) och det krävs inga djuplodande analyser för att tänka sig att folk kommer att dreggla över den tjusiga stajlingen signerad Eva Andersson och Per Wennberg. Om folk däremot halar upp pluskan återstår att se. Värt ett besök i alla fall, om inte för att konsumera så bara som en hyllning till ett stockholmsfenomen. Och älskar vi inte alla när någon reser sig upp på nio och kommer tillbaka?


Vissa anser att jag är extra känslig för dålig stämning, men inte ens jag kunde märka av något missnöje när pressen snokade i lokalen. Fina stilleben som det här fanns det gott om.

Det är inte bara jag som vurmar för böcker i inredningen! Skönt att vara i gott sällskap.

tisdag 20 april 2010

Där regnbågen slutar

Det är här designfrågorna besvaras i kväll!

Hur designintresserade är egentligen svenskarna? Det är den delikata fråga jag hoppas att få svaret på ikväll på Arkitekturmuseet. Där har nämligen Sandra samlat journalisten Annina Rabe, Claes Blom från Sköna Hem och formgivaren Simon Anund till ett samtal för att reda ut hur det står till i folksjälen. Spännande är bara förnamnet.

måndag 19 april 2010

Skrattets och glömskans bok

Se så trevligt det blir med några böcker och ett gäng magasin.
Bilden är hämtad från Rita Konigs blogg Inside Out och tagen av James Merrell.

När jag var yngre hängde jag ofta på biblioteket i Eskilstuna, faktiskt så ofta att jag efter ett tag kunde praktiskt taget hela sortimentet av inrednings- och modeböcker, eller så väntade jag på att den nu förmodligen utdöda bokbussen skulle dyka upp i mitt kvarter. Jag minns också mitt första lånekort, det skrevs på skrivmaskin och alla barn fick välja ett bokmärke att sätta på baksidan (jag valde en glittrig kattunge). Sen någonstans tappade jag sugen och trogna läsare minns kanske det här inlägget från januari i år där jag kommenterade preskriberingstiden på förseningsskulder. Jag hade då alltså inte besökt ett bibliotek på tre år - närmast otroligt.

Men nu när läsplattorna stampar i hallen känner jag att jag måste back to basics, för böcker är ju som alla vet mer än sitt innehåll. Jag försökte upprört och säkerligen en smula oklart förklara för en vän som inte förstår att jag är ointresserad av Cybook, Kindle, IPad och allt vad de nu heter varför jag inte bryr sig om att man kan ha hela världslitteraturen i knäet. Jag har inget emot läsplattor, det känns bara så fattigt jämfört med ett bibliotek där man kan gå in och känna på böckerna, placera sina favoriter så att de syns ordenligt eller få syn på något skräp som man undrar varför man har sparat (och sen tittar man i den och får syn på ett hemligt brev). Om jag vill läsa TS Eliot vill jag göra det i den bok jag köpte 1996 på Camden Market och har stående bredvid den klatschigt cerisa Övervakning och Straff och Glamourama (bara för att ryggarna matchar så fint) inte på något som vagt påminner om min jobbdator.

Det är spänstigt med böcker i inredningen och jag hör ingen som säger något annat. Jag skulle inte vilja påstå att man kan lära känna en person genom att titta vad han/hon har i bokhyllan eller på nattduksbordet eftersom det förmodligen, liksom i mitt eget fall, är noga utvalt men sånt säger också något. "Always read something that will make you look good if you die in the middle of it", tipsade ju journalisten PJ O'Rourke. Jag är säker på att effekten blir ännu större om man kolar i ett bibliotek.


Vill vi verkligen förlora det här? Bild från senaste Lonny.

Var är IPaden? Bild från World of Interiors.

fredag 16 april 2010

Drabbad av det oväntade

Får man inte Italien kanske man får hålla till godo med La France.

Tanken var ju förstås att jag skulle sitta på ett flyg till Milano nu för att kunna gå på mässan och mingla med designistor från hela världen och se nya spännande prylar och projekt. I väntan på att min trevliga men stressade resebokare ringer och säger att hon lyckats boka in mig på ett annat plan (som faktiskt får lyfta) kanske jag går och ser Gainsbourg-filmen och sen trycker jag nog inomhus med en rykande kopp afternoon-tea. Har varit nyfiken på den här filmen sen Lotta Ahlvar, ni vet Moderådets vd, hajpade den i sitt trendseminarium på Formex i vintras. Bättre sent än aldrig (gäller kanske även flyg till Milano).

fredag 9 april 2010

Alltid hos dig

Min skönhetsbibel som tonåring: Den "nya" tonårsboken från slutet av 1960-talet
briljant illustrerad av Karin Hoffmann.


När jag var tonåring gav min moder mig den hemskt underhållande Nya tonårsboken som hon själv hade läst när det begav sig. Hon gjorde det förmodligen mest på skämt eftersom saker uppenbarligen borde ha hänt sedan hon var ung men som alla vet har vissa ungdomar lite svårt att förstå sånt och jag var inget undantag. Jag tog alltså den 83-sidiga skriften från 1968 på blodigt allvar och oroade mig för att mina kanske inte var de "idealiska benmåtten" ("beträffande vristerna räknar man med att de ska vara ca 13 centimeter smalare än vaderna"), tänkte skölja ögonen morgon och kväll som Olga Golbaek rådde och var livrädd för att min frisyr inte skulle "harmonisera med aniktsformen". De som känner mig vet för övrigt att jag fortfarande tar det säkra före det osäkra och har samma frisyr som flickan på bokens framsida.

Och det var just hår jag tänkte skriva om dagen till ära nu när jag precis kommit hem från frisören efter att ha klippt topparna obetydligt. Redan i slutet av 1960-talet hade man tydligen "inte längre någon ursäkt för att inte alltid ha ett vackert och välskött hår" och frågan är om mänskligheten blivit mer förlåtande med tiden. Skälet till att jag kom och tänka på Nya tonårsboken (som jag inte längre lever mitt liv efter) är kapitlet om peruker och postischer (sid 50-56) där man bland annat får lära sig att:

Det är säkert bara ett fåtal tonåringar som har användning för en hel peruk [...] däremot är en postisch - som finns både med långt och kort hår, lockar och slätt hår och inte minst hästsvansar i olika längder - långt billigare i anskaffning och underhåll. Ur skönhetssynpunkt är det en god investering därför att man med den kan kan liva upp en "trött" frisyr, förvandla ett vanligt men välklippt hår till en vacker festfrisyr och inte minst skapa en rolig och personlig tonårsfrisyr.

Nu är det väl inte precis tonårshår, vad det nu är, jag är ute efter. Jag har nämligen tänkt experimentera lite med avancerade uppsättningar à la Faye Dunaway i filmen the Thomas Crown Affair, som lustigt nog också är från 1968. Jag är säker på att Olga Golbaek skulle uppskatta det.


"Små skönhetsfel som kan döljas" är den ljuvliga rubriken på sidan 55.


På sidan 51 finner man tolv perukråd, bland annat får man lära sig att man ska ta med sig en bild på den tänkta frisyren för att underlätta för försäljaren eller frisören att "uppfylla önskemålen".

Den otrolige mannen

Carolyn Murphy och Nicholas Hoult tycker att vi ska bära Tom Ford.

Har nu även jag drabbats av Tom Ford-feber? Jag har alltid hävdad att jag varken säger bu eller bä när det gäller designern; jag älskade hans tidiga Gucci-kollektioner men tyckte att vissa senare tilltag (ja, till exempel det rakade könet och tofflorna med "fuck me" broderat) kändes som antitesen till chic. Men nu, nu verkar han inte kunna göra något fel. Reklamen för vårens och sommarens glasögon är ta mig tusan fenomenal.

torsdag 8 april 2010

Lyckan, kärleken och meningen med livet

foto: Jennifer Causey

Jag älskar att äta frukost. Faktum är att får jag bara det första målet så är resten av dagen räddad. För alla er med samma passion måste jag rekommendera bloggen Simply Breakfast där fotografen Jennifer Causey varje morgon fotar sin petit dèjouner innan hon hugger in på den. Väldigt tjusiga stilleben. Väldigt.

Stil och politik

Preppiga politiker. John F, Robert och Edward Kennedy, så klart.

Har av väldigt oklara anledningar inte upptäckt fantastiska serien Vita huset förrän alldeles nyligen och kom osökt, valår som det ju är, att tänka på den potentiellt explosiva kombinationen makt/mode. Alla har väl hört talas om legendariska debatten mellan JFK och Nixon 1960 där den förra kom instruttande i välsittande kostym och frisk solbränna och den senare i illasittande dito och likblekt ansikte eftersom han vägrade smink och hade legat på sjukhus för en knäoperation. De som följde programmet via tv var säkra på att Kennedy vann medan de som lyssnade på samma argumentation framför radion tyckte att Nixon hade de vassaste replikerna.

Lärdomen borde vara solklar men verkar inte ha gått hem riktigt hos de svenska politikerna trots att ett halvt sekel passerat. Jag frågade mig själv om personval kanske skulle sporra våra illa klädda folkvalda att bättra sig men ändrade genast mig när jag insåg att vi redan har möjlighet att kryssa fram vår önskekandidat. Problemet måste sitta djupare än så. Svenskarna må traditionellt hysa en viss luteransk misstro mot extravaganser men nog inser vi väl att våra folkvalda inte kan ha på sig något som ser ut att komma från Galne Gunnar?

Varför finns det då en sådan misstänksamhet mot att vara välklädd i Sverige. Har vi helt missat vad Chanel sa: "Om du klär dig sjaskigt minns folk klänningen, klär du dig oklanderligt minns de kvinnan." Vill politikerna desperat gå hem i stugorna och tycker att det är folkligt med skrikiga och illasittande kläder? Eller, hemska tanke, tror de att "vanligt folk" tycker det? De kanske misstänker att svenskarna tycker att politiker borde ha något bättre att spendera sina, det vill säga i slutänden skattebetalarnas, pengar på. Personligen skulle jag dock föredra att mina stålar köpte Maud Olofsson en snygg dräkt framför hemskheterna hon har nu. Det sägs ju att politikerna ska hämta lärdomar från USA och vända sig till väljarna på ett mer personligt plan i årets valrörelse. De ska ringa upp, knacka på och prata på stan. När Centerpartiet ringer mig ska jag förklara att jag visst inte tänker rösta på dem men att jag gärna följer med fru näringsminister ut och shoppar.


Jag höll på att klicka hem Barbro Hedvalls och Göran Greiders något otippade bok Stil och politik senaste jag var inne på Adlibris och ångrar lite att jag inte gjorde det.
Nästa gång slår jag till, det kan bli den perfekta litteraturen att citera under valvakan.

onsdag 7 april 2010

Nödvändigheten i att dansa

Spanska Pretty Ballerinas saluför söta och bekväma skor som till och med tilltalar mig. Här modellen Rosario.

Platta skor är för mig lite som förrätter, en i grunden god idé som jag ändå konsekvent väljer bort till förmån för desserter. Som följd av det resonemangen trängs alltså en hyggligt stor samling högklackade skor i min garderob och praktiskt taget inga med en klackhöjd på under åtta centimeter. För det mesta går det alldeles utmärkt och jag skryter gärna om den gången jag vandrade hem till Söder ända från Skogskyrkogården i mina pålitliga Schumacher-stövletter med cirka en decimeters klack men det finns tillfällen då det kan vara på sin plats med flats. Därför var det med glädje jag häromdagen såg att NK hade börjat prångla Pretty Ballerinas, ett märke som trots ballerina-crazen som pågått i flera år har hållit en låg profil i Sverige. När jag var i Frankfurt i vintras kunde man knappt ta sig fram längs gatorna utan att springa in i ett par ballerinor från märket och jag hade också nästan bestämt mig för att inköpa mitt alldeles egna par när jag upptäckte att mitt Visa-kort var spärrat för köp utomlands, men det är en helt annan historia. Söta är de i alla fall.

torsdag 1 april 2010

Under det rosa täcket

Kaiser Karl bjöd på denna sötnos i Chanels couture-visning.

Att skärtorsdagen inte har något med färgen rosa att göra vet väl alla, det var ju då Jesus tvättade sina lärjungars fötter och namnet kommer således från det gamla verbet "skära" som betydde "rena". Det hindrar dock inte mig från att bjuda på några rara rosa godbitar. De är både skära och rena drömmen... Glad påsk!


Ingen slår Lanvin.

Behnaz Sarafpour kan det här med kontraster.

Marchesa heter inte Marchesa för intet och satsar på mer intensiv färg.