"För mycket av det goda kan vara underbart", sa Mae West.Undrar om hon tänkte på svarta spetsklänningar?
Bild från D&G:s höst/vinter-kollektion.
Jag vet att man numer ska vara intresserad av sommarkläder i sorbetfärgad chiffong eftersom vi officiellt har tagit steget in i vårterminen men så länge kylan biter i kinden tänker jag fortsätta att ignorera ss-10. I stället dammar jag av en gammal kärlek: spets. Ända sen ms Ciccone körde sitt Like a Virgin-race på 1980-talet har det genombrutna och till synes sköra materialet lockat mig. Det representerar på något sätt hela spektrat mellan hora och just det - Madonna.
Dessutom stoltserar det ju med en sån pampig historia, inte någon Lycra för 1500-talets adel inte. Länge var det i Venedig de verkliga godbitarna tillverkades men 1665 hade den franska staten fått nog av att utklassas, utropade "Merde! Nu räcker det" och började stödja en inhemsk produktion, vilket ledde till att fransk spets kom att dominera marknaden ända in på 1800-talet. (Som kuriosa kan nämnas att Sverige förstås aldrig var någon storproducent men att de så kallade Vadstenaspetsarna hade en ljuv klang i kännarnas öron.) Så småning om, någon gång på 1700-talet, började maskiner göra spetsar och lite av magin gick förlorad. Men gammal kärlek rostar aldrig, som man säger, och jag rekommenderar alla att bära en smula spets i vinter.
Folk som föredrar ett uns spets kan med fördel snappa åt sig ett par handskar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar