onsdag 31 mars 2010

Härifrån till evigheten

Så här vill jag se ut i vår: Nougatfärgad chiffong, slarvigt elegant håruppsättning och med ett redigt glas whiskey i näven. Foto: Carter Smith för Vogue september 2000.

Satt som den fina flicka jag är och väntade på att telefonen skulle ringa och gick, för att döda lite tid, igenom min samling av brittiska Vogue och råkade som genom en lycklig slump hitta en av mina absoluta favoritplåtningar, passande nog kallad An Elegant Affair. Jag säger "passande" för att det är precis så här jag vill se ut våren 2010 - elegant, chic, tjusig, uppklädd, damig... You name it, I want it. Tydligen var det Ladyn som gällde hösten 2000. I samma nummer kan man nämligen också läsa den förnämliga artikeln A Proper Madame av Harriet Quick som jag minns att jag tog till mitt hjärta redan för tio år sen, och jag kan konstatera att den, liksom riktiga damer, har åldrats med behag.

Är det oroväckande att jag så villigt tar till mig ett modejobb som har tio år på nacken eller visar det bara en gång för alla att mode är en bransch där intet är nytt under solen? Detta konstaterat apropå allt prat om att höstkollektionerna från bland andra Prada och Louis Vuitton ska vara inspirerade av Mad Men och allt vad det nu är. Det teoretiseras kring de yppiga behagen och svepande kjolarna och kvinnor ska visst välja sida (är man en superkvinna eller ett kuttersmycke, eller hur det nu var SvD formulerade sig). Känns som om vissa har glömt en väsentlig aspekt när det gäller varför damigt mode dyker upp med jämna mellanrum - ibland vill man helt enkelt vara lite classy, oavsett om man har en hemlig affär eller inte.


Claudia Schiffer som proper ung dam.

tisdag 30 mars 2010

Med uppenbar känsla för stil

Hamish Bowles parisvåning som den såg ut i oktobernumret av the World of Interiors.
Jag ser på den med en blandning av avundsjuka och beundran.
(Och bannar mig själv för att jag inte köpte numret.)

Jag är inte en hundraprocentigt trogen läsare av the World of Interiors trots att jag borde veta bättre. Magasinet är ju en sådan skatt. Men jag missar ett nummer här och ett nummer där, det är mänskligt. Och förfärande. Det var därför med fasa jag insåg att jag helt hade missat att en av mina stilidoler hade öppnat dörrarna till sin (självfallet) utsökta våning. Jag talar givetvis om Hamish Bowles, amerikanska Vogues europeiska editor at large. Man behöver bara insupa hans outfits för att inse att en lägenhet i hans tappning skulle vara något alldeles extra, som det brukar heta. Trogna läsare av den här bloggen kanske minns min frustration över att boken the Well-dressed Home inte på allvar förklarade hur man ska applicera sin klädsmak på sitt hem för att uppnå en stilenlig symbios dem emellan. Låt mig bara säga att jag kommit ett steg närmare i min strävan efter att ha sett mr Bowles hem.

Har du, som jag, något av en crush på Bowles hittar du förresten hans blogg här. Kan bara tillägga att ett ex av Vogue Living: Houses, Gardens, People skulle vara den perfekta presenten att hitta i påskägget.

Bild från the World of Interiors.

måndag 29 mars 2010

The sun's not yellow it's chicken

Har du vad som krävs
för att bära upp den här saffransgula ensemblen från Sonia Rykiel?

Påsken närmar sig med stormsteg och när passar det bättre att följa the yellow brick road än under en högtid där så disparata varelser som kycklingar, häxor, harar och Jesus vandrar sida vid sida? Vi är definitivt inte i Kansas längre. Ett varningens ord på vägen bara; gult är kanske inte fult, men väl lite svårburet. Under antiken förknippades färgen, troligen på grund av likheten med odiskutabelt mäktiga metallen guld, med makt och inflytande men sen gick det utför och gult kom, enligt Nationalencyklopedin, att kopplas samman med både prostituerade och kättare (och också med Nazitysklands behandling av judarna, vilket ingen som läst sin 1900-talshistoria kan ha missat). Det låter definitivt inget vidare, men visst är det väl så att färgen också förknippas med solen - och vem längtar vi mer efter så här års? Kanske dags för gult att återuppstå som magnifik modefärg.

Rara underkläder från Damaris.


Chica klackar från Stella MacCartney

fredag 26 mars 2010

I kloka kvinnors sällskap

Thandie Newton väljer bort sin hemliga älskare för ett smycke i kortfilmen the Letter. Way to go!

Solange Azagury-Partridges smycken har aldrig riktigt varit min kopp te förrän jag såg den underbara kortfilmen the Letter som förvisso är något så krasst som en reklamfilm men samtidigt så tjusig att man blir inspirerad (och inte bara att köpa nya, dyra juveler utan också införskaffa nya kläder, skor samt anlita någon som kan dekorera ens sovrum och om möjligt investera i en ny lägenhet). Ni hittar den på Azagury-Partridges hemsida och på Youtube förstås.

torsdag 25 mars 2010

Grävande journalistik

Do you notice how women dress? Do you have any preferences?
I notice of course, I prefer the ones who look best.
Jasper Morrison

Jag hade för en tid sedan anledning att skriva en kort text om Jasper Morrisons utställning på Hallwylska Museet i Stockholm och gjorde därför den obligatoriska researchen på mannen i fråga - det vill säga googlade. Då snubblade jag till min stora förtjusning över det här underbara citatet i en intervju för sidan Designboom. Fantastiskt skojigt att någon hade den dåliga smaken att ställa den frågan till en av världens mest respekterade designers, och ännu roligare att han svarade. Så här kul borde det alltid vara att jobba.

Övningar i analys i flera variabler


Har till min stora glädje blivit bjuden på bröllop i maj och håller som bäst på att dunka mig själv i ryggen för att jag redan har både skor och klänning. Tar dock en paus i den aktiviteten för att konstatera att jag saknar handväska. Sötnosen här ovan från Celestina skulle ha kunnat vara ett tänkbart alternativ om den inte hade kostat 9 000 papp. Blir nog till att titta in i några andrahandsbutiker i stället. Eller sälja allt jag har i garderoben. Fast då står jag ju förstås utan både klänning och skor till majbalunsen...

Frukta inte

Att vara chic eller inte, det är frågan.

Chic är ett begrepp som ständigt fascinerar mig eftersom det, till skillnad från skönhet som sägs ligga i betraktarens ögon, är så knutet till utseendet. Ingen har mig veterligt en chic själ. Därför är det bara naturligt att jag alltid känt mig dragen till Guerlains Mitsouko, parfymen som kallats "för chic" och liknats vid Mount Everest - en given utmaning man inte kommer ifrån om man är intresserad av ämnet. Den introducerades 1919 och är därmed några år äldre än ärkerivalen Chanel no 5 som såg ljuset 1921. Men medan jag har burit och älskat nummer fem sen jag var fjorton har Madame Mitsouko alltid varit utom räckhåll för mig tidigare, lite för vuxen och alldeles för elegant. En doft jag har velat tycka om men egentligen bara beundrat på håll, en skolflickscrush. Jag ska dock göra ett nytt försök i vår, jag måste bara förbereda expeditionen mycket, mycket noggrant.

torsdag 11 mars 2010

The Beautiful and the Damned

Overaller for champions. Genial stajling i fotbollsfilmen The Damned United.

Häromkvällen fann jag mig oväntat nog bänkad framför fotbollsfilmen The Damned United och trots att jag är helt ointresserad av sport kunde jag inte låta bli att fascineras. Scenografen och kostymören har löpt fullständigt amok och ger oss vad som måste vara något av det fulaste någon sett sen det faktiskt begav sig i slutet på 1960- och början av 1970-talen. Alla som fortfarande lever i illusionen att folk såg ut som Twiggy och klädde sig i Halston Gucci Fiorucci får sig ett brutalt uppvaknande. Och inredningarna - det riktigt vrider sig i magen. Det är så otroligt ugly att det blir underhållande.

onsdag 10 mars 2010

Vad är mästerverk och varför finns det så få?

"Jag har varit rik och jag har varit fattig. Jag föredrar att vara rik", sa Gertrude Stein vars citat fanns tryckt på pressinbjudan till nya butiken Gertrude.

Nu på förmiddagen var det pressvisning av nya inredningsbutiken Gertrude vid Norrmalmstorg. Det är ägaren till NK bädd & bad som har tagit sitt pick och pack och flyttat ut från det stora varuhuset. Bra gjort, får man konstatera efter att ha gått runt och klämt på prylarna lite. Det känns mycket mer spännande i nya lokalerna även om varumärkena i stort är de samma, personligen tror jag att det till viss del beror på trappan. Det känns alltid spänstigt att kunna byta våning mitt i shoppingupplevelsen. Att de dessutom har tagit hjälp av überstajlisten Lotta Agaton är en fullträff. Det lilla caféet och de små scenerna som byggts upp utifrån fiktiva Gertrudes preferenser är helt bedårande.

fredag 5 mars 2010

The Coral Thief

Kenneth Jay Lanes urtjusiga korallformade armband är nästan kriminellt snyggt.

Det ska visst vara ett korallfärgat läppstift i vår, säger de. Ni som känner mig vet att det ingalunda kommer att hända. Det spexigaste som sitter på mina läppar för närvarande är glanset Amalfi från Chanel (trots att jag faktiskt införskaffade ett modigt rött mot bättre vetande häromsistens på flygplatsen i Frankfurt). Därmed inte sagt att jag dissar koralltrenden i stort, tvärtom är jag ett ivrigt fan. Det är något med den djärva färgen och den organiska formen som gör koraller otroligt stiliga och trots att det troligen är ett faux pas i samma storleksordning som att slå ihjäl ulliga bebispingviner har jag en förkärlek för koralldjuren i inrednings- och smyckesammanhang. Sen heter de ju så flotta saker också - Död mans hand är visst en art, så chic! Det närmaste jag hittills har kommit korallsmycken är ett fint men skört halsband jag ärvde efter min farmor. Det har hängt med så länge att jag är rädd att det ska förvandlas till rött damm vilket ögonblick som helst. Jag måste helt enkelt införskaffa något mer hållbart, både ur ett faktiskt och ett ekologiskt perspektiv. Kenneth Jay Lanes spänstiga armband är helt klart en kandidat, tillverkat i miljövänligare emalj.

Vill man inte bära korallerna på sig är kanske den här underbara brevpressen från John Derian ett tänkbart alternativ. Jag ser dock ingen anledning till att det ena ska utesluta det andra.

onsdag 3 mars 2010

A Diamond as Big as the Ritz

Katriina Nuutinen i femtiotalsinspirerad look tillsammans med sin Hely. Armaturen tillverkas i 200 exemplar och skulle definitivt hänga hemma hos mig om jag hade råd.

Kan månne armaturen Hely från Klong vara den perfekta bryggan mellan mode och design? Designern Katriina Nuutinen berättar att inspirationen bakom den bedårande ljuskällan kom från juveler och det kan ju inte förvåna någon.

- Jag hade studerat smyckedesign i ett år innan jag började fundera över Hely. Letade efter nya former för en lampa och plötsligt kom jag på att jag kunde använda flera stora lätta glasbubblor tillsammans eller på rad. Det var under en konsthistorielektion kompositionen började ta form i skissblocket, berättar hon.

Hely i all sin glans.

måndag 1 mars 2010

Aldrig fucka upp

Rött läppstift? Check! Snabba bilar? Check! Gift pojkvän? Check!
Inget saknas i An Education.


Höga förväntningar kan som alla vet vara något av en mixed blessing. Å ena sidan är det trevligt att gå omkring och se fram emot något, å andra är det inte vidare aptitligt att bli besviken. Och som alla pessimister, förlåt realister, vet är det snarare regel än undantag att hajpade filmer gör en missmodig. Döm därför om min förvåning när de två senaste måste se-filmerna verkligen var så bra som de borde. An Education är inte bara välspelad och underbart witty utan också full av snärtiga kostymer (Rosamund Pikes Helen må vara dummare än ett spån men hennes modekoll är det inget fel på) och trivsamma miljöer. Och att Tom Fords A Single Man skulle vara tjusig med versalt T var det väl ingen som tvivlade på? Sällan har det tidiga 60-talet varit så elegant, förmodligen inte ens då det begav sig. Ge Colin Firth en Oscar genast - om inte annat bara för att han kommer att inspirera horder av män att bära välsittande kostymer och hornbågade glasögon. Och ge oss andra tillträde till George hus pronto!


When in doubt - bär svart eller ropa in prerafaelitisk konst.
Se och lär i An Education, den kallas inte det för intet.

Den är lika snygg som du tror! En nöjd biobesökare konstaterade att även om filmen hade varit dålig hade det varit värt 90 spänn att få se George bil.