Lika bra att säga det med en gång. Givetvis fattar jag nada av vissa delar av den här boken, men ända sedan mitt första poäng på universitetet har jag varit lite förtjust i Roland Barthes. Alla som någon gång har försökt komma igenom Système de la mode vet att det i det närmaste är ett kamikazeuppdrag. Och nu med boken The Language of Fashion i händerna känner jag mig bitvis precis så okunnig och obildad, för att inte säga ointelligent, som jag gjorde när jag tog mina första stapplande steg på campus. Kanske är jag bara nostalgisk.
Har man stött på Barthes förr vet man vad som väntar. Han ser mode som ett system liknande språket som man, genom att dela upp i olika kategorier, kan hämta information ur. När han stampar gasen i botten är det frågan om seriöst exkluderande akademikertugg som inte tar några fångar. Ni vet de texterna som fungerar enligt devisen ”om du inte förstår, så är det ditt eget fel för att du inte är lika smart och beläst som jag är”. Behöver jag säga att jag är förtjust?
Detta är en samling av de texter om mode som tidigare inte översatts till engelska. Det gör att volymen med nödvändighet blir ganska ojämn. Komplicerade texter som den tunga, teoretiska essän på sidan 41 med den förrädiskt fluffiga titeln ”Blue is in fashion this year” blandas med ”the Contest between Chanel and Courrège” som ursprungligen publicerades i franska modemagasinet Marie Claire.
När Barthes svarar på frågor, som han gör i kapitlet ”On the Fashion System” där han utfrågas av F. Gaussen kan han vara extrem tydlig med vad han menar. Men den klarheten försvinner ofta i hans egna texter och ersätts med en oregerlig massa ord som motarbetar läsaren i varje nytt stycke. Det staplas termer och ritas diagram och varje mening är så fylld av just mening att vissa kapitel aldrig tycks ta slut. Samtidigt är det, när man faktiskt förstår, intressant och det värmer i hjärtat att någon så tidigt tog modeteori på allvar. Det är elegant, franskt (trots att boken är översatt till engelska) och modernt. Kanske med undantaget av att ingen längre på allvar skulle jämföra Chanel och Courrège.
Slutordet av Andy Stafford är fruktansvärt tungt och hackigt, han verkar göra sitt bästa för att efterlikna Barthes när denne är som jobbigast. Mitt tips är att helt undvika Staffords text eller spara den till någon dag då man känner sig extra masochistisk. För det som gör the Language of Fashion läsvärd är att den är något mer än en elitistisk blinkning till folk med många högskolepoäng. Här finns substans, och Barthes tar hela tiden ämnet på allvar, och det ska gudarna veta att vi som är intresserade av mode inte är bortskämda med. Synd att han dog redan 1980. Jag kan inte tänka mig någon bättre lämpad att skriva om mode. Den mannens prosa är ju lika chic som Chanels lilla svarta.
Jag skrev den här texten ursprungligen för tidskriften Rum.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar