Projektets paradoxer

Mitt senaste spontaninköp: snyggt lack med höstambitioner.

I ett närmast desperat försök att injicera lite lagom fara i mitt trygga, småborgerliga liv har jag köpt ett nytt nagellack. Innan ni helt avfärdar förra meningen som banalt effektsökeri ber jag er, mina kära läsare, dra er till minnes att jag faktiskt är allergisk. Här leker vi således med elden. Nåväl, so far so Chanel. Paradoxal som givetvis inköptes delvis för sitt namns skull, och delvis för att jag gillade Particulière i våras, är en klädsamt chic grålila nyans som expediten lögnaktigt påstod skulle passa till alla mina outfits. Lacket är inte alls så där glittrigt lila som det verkar på bilden utan en mycket mer sofistikerad och mindre Halloween-aktig nyans som passar utmärkt till alla grå/svarta/beiga plagg i garderoben. Det är också tack vare Paradoxal som jag trillade in på utmärka nackellacksbloggen All Lackered Up som definitivt är värd ett besök om man gillar polish. Lacket må har inte förändrat mitt liv ännu men troligen händer det mycket, mycket snart.

Stormens öga

Här kan man snacka lösögonfransar. Twiggy sopar mattan med de flesta.

Långa ögonfransar att bedårande fladdra med kan man väl önska sig lite till mans, särskilt nu då festerna står som spön i backen. Eftersom vi alla inte har blivit begåvade med de fjärilsvingar Scarlett O'Hara använde för att snärja männen kan vi tacka vår lyckliga stjärna för lösögonfransar. Man får bara tänka på att behandla dem bättre än tjejerna som satt bredvid mig på krogen i går. Den ena hade inte vågat ta av sina på en vecka av rädsla för att inte få tillbaka dem och den andra hade tagit bort dem tillsammans med hälften av sina egna fransar. Oflyt. Tricket när man sätter fast dem är att ha mycket tid på sig, använda riktigt med både mascara och eyeliner och lagom med lim. För lite och fransarna trillar av, för mycket och man får klumpar på ögonen som en annan utomjording. (Och för guds skull, ta av dem innan du går och lägger dig. Att vakna med något som påminner om en groggy spindel på ögat är inte det minsta förföriskt.)


Det finns en lösögonfrans för alla. Numer kan man välja bland en uppsjö av produkter från enstaka fransar för fegisar till Shu Uemuras spexigheter med fjädrar, juveler och galna färger och de klassiska halvmåneformade förstås.

Mitt magiska finger

Diana Vreeland i sitt esse på framsidan av Warhols tidskrift Interview.

Har drabbats av en släng av den passion för nagellack som blossar upp med jämna mellanrum trots att jag på grund av allergi egentligen borde hålla mig borta från produkten. Det måste vara det stiliga Chanel-lacket som har inspirerat höstens förtjusning.

Tydligen har nagelfärgandets ädla konst funnits sen 3000 före Kristus i Kina och Egypten, där man använde bland annat bivax, blomblad och äggvitor för att framställa den åtråvärda färgen. Det sägs till exempel att Nefertiti föredrog en klart rubinröd nyans och i Kina var det den aktuella dynastin som bestämde vilken färg som var på modet - guld och silver kanske, som var den kombon Zhou-dynastin föredrog. Som vanligt var det förbjudet för pöbeln att vara med och leka, de fattiga kunde bli avrättade om de stoppade fingrarna i syltburken. Under 1800-talet använde kyska européerna rödfärgad olja som de gnuggade in på naglarna och sen polerade och det var inte förrän på 1920-talet som ”riktigt” nagellack dök upp på scenen, när Michelle Menard kom på att billack fungerade finfin att ha på händerna.

Kanske inget man riktigt vill tänka på, vid närmare eftertanke. Låter lite osunt, vagt hälsofarligt och kan nog förklara mina allergitendenser. Då tänker jag hellre på hur coola folk har sett ut med färgglada naglar; vad vore Mia Wallace utan Chanels ”vamp”, vad vore Mad Men-kvinnorna utan sina matchande naglar och munnar och visst verkar Diana Vreelands häftigt gestikulerande händer ha varit som skapade för att bära polish? Dessutom har lacken alltid ljuvliga namn som ”I’m not really a waitress”, ”Below the belt” och ”Vendetta”. Brilliant!


Svårt att tänka sig Joan Holloway och Mia Wallace utan sina nagellack, eller hur?