Svarta vykort

Snygga tillbehör är egentligen viktigare än själva drycken som, oss emellan,
är ett obefogat beskt piller att svälja.

Kaffe är för mig, om inte ett nödvändigt ont direkt, så i alla fall en taste jag ännu inte helt aquirat. Jag vill så gärna brinna för drycken som jag har hört att special agent Dale Cooper gör i Twin Peaks och utbrista "Damn good coffee" och faktiskt mena det, men jag har inte kommit så långt än. Jag har heller inte kommit längre än till första avsnittet av ovan nämnda tv-serie. Kanske symptomatiskt. Det hindrar mig givetvis inte från att sippa drycken om tillfälle ges. Om inte annat för att hela businessen runt omkring är så rar. Jag gillar allt från de väldoftande bönorna, de snygga maskinerna med sina tjusiga namn (Rancilio, Gaggia och Bezzera. Nespresso? Not so much) till de små, dinkiga kopparna. Mind you, jag talar här om espresso. Allt annat får vara, om du inte insisterar förstås. Jag gillar kaffepaketen också. När jag är i London missar jag aldrig att besöka Fortnum & Mason som känns mer som en tidsmaskin än ett varuhus. Deras matavdelning är perfektion för någon mer intresserad av förpackningarna än innehållet. Därmed inte sagt att matvarorna är äckliga, bara sekundära.

När jag gick på universitetet var det under en kort period inne att använda koffeintabletter. Jag fattade aldrig grejen eftersom alkaloiden aldrig varit det primära för mig. Så himla pigg blir man ju faktiskt inte, och vad är det frågan om - är vi på väg till ett rejv eller? Kaffe handlar för mig om gemenskap och design. Varken mer eller mindre.


Kaffepaus i Marais-kvarteret. Valde en creme för att få en ursäkt att få sitta länge, länge.

Plommonpaj och espresso på söta fiket Le Loir dans la Théière.

Udda men delikata kombon körsbör och espresso på Leila's i London.

Klassisk cappuccino i regnigt Siena. De där italienarna kan sitt kaffe.

Galet överlastad kaffe med grädde och kolasås + ministrut (!) på Fortnum & Mason.

Stolthet och fördom

Är det inte det ena så är det det andra.
Vad är lättast att (be)döma - folks klädsmak eller litterära preferenser?

Roade mig, när jag utan tvekan i sann protestantisk anda borde ha arbetat, tjänat pengar och stöttat ekonomin, med att läsa den förtjusande Hadley Freedmans modekolumn som jag varmt rekommenderar. Där stötte jag, bland vassa formuleringar och riviga passager, åter på fenomenet tävla, om än med en för damen karaktäristiskt vicious tvist som en ängel som jag inte skulle drömma om att ens försöka efterlikna - "if there's one thing better than looking good, it's one's friend looking worse". Så känner förstås inte undertecknad men det fick mig dock osökt att börja fundera på den urgamla frågan Vem klär du dig för?. Tja, för att grammatiskt inkorrekt parafrasera Brando, vem har du? Eller kanske snarare, med avgjort mindre rebellisk attityd, vem skulle du vilja ha?

Det här med att man klär sig för sin egen skull är inte nys, men förvisso en sanning med modifikation. Tror ni till exempel att jag sitter framför macen i sidenklänning och Marc Jacobs-skor just, just nu? (Det gör jag självfallet, men se det som en retorisk fråga.) På ett sätt klär man sig givetvis alltid för sin egen skull; även om man gör det för att få killar, kredd och kosing. Det är ju i ens egen metaforiska ficka resultatet så småningom förhoppningsvis hamnar. Men ni vet ju vad jag menar. Frågan brukar vara så formulerad att man får välja mellan att antingen vara en person som uttrycker sin kreativitet genom plaggen eller en loser som anpassar sig efter andras nycker. Är det så enkelt, verkligen? Eftersom det är Livet vi pratar om är jag böjd att svara: ”troligen inte”, ”det finns inget rätt och fel”, ”den enes bröd är den andres död”… Eller vänta, nu gick jag nog för långt.

Det tricksiga är inte att konstatera att kläder möjligen kan användas för att få fördelar, det svåra är att inte anpassa sig för mycket efter dem. Man misstänker att ormen hade mindre med fikonlövet att göra än den nasalt gnagande rösten i Evas huvud som sa ”skulle han gilla mig mer om jag bara bar lite mer…grönt?”. Det troliga svaret på den frågan är för övrigt ”nej”. Undersökningar ger vid handen att det är en högst osäker business man kastar sig in i om man börjar spekulera i vad andra gillar, det må vara arbetsgivare, vänner eller män. Exempel: Bara för att du gillar chockrosa Choos betyder inte att han gör det, så långt är vi väl alla med. Men det kan ju vara så att han mycket väl gillar chockrosa Choos, men inte dig. Eller gillar chockrosa Choos, men är gay. Därmed inte sagt att man inte ska använda sina Choos. Gillar han dem inte så f**k him (eller kanske snarare i det här sammanhanget – låt bli, vilket inte borde bli en alltför stor utmaning).

Att många använder presumtiva dejters läsvanor för att välja vem de ska bjuda ut är ett välkänt faktum. Jag skulle inte drömma om att dissa denna finfina, vetenskapliga metod och man kanske bör ha i åtanke att det är betydligt lättare att döma boken efter omslaget än personen efter kläderna. Böcker följer för det mesta en tydlig logik av typen Richard Yates = yea, Dan Brown = nay. Lätt att se vad/vem man bör undvika. Men vilka outfits ska man sky likt man skyr den som ståtar med för mycket skräp i bokhyllan? Här kanske faktiskt Robert Langdon skulle kunna ge oss en hjälpande hand. Är inte han haj på det där med symboler?

Böcker som urskiljningsverktyg växer faktiskt på mig mer och mer medan jag skriver det här. Det verkar så mycket enklare att välja bort människor utan litterär koll än att döma folk efter deras ensembler. Har du läst 1984? Check! Klädmässig sex appeal handlar ju aldrig bara om plaggen, lika lite som intressant litteratur handlar om bokstäver. Vissa (även om jag personligen aldrig har träffat dem och det här alltså tar formen av ganska tveksam journalistik) skulle kunna ha på sig en sopsäck och se raffiga ut, och vissa förstör de chicaste outfits bara genom att finnas till (dem har jag däremot träffat).

Men inget knep är som bekant hundraprocentigt. Även töntar kan gå omkring med tuffa böcker. ”Incidentally, according to a recent scientific survey, the current book to flaunt for pulling purposes is Jonathan Franzen's Freedom. Seriously, only one in 17 of the people you see carrying that book around town are actually reading it.”, konstaterar den oefterhärmliga ms Freeman i en krönika. Ska tänka på det nu när jag, i stället för att jobba, tar med mitt exemplar ut och sätter mig och fikar. Iklädd mina chockrosa Choos.

Bracelet of bright hair about the bone

Redan på 1700-talet visste de hur viktigt det är med hår. The Rape of the Lock, eller Den bortröfvade hårlocken på ljuvlig äldre svenska, handlar om det olovliga avklippandet av en lock hår och de hemska följderna av den handlingen. Pope författade och så småningom illustrerade Aubrey Beardsley härligheten. Mitt nästa köp från närbelägen boklåda.

Låt oss tala om hår. Och låt mig förtydliga direkt och betona att jag menar den typ som finns på huvudet, vi lämnar allt det andra därhän för en gångs skull. Jag var hos frisören i går och medan jag satt och läste ett gammalt nummer av Harper’s Bazaar (fullt av glänsande kalufser) kom jag att tänka på hur mycket jag älskar hår. Det är det jag först tittar på hos andra, det jag är mest nöjd med hos mig själv och det jag är minst benägen att experimentera med. Blotta tanken på det senare fyller mig med skräck. En av mina återkommande mardrömmar var under många år att jag klev in hos frisören, glatt beordrade denna att klippa av mina testar och sedan likt en Simson insåg mitt misstag när det var för sent och bara kunde trycka de fallna lockarna till mitt bröst i förtvivlan.

Hår är också något jag ganska ofta pratar om med mina vänner. Det är inte för inte det finns dåliga hårdagar men inte dåliga ögondagar, armdagar eller nageldagar. Folk oroas över bristen på stuns (eller strån), risiga klippningar, okänsliga frisörer, bångstyriga luggar och huruvida deras hårfärg stämmer överens med deras personlighet. En av mina bästa vänner har exempelvis fortfarande lite svårt att förlika sig med sitt blonda hår, hon tycker att hennes personlighet är mer brunettartad. Möjligen har hon hört några dumma blondin-skämt för mycket i sina dagar. Kanske kan Dolly Partons ”I'm not offended by all the dumb-blonde jokes because I know that I'm not dumb. I also know I'm not blonde”, trösta hennes något. Eller inte, det är nog roligare för oss mörkhåriga…

Googlar man på ”hair” får man 2 790 000 000 träffar. Uppenbarligen är jag inte den enda som roas. Den första träffen är dock musikalen med samma namn. Den har aldrig intresserat mig nämnvärd. Hippies är väl inte riktigt min stil. Inte heller dreadlocks, för övrigt. Ville bara få det sagt. ”Frisyren är det slutgiltiga beviset för huruvida en kvinna verkligen känner sig själv eller inte”, menade Hubert de Givenchy i en intervju i Vogue i mitten av 1980-talet. Det låter visserligen lovande för oss som har haft en klar frisyrlinje ungefär sedan dess, men vad betyder det egentligen? Och vem är det som avgör? Det här med självkännedom är ju ett moras. Jag efterfrågar en statlig kommitté, men inser att Fredrik Reinfeldt kanske har andra prioriteringar.

Det har alltid slagit mig som besynnerligt att det finns så många frisörer. Jag läste någon gång i DN att det finns 18 000 registrerade salonger i Sverige. Det går alltså runt 500 personer på varje salong om man tänker sig en befolkning på nio miljoner. Och man klipper sig som oftast var sjätte till åttonde vecka. Sen måste man räkna bort alla bebisar, svårt sjuka, äldre som inte orkar klippa sig, folk utan hår och dem som väljer att frisera sig hemmavid. Och lägga till alla de oregistrerade salongerna, bevars. Frågan som infinner sig blir då: Hur mycket hår kan vi egentligen ståta med som nation? Musikern Beck, som enligt min uppfattning aldrig haft någon riktig anledning att beklaga sig i hårfrågan, förklarade för flera år sen att han inte hade ”tillräckligt med hår för att vara ett geni”. Är vi svenskar således ett folk av briljanta hjärnor? Tveksamt.

Trots det finns alltså en frisör i varje gathörn. Min gissning är att vi fortsätter att fokusera på håret för att det är skönt med ett tydligt uppdrag, inte vill man vara en rebel without a cause (även om jag minns Deans hår som föredömligt strukturerat). Ägnar man sig åt förbättringar ovanpå huvudet kanske det inte finns anledning att ta tag i det inuti. Som Steve Allen sa: ”the hair is real – it’s the head that’s a fake.

Vem är bäst?

Yes! Yes! Yes! Charley Harper är ett ess.

Trogna läsare minns säkert någonstans i bakhuvudet mitt svärmande för mästerillustratören Charley Harpers böcker och litografier. Nu säljs också ett memoryspel med hans rara djur, fåglar och insekter som verkligen inte går av för hackor. Och det finns, som grädde på moset, numer i min ägo tack vare en högst generös kompis som överräckte det under dagens fika. Jag kan motvilligt dra mig till minnes att jag inte var vidare skarp på memory som barn. Förmodligen var det ett utfall av samma brist på tålamod som gör att jag rear ut mina tomter efter en kvarts Monopolspelande och i avsky undrar varför inte någon kan rappa på med att ta kål på den vidrige doktorn när spelet Kill Doctor Lucky ställs fram på bordet. Men de här memorybrickorna kommer med största sannolikhet att förändra hela min inställning till sällskapsspel. Med såna oförglömliga teckningar borde det vara omöjligt att inte minnas var man har lagt vad. Kartongen är dessutom ett litet konstverk i sig där den ligger på mitt soffbord. Ser fram emot en hel del spelkvällar under hösten således.

Ordet och färgerna

Mitterteich Bavaria 034 står det under dessa sötnosar. Någon som vet vad det betyder?

Måste bara få visa dessa tjusigheter till moccakoppar som jag lyckades lägga vantarna på tidigare i sommar när jag var uppe i lilla samhället Sorsele för att gå på min kusins bröllop. Föga otippat börjar det bli svårt att göra riktiga fynd inne i huvudstaden nu när alla älskar begagnat och det enda rätta är då att röra sig utåt. Eller kanske snarare inåt - rakt in i skogen som i fallet med Sorsele som ligger ytterst bedårande vid Vindelälven, omgiven av mäktiga John Bauer-miljöer. Befinner du dig någon gång i krokarna så missa inte att gå in i lilla butiken Nött och Nytt (som tyvärr inte har en fungerande hemsida) där det finns små skatter högt och lågt. Har på senare tid verkligen börjat uppskatta lite guldkant i inredningen från att ha varit mycket skeptisk till sådana "vulgariteter" i mina yngre dagar. Fantiserar om att dessa gull tillhört en excentrisk, vithårig dam med elegant chignon som använde dem vid sina litterära salonger. Funderar på att göra detsamma.




Synnerligen nätta koppar perfekta till espresso, alla har varsin pastellfärg inuti.
Sex stycken med matchande fat till det lika nätta priset 200 kr.

Strax efter solnedgången

Nya världar, nya sevärdheter. Per B Sundberg bjuder på lite av varje.

Jag älskar min lägenhet, inte tu tal om den saken. Men för att riktigt kunna uppskatta hemmet efter förtjänst behöver man sträcka på benen ibland. I alla fall metaforiskt. Utflykter önskar vi väl alla lite till mans och de behöver inte alltid vara runt halva jorden och exotiska så det förslår. Det var i alla fall så jag och en kompis, med nyinköpt bil, resonerade i helgen då vi styrde kosan mot Gustavsberg. Efter att ha flanerat (trevligt) och fikat (inte fullt lika trevligt) råkade vi lyckligt nog ramla in på Gustavsbergs konsthall. Vilket lyft!

Fram till mitten av september visar de Per B Sundbergs fascinerande Alice i underlandet-lika skulpturer. Plötsligt kändes utflykten nog ganska exotisk ändå trots att vi knappt lämnat tullarna bakom oss. Vi fotade, petade i smyg på konsten och drog självupptaget belevade paralleller till besöket på Saatchi Gallery i juni då vi häpnade över samtidskonsten och rös inför Folkert de Jongs läskiga/gräsliga skulpturer. Gustavsbergs konsthall visar också duktiga Diana Orving. Hon har speciellt för dem skapat ett platsspecifikt verk som kändes underligt spöklikt men samtidigt var väldigt vackert och kompletterar Sundbergs överlastade galenskaper utmärkt. Ibland behöver man inte resa långt för att hamna på ett helt nytt ställe.


Sött, konstigt och i många fall ekivokt. Per B Sundberg blandar och ger. Ibland blir det rart och ibland läskigt. Intressant är det ofta.


Diana Orvings textilverk omfamnar besökaren på ett sätt som både är omhändertagande, isolerande och hotande. Lite som en tygifierad spökhistoria. Om jag vaknade upp där mitt i natten skulle paniken inte vara långt borta...

Varsel

Lite betydelsebärande rassel till fikat, kanske?

Begreppet storytelling är numer så mainstream att det knappt går att öppna en tidning eller tjuvlyssna på någon annans samtal ute på krogen utan att få det nedtryckt i halsen tillsammans med rosén. Nuförtiden räcker det gud bevars inte med God smak; man ska berätta en historia också. Säga något om sig själv utan att faktiskt verbalisera vad man vill ha sagt. Det här är ju en utveckling som föga förvånande passar sjuttiotalisterna som handen i handsken. Sällan har väl en generation varit så medveten och förment tillbakalutad som vår - så intresserad av att vinna utan att ens verka tävla. Mode erbjuder som vanligt ampla möjligheter till one-upmanship och allra mest nyanserat är kanske att slåss medelst accessoarer, som förutom att vara lättare att samla på sig över tid och därigenom ge den åtråvärda tidslinje som eftersträvas, också har den fördelen att vara passande nonchalanta.

Brittiska Harper's Bazaar, knappast en bastion av avantgardmode, listade i julinumret vad man bör bära på handleden för att anses lyckad: "a stack of bracelets old and new" samt pojkvännens antika Rolex förstås. Av en händelse som verkade som en tanke var det nästan precis vad som trängdes på min arm när jag slog upp tidningen (minus Rolexen, obviously. Jag föredrar ju the sensitive bookish type och de har sällan dyra klockor att låna ut.) Min initialreaktion var givetvis att bli förskräckt över att en så bred tidskrift lärde ut hur man firar modetriumfer på min bekostnad. Men jag sansade mig snabbt och betänkte vad Rockefeller sa - "det är en synd att tävla". Så nästa gång du ser mig på krogen, kom fram så ska jag tillbakalutat berätta historien om den rasslande cocktail av armband (old & new) som pryder min vänstra handled. Men jag är samtidigt ett underbart barn av min tid så tro inte att jag helt har hängt upp sporrarna, kastat in handduken, sett Elvis lämna byggnaden; jag börjar bara misstänka att storytelling snart kan komma att kännas lite, lite passé.