Vad jag gjorde en höst

Så sött! Bullterrier och tax. Bilder från Muir & Osbornes blogg.

Jag har för närvande cardigans on my mind, jag ser stickat, stickat stickat till och med i mina drömmar. Det är en konsekvens av den framryckande hösten, förmodar jag. Söndagen kommer att vikas åt att shoppa koftor. På tal om en avig och en rät: Ni har väl inte missat de rara, stickade hundarna från brittiska Muir & Osborne? Märket har funnits, fast under annat namn, sedan 1970-talet och är väl mer känt för sina kläder, men jyckarna är ju inte av denna världen - så bedårande (och troligen väldigt lättskötta)!

Öppet hus

Björklund & Wingqvists jättetrevliga vd Cecilia Gimmersta Stove visade runt i lokalerna i Bromma. Hon vill att vi ska börja tapetsera tak och golv också och inte bara hålla oss till väggarna. Här syns hon framför dörrlösning från dooor.se, med tapeter från egna företaget förstås.

I dag hade jag och en kollega det stora nöjet att bli runtguidade i anrika Björklund & Wingqvists urtjusiga Brommafastighet, eller "tapetvaruhus" som de kallar adressen, av vd:n Cecilia Gimmersta Stove. Här finns verkligen allt man kan önska sig om man, som jag, går i omtapetseringstankar. Kan varmt rekommendera ett besök. Företaget firar, som ni säkert vet, 150-årsjubileum i år och har sedan länge populära butiken vid Kungsholmstorg där jag tror att alla inredningsintresserade stockholmare har varit minst ett par gånger. Älskar man fager 60-talsarkitetkur bör man dock absolut inte missa huset på Karlsbodavägen 14. Här finns förutom ett galet stort sortiment av tapeter och färg också ett gäng finfina originaldetaljer bevarade (inte minst inne på Gimmersta Stoves kontor där man bland annat kan njuta av matchande elementskydd och skrivbord - så otroligt nice!).

Allt kan hända

Ambientes Cute-kollage bjuder bland annat på Nica Zupanc fina grejer, Constance Guissets sköna lampa och skymtar inte Anders Jönssons gjutjärnskatt där också? Alla kollagen kommer från Ambiente.

Här kommer så den utlovade trendspaningen som vi journalister fick oss till livs av Nicolette Naumann i går. Hon var noga med att poängtera att det här inte är profetior på lång sikt, som de som smått legendariska Li Edelkoort brukar stå för, utan vad Ambiente och trendspanar-teamet Bora Herke Stilbüro tror kommer att vara stort under nästa år. Inga större överraskar väntar och som bättre män än jag redan konstaterat är de fyra trenderna så allmänt hållna att man kan stoppa in nästan vad man vill i dem, men med det sagt finns det som alltid något lockande i att trendsia.

Första trenden Naumann presenterade bar det ljuvliga namnet Cute och hur värjer man sig mot det? Här kommer vi att se ett 50-tal filtrerat genom vår egen tid med nostalgiska mönster och traditionella material. "Inbjudande" var rubriken och det är väl precis det allt handlar om, vi pratar romantik, broderier, djur, pasteller, band och spets ställt mot mer grafiska element. Naumann och annat folk som, till skillnad från mig, önskar sätta etiketter som "feminint" och "maskulint" på interiörer lär kladda den föregående över hela Cute-inredningen, vilket också gjordes under presentationen till min stora irritation. Referenser som dök upp var också Chanel, Gossip Girl och "tongue-in-cheek charm".


Andra trenden kallas Raw och är väl till viss del självbeskrivande. Här talas om "ett autentiskt utseende" utan att för den skull alltid vara autentiskt. Den tidiga industrialismen åkallas och vi kommer att se material som gjutjärn, aluminium, koppar, industriglas och gummi. Till detta läggs keramik, sten, hempa och grovstickat ull som komplement.

Sen kommer Refined med en mer avskalad estetik som gör bruk av de finaste materialen och den mest innovativa forskningen. Det är nedtonat utan att vara trist, minimalistiskt utan att vara monokromt och lyxigt utan att vara pråligt. En slags 90-talsrevivel med 2010-talstouche, kanske. "kvalitet" är honnörsordet framför andra. God smak, om nu någon minns det begreppet i dagens postpost(post?)moderna samhälle.


Sista trenden som presenterades kallas Mash, efter något så prosaiskt som mos antar jag. Den kallas "Multikulturell", fast inte av mig. Här är det känslan av etnicitet snarare än den faktiska som eftersträvas. "Blanda på bara, det har inget att göra med äkta etnicitet", menade Naumann. Här möter alla kulturer varandra - i alla fall imaginärt. Det är drömmen om the global village, snarare än byn själv. Vi ser massor av färger och mönster och medvetna krockar mellan material som bambu, glas, sköldpaddsskal, koraller och snäckor. Hon talade också om barnkalaset som en trend - drömmen om den glada uppväxten med balonger och polkadots som en trygg tillflykt när verkligheten vässar klorna. Det sistnämnda ledde för övrigt Naumann in på ett intressant resonemang om att inredningsbranschen klarade den ekonomiska krisen relativt bra tack vara/på grund av att inredningsprylarna får människor att kännas sig säkrare i en osäker värld. Det hade jag gärna velat höra mer om, men då var det dags att gå hem igen över glashala Skeppsholmsbron.

xoxo...

Finn fem fel.

Att det inte bara är skönhet som ligger i betraktarens ögon utan också referensramar är en sanning som poppar upp med jämna mellanrum, ibland mer brutalt än vanligt. Ni förstår ju vart det här är på väg. I morse när jag bevistade en pressfrukost på idylliska Skeppsholmen med anledning av att Nicolette Naumann, högdjur på Ambiente-mässan, var i stan och skulle berätta om kommande trender (mer om det imorgon) blev det närmast parodiskt tydligt. Vi stod och chit-chattade lite om senaste mässan så där som man gör när man aldrig har träffats tidigare (jag var dessutom en smula distraherad av hennes färgkoordinerade hår och ögonbryn och hade lite svårt att följa med i konversationen) och då säger hon plötsligt "Du ser ut som någon i den där tv-serien... Vad heter den nu...?" Jag log nöjt, säker i förvissningen om att jag med min business-lika svarta pennkjol och gula Hermès-scarf säkert skulle påminna om någon i tokhyllade Mad Men, kanske till och med en lite nättare och mindre rödhårig ms Harris, vem vet? Hon tittade på sin kollega, tillbaka på mig och log sen - "Gossip Girl!"

wtf?! Hur kunde jag gå från proffsig yrkeskvinna med panasch till bortskämd överklassbrat inom loppet av 20 sekunder? Jag var/är mållös. Alla de där gångerna jag fått visa leg på Systemet på sistone kommer plötsligt i ett helt annat ljus. Det är som Joan säger: "That's life... One minute you're on top of the world, the next some secretary is running you over with a lawnmower."

Romeo & Julia

Sån här fart och fläkt är det sannerligen inte i min porslinssamling.
Bild från Tord Boonjes hemsida.

Jag ser mig verkligen inte som en samlare, därtill är jag alldeles för ofokuserad och hetsig. Men ibland kan man ju anstränga sig lite extra. Jag har således lååångsamt påbörjat en samling av blått & vitt porslin. Ni har ju tidigare hört mig orera om hur mycket jag gillar att duka. Tanken är att den fenomenala färgduon ska binda samman en eklektisk mix av pjäser. Så klassiskt, så chic... så lättsamlat eftersom världen är fullkomligt nedströsslad med den typen av produkter. Mitt vitrinskåp är dock hittills inte särskilt fullt utan det skramlar mest småsaker i hörnen men jag lovar bot och bättring. Den pyttelilla, månadsgamla butiken Appartement, som ni bland annat har kunnat läsa om hos Sandra, fick sig ett besök i helgen och där stötte jag på nästa inköp till Samlingen: Tord Boonjes förtjusande espressokoppar för Authentics (jag minns när de bara pysslade med plastprylar, men den tiden är visst sedan länge förbi). Rara, mist sagt. Snart på en espressomaskin nära dig (eller i alla fall nära mig).

Kopparna finns i olika utföranden och i tre färger, men det är så klart den blåvita som intresserar mig.

Skattkammarön

Margit Brundins Rävhare, Annika Homéns Illern och Lena Webers Fjällrävsfäll av plastremsor var tre av de rara existenser man kunde möta på Arkitekturmuseet.

Sent omsider tog jag mig så iväg till Skeppsholmen för att ge mig i kast med Konstslöjdsalongen på Arkitekturmuseet, som numer som ni vet också har ansvar för att ge medborgarna sitt till livs av design. En ganska förtjusande spretig utställning där jag, som så ofta, blev lite extra intresserad av de bidrag som luktade fauna, som exemplen ovan. Jag ska inte säga att jag riktigt förstår vad som skiljer konsthantverk från "vanlig" konst men det finns en hel del spännande att titta på i salen. Att allt var ordentligt numrerat men sedan utslängt utan nummerordning förhöjde bara känslan av skattjakt, man navigerar efter den lilla bunt A4-papper man får låna i kassan. Vissa saker, som till exempel Margot Barolos porslin, ligger nära bruksdesignen medan annat som Ida Anderssons Vi umgås aldrig längre och Evelina Hartwigs dockhuvud är läskiga skräckfilmsingredienser i varandet. 144 föremål av 100 formgivare är på plats och salongen blir av nödvändighet väldigt varierade. På gott och ont, förmodligen. Men jag utgår från att det finns en favorit till var och en, och köp med er en katalog. När jag kom hem upptäckte jag att jag hade missat en hel del.

Various Valentines

Jag vet att många designbloggare brukar ha en avdelning som heter Lika som bär eller något sånt - här är mitt bidrag.

Jag kom precis hem med löjligt stiliga the Gentlewoman i näven och utser härmed denna framsida till en av de snyggaste genom tiderna (och då talar jag givetvis inte bara om the Gentlewomans covers som ju bara är två till antalet, utan mer generellt). Det må vara mycket sagt men Inez van Lamsweerdes självporträtt är ju inte av denna världen, så fint. Fotografierna ska tydligen vara en homage till Helmut Newtons porträtt av Paloma Picasso och inspirerade av hollänskt måleri men jag drog förstås genast paralleller till Moores & Lloyds verbala och teatrala hjälte. Så tjusig, han också. "The portraits with the beard are, for me, about my whole obsession with dualism: the beautiful and the grotesque, being repulsed and attracted, androgyny", förklarar van Lamsweerde. Resten av magasinet är inte så tokigt det heller.