Rosemary's Baby

Jag har alltid tyckt att adressen Åsögatan 113-121 påminner en hel del om Bramford.
Längtar efter att de ska ombilda till bostadsrätter så att jag kan flytta dit.

Jag har alltid varit en smula ängslig; rädd för en hel uppsjö saker – för blod, krig, kärnvapenvinter, för att få kramp på badplatsen efter att ha ätit kex, för att förlora förståndet och inte kunna separera verklighet från fiktion och för att bli påkörd och avslöjad med omatchande underkläder. När jag var liten slets jag mellan skräcken för en ny istid och fruktan för att öknarna skulle breda ut sig och ödelägga jorden.

Men mest av allt var jag rädd för skräckfilmer. Och det är jag fortfarande. Det finns inget som skrämmer mig så mycket som spöken. Och det finns inget jag tycker är mindre värdigt. Jag tror ju inte ens på övernaturligheter och missar aldrig en chans att häckla program av typen Det okända, Ghost Hunters, Jag mötte en gast i all hast och vad de nu kan tänkas heta. Det enda övernaturliga är, om ni frågar mig, att någon står ut med att titta på de illa producerade tablåutfyllarna.

Jag har, till dags dato, bara sett en handfull skräckfilmer. Och ännu färre frivilligt. Jag blev förvisso övertalad att se A Tale of Two Sisters med argumentet att huset det hela utspelar sig i skulle vara så vackert att det rätt lätt skulle väga upp den paranormala aktiviteten. Det var lögn. Jag fick betalt för att se Dead Silence. Jag såg den tre gånger och var sömnlös i lika många månader. Så här i efterhand kan jag konstatera att jag skulle ha krävt påökt. Vad jag vill komma fram till är givetvis att jag ogärna ser filmer där man kan förvänta sig inslag av övernaturlig karaktär. Bu.

Men ingen regel utan undantag. Jag har självfallet ryst åt blodet i hissarna på The Overlook Hotel och bestämt mig för att låta bli Venedig i kölvattnet efter Don’t Look Now. Men framför allt har jag lovat mig själv att inte bli gravid med Djävulens avkomma efter att ha sett Rosemary’s Baby – den, enligt mig, kanske främsta skräckfilmen i världshistorien. (Jag är dock medveten om att tidigare stycken möjligen undergräver min auktoritet i frågan.)

Det finns förstås en väldigt specifik anledning till att ämnet dyker upp just i dag. I livet, liksom i skräckfilmer, existerar inga tillfälligheter. Låt mig förklara: För ett par veckor sedan fick jag av någon outgrundlig anledning (insert kuslig musik här, lämpligen Krzysztof Komedas soundtrack) för mig att inhandla Ira Levins bok. Jag har inte läst Rosemary’s Baby eftersom jag enligt logiken ovan också håller mig borta från skräcklitteratur. Men nu var det alltså dags. På sidan fem finner jag följande:

”I’d rather have four rooms in the Bramford,” Rosemary said, ”Than a whole floor in that – that white cellblock.” ”Yesterday you loved it.” ”I liked it. I never loved it. I bet not even the architect loves it. We’ll make a dining area in the living room and have a beautifyl nursery, when and if.” […]

It was Tuesday, the third of August.

Ni förstår ju hur allt liksom plötsligt hänger samman. (Snart knackar troligen någon av grannarna på dörren med en intressant dessert i näven. Jag öppnar givetvis inte. ) Nåväl, det som alltid fascinerat mig med Polanskis filmatisering, som ska vara väldigt trogen romanen, är den enorma roll arkitekturen spelar. Man känner i ryggmärgen att Bramford is up to no good så snart byggnadskomplexet introduceras. Övertydligt omnämns det också som Black Bramford efter bara åtta minuter.

Ironiskt nog, för någon så skraj för skräckisar, är Rosemarys och Guys fyrarummare en av mina absoluta favoriter i, den förvånansvärt omfattande, kategorin lägenheter som inte existerar i verkligheten. Och scenen när de slänger ut den mörka, skumma inredning som den tidigare hyresgästen omgav sig med är bättre än alla gör om mig-program på tv. Möjligen handlar det om katharsis. Paret Woodhouse lider för att jag ska slippa, och nu kan vi alla känna oss bättre till mods med våra bostäder. Vi kanske har för få kvadrat och halvtafflig inredningssmak men vi bor i alla fall inte vägg i vägg med djävulsdyrkare.

Vi borde tvinga alla missnöjda stockholmare som inte kan prata om något annat än sin bostadskarriär att sitta igenom ett Rosemary’s Baby-maraton liknande prodeduren Alex i A Clockwork Orange tvingas utstå. Det vore något. Låt oss alla nynna lalalalalalaaaaa...

Kvinnor och äppelträd

Favoritfilm.

Det är bra med kvinnliga förebilder. Det är bra med manliga också men låt oss lämna dem därhän den här gången. Vi kan ju inte tillåta vår konversation att exklusivt handla om herrarna i hagen hela tiden. Det räcker väl att vi klär oss för dem, läser för dem och… trogna läsare vet vad jag pratar om. Men tillbaka till the ladies om ni inte har något emot det, mina damer. Och herrar. Det finns, och har funnits, så många utmärka kvinnliga förebilder att det vore närmast förolämpande att inte ta tillvara på deras visdom. Det talas ofta om hur illojala kvinnor är mot sitt eget kön och hur vi gärna hugger varandra i ryggen vid första bästa tillfälle. Det är förstås rent nys. Jag skulle hugga männen i ryggen också om jag nådde upp. Varför tror ni att jag bär så höga klackar? Det är bara trixigt att komma åt dem där de står uppe på piedestalen.

Nåväl, något man bör tänka på när det gäller att välja förebilder är att varken sikta för högt – ja, det vore förvisso eftersträvansvärt att tänka som de Beauvoir, skriva som Stein och förföra som Bardot men ni vet vad de säger: en ros är en ros är en ros är en ros. Man ska dock inte heller falla för frestelsen att välja förebilder som knappt kan ta sig upp ur rännstenen, eller ännu värre – är medelmåttiga. ”Some people are born mediocre, some people achieve mediocrity, and some people have mediocrity thrust upon them”, som Joseph Heller en gång konstaterade. Man behöver alltså ingen hjälp i det avseendet. (Jag hör er plötsligt upprört höja rösterna och utbrista: Vad gör han i det här inlägget? Han är ju en man. Visst, visst. Hold your horses. Ingen med det håret kan vara helt främmande inför sin kvinnliga sida.)

Alltså, för att sammanfatta lite kort innan vi går vidare: För låga ambitioner och du har inget att sträva efter. För höga krossar bara dina illusioner, vilket vid närmare eftertanke inte alls behöver vara så illa. Olycka är grunden till all god konst, sägs det. Så kör på; välj Gertrude by all means. Det man däremot bör undvika som pesten är de ouppfyllda löftena. De som skulle ha kunnat bli något men aldrig riktigt blommade ut. (Ni märker återkopplingen till Stein-citatet ovan, hoppas jag). Som gammal litteraturvetare har jag bara en sak att säga i frågan: Shakespeares syster. Finns en anledning till att William inte omnämns som Shakespeares bror, eller hur?

Nu märker jag att ni förundrat sitter och väntar på när detta ska börja handla om design eller mode. Kära vänner, inte ska ni vänta förgäves. Jag kommer dit, ville bara visa mig lite på styva linan längs vägen. (Och det var självfallet inte för någon mans skull, tack så väldigt mycket.) Upprinnelsen till all denna kärlek för det täcka könet är inte den pågående Pride-festivalen, utan att jag häromdagen som vanligt spanade in bloggen coco+kelley och märkte att de listat nätmagasinet Rue som favorit. Det finns så många skickliga redaktörer och tidningsgrundare som också råkar vara kvinnor, redaktionerna bakom Lonny och High Gloss Magazine är två andra exempel.

Jag vet inte hur det kommer sig att jag inte upptäckt Rue förrän nue. Möjligen har det att göra med att jag fortfarande till stor del är fast i världen som den såg ut före internet, en tes som torde stödjas av de högst ålderdomliga exemplen ovan. Det må vara hur det vill med den saken, i Rue kan man inte bara hitta två av de finaste lägenheterna jag sett på år och dar utan också looken som jag borde ha haft i sommar och nu tänker sporta långt in i december. Den kokar ned till sotiga ögon, ostyrigt hår och nonchalans. Stylisten har visst hämtat inspiration från en av mina favoritfilmer, Jules et Jim. Allestädes närvarande imdb beskriver rullen med följande mening: ”Decades of a love triangle concerning two friends and an impulsive woman.” Vad det säger om kvinnliga förebilder har jag inte en aning om.

En oväntad semester

Den förtjusande Audrey Hepburn har visserligen gjort en eller två roller där semester varit på tal men låt mig misstänka att hon knappast skulle ha hemfallit åt illasittande shorts och risiga tofflor. Bild från Prinsess på vift.

Juli är utsprungen och sommaren är högst definitivt här. Hurra! Nu ska vi inte bara simma, stimma, grilla och chilla utan också kasta av oss de samhällets bojor som så tajt fjättrar oss vid skrivbordet under årets resterande månader (dagar, timmar och minuter). Detta har tydligen numer kommit att innebära rätten att, närhelst man så önskar, bära illasittande shorts med eller utan de bedrägliga foppatofflorna nonchalant hängande på foten. Jag säger "bedrägliga" eftersom de uppenbarligen opererar som de sneakiga utomjordingarna i femtiotalsskräckisen Invasion of the Body Snatchers. Jag vaknar gång på gång skrikande av rädsla inför utsikten att vara den sista, riktiga människan i stan. I Barbara Bui-sandaler. Note to self: Möjligen mer bekvämt att ta av dem innan man går och lägger sig.

Utan tvekan kan vi alla sätta fingret på varför fritidsmodet tog fart och likt mässlingen i Amazonas skördade offer var än det drog fram. Någon, vi kan kalla honom Per Albin Hansson, hade öppnat Pandoras ask. Semester! Folk visste givetvis inte hur de skulle hantera all denna nya frihet. Lutheranerna föll som käglor. Idén om en av arbetsgivaren betald ledighet fick genomslag under 1930-talet och den första svenska semesterlagen infördes tydligen 1938. Den garanterade arbetstagaren två veckors betald ledighet per år. Sen gick det bara utför. Nu bjuckas det på inte mindre än 35 hela dagar att fylla med avslappnade ensembler. Fritidsklädestillverkarna gnuggar händerna. (Inte för intensivt nu bara, då tar ju obönhörligen något av alla syntetmaterial eld. Rackarns! Där gick visst den vindtäta och vattenavvisande softshell-jackan med yttertyg som andas upp i rök.)

Det är, precis som i nya demokratier, knappast friheten i sig som är det verkligen problemet utan folks ovana vid den. Människan är ju en varelse som utvecklas närmast parodiskt långsamt så det vore självfallet för mycket att begära att hon skulle anpassat sig till nämnda semesterlagar efter blott 73 år. I det här fallet är vi troligen fortfarande kvar på Lucy-stadiet.

Jag inser att själva poängen, pudelns kärna om ni så önskar, är att man använder fritidskläder när man inte jobbar - på sin fria tid. Den så omhuldade när bossen, patron, chefen fru ingeborg inte kan bestämma vad som är passande. Som ett statement är de då självfallet utformade för att påminna så lite som möjligt om kläderna som utgör knegarkitet. Men har inte betoningen kommit att hamna väl mycket på första ledet i det fyrstaviga ordet fritidskläder?

Är shorts kläder? Förvisso. För vuxna? Egentligen inte. Särskilt inte den där typen av långa, vida shorts med fickor som ofelbart får män att se ut som prepubertala pojkspolingar. Jag förstår att ni inte vill jobba, men vill ni verkligen gå på dagis?

Svarta vykort

Snygga tillbehör är egentligen viktigare än själva drycken som, oss emellan,
är ett obefogat beskt piller att svälja.

Kaffe är för mig, om inte ett nödvändigt ont direkt, så i alla fall en taste jag ännu inte helt aquirat. Jag vill så gärna brinna för drycken som jag har hört att special agent Dale Cooper gör i Twin Peaks och utbrista "Damn good coffee" och faktiskt mena det, men jag har inte kommit så långt än. Jag har heller inte kommit längre än till första avsnittet av ovan nämnda tv-serie. Kanske symptomatiskt. Det hindrar mig givetvis inte från att sippa drycken om tillfälle ges. Om inte annat för att hela businessen runt omkring är så rar. Jag gillar allt från de väldoftande bönorna, de snygga maskinerna med sina tjusiga namn (Rancilio, Gaggia och Bezzera. Nespresso? Not so much) till de små, dinkiga kopparna. Mind you, jag talar här om espresso. Allt annat får vara, om du inte insisterar förstås. Jag gillar kaffepaketen också. När jag är i London missar jag aldrig att besöka Fortnum & Mason som känns mer som en tidsmaskin än ett varuhus. Deras matavdelning är perfektion för någon mer intresserad av förpackningarna än innehållet. Därmed inte sagt att matvarorna är äckliga, bara sekundära.

När jag gick på universitetet var det under en kort period inne att använda koffeintabletter. Jag fattade aldrig grejen eftersom alkaloiden aldrig varit det primära för mig. Så himla pigg blir man ju faktiskt inte, och vad är det frågan om - är vi på väg till ett rejv eller? Kaffe handlar för mig om gemenskap och design. Varken mer eller mindre.


Kaffepaus i Marais-kvarteret. Valde en creme för att få en ursäkt att få sitta länge, länge.

Plommonpaj och espresso på söta fiket Le Loir dans la Théière.

Udda men delikata kombon körsbör och espresso på Leila's i London.

Klassisk cappuccino i regnigt Siena. De där italienarna kan sitt kaffe.

Galet överlastad kaffe med grädde och kolasås + ministrut (!) på Fortnum & Mason.

Stolthet och fördom

Är det inte det ena så är det det andra.
Vad är lättast att (be)döma - folks klädsmak eller litterära preferenser?

Roade mig, när jag utan tvekan i sann protestantisk anda borde ha arbetat, tjänat pengar och stöttat ekonomin, med att läsa den förtjusande Hadley Freedmans modekolumn som jag varmt rekommenderar. Där stötte jag, bland vassa formuleringar och riviga passager, åter på fenomenet tävla, om än med en för damen karaktäristiskt vicious tvist som en ängel som jag inte skulle drömma om att ens försöka efterlikna - "if there's one thing better than looking good, it's one's friend looking worse". Så känner förstås inte undertecknad men det fick mig dock osökt att börja fundera på den urgamla frågan Vem klär du dig för?. Tja, för att grammatiskt inkorrekt parafrasera Brando, vem har du? Eller kanske snarare, med avgjort mindre rebellisk attityd, vem skulle du vilja ha?

Det här med att man klär sig för sin egen skull är inte nys, men förvisso en sanning med modifikation. Tror ni till exempel att jag sitter framför macen i sidenklänning och Marc Jacobs-skor just, just nu? (Det gör jag självfallet, men se det som en retorisk fråga.) På ett sätt klär man sig givetvis alltid för sin egen skull; även om man gör det för att få killar, kredd och kosing. Det är ju i ens egen metaforiska ficka resultatet så småningom förhoppningsvis hamnar. Men ni vet ju vad jag menar. Frågan brukar vara så formulerad att man får välja mellan att antingen vara en person som uttrycker sin kreativitet genom plaggen eller en loser som anpassar sig efter andras nycker. Är det så enkelt, verkligen? Eftersom det är Livet vi pratar om är jag böjd att svara: ”troligen inte”, ”det finns inget rätt och fel”, ”den enes bröd är den andres död”… Eller vänta, nu gick jag nog för långt.

Det tricksiga är inte att konstatera att kläder möjligen kan användas för att få fördelar, det svåra är att inte anpassa sig för mycket efter dem. Man misstänker att ormen hade mindre med fikonlövet att göra än den nasalt gnagande rösten i Evas huvud som sa ”skulle han gilla mig mer om jag bara bar lite mer…grönt?”. Det troliga svaret på den frågan är för övrigt ”nej”. Undersökningar ger vid handen att det är en högst osäker business man kastar sig in i om man börjar spekulera i vad andra gillar, det må vara arbetsgivare, vänner eller män. Exempel: Bara för att du gillar chockrosa Choos betyder inte att han gör det, så långt är vi väl alla med. Men det kan ju vara så att han mycket väl gillar chockrosa Choos, men inte dig. Eller gillar chockrosa Choos, men är gay. Därmed inte sagt att man inte ska använda sina Choos. Gillar han dem inte så f**k him (eller kanske snarare i det här sammanhanget – låt bli, vilket inte borde bli en alltför stor utmaning).

Att många använder presumtiva dejters läsvanor för att välja vem de ska bjuda ut är ett välkänt faktum. Jag skulle inte drömma om att dissa denna finfina, vetenskapliga metod och man kanske bör ha i åtanke att det är betydligt lättare att döma boken efter omslaget än personen efter kläderna. Böcker följer för det mesta en tydlig logik av typen Richard Yates = yea, Dan Brown = nay. Lätt att se vad/vem man bör undvika. Men vilka outfits ska man sky likt man skyr den som ståtar med för mycket skräp i bokhyllan? Här kanske faktiskt Robert Langdon skulle kunna ge oss en hjälpande hand. Är inte han haj på det där med symboler?

Böcker som urskiljningsverktyg växer faktiskt på mig mer och mer medan jag skriver det här. Det verkar så mycket enklare att välja bort människor utan litterär koll än att döma folk efter deras ensembler. Har du läst 1984? Check! Klädmässig sex appeal handlar ju aldrig bara om plaggen, lika lite som intressant litteratur handlar om bokstäver. Vissa (även om jag personligen aldrig har träffat dem och det här alltså tar formen av ganska tveksam journalistik) skulle kunna ha på sig en sopsäck och se raffiga ut, och vissa förstör de chicaste outfits bara genom att finnas till (dem har jag däremot träffat).

Men inget knep är som bekant hundraprocentigt. Även töntar kan gå omkring med tuffa böcker. ”Incidentally, according to a recent scientific survey, the current book to flaunt for pulling purposes is Jonathan Franzen's Freedom. Seriously, only one in 17 of the people you see carrying that book around town are actually reading it.”, konstaterar den oefterhärmliga ms Freeman i en krönika. Ska tänka på det nu när jag, i stället för att jobba, tar med mitt exemplar ut och sätter mig och fikar. Iklädd mina chockrosa Choos.

Bracelet of bright hair about the bone

Redan på 1700-talet visste de hur viktigt det är med hår. The Rape of the Lock, eller Den bortröfvade hårlocken på ljuvlig äldre svenska, handlar om det olovliga avklippandet av en lock hår och de hemska följderna av den handlingen. Pope författade och så småningom illustrerade Aubrey Beardsley härligheten. Mitt nästa köp från närbelägen boklåda.

Låt oss tala om hår. Och låt mig förtydliga direkt och betona att jag menar den typ som finns på huvudet, vi lämnar allt det andra därhän för en gångs skull. Jag var hos frisören i går och medan jag satt och läste ett gammalt nummer av Harper’s Bazaar (fullt av glänsande kalufser) kom jag att tänka på hur mycket jag älskar hår. Det är det jag först tittar på hos andra, det jag är mest nöjd med hos mig själv och det jag är minst benägen att experimentera med. Blotta tanken på det senare fyller mig med skräck. En av mina återkommande mardrömmar var under många år att jag klev in hos frisören, glatt beordrade denna att klippa av mina testar och sedan likt en Simson insåg mitt misstag när det var för sent och bara kunde trycka de fallna lockarna till mitt bröst i förtvivlan.

Hår är också något jag ganska ofta pratar om med mina vänner. Det är inte för inte det finns dåliga hårdagar men inte dåliga ögondagar, armdagar eller nageldagar. Folk oroas över bristen på stuns (eller strån), risiga klippningar, okänsliga frisörer, bångstyriga luggar och huruvida deras hårfärg stämmer överens med deras personlighet. En av mina bästa vänner har exempelvis fortfarande lite svårt att förlika sig med sitt blonda hår, hon tycker att hennes personlighet är mer brunettartad. Möjligen har hon hört några dumma blondin-skämt för mycket i sina dagar. Kanske kan Dolly Partons ”I'm not offended by all the dumb-blonde jokes because I know that I'm not dumb. I also know I'm not blonde”, trösta hennes något. Eller inte, det är nog roligare för oss mörkhåriga…

Googlar man på ”hair” får man 2 790 000 000 träffar. Uppenbarligen är jag inte den enda som roas. Den första träffen är dock musikalen med samma namn. Den har aldrig intresserat mig nämnvärd. Hippies är väl inte riktigt min stil. Inte heller dreadlocks, för övrigt. Ville bara få det sagt. ”Frisyren är det slutgiltiga beviset för huruvida en kvinna verkligen känner sig själv eller inte”, menade Hubert de Givenchy i en intervju i Vogue i mitten av 1980-talet. Det låter visserligen lovande för oss som har haft en klar frisyrlinje ungefär sedan dess, men vad betyder det egentligen? Och vem är det som avgör? Det här med självkännedom är ju ett moras. Jag efterfrågar en statlig kommitté, men inser att Fredrik Reinfeldt kanske har andra prioriteringar.

Det har alltid slagit mig som besynnerligt att det finns så många frisörer. Jag läste någon gång i DN att det finns 18 000 registrerade salonger i Sverige. Det går alltså runt 500 personer på varje salong om man tänker sig en befolkning på nio miljoner. Och man klipper sig som oftast var sjätte till åttonde vecka. Sen måste man räkna bort alla bebisar, svårt sjuka, äldre som inte orkar klippa sig, folk utan hår och dem som väljer att frisera sig hemmavid. Och lägga till alla de oregistrerade salongerna, bevars. Frågan som infinner sig blir då: Hur mycket hår kan vi egentligen ståta med som nation? Musikern Beck, som enligt min uppfattning aldrig haft någon riktig anledning att beklaga sig i hårfrågan, förklarade för flera år sen att han inte hade ”tillräckligt med hår för att vara ett geni”. Är vi svenskar således ett folk av briljanta hjärnor? Tveksamt.

Trots det finns alltså en frisör i varje gathörn. Min gissning är att vi fortsätter att fokusera på håret för att det är skönt med ett tydligt uppdrag, inte vill man vara en rebel without a cause (även om jag minns Deans hår som föredömligt strukturerat). Ägnar man sig åt förbättringar ovanpå huvudet kanske det inte finns anledning att ta tag i det inuti. Som Steve Allen sa: ”the hair is real – it’s the head that’s a fake.

Vem är bäst?

Yes! Yes! Yes! Charley Harper är ett ess.

Trogna läsare minns säkert någonstans i bakhuvudet mitt svärmande för mästerillustratören Charley Harpers böcker och litografier. Nu säljs också ett memoryspel med hans rara djur, fåglar och insekter som verkligen inte går av för hackor. Och det finns, som grädde på moset, numer i min ägo tack vare en högst generös kompis som överräckte det under dagens fika. Jag kan motvilligt dra mig till minnes att jag inte var vidare skarp på memory som barn. Förmodligen var det ett utfall av samma brist på tålamod som gör att jag rear ut mina tomter efter en kvarts Monopolspelande och i avsky undrar varför inte någon kan rappa på med att ta kål på den vidrige doktorn när spelet Kill Doctor Lucky ställs fram på bordet. Men de här memorybrickorna kommer med största sannolikhet att förändra hela min inställning till sällskapsspel. Med såna oförglömliga teckningar borde det vara omöjligt att inte minnas var man har lagt vad. Kartongen är dessutom ett litet konstverk i sig där den ligger på mitt soffbord. Ser fram emot en hel del spelkvällar under hösten således.