Den tomma stolen

En klassiker är en klassiker är en klassiker. Men någon måtta får det väl ändå vara? Här är en, något förtörnad, text som jag skrev till Rum apropå Myrans 60-årsjubileum. 

Vad gafflar jag om? Ja, säg det.

Det finns idéer som skulle ha kunnat bli något fantastiskt men som slarvades bort genom nonchalant utförande och brist på fingertoppskänsla. Sedan finns det idéer som inte bara borde ha kasserats minuten efter att de kläcktes utan också borde leda till att deras upphovsmän omedelbart får sparken och dessutom för evigt beläggs med yrkesförbud. Som ni måhända redan har gissat handlar den här texten om den senare typen av idé. När stolen nyligen fyllde 60 år donerade Fritz Hansen 25 stolar till Jamie Olivers Better Food Foundation. Stolarna auktionerades ut i oktober och pengarna går till välgörande ändamål.

När, var och kanske framför allt hur verkade någonsin tanken att låta olika formgivare customiza Myranstolar som en fräsch idé? Kan man ens använda orden ”Myranstol” och ”fräsch” i samma mening längre? Och ja, innan ni kommer dragande med det – jag vet att det är för att samla pengar till välgörande ändamål. Men det är en förklaring, inte en ursäkt. Jamie Oliver må vara en förtjusande tjomme men det här med design är nog inte hans kopp te. Och den här gången är det inte bara råvarorna som är nakna, utan även kejsaren.

Paul Smith, Christoper Bailey, Sarah Burton, Quentin Blake och Tracey Emin är några av dem som känt sig kallade att piffa till en stol. Troligen har Oliver någon hållhake på dem som skulle få Murdoch att bli grön av avund. Och varför någon skulle vilja pröjsa för en våldtagen designklassiker hellre än bara sätta in pengarna på ett anonymt bankkonto övergår mitt förstånd. Sysslar inte rikingar med välgörenhet för att känna sig mer tillfreds med sig själva. Hur går den ekvationen ihop om den inkluderar trebenta stolar, pastellfärgade höns, plastbestick och bollfrans?

Varför lägga tid på att göra något så trött, ointressant, klyschigt och fult? Varför köpa det? Är de så mätta kanske de ska tacka för maten och lämna bordet. 

Förvriden

Hornet är egentligen en förvuxen tand.
(Fast det kanske inte gäller gosvarianten.)

Tycker inte ni också att det är alldeles för få narvalar i omlopp för närvarande? Ugglor, kaniner och hjortar står ju som spön i backen. Varför denna tröttsamma koncentration på vissa typer? Har ovan nämnda däggdjur fel pr-byrå, måhända? Förr i tiden trodde man ju att de var magiska och att deras horn hade samma hippa egenskaper som enhörningarnas. Denna ärtiga variant sprang jag på i New York häromsistens. En ny trend? Ni läste det här först.

Those were the pearls that were his eyes II

Den lilla svarta?

Pop quiz, hotshot! Är det här sexigt? Har undertecknad fullkomligt tappat greppet? Går alla runt med de här underbyxorna förutom jag? Det är inte ofta en persedel väcker så här många frågor så...prompt. Jag hade helt glömt bort den här, inte radikalt livsnödvändiga, produkten som väl senast såg dagens ljus i ett SATC-avsnitt någon gång i urtiden, tills ett reklammejl från en underklädesbutik jag understundom frekventerar damp ned i mejlboxen: "Denna lilla leksak höjer definitivt stämningen under kommande julhelger." Jag vet inte ens riktigt vad det betyder? Och ska jag uppröras över att kvinnors lingerier ska fungera som "leksaker"? Eller över den högst osmakliga bilden ovan? Eller är det verkligt upprörande i hela den här historien att ingen har gett mig ett par ännu?