Gäst hos verkligheten

Är det här jag? Nej, lite för spexigt men ganska rart ändå. Från Print & Grain (igen).

Vissa företeelser känns lite smått ledsamma att man missade. Jag brukar rutinmässigt ha sådana känslor inför sextiotalet, födelsedagsfesten man av oklara anledningar förhindrades att närvara vid, och generellt allt man inte gick på under designveckan som visst var jättekul, spännande och nyskapande. Men just nu tänker jag främst på bruket att använda visitkort. Och ja, jag vet så klart att man fortfarande nyttjar dem, men inte som man gjorde förr; alltså när man gick på just visit. Det fanns visst ett helt, invecklat kodsystem för hur de överlämnades, vem som kunde få vems kort och vad som stod på dem. Tydligen kunde de också vikas olika i hörnen beroende på vad man ville ha sagt. Så onödigt! Så käckt! Kanske har bruket helt enkelt försvunnit för att folk så sällan besöker varandras hem nuförtiden. Träffas man för ovanlighetens skull irl så gör man det troligen på något lugubert kafé. Det kallas visst utveckling.

Givetvis har också jag ett visitkort men det är knutet till mitt day job; det jag förvisso inte har någon avsikt att säga upp mig ifrån, men som förstås inte summerar upp hela min personlighet. Här har vi pudelns kärna: liksom ens garderob, hem och parfym ska säga något unikt om ens innersta jag ska förstås nämnda kort göra detsamma. Jag vet att vissa får lite Patrick Bateman-vibbar av visitkortsexercis, men ni får komma över det. Här sysslar vi inte med gilt by association.

Jag vill i alla fall ha ett stiligt ett att frikostigt slänga omkring mig, att vika i hörnen när jag går på visit, att skriva små meddelanden på när jag skickar presenter... Ett kort som är så mycket jag, jag, jag att mottagaren inte ens behöver läsa namnet för att veta varifrån det kommer. Är jag född hundratals år för sent? Ska jag plöja På spaning och hålla truten?

Eller, kanske är inte allt hopp ute; måhända har skeppet alls icke seglat. Tydligen är det inte bara undertecknad som finner det här behovet pressande, för mitt i vårt digitala samhälle, där enbart ettor och nollor sägs tävla om vår uppmärksamhet, flyter det omkring ett betydande antal visitkort. Det papperslösa samhället är till allas stora glädje en chimär, det behövde man bara ta en runda på Stockholm Furniture Fair för att påminnas om. Till och med de hippa designkidsen från de balla skolorna hade riktiga visitkort som de glatt tryckte i ens hand.

Cirkeln är sluten. Nu gäller det bara att formge kortet som ska uttrycka ens hela personlighet, säga allt man vill ha sagt och vara snyggt dessutom. Jag tittar förbi hos er om drygt 453 år när jag bestämt mig för hur det ska se ut. Och viker det lätt i övre, högra hörnet om ni inte skulle vara hemma då.