Till och med namnet har drag - möt Vicious Fishes Zoo Cha-Ching 1. |
onsdag 29 februari 2012
Det bästa av allt
tisdag 28 februari 2012
Tecken till kärlek
Jag befann mig, av oklara anledningar, på Lava för inte så länge sedan och trillade då på det här ganska bedårande konstverket på damrummet. Gillar klippa och klistra-estetiken väldeliga, spänstigt old school. Blev lite inspirerad att göra något liknande. (På tal om just hot...)
Hur kunde hon?
Ta på dig en klädtrasa, fru Miller. |
Men först en bekännelse: Jag har aldrig riktigt fattat grejen med ms Monroe. Och jag är inte säker på att jag gör det nu heller. I the great debate Marilyn vs Jackie, väljer jag den senare alla gånger. (Vi kan ju inte alla göra som JFK och ta både och.) För er som inte vet vad jag snackar om rekommenderar jag varmt avsnittet av Mad Men där det en gång för alla fastslås att man kan dela in hela kvinnligheten i de båda kategorierna ovan. (Jag har förresten alltid varit en smula nyfiken på vilka de manliga varianterna är; eller är män måhända alldeles för mångfacetterade för att kunna summeras upp av två kändisar...?) Kanske är jag helt enkelt bara för okarismatisk för att fastna för MM; när det gäller fallet Jackie Kennedy är det ju egentligen mest outfitsen man minns. Möjligen symptomatiskt för någon som undertecknad, som i 100 procent av fallen föredrar folk med kläderna på...
Nåväl, inget ont om Marilyn Monroe, men vad jag verkligen gillade med filmen var så klart omgivningarna, interiörerna och kläderna. Ack - den som vore brittisk överklass ändå. Ta, ta. Det är som att kliva in i ett nummer av House & Garden; ombonat utan att vara kladdigt, snobbigt utan att vara ovälkomnande och stiligt utan att vara banalt. Jag böjer mitt huvud för Judi Farr som varit ansvarig för scenografin, hon fixade de fina omgivningarna i The King's Speech också, om ni nu minns dem.
måndag 27 februari 2012
Extremt högt och otroligt nära
Wanting, not getting. |
onsdag 22 februari 2012
Festen kan börja
Gäst hos verkligheten
Är det här jag? Nej, lite för spexigt men ganska rart ändå. Från Print & Grain (igen). |
Givetvis har också jag ett visitkort men det är knutet till mitt day job; det jag förvisso inte har någon avsikt att säga upp mig ifrån, men som förstås inte summerar upp hela min personlighet. Här har vi pudelns kärna: liksom ens garderob, hem och parfym ska säga något unikt om ens innersta jag ska förstås nämnda kort göra detsamma. Jag vet att vissa får lite Patrick Bateman-vibbar av visitkortsexercis, men ni får komma över det. Här sysslar vi inte med gilt by association.
Jag vill i alla fall ha ett stiligt ett att frikostigt slänga omkring mig, att vika i hörnen när jag går på visit, att skriva små meddelanden på när jag skickar presenter... Ett kort som är så mycket jag, jag, jag att mottagaren inte ens behöver läsa namnet för att veta varifrån det kommer. Är jag född hundratals år för sent? Ska jag plöja På spaning och hålla truten?
Eller, kanske är inte allt hopp ute; måhända har skeppet alls icke seglat. Tydligen är det inte bara undertecknad som finner det här behovet pressande, för mitt i vårt digitala samhälle, där enbart ettor och nollor sägs tävla om vår uppmärksamhet, flyter det omkring ett betydande antal visitkort. Det papperslösa samhället är till allas stora glädje en chimär, det behövde man bara ta en runda på Stockholm Furniture Fair för att påminnas om. Till och med de hippa designkidsen från de balla skolorna hade riktiga visitkort som de glatt tryckte i ens hand.
Cirkeln är sluten. Nu gäller det bara att formge kortet som ska uttrycka ens hela personlighet, säga allt man vill ha sagt och vara snyggt dessutom. Jag tittar förbi hos er om drygt 453 år när jag bestämt mig för hur det ska se ut. Och viker det lätt i övre, högra hörnet om ni inte skulle vara hemma då.
Pappren mellan fingrarna
No, you're cute! |
tisdag 21 februari 2012
La vie en rose
Efter gårdagens en smula ilskna inlägg tänkte jag för en gångs skull knipa käft och bara bjussa er, mina trogna läsare, på den här gamla godingen. Fast inte riktigt bara förstås... En av mina rara vänner hävdar alltid att en bild säger mer än tusen ord. Det är förstås bara nys. Men nog visar den här reklamen världen som den borde vara, non? (Och hell's bells, inte en enda röd ros i sikte. Kunde bara inte släppa det. Kunde inte.)
måndag 20 februari 2012
Innan allt har blommat ut
Jag är kanske mer av en piontjej. |
Mina vänner, det är utan tvekan så att det finns tillfällen då det enda raka är att säga "tack så mycket", niga, bocka och le charmerande, men ibland kommer de tre små orden över ens läppar med samma ovilja som de kommer över Sherlock Holmes i den förtjusande Benedict Cumberbatchs gestaltning. Ja, jag talar naturligtvis om när man av, utan tvekan i grunden välmenande individer, mottager blommor som, låt oss säga, inte motsvarar förväntningarna. Eller, för att tala klarspråk, rent av är gräsliga, banala, avskyvärda och en styggelse. Måhända till och med en förolämpning mot allt som kan kallas god smak. När det enda som finns kvar i hjärnan då man står där i hallen med interflorairritationen på armlängds avstånd är en discoloop av What Have I Done to Deserve This. Ni tycker att det är för mycket sagt, ni menar att jag bara är bortskämd; ack nej.
Låt mig utveckla. "At my age flowers scare me", sa smartypantset George Burns. Jag förstår precis vad han menar. Det finns något djupt oroande i att någon så till den milda grad missförstått en att hon/han kommer dragandes med fel vegetation. Vad har man gått och utstrålat i alla dessa år? Det fröet sår bara hos mottagaren en känsla av att något inte står rätt till. Och det är, om ni frågar mig, inte en av de vägar som bär in i sovrummet. En oro för bristande självinsikt är en best man gör bäst i att inte väcka. Så låt oss en gång för alla konstatera att det förvisso är sant att inga blommor avgjort är bättre än fel blommor. Men att det samtidigt bara är losers som ger upp.
Man ska förstås inte själv ta på sig andras issues. Problemet med fel blommor går givetvis djupare än både floran i fråga och ens egen självinsikt. Det finns ju något närmast häpnadsväckande slött över att inte göra lite research, eller hur? Vad gillar flickan/pojken som jag gillar? Är det röda rosor som gäller eller måhända något en smula mindre uppenbart, klichéartat och mainstream (no judgement). Men innan alla röda rosors rasande förkämpar störtar ut för att hämnas denna oförrätt så vill jag poängtera att min invändning inte egentligen riktar sig mot en viss typ av blomma i sig, utan mot fenomenet att köpa någon bara för att, utan att ta reda på vad mottagaren är förtjust i. Vem vill bli behandlat som ett kollektiv? Är det månne samma män som kommer dragandes med ovälkomna blommor som också, efter en svängom i sänghalmen, yttrar den fasansfullt föraktfulla frasen Var det bra för dig?? Så dags att ta reda på det nu, inte sant?
Nu är det ju inte så att man förväntar sig att bli avläst med samma övernaturligt skarpa expertis som detektiven ovan innehar, men lite fingertoppskänsla vore väl på sin plats, tack så mycket. "Before the flowers of friendship faded friendship faded", menade Gertrude Stein. Se där - en kvinna som visste en hel del om blomster. Och säkert valde att ge bort en Picasso eller två i stället. Hear, hear.
torsdag 16 februari 2012
Sockerdetektiven
It's a gas, gas, gas... |
onsdag 15 februari 2012
Då nu är jag
1 + 1 = du? |
Men låtom oss snäva ned begreppet något. Parfym är ett ämne som undertecknad gärna tänker sig att hon tänker på ibland. Det känns passande civiliserat att kunna ägna sin tid åt att kontemplera dyrbara droppar som, likt vår korta ungdom, bränner till och sedan försvinner lämnandes endast en ljuv eftertanke. Eller liknande snömos. Har ju tidigare diskuterat min bostadsrättsföreningsstyrelse på bloggen och ni kommer nog att bli förtjusta över att höra att gårdagens möte uppvisade vissa goda sidor; inte nog med att det hölls föredömligt kort och effektivt, det aktualiserade också min mission för året: Att framställa mig själv i ännu bättre och mer unik dager med hjälp av produkter. En ambition som jag misstänker att ni, mina trogna läsare, hjärtligt applåderar och delar.
Ett av mina oräkneliga partytrick för att säkerställa succén är nämligen något så enkelt men samtidigt genialt som parfymblandning. Det fungerar likt alkemi: Man tar två, eller fler, vanliga ingredienser (låt oss helt galet säga Chanel nr 5 och L'Ombre dans l'Eau) som finns tillgängliga för kreti och pleti och hey presto, slutsumman blir till guld! Det är i alla fall tanken. Till på köpet sägs att ingen parfym doftar precis likadant på två personer, vilket givetvis höjer UI (unik-index) ytterligare. Det unika i vardagen finns plötsligt inom räckhåll, prisa Gud!
Men äras den som äras bör. Idén att blanda två toiletter för att på så sätt få fram en tredje är knappast ny, men tål i dagens bistra ekonomiska klimat att plockas fram och dammas av. Dessutom börjar ju allt bli så retsamt lättillgängligt för alla med ett Visa-kort numer, det finns helt enkelt inte så många okända bakgator där man kan hitta guldkorn ingen annan har hört talas om längre. Den intresserade konsumentens förbannelse, givetvis. Och visst känns det aningens mer autentiskt att blanda två av sina egna favvos än att inhandla parfymkrängarnas "blanda din egen unika doft"-kit? Och ja - jag tänker bland annat på Stella McCartneys och Armanis tidigare tilltag.
"Glöm aldrig bort att du är absolut unik. Precis som alla andra", sa ju Margaret Mead på sin tid och där slog hon huvudet på spiken. Undrar förresten om hon fick med sig några exklusiva dofter hem från Samoa?
måndag 13 februari 2012
Den försvunne
Är inte det här det snyggaste omslaget ni någonsin sett? Kär! |
söndag 12 februari 2012
Modern fransk grammatik
Inbjudande och snyggt, vad mer kan man önska? |
fredag 10 februari 2012
De utvalda
Finfina Front-stolen från Gemla. |
Enjoy! (Det gjorde jag innan jag blev helt matt och underligt nog fullständigt ointresserad av att se en enda stol till i hela mitt liv... )
Snygga lampan BlancoWhite av Antoni Arola. |
I stort sett allt var tjusigt i Asplunds monter, som vanligt. Förvaringen här knappast ett undantag. |
Spänstiga fåtöljer från Branca Lisboa. |
Våldsamt vackra jaktstolen av Östen Kristiansson nylanseras. |
Jag vet att de inte är nya, men de är ju fantastiska. Signe Persson Melin för Byarums bruk. |
David design är tillbaka. Snofsig matgrupp. |
Rara skinndetaljer hos Ire. |
Två av ovan nämnda småbord, från Hay. |
En till snygging från Hay. |
Gubi igen! Man får liksom aldrig nog av den här montern. |
Monica Förster för Depadova. |
Fina lampor i Greenhouse. Kristine Five Melvaeer är en blivande stjärna att hålla koll på, sanna mina ord. |
Inte nödvändigtvis nya, men riviga. I Muutos monter. |
Det här är nästan för nice, hos Nola. Jag vill se ännu mer marmor i framtiden - vilket material. |
Snygga damastmattor hos Rezas. Oändligt mycket finare i verkligheten, färgerna kommer inte alls till sin rätt här. |
Stolab visar klassiskt. |
Pysslingbord hos Swedese. Gillar det träfärgade mest, men snyggt i grupp också. |
Jag vet att jag redan visat dessa när jag var i Milano, men de är ju så fina. Patricia Urquoila vet sannerligen vad hon sysslar med. |
torsdag 9 februari 2012
Lagt kort
Grön Diorkjol för hugade spekulanter. |
Det här var förresten min favorit om nu någon skulle vilja spendera sina gamla- eller nya pengar på undertecknad. Kanske skulle kunna leva med att fira 14 februari då...
Två charmerande chica Chanelblusar, samt en gul sextiotalsklänning från Courrèges. |
Kanske den enda Chaneldräkten man någonsin skulle tacka nej till. Vem vill se ut som Barbie, eller möjligen en femåring i utklädningskläder? |
Pärlbeklädd cocktailensemble från Diane von Furstenberg och lite annat smått och gott som inkluderar ett par klassiska Louboutin-pjuck och en Hermès-scarf. |
I förgrunden en klänning från Galliano och i bakgrunden en från Märthaskolan (till vänster) och från Carolina Herrera. |
Fullständigt underbar aftonblåsa från Nina Ricci medan Lars Nilsson var chefdesigner. |
onsdag 8 februari 2012
Tusenskönor
Inga Sempé och Piet Hein Eek - vilka pinglor. Här deras respektive prylar. |
Sen bar det av till mässan och senare på kvällen till Auktionsverket, men det tar vi i morgon. Hann också med en snabb sväng på Rum Hemmas smygläsning. Till deras nya nummer har jag skrivit min första "hemma hos" om illustratören Lisa Grubes lägenhet, sweet!
De omdiskuterade ljusstakarna från Anki Gneib. |
tisdag 7 februari 2012
Dockornas dal
Modernt glas i anrik miljö. |
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)