Dom blå är fejk

Tre undulater och en vas? Jösses! Det är för bra för att vara sant.

Om man som jag är lite småkär i både undulater och Jaime Hayon måste man glädjas åt den senares samarbete med Lladro. Det har nämligen resulterat i den förtjusande serien the Parrots Party som presenterades på parismässan Maison et Objet i veckan. Så otroligt sött! (Snälla låt dem komma hit och med "hit" menar jag hem till mig). Är du också förtjust i de små, trevliga papegojorna så lägg rabarber på pocketantologin Dom blå är fejk - Om undulaters fantastiska liv och tragiska död. Garanterat billigare än en porslinspjäs från Spanien om än inte riktigt lika tjusig. Eller något att trösta sig med medan man samlar euros på hög.

Sött och i det närmaste genialt.

Vänner för livet

Bild på Decor Maisons nya tapetkollektion WallKotyr.

Mode och inredning har varit tjenis länge nu. Textilier som textiler och mönster som mönster, eller hur var det nu funderingarna gick? Min tanke var nu inte alls att döma ut den här symbiosen utan tvärt om visa på ett exempel som verkar lyckat av pressbilderna att döma, även om kopplingen mellan de två disciplinerna symptomatiskt nog inte är hundraprocentigt. I stället för att låta en modeskapare designa tapeterna har Decor Maison till sin kollektion WallKotyr valt att inspireras av "designerns skissbord, modehusens runways och parisisk Haute Couture. Och du hittar mönster som påminner om allt från porlande champagnebubblor till klassiska kritstreckskostymer." Det blir kul att se tapeterna i verkligheten, "inspirationsbilderna" är ju rara så att det förslår.



Bilder från WallKotyr-kollektionen.

Utopia

Bild från filmen In a perfect world... independence is tributed
med kläder av Azade Habibnia.

Kom just hempulsande från förhandsvisningen av Beckmanelevernas utställning på varuhuset Pub, kallad In a perfect word... där studenterna lekt med tanken "hur skulle modet se ut i en perfekt värld - om förutsättningarna ändrades?". Rektor Hedqvist konstaterade att det kändes skönt för dem alla att vara ute i verkligheten igen. Hur mycket på riktigt Pub nu är kan man väl kanske diskutera men utställningen är värd ett besök om du befinner dig i närheten av Hötorget i dagarna. Den håller på fram till och med 7 februari. Tolv modestudenter visar upp sina kläder som akompanjeras av små filmer som studenter som går reklam och grafisk form har gjort. Jag är allt lite extra förtjust i både kläderna och filmerna till ...a black uniform makes you unique, ... independence is tributed ovan och den supertjusiga ... life is not a problem to be solved som ni (förhoppningsvis) kan se nedan.


Filmen visar Matilda Sandströms kläder och är gjord av Petter Prinz, Kalle Hagman och Fanny Andersson. Så snyggt!

Cocktail Parties, Straight Up!

Cocktails började blandas i USA under senare delen av 1800-talet och introducerades i Paris under 1880-talet men umgängesformen blomstrade särskilt under mellankrigsåren då också cocktailpartyn blev populära. Här en av Fifth Avenue Shoe Repairs underbara By the No-klänningar för våren och sommaren med nog så iögonfallande detaljer.

Vissa av oss som ibland har lite svårt att förlika sig med att veckan innehåller fem vardagar finner festkläder avsevärt mycket roligare att köpa än måndag hela veckan-toppen. Det leder förvisso till att man är ytterst välklädd på partaj men också till att det saknas en del i garderoben när det är dags för seriösa jobbmöten, eller för all del avslappnade diton. Utan att gå in på detaljer kan väl sägas att den lilla svarta är klart överrepresenterad på mina galgar. Jag har länge lovat mig själv bot och bättring och är stolt över att kunna konstatera att årets reafynd definitivt faller in under kategorin "dressy business", eller liknande. Min verkliga crush är dock cocktailklänningar, som enligt NE är "en kort elegant klänning, som lanserades i USA under 1920-talet och därmed ersatte 'the tea gown' för den sena eftermiddagens sällskapsliv. Den utmärker sig för iögonfallande detaljer och skärning kring hals, axlar och armar, den del av plagget som syns bäst i cocktailpartyts trängsel". Just det, inget att hänga i framför macen med andra ord. Kanske dags för fler cocktails och färre timmar framför datorn helt enkelt?

Vita tänder

Alla som känner mig kan vittna om min stora kärlek till filmen Jaws. Därför kan jag självklart inte motstå Minimarkets underbara hajen-tröja. En outfit med bett i och något att ta fram när folk börjar bli för närgångna. Da da da da...

Ser också på deras hemsida att de stödjer kampen mot utfiskningen av hajar genom att samarbeta med organisationen Save the Blue med en speciell t-shirt med illustration av Annelie Carlström. Köp genast och rädda våra simmande (o)vänner så att kommande generationer också kan vara skräckslagna för att simma i vilt vatten.

Bedårande barn av sin tid

Turkos flärd från Lanvin.
Foto från Style.com.

Läste precis att den globala färgauktoriteten Pantone har utsett turkos till årets färg. Jag var inte ens medveten om att de brukade göra sånt men vid närmare eftertanke verkar det ju självklart. Om tulpanerna och kanelbullarna ska ha egna dagar ska väl inte färgerna behöva stå lottlösa. Jag har dessutom alltid varit lite förtjust i turkos. Jag minns som en av mina första fashion-upplevelser när min morbrors familj hade semestrat i Italien och köpte med sig ett vitt läderarmband med turkosa stenar till mig. Vilken otrolig känsla av tjusighet! Av historia också skulle det visa sig när jag sedermera fick reda på att turkossmycken användes redan 4000 fkr i Egypten. I Europa tog man stenen till sitt hjärta under renässansen då den ansågs skydda mot det onda ögan och ge bäraren lycka och hälsa. Svårt att veta hur mycket sanning det finns i det men nog skulle jag bli gladare om jag fick Proenza Schoulers söta klänning alltid.


Balenciaga

Versace

Proenza Schouler

Så många lovande stygn

Fanny Brawne konstruerar en ny fascinerande kreation i filmen Bright Star.

Såg Bright Star i helgen, sent omsider. Ni vet filmen om John Keats, förtjusande lantgods, poesi, omöjlig kärlek (vad annars?) - och mode. Sällan har Storbritannien sett så förtrollande ut, ms Campion bör få en rundlig ersättning av drottningen för sina insatser. Den fluffhåriga Poeten må uppfylla alla de fördomar man kan tänkas hysa om romantiska författare men hans fling, Fanny Brawne, är en pärla. Kanske är det självklart i dagens modegalna värld att vi skulle ta henne till våra hjärtan. Keats dikter har gått till historien men hon är den som "designar och syr alla sina kläder själv". En bona fide fashionista, för tusan. I en annan tid hade hon haft ett eget modehus, ett gäng sömmerskor och åkt på inspirationsresor till Indien. Dessutom är det alltid uppfriskande med en kvinna som försvarar sina kläder med spänst: "Min sömnad har fler förtjänster och fler beundrare än era dikter tillsammans. Och jag tjänar pengar på den." Hear, hear!

Ett eget rum

Så här ser det inte ut där jag jobbar. Tyvärr. Jag tror att jag skulle skriva bättre om min hund låg bredvid mig på den puffen.

Formex-mässan i Älsvsjö håller ju på som bäst just nu och jag var där och snokade så smått i går. Temat var den här gången det inte helt nytänkande "kreativitet" men mina sura kommentarer kom alldeles av sig när jag steg in i den rara utställningen Kreativa rum av designern Jan Rundgren.
- Ateljétrenden ligger verkligen i tiden, den individualistiska stilen känns som en av de starkaste för närvarande. Man söker det unika i både föremål och uttryck. Miljöerna är spontant bohemiskt inredda och visar att en skapande process pågår, säger han.

Så tjusigt! Så söta grejer! Så... kreativt. Plötsligt drabbas jag av en omedelbar önskan att göra något av mitt egna (förhållandevis) trista arbetshörn. Det må så vara att det inte är världens mest originella idé att skildra kreativitet genom att bygga upp ett arbetsrum fyllt med galna prylar men vem bryr sig? Jag vill bara sätta på mig svarta bakelitglasögon, slita fram en stylish anteckningsbok och börja skriva Generationsromanen.


Det är något med kollage på skrivbordet som gör sig så bra i parallella verkligheter som utställningar. Jag vill också ha kollage på mitt skrivbord, tack! Fast var skulle det få plats? Mitt skrivbord är 70X40 centimeter.

Glasögonormar - se hit! Observera brillorna. Det verkar vara lite utav en trend i vår.


Jag har ingen som helt anledning att pyssla med pärlor varken på jobbet eller fritiden, men det ser så trivsamt ut med de små facken.

Dödergök

Marian Drew undersöker vårt förhållande till de vilda djuren och byter ut det klassiska måleriet mot fotografi och de europeiska djuren mot australiska för att få oss att se på bilderna med nya ögon. Hon vill utforska vårt nutida förhållande till döden och ett förändrat förhållande till djur.

Jag brukar inte skriva om konst men känner att jag måste slå ett slag för fantastiska Marian Drew som jag av en händelse upptäckte i australiska Vogue Living för ett tag sen. Glöm för ett ögonblick att hon delar efternamn med förnumstiga detektiven Kitty och spana in hennes fotografier som påminner om något från ett annat århundrade. Förtrollande. Som sköna men lite läskiga memento mori för den digitala generationen.



Läs mer om Marian Drew här.

Prickskytten

Luella visar prickigt till våren och sommaren.

Det finns vissa saker man kan lita på även i en skakig ekonomi: snön kommer att smälta så småningom, ens skuld på biblioteket blir preskriberad efter tre år och prickar kommer säkert som amen i kyrkan att dyka upp i vår/sommar-kollektionerna. Polka dots, som de så klämmigt kallas på engelska trots att det inte finns någon klar anledning till varför, är helt enkelt mer än en trend - det är en klassiker. Mönstret ska visst ha blivit populärt under sent 1800-tal och kan i vår ses hos så skilda märken som Luella och Comme des Garcons. Det finns något allmängilitigt hos prickarna som verkar tilltala såväl modeskapare som köpare och varför inte? En av mina favoritklänningar alla kategorier är en 349-kronors H&M-klänning som enligt konstens alla regler inte borde vara så speciell men det är något med det spänstiga mönstret som gör att den fortfarande, efter tio år, får följa med ut på de mest varierande uppdrag. En klänning för varje (vår)säsong, alltså.

My Favourite Dress

Filmgalor har ju för länge sedan slutat handla om filmkonst och i allt högre utsträckning kommit att handla om vem som bär vad på röda mattan. Nu senast är det Golden Globe-outfits som hissas och dissas. Att detta snack om klänningar gör mig lite sugen på att komma över boken My Favourite Dress där typer som John Galliano, Issey Miake och Alexander MCQueen presenterar sina favvon.

Klockan klämtar för dig

Är det här min nya klocka? Vem vet?
Kelly-klocka från Hermès.

Vissa problem bara växer om man inte tar tag i dem genast, så är det kanske med alla problem när jag tänker efter. Allt sedan mitt armbandsur blev stulet i september 2008 har jag grubblat på vilken modell jag ska ersätta det med. Ska jag köpa en likadan som jag hade (en Vivianna-klocka) eller ska jag tolka det som att universum har talat till mig och vill att jag har något annat på armen? Det må ha börjat som en skakning på nedre däck men klockfråga har på senare tid antagit astronomiska proportioner och jag tvingar alla jag möter att vara smakråd. Alla kommer med samma välmenande men lama tips: Köp den du gillar bäst. Ack! Om det vore så enkelt.

What We Talk About When We Talk About Love

Måste man inte bara älska en kvinna i trenchcoat? Bild från "Breakfast at Tiffany's".

Om bara... Hur många gånger har man inte suckat det, ungefär som Askungen när hon tror att balen glidit henne ur händerna. Om bara det jobbet var mitt, den lägenheten... Eller i det här fallet - den trenchcoaten. Jag har nämligen börjat 2010 med att falla handlöst för vad som bara kan beskrivas som en bedårande kappa i beige (naturligtvis).

Det verkar bli en olycklig, trånande kärlek. Föremålet i fråga, en läckerbit från Sportmax, kostar nämligen vad engelsmännen så välfunnet brukar formulera "en arm och ett ben". Inte ens galen logik som "den kan jag bära i tvåtusen år, den blir aldrig omodern" kan få mig att slita fram Visa-kortet. Det hjälper inte att plagget är en genuin modekunglighet och kämpade med de allierade i skyttegravarna under första världskriget eller att det aldrig är fel med en trench, min plånbok svimmar vid blotta tanken.

Visst kan man nöja sig och köpa en billigare modell. Kappor finns det ju gott om i alla prisklasser och det är egentligen alls inget fel på Acnes betydligt billigare trench. Det är bara inte riktigt den jag är förtjust i. Och sen när handlar mode och att handla moget? Det handlar ju om passion.























Acne kan skryta med två fina modeller, men inte den finaste.

Ett nytt liv på köpet

Den gudomliga tennisklänningen från Adidas by Stella MacCartney.
Så söt att det nästan är värt att börja träna.

Det här är den tid på året då löften har avgetts och ens nya liv ska börja med pompa, ståt och champagne. Det är också den tid på året då det säljs flest gymkort och det finns ju onekligen en viss logik i det. En av sakerna som talar för att träna är att man mår bättre av det och motpolen är att de flesta träningskläder är så fula att man genast mår sämre igen. Ytligt javisst, men tar man inte varje chans att sätta sig ned i soffan?

Det finns dock undantag. Jag var i London 2005 då Adidas presenterade den första kollektionen designad av Stella MacCartney. Modedesignern konstaterade med sedvanlig pondus att hon ville göra snygga träningskläder som fungerar. "Jag tyckte inte att sportkläderna för kvinnor var tillräckligt bra. Det ska inte vara pinsamt att bli sedd på väg till eller från gymmet. Kvinnor ska inte behöva tänka: 'Åh, gud, jag hoppas att ingen ser mig.' Jag vill kunna gå ut och ta en pint direkt efter träningen", sa MacCartney då och hon gör fortfarande lika tjusiga träningskläder fem år senare. Jag har inte spelat tennis på flera år men kan tänka mig att börja igen om jag garanteras klänningen ovan. Nu måste jag bara ragga upp en tennispartner.


Game, set och match till tjejen med de ärtiga träningskläderna.

The Secret in the Old Lace

"För mycket av det goda kan vara underbart", sa Mae West.
Undrar om hon tänkte på svarta spetsklänningar?
Bild från D&G:s höst/vinter-kollektion.

Jag vet att man numer ska vara intresserad av sommarkläder i sorbetfärgad chiffong eftersom vi officiellt har tagit steget in i vårterminen men så länge kylan biter i kinden tänker jag fortsätta att ignorera ss-10. I stället dammar jag av en gammal kärlek: spets. Ända sen ms Ciccone körde sitt Like a Virgin-race på 1980-talet har det genombrutna och till synes sköra materialet lockat mig. Det representerar på något sätt hela spektrat mellan hora och just det - Madonna.

Dessutom stoltserar det ju med en sån pampig historia, inte någon Lycra för 1500-talets adel inte. Länge var det i Venedig de verkliga godbitarna tillverkades men 1665 hade den franska staten fått nog av att utklassas, utropade "Merde! Nu räcker det" och började stödja en inhemsk produktion, vilket ledde till att fransk spets kom att dominera marknaden ända in på 1800-talet. (Som kuriosa kan nämnas att Sverige förstås aldrig var någon storproducent men att de så kallade Vadstenaspetsarna hade en ljuv klang i kännarnas öron.) Så småning om, någon gång på 1700-talet, började maskiner göra spetsar och lite av magin gick förlorad. Men gammal kärlek rostar aldrig, som man säger, och jag rekommenderar alla att bära en smula spets i vinter.


Folk som föredrar ett uns spets kan med fördel snappa åt sig ett par handskar.