Hand i handske

Snajsiga bilder från Marc Jacobs och Giorgio Armani. Två herrar som vill hjälpa oss att hålla fingrarna varma i vinter.

Förr var det otänkbart för en dam att lämna huset utan handskar, nu är man mest irriterad för att man alltid lyckas glömma den ena på tunnelbanan så att man får frysa. Men handskarna verkar ha kommit in i värmen igen i höst, i dubbel bemärkelse. De syntes i alla möjliga former på catwalken hösten/vintern 2009; i lack hos Armani, som skojigt inslag hos D&G, i guld hos Luella, i alla upptänkliga färger och varianter hos Marc Jacobs och i svart och vitt hos Minimarket.

Folk insåg tidigt det geniala med att skydda de utsatta fingrarna från kyla, redan de gamla grekerna skräddade visst ihop ett par handskar och civiliserade individer har länge vetat att man kan använda plagget till mer än att hålla händerna toasty. På medeltiden introducerades till exempel bruket att kasta en handske framför sin antagonist för att utmana denna på strid, tjuvar som inte ville lämna några fingeravtryck litade länge på att handskarna skulle skydda dem från upptäckt och alla som har sett filmen ”Gilda” från 1946 minns ju att temperaturen inte var det största skälet till att huvudpersonen bar sina.

Är du osäker på hur man lämpligen använder plagget kan du alltid följa madame Geneviève Antoine Dariaux käcka råd: ”Handsketikett är inte alls så komplicerad som många kvinnor tror. Handskar bör i allmänhet alltid bäras ute på staden, men aldrig inomhus, utom på teater, vid formella mottagningar eller baler. Man bör alltid ta av dem när man äter, även om det inte är mer än en cocktailkanapé. Men en dam tar aldrig av sig handsken för att skaka hand (om det inte är frågan om mycket kraftiga trädgårds- eller ridhandskar, naturligtvis) och dessutom behöver hon aldrig heller be om ursäkt för att hon behåller dem på. ”

Problemet för de flesta av oss är väl knappast att komma ihåg att ta av dem när vi smaskar i oss cocktailtilltugg utan snarare att chica handskar inte klarar av temperaturena som Sveriges höst och vinter bjuder på. De där lackhandskarna på bilderna ovan må vara tjusiga men i minus tio kanske lovikavantar ändå är mest praktiskt för ingen ska komma och säga att det är chict att frysa.

Vit som marmor

Jag besökte hem-mässan i Älvsjö tidigare i dag och även om det självklart var lättare att hitta lampor, möbler och mattor än kläder så lyckades jag springa på den här ganska underbara och spöklika installationen i Elle Interiörs ambitiösa monter.

Vitt på svart

Här är en fin jackvariant av kappan som jag tjatar om i texten nedan.
Bilden är hämtad från märkets hemsida.

Otroligt tjusig är den kappa som för närvarande finns att beskåda i Matilda Wendelboes butik på Bondegatan. Märket nominerades som bekant till ”Rookies and players 2009” och det finns något sympatiskt med kläderna som inte bara tillverkas i Sverige utan också sys upp i en begränsad upplaga, vissa är till och med numrerade. Allra finast är ytterplaggen som är designade för att kunna bäras på flera olika sätt. En investering i lågkonjunkturen alltså.

Venus i päls

Bild från den fenomenala filmen "The Royal Tenenbaums" där Gwyneth Paltrow spelar chica Margot som röker, skriver och bär päls med samma charm.

Man får kämpa på ganska bra nu för tiden om man ska uppröra någon med hur man är klädd men det finns en säker genväg för alla som vill provocera lite: Päls. Mycket effektivare än tuppkammar och anarkistiska slagord om man vill reta folk i tunnelbanan, på gatan eller på krogen. Förespråkarna har lite svårt att förstå varför det är värre att bära kanin än ko (förutom att de förstnämnda är sötare) och motståndarna tycker att päls är ett barbari att jämföra massmord och andra ohyggligheter. Det är således som gjort för kontrovers.

Människan har förmodligen burit päls sen vi insåg att andra djur har mer av den varan än vi och lärde oss att göra något åt det. Man kan tänka sig att de nordbor som först tillverkade sig en rejäl pälskappa att ha på vintern kände sig ganska nöjda. Lika nöjda verkade inte modellerna hos till exempel Oscar de la Renta, Lanvin och Alexander McQueen som var några av dem som visade päls till höst/vinter 2009, men det kan ju ha med andra saker att göra. Det är ju inte alltid modellerna verkar ha så kul på jobbet.

Många säger så klart ”nej tack” till päls för att de tycker synd om djuren. Vi minns väl alla den hjärtskärande söta rävungen som undrar om din mamma bär päls, för hans mamma har förlorat sin. Men det finns andra skäl till att många håller sig en bit från materialet. Det är lite svårburet om man inte satsar på den väldigt söta pälsmössan som alla bar härom vinter (inomhus också) eller en liten halsvärmare. Rätt använt signalerar päls (och för all del också fuskpäls) lyx, värme och sensualism. Fel använt blir det däremot prostituerad, nouveau riche eller Östermalmstant och inget av det lockar väl en yngre kundkrets? Tricket är väl möjligen att bära pälskappan som om den vore en av vanligt tyg, alltså lite lagom nonchalant.

Mötte två tonåringar i dag när jag var på väg hem, de var väldigt tjusiga och uppklädda med röda läppar och välfriserade hår. Och den ena bar en pälsjacka i vad jag antar var mink. Tydligen glodde jag lite väl intensivt för jag hörde hur den ena viskade ”Vad hon stirrade” till den andra när jag gick förbi. Ett ögonblick kände jag nästan för att vända mig om och tala om att anledningen till att jag inte släppte jackan med blicken är att jag själv funderar på att sy om min minkpäls till något nättare. Men jag lät det vara. De ville ju så gärna provocera och jag kände mig lite glad över att jag gav dem en anledning att tro att de lyckades.

Skriet från vildmarken

Så här såg det tyvärr inte ut senast jag var i fjällen.

Det är inte ofta jag gillar reklamkampanjerna som modeföretagen betalar så dyra pengar för. Oftast undrar jag bara hur de tänkte och vem som egentligen är målgruppen. Men, för det finns ju alltid ett men, när det gäller Hermès senaste kampanj smälter jag totalt. Bara tanken på att strutta omkring på fjället med sin hund i en Kelly-väska och mötas av en ren med ett lass orangefärgade lyxlådor är en dröm. Sällan har vintern gjort sig lika bra på bild, och då ska man ju ändå komma ihåg att det är där den gör sig som bäst.

V for Velvet

Den lilla gula finns hos Carin Wester. Bild hämtad från märkets hemsida.

Det finns material som man inte tänker på så ofta men som ändå finns någonstans i utkanten av ens medvetande, lite som gamla vänner man inte träffar så ofta men kan ringa till nu och då och ha ett uppfriskande samtal med. Ett sånt material är sammet. Det var länge sen jag bar det och det framkallar egentligen närmast nostalgiska känslor (vem minns inte de så kallade kinaskorna som alla 1970-talister sprang runt med som små?) men vi ska väl inte dissa nostalgi helt och hållet? Dessutom är de få tyger som har en så spänst och karisma som sammet. Och vilken bakgrund sen! Här snackar vi kungligheter och andra dignitärer hela vägen. Det tros ha tillverkats för första gången på 1200-talet och i höst dyker det upp i butikerna hos bland andra Carin Wester, Säby, Rodebjer och Dagmar. Läge att känna sig som en regent med andra ord.

Boktipset: The World of Coco Chanel

Den engelska utgåvan av boken, den kan även vi som inte är ess på franska njuta av.

Av oklara anledningar, som inte behöver diskuteras närmare här, var det inte förrän väldigt nyligen som jag förstod att Chanel-boken som jag fick i julklapp förra året är den litterära förlagan till den omtalade filmen med Audrey Tautou. Boken har som brukligt är hamnat en smula i skymundan för filmen men jag vill ändå slå ett slag för före detta Vogue-redaktören Edmonde Charles-Roux praktfulla verk. Det är inte bara fullt med tjusiga bilder utan är också ganska pedagogisk upplagt med korta kapitel och ett språk som slinker ned nästan lika lätt som en macaroon eller två. Se "Coco - livet före Chanel" för all del men visst känns det väl alltid fint att kunna säga "jag har läst boken"?