Pappren mellan fingrarna

No, you're cute!

Är inte det här ungefär det sötaste ni någonsin sett? Det finns något fullkomligt bedårande med både äldre kameror och lite naiva illustrationer och en kombo av de två borde således bli något i hästväg. Det blir det också som synes! Den här snyggingen hittade jag på Print & Grains sida på Etsy. Blir din (eller min) för drygt en tjuga.

La vie en rose

Efter gårdagens en smula ilskna inlägg tänkte jag för en gångs skull knipa käft och bara bjussa er, mina trogna läsare, på den här gamla godingen. Fast inte riktigt bara förstås... En av mina rara vänner hävdar alltid att en bild säger mer än tusen ord. Det är förstås bara nys. Men nog visar den här reklamen världen som den borde vara, non? (Och hell's bells, inte en enda röd ros i sikte. Kunde bara inte släppa det. Kunde inte.)

Innan allt har blommat ut

Jag är kanske mer av en piontjej.

Mina vänner, det är utan tvekan så att det finns tillfällen då det enda raka är att säga "tack så mycket", niga, bocka och le charmerande, men ibland kommer de tre små orden över ens läppar med samma ovilja som de kommer över Sherlock Holmes i den förtjusande Benedict Cumberbatchs gestaltning. Ja, jag talar naturligtvis om när man av, utan tvekan i grunden välmenande individer, mottager blommor som, låt oss säga, inte motsvarar förväntningarna. Eller, för att tala klarspråk, rent av är gräsliga, banala, avskyvärda och en styggelse. Måhända till och med en förolämpning mot allt som kan kallas god smak. När det enda som finns kvar i hjärnan då man står där i hallen med interflorairritationen på armlängds avstånd är en discoloop av What Have I Done to Deserve This. Ni tycker att det är för mycket sagt, ni menar att jag bara är bortskämd; ack nej.

Låt mig utveckla. "At my age flowers scare me", sa smartypantset George Burns. Jag förstår precis vad han menar. Det finns något djupt oroande i att någon så till den milda grad missförstått en att hon/han kommer dragandes med fel vegetation. Vad har man gått och utstrålat i alla dessa år? Det fröet sår bara hos mottagaren en känsla av att något inte står rätt till. Och det är, om ni frågar mig, inte en av de vägar som bär in i sovrummet. En oro för bristande självinsikt är en best man gör bäst i att inte väcka. Så låt oss en gång för alla konstatera att det förvisso är sant att inga blommor avgjort är bättre än fel blommor. Men att det samtidigt bara är losers som ger upp.

Man ska förstås inte själv ta på sig andras issues. Problemet med fel blommor går givetvis djupare än både floran i fråga och ens egen självinsikt. Det finns ju något närmast häpnadsväckande slött över att inte göra lite research, eller hur? Vad gillar flickan/pojken som jag gillar? Är det röda rosor som gäller eller måhända något en smula mindre uppenbart, klichéartat och mainstream (no judgement). Men innan alla röda rosors rasande förkämpar störtar ut för att hämnas denna oförrätt så vill jag poängtera att min invändning inte egentligen riktar sig mot en viss typ av blomma i sig, utan mot fenomenet att köpa någon bara för att, utan att ta reda på vad mottagaren är förtjust i. Vem vill bli behandlat som ett kollektiv? Är det månne samma män som kommer dragandes med ovälkomna blommor som också, efter en svängom i sänghalmen, yttrar den fasansfullt föraktfulla frasen Var det bra för dig?? Så dags att ta reda på det nu, inte sant?

Nu är det ju inte så att man förväntar sig att bli avläst med samma övernaturligt skarpa expertis som detektiven ovan innehar, men lite fingertoppskänsla vore väl på sin plats, tack så mycket. "Before the flowers of friendship faded friendship faded", menade Gertrude Stein. Se där - en kvinna som visste en hel del om blomster. Och säkert valde att ge bort en Picasso eller två i stället. Hear, hear.

Sockerdetektiven

It's a gas, gas, gas...

Mot alla odds är det inte alls så att min LP-samling vuxit så till den milda grad att den hotar att ta över lägenheten, men det vore trots allt en god idé att finna någon typ av behållare som kunde husera härligheten. Vad göra? Något lämpligt tjusigt och smått praktiskt bör naturligtvis inhandlas. Som alla goda sjuttiotalister sätter jag min tillit till snygga retrodoftande träbackar av den typ som finns att inhandla i häftigt överpriserade andrahandsbutiker på Södermalm. Snygging ovan googlade jag just fram på favoritbrowsestället Brandstationens hemsida. Jag tvekar dock inför att slå till. Och det är inte främst den saftigt tilltagna prislappen som hindrar mig, utan loggan. Shell är förvisso inte att förakta (Eller är det? Alla ni politiskt insatta kan ju mejla mig) men helst av allt skulle jag vilja lägga de liljevita fingrarna på en Sockerbolaget-låda. Vore liksom en så rar kontrast till undertecknads sura konstitution, inte sant?

Då nu är jag

1 + 1 = du?

Allt det här tjafsandet om att vara en unik person med unika tillhörigheter, unika erfarenheter och inte minst unik smak måste få ett slut. Men tydligen inte i dag. Oscar Wilde må redan för länge, länge sedan ha konstaterat att "a work of art is the unique result of a unique temperament", men detsamma gäller numer, nådens år 2012, också för oss konsumenter när vi shoppar. Frågan om hur länge vi orkar positionera oss medels våra tillhörigheter skjuter vi på framtiden, troligen svindlar perspektivet. 

Men låtom oss snäva ned begreppet något. Parfym är ett ämne som undertecknad gärna tänker sig att hon tänker på ibland. Det känns passande civiliserat att kunna ägna sin tid åt att kontemplera dyrbara droppar som, likt vår korta ungdom, bränner till och sedan försvinner lämnandes endast en ljuv eftertanke. Eller liknande snömos. Har ju tidigare diskuterat min bostadsrättsföreningsstyrelse på bloggen och ni kommer nog att bli förtjusta över att höra att gårdagens möte uppvisade vissa goda sidor; inte nog med att det hölls föredömligt kort och effektivt, det aktualiserade också min mission för året: Att framställa mig själv i ännu bättre och mer unik dager med hjälp av produkter. En ambition som jag misstänker att ni, mina trogna läsare, hjärtligt applåderar och delar.

Ett av mina oräkneliga partytrick för att säkerställa succén är nämligen något så enkelt men samtidigt genialt som parfymblandning. Det fungerar likt alkemi: Man tar två, eller fler, vanliga ingredienser (låt oss helt galet säga Chanel nr 5 och L'Ombre dans l'Eau) som finns tillgängliga för kreti och pleti och hey presto, slutsumman blir till guld! Det är i alla fall tanken. Till på köpet sägs att ingen parfym doftar precis likadant på två personer, vilket givetvis höjer UI (unik-index) ytterligare. Det unika i vardagen finns plötsligt inom räckhåll, prisa Gud! 

Men äras den som äras bör. Idén att blanda två toiletter för att på så sätt få fram en tredje är knappast ny, men tål i dagens bistra ekonomiska klimat att plockas fram och dammas av. Dessutom börjar ju allt bli så retsamt lättillgängligt för alla med ett Visa-kort numer, det finns helt enkelt inte så många okända bakgator där man kan hitta guldkorn ingen annan har hört talas om längre. Den intresserade konsumentens förbannelse, givetvis. Och visst känns det aningens mer autentiskt att blanda två av sina egna favvos än att inhandla parfymkrängarnas "blanda din egen unika doft"-kit? Och ja - jag tänker bland annat på Stella McCartneys och Armanis tidigare tilltag.

"Glöm aldrig bort att du är absolut unik. Precis som alla andra", sa ju Margaret Mead på sin tid och där slog hon huvudet på spiken. Undrar förresten om hon fick med sig några exklusiva dofter hem från Samoa?

Den försvunne

Är inte det här det snyggaste omslaget ni någonsin sett? Kär!

Ibland är man mindre nöjd med sig själv än annars, osnygga saker verkar stå som på parad under vissa perioder. Utan att gå in på närmare detaljer kan jag i alla fall berätta att jag, under mycket oklara omständigheter, lyckades tappa bort en hel påse full med magasin från rara butiken Papercut häromdagen. Och nej - jag söp inte bort den, tack så väldigt mycket. En av godbitarna som försvann var tidningen ovan, snyggingen Smith Journal som förvisso rubriceras som ett magasin för män - men vem bryr sig? Så stiligt att jag dånar. Bara omslaget är värt pengarna. Det blir till att köpa ett ex till. Och hålla ögonen öppna den här gången.

Modern fransk grammatik

Inbjudande och snyggt, vad mer kan man önska?

Mycket Inga Sempé just nu, men ärligt talat - hur skulle det kunna vara annorlunda? Min favorit på mässan var ju egentligen varken någon ny stol, något nytt bord eller någon fåtölj eller lampa utan loungen som årets hedersgäst ansvarat för. För en gång skulle inbjöd den faktiskt till rara tête-à-tête av olika slag. Lagom med avskildhet, urtjusiga möbler och en smula fransk je ne sais quoi... Merci beaucoup, Madame!