Två gånger är en vana

Jag blev givetvis störtkär i Abigail Aherns snygga och småknäppa lampor. Pelikanerna på bilden heter Mabel och Gilbert. Det finns också ett gäng hundar med namn som Clyde, Odelia, Capone och Walter - alla med varsin taftskärm på hjässan. Jag blir alltid lite extra intresserad när saker har ett snofsigt namn. Abigail Ahern berättade att inspirationen bakom sötnosarna kommer från hennes egen hunds vardag på hunddagis. 
Mais naturellement!

Bonjour, mes amies! Hoppas att helgen var utsökt. Återvände i går kväll (ja - 9/11, vilket så klart gjorde säkerhetskontrollanterna på flygplatsen ännu spattigare och mer irrationella än vanligt) från Paris där jag för andra året i rad hade den stora glädjen att få mingla runt på Maison et Objet. Galet förtjusande, förstås. I de bästa stunderna är att få gå på mässa lite som att ramla omkring i en underbart grandios butik fylld av nya saker man aldrig har sett tidigare. Nu var inte allt idel nyheter utan vissa saker hade snarast karaktären av gammal skåpmat. Å andra sidan är ju branschen lite osund inriktad på att hela tiden presentera nytt, nytt, nytt. Det finns en halvt bortglömd charm i att ta vara på tidigare succéer också. Var vore underhållningsvärlden utan gamla divor?

Här är lite blandade godbitar jag förälskade mig i.

Paola Navones porslin för Reichenbach har länge varit en favorit. Så här stilig är den nya serien Taste. Älskar att hon fortsätter med den oregelbundna formen, och finner de pärlliknande kanterna gudomliga.

Nu när alla ska brancha ut vill förstås inte Missoni vara sämre. De har ju sitt samarbete med Target på g också. Tycker om de här lite barnsliga trådrullarna i glänsande färger. Stiligast med många, många tillsammans så att det påminner om en syateljé.

Mitt intresse för Marimekko går lite upp och ned. Men jag gillar de här nya ljusstakarna av Harri Koskinen. Idén påminner en smula om de här. Fast mer överkomliga i pris, gissar jag.

Nu ska jag erkänna något som man egentligen inte får erkänna om man ska föreställa intresserad av mode; jag är inte så jätteförtjust i Maison Martin Margiela. Det här är lite roligt dock.

Följande tre bilder kommer från nya märket Flux Stoke-on-Trent och är en av mina favvos från mässan. Märket grundandes förra året och samarbetar med Staffordshire University så det är studenter som designat hela kollektionen. Tydligen erhöll eleverna ett par förhållningsregler, till exempel vilka färger de skulle använda, sen fick de i stort sett fria händer i utformningen. Resultatet är alldeles, alldeles underbart. Och delarna passar ihop och kompletterar varandra på ett fantastiskt stiligt sätt. Så fint!

Vem har tröttnat på ugglor? Är det ens möjligt att tröttna på ugglor? Från märket Elli Popp. Korpar är up and coming som nästa fågel att flaunta, förresten. Såg några riktigt stiliga exemplar på Musée les Arts Décoratifs när jag var där i söndags.

Lite välbehövliga Alice i Underlandet-vibbar från Original BTC England.

Rara, något gammeldags porslinsprylar från Astier de Villatte. De huserade föga förvånande i samma monter som John Derian. De delar en liknande, lite nostalgisk och romantisk, önskan att vrida tillbaka klockan.

Söta, poppiga speglar från Eno Studio som hade fler fina grejer med samma glada känsla.

Sånt man bara säger

 Något för Deneuve? 

Ny värmande höstkollektion från Agent Provocateur.

Har ni märkt att när kvinnor ska upp till bevis för hur stylish de verkligen är börjar de ofelbart med att berätta om sin eviga kärlek till underkläder? De kan väl sin Brecht antar jag och förtäljer genast hur de startar sina moderiktiga mornar med att bestämma vilka smalls de ska bära och hur det sätter tonen för dagen - "I dag under min propra dräkt döljer sig en balconett som Madame Serizy skulle vara stolt över att knäppa på sig". Dessa eleganta individerna lever förvisso ständigt med devisen What would Séverine do? i bakhuvudet. De lägger ut texten om alla de matchande lingerier som trängs i, vad man antar, den välordnade underklädesbyrån vilken utan tvekan är bolstrad med frasigt puderrosa silkespapper och doftande av ljuva lavendelpåsar eller andra godbitar från Santa Maria Novella.

Bakom denna, alla chica damers besatthet visavi underkläder, finns vad jag skulle benämna en treenighet av förklaringar. För det första föreligger det ju något oemotståndligt genomtänkt hos någon som inte tillåter ens underkläderna att vara i oordning. Det verkar som själva essensen av chic. Varför skulle man anstränga sig så med något som inte ens syns om man inte hade mode strömmande ur varje por? "Inget kommer mellan mig och mina Calvins." Vilket larv. Har Brooke aldrig hört tals om string? Att bry sig om trosor, behå och denier blir således det yttersta beviset på att man verkligen är en bona fide fashionista.

För det andra är det ju förstås något lite, lite frivolt över alla dessa spetsar, tyllen och sidenet. Något som möjligen hintar om att man, som innehavare av den rara rosa Agent Provocateur-påsen, kan vara värd att lära känna. Begreppet kläder man tar på för någon annan att ta av myntades föga förvånande först efter det att underkläderna hade blivit små och delikata under 1900-talet. Innan dess var det helt enkelt för kallt inomhus för att man skulle vilja lägga ifrån sig långkalsingarna någon längre stund. Ironiskt egentligen att nämnda underklädesmärke är brittiskt, där har man ju ännu inte tagit klivet in i uppvärmda inomhusmiljöer.

Nåväl, för det tredje är det ju klädsamt omöjligt att kontrollera hur det egentligen står till med de matchande trosorna och behån i syndigt svart. Finns det någon sanning som, oss emellan, är lättare att frisera än vad man har på sig under kläderna? Här står det var och en fritt att fabulera. Men vad ska man som grävande journalist göra åt det? Slita med sig donnan till damrummet och skrikande kräva Show me yours and I'll show you mine?

Döda vita män

Trogna läsare känner törhända igen favoritkoftan från Chloé. 

Visst förtjänar den lite tlc? Kanske en lapp i mörkblå mocka skulle ge den nytt liv.

Lite lagom låntagande ur någon närstående, eller möjligen metaforisk, mans garderob kan pigga upp den mest vissna outfit. Det är knappast nyheter men känns extra aktuellt på hösten av någon anledning. Kanske för att manfolket alltid verkar så nöjda i sina kavajer i spänstig Harris-tweed när almanackan visar september. Herrkläder har odiskutabelt sin lockelse, särskilt om man får upp bilder av brittisk överklass på näthinnan. På vissa dapper dames kan som bekant en vit bomullsskjorta eller en välskräddad kostym vara galet galant, och bastanta herrklockor tickar inte bara fram timmar utan också väldigt många boxar - speciellt burna på en riktigt smal handled till ensembler sydda av löjligt tunna tyger.

Men personligen är jag kanske allra mest förtjust i vad som på svenska eventuellt kallas "armbågslapp" men som i min bekantskapskrets uteslutande benämns som patches, vilket inte bara ger en air av brittiska imperiet och intellektuella pretentioner utan också har avgjort mer schvung rent språkligt. Det finns något på samma gång praktiskt och chic med uppfinningen som gör att jag brinner av lust att sy fast dem på alla mina koftor nu genast. Jag vet inte vilka lappar som är finast, de som går ton i ton eller de som helt fräckt är i andra material och färger än själva huvudplagget. Men varför välja?

Nytta och skönhet på en och samma gång; jag häpnar, som så ofta förr, inför vad tidigare generationer var kapabla att hitta på. Kanske är det just kontrasterna som gör lapparna så tilldragande i mina ögon: Inlånade från herrkavajen men måhända allra tjusigast burna på stickad kofta till sidenklänning. En kvarleva från en era då man inte kastade något bara för att man slitit hål i tyget. Bara det att man faktiskt slet ut sina kläder och inte skeppade dem för att man tröttnade - ack, vilka tider! Jag blir förförd, nostalgisk och ser allt i ett romantiskt motljus. Det måste helt enkelt flytta in fler patches hos mig i höst.

Efter beslutet känner jag mig faktiskt redan lite manligare. Så ja tack - jag tror att jag tar hela makten och hela lönen också medan jag ändå håller på.

Frälst, förmögen, förskingrad

Ibland blir man bönhörd. Rivig ullmatta från 1960-talet, i skick som ny.

Som vi diskuterade tidigare, kära läsare, vill man ibland vidga sina vyer. Detta kan ske medelst nya kulturella intryck (vill bara passa på att i anknytning till detta meddela att ingen annan i min bokcirkel hade läst ut A Game of Thrones. Jag funderar på att byta upp mig till en församling som faktiskt öppnar de litterära verk de tvingar på andra...). Men ibland kan man också behöva faktiskt förflytta sig och vad passar då bättre än att ägna en dag åt 2handshopping utanför tullarna? Sagt och gjort; jag och min bästis lämnade 08-området bakom oss i förra veckan, och beväpnade med visakort och karta begav vi oss ut på jakt efter den heliga Graal som är andrahandsbutiker där stockholmshipsters ännu inte funnit frälsning. Vårt korståg ledde oss hela vägen till "den stolta fristaden" Eskilstuna (deras formulering förstås, jag ägnar mig sällan åt så tafflig copy).

Efter en stadig fika på söta Kafé Kaka gjorde vi staden osäker. Några obligatoriska inköp på Pingstkyrkans loppis och Myrorna beredde vägen, inte för Herran, utan för mer sofistikerade (läs dyrare) inköp på "riktiga" butiker. Om ni någonsin befinner er i Eskilstunas citykärna så missa för Guds skull inte Kristinas Antik & Kuriosa på Rådhustorget som inte bara är välsorterad utan också har förtjusande expediter. Jag kan också med varm hand rekommendera Nostalgi inredning på Köpmangatan, där jag hittade sex galet onödiga, men fullständigt bedårande, likörglas som redan fått mig att se ljuset. Min kompis slog till på en fräck, gammal jordglob från tiden då Sovjetunionen ännu var en spelare. Största fyndet är dock mattan ovan, vars minst sagt ettriga mönster jag tänkte skulle stå som trivsam kontrast till mitt betongbord. Den hittade jag i min mors förråd. Tack och amen för det.

Tusen skäl att leva

Att säga att Valentino blev bättre när de gjorde sig av med Valentino är väl att svära i kyrkan. Men sant är det likväl. Annonsen också förtjusande.

Mina damer och herrar, i dag tänkte jag för ovanlighetens skulle vara lite positiv; ja -  en smula pepp, om ni så önskar.  I stället för att dissas ska här hissas. Och snarare än att ägna 5000 tecken åt att klaga på hur sällan jag känner mig som målgruppen ska jag minsann ge er fem exempel ur årets skörd av höstkampanjer där de dyra reklammakarna slog huvudet på spiken. Alla läsare är ni klara? Jajamensan.... Ni känner ju till resten och där överdrev jag något märkte jag. Har svårt att träffa tonen för dagen. Ovanan gör sig påmind.

Rävar, äggskal och mossbevuxna grenar mitt inne i vardagsrummet. Om naturen samarbetade på det här sättet skulle vi definitivt komma bättre överens. Det här säljer Storbritannien så bra att hela företaget borde bli adlat right this very minute! Please. Pretty please with sugar on top.



Bottega Veneta har verklig fingertoppskänsla vad det gäller sina kampanjer (och sina prylar också för den delen). Allt är utsökt. Jag vill vara kvinnan i rött med en gång. Vem bryr sig om att hon kommer att förfrysa fötterna på fem röda redan i slutet av september?

 
Frisyren! Ögonmakeupen! Herregud! Vad mer behöver sägas. När du ser mig nästa gång har jag fortfarande inte råd med väskan men kommer att ha mästrat eyelinern. Älskar hur naglarna knyter an till det ljuvliga bruna skinnet också. Sublimt färgmatchad bild.


 
OMG! Det här bara måste vara plåtat av Tim Walker. Kan det bli mer bedårande? Vi har tyll, vita kaniner och lila blommor. Hörde jag någon dåna i bakgrunden? För alla oss som ännu inte fått nog av Alice. Eller engelsk kitsch på speed.

Trängsel

Hur fint tycker ni att det här är egentligen?

 Klänning till pressevent i New York. Sidenduchesse med Swarovskikristall-broscher. 
Modell: Vicky Andrén Foto: Bo Brinkenfalk 

Det finns saker man inte bör göra om man vill behålla det lilla förstånd man blivit begåvad med: a) gå runt i skor för länge innan man klackar om dem, b) lämna nagellacket tills det börjar flagna, c) låta fodret på skinnjackan falla sönder i stället för att lämna det till skräddaren, d) vänta på att han ska bjuda ut en på en dejt. Ni vet vad jag menar - all of the above är genuint dåliga idéer som bara kommer att störa ens sömn i onödan. Men vad man verkligen ska passa sig för, kära vänner, är att försöka ta sig ut till Djurgården med kommunala transportmedel en söndag. Tyvärr verkar i alla fall vissa ha svårt att lära av tidigare misstag. Därför fann jag mig, än en gång, inpackad i en av de (före detta?) hyllade spårvagnarna på väg mot Lars Wallin-utställningen på Waldemarsudde eftersom det, enligt Dagens Nyheter, var sista chansen att se den. Och vem vill, oss emellan, missa sista chansen? Det låter ju ödesmättat så att det förslår.

Det är ingen tokig utställning, det kan konstateras så här i efterhand när röken har lagt sig. Här finns mycket att se och anslaget är både tjusigt och ambitiöst. Problemet är bara att den inte har en chans mot ouppfostrade stockholmare, gigantiska barnvagnar, förvirrade turister och banala kulturtanter. Vet ni vad, det är helt enkelt inte värt att åka ut till Djurgården för att se begagnade kläder om det innebär uppoffringar av det här slaget. Och då är jag ändå ett av modets mer frenetiska fans. Det är inte för inte som en av mina bästa vänner en gång knuffade ut en speciellt aggressiv man ur buss 47. "Kom, så gör vi upp utanför - på busshållplatsen", var gubbens, inte helt oväntat, ickekonstruktiva lösning på trängselproblematiken. Saker har inte automatiskt lugnat sig bara för att bussarna ersatts av spårvagnar, oavsett hur hippt det känns när saker går som på räls.

Nåväl, Lars Wallin kan uppenbarligen det här med att klä upp donnorna. Och det är förtjusande att gå runt i en värld där man egentligen inte hör hemma. Ingen utan kraftiga divalater kan ha bruk för outfits som dessa - vi pratar scenkläder, brudklänningar och festblåsor till balunser av guds nåde. Kläderna är exklusiva, materialen utsökta, juvelerna bedårande. Vore jag född på 1800-talet skulle jag ha dånat och min sällskapsdam skulle ha rusat så fort hon förmådde i den stela korsetten för att hämta luktsaltet. Mitt stalltips, eftersom DN som vanligt inte har alla hästarna hemma och ni har ända till 18 september på er att besöka udden, är att fokusera på de nyare festplaggen som är avgjort mest intressanta. Scenkostymerna är inte alls lika ljuvligt genomarbetade och passar ironiskt nog sämst att ställas ut på museum.

Men problemet är det gamla vanligt: Kläder, hur dyra de än är, har en tråkig tendens att bli lite platta när de ställs ut till allmänt beskådande i den vita boxen. Och vi vet alla varför, det är ju för att mode aldrig bara är klänningar, skor och hattar utan i bästa fall en förlängning av någons personlighet, en kreativ handling, en kamp på liv och död.

Lite som att ta sig ut till Djurgården en söndageftermiddag, med andra ord.

Inget att avundas

Inte så mycket a game of thrones som a game of catwalk. Sansa Stark på front row.

Bild från HBO:s filmatisering givetvis.

Jag har tillbringat sommaren med att läsa fantasy, gud bevars. Så kan det gå om man är med i en bokcirkel och låter andra välja böcker åt en i ett försök att vidga sina vyer. Luntan som varit på tapeten är givetvis George RR Martins A Game of Thrones. Duger det åt HBO duger det åt mig, eller hur nu tankarna gick. Nåväl, förutom visdomar av typen "winter is coming", vidlyftiga vidunder, dunkla profetior och mer eller mindre avancerade sätt att ta kål på varandra ägnas också en inte omistlig del av de 807 sidorna åt att beskriva karaktärernas kläder.

Så vad tjafsar jag för? Borde inte undertecknad om någon digga digra redogörelser - jag som med jämna mellanrum slår mig för knäna och klagar på att folk inte anstränger sig mer utan insisterar på att tröska runt i jeans i tid och otid? Just det kan man verkligen inte beskylla släkterna Baratheon, Stark, Lannister och alla de andra för. Här finns inte ett blåtyg i sikte. Tyvärr är nu inte Martin någon Diana Vreeland och hans karaktärer knappast Daphne Guinness, även om jag tänker mig att drottning Cercei gärna skulle byta bort sin banala get-up mot något från ölarvtagerskans digra samling.

Men det som verkligen förundrar är inte att författarens klädbeskrivningar saknar spänst utan snarare att han verkar lida en sån brist på fantasi, vilket onekligen är ironiskt om man betänker genren. Snubben kan välja att klä sitt persongalleri i vad som helst, och vi vet ju efter nästan 1000 sidor att han inte bangar vare sig drakar, evig vinter eller levande döda, så varför nöjer han sig med att ge sina kvinnliga protagonister något som Vickan skulle kunna kränga på sig till nobelfesten?

Det kan vara så att det är den stygga drottningen som råkar mest illa ut när det gäller förfärliga påklädningar. Kanske är det skribentens sätt att straffa de onda - "Du må regera nu, din omoraliska brorknullande bitch men du gör det iklädd en svart klänning med ett liv täckt av hundra tårformade små rubiner som gör att det ser ut som om du gråter blod." Om jag vore Cercei skulle jag genast ringa upp Sarah Burton, beställa en helt ny garderob och säga åt George RR Martin att raka sig och skaffa ett jobb. Eller bara gasta till närstående vakter: Off with his head!