Lovligt byte

Birgit Israels två klädbutiker ligger på Fulham Road 279 och Gloucester Road 72.
Titta in om du har vägarna förbi. Chansen att fynda är överhängande om man är sugen på bättre begagnade märkeskläder.

Mycket London på bloggen just nu men tänkte bara passa på att tipsa om utmärka andrahandsaffärerna The Exchange som jag sprang på när jag var där. På grund av den närmast outhärdliga hettan (varmaste dagen i London under 2010) var jag bara inne en kort minut men lyckades ändå se godbitar från såväl Miu Miu som von Furstenberg och Vivienne Westwood. Att prova något var dessvärre helt uteslutet i värmen. Det finns två butiker, båda i Kensington-krokarna, och vid mitt nästa besök i den brittiska huvudstaden planerar jag helt klart att göra ett längre besök.

Udda verklighet

Det härliga med labyrinten som kallas V&A är att man alltid går vilse och hittar något nytt. Här den trivsamma konstsmidesutställningen.

Ett av mina stående lördagsmorgonnöjen är att läsa Magasinet, ni vet SvD:s bostadsdel, och förtjusas/förfäras över både objekten och mäklarsvenskan. Helgens nummer var ingen riktig fullträff men en trea i Vasastan ståtade i alla fall med en "smidesbalkong" (ett ord jag inte kan minnas att jag varken hört eller läst tidigare. Kanske det nya i mäklarsvängen, kom ihåg var du läste det först!) som påminde mig om att jag tänkt skriva om den förtjusande konstsmidesutställningen jag råkade trilla in på när jag besökte Victoria and Albert Museum en fredag i trettiogradig hetta.

Det bästa med ett så stort och vindlande museum som V&A är att det är omöjligt att ta sig närmaste vägen till det man letar efter, vilket leder till att man alltid hamnar i ett par salar som man inte hade tänkt sig på väg till det man hade tänkt sig. Jag har alltid avundats Parisborna deras eleganta balkonger och med längtan i blicken önskat att vi hade såna här hemma också men annars inte funderat så mycket på konstsmide som i mina öron låter lite mossigt och ointressant. Men shame on me, jag borde ha vetat bättre. Utställningen som sådan må vara lite gammalmodig men föremålen är minst sagt varierande. Här finns allt från traditionella mönster med lejon som fajtas (hur traditionellt nu det är) till något som mest påminner om op art från 1960-talet. Det lite nördiga i utställningen tillsammans med museets en smula pompösa arkitektur fick det att kännas som om jag hade trillat in hos någon excentrisk brittisk lord vars största passion i livet är just smide. Och passion har ju en förmåga att smitta av sig så i stället för att, som planerat, raskt stega igenom korridoren där smidet huserar blev jag kvar i en halvtimme. Nu är det nästan så att jag hoppas att få läsa om fler smidesbalkonger i helgens Magasinet.


Så stiligt! Det var inte bara jag som fastnade i smidesutställningen. Oväntat många besökare gick omkring och fotade och fingrade på de svarta skapelserna. En snubbe gick omkring och pratade i sin iPhone, stannade och plåtade, pratade i iPhone och plåtade. Det var en så käck blandning av gammalt hantverk och modern teknik att jag blev helt förtjust.

I denna ljuva sommartid

På Leila's Shop vet man hur en slipsten ska dras. Emalj funkar i alla lägen.

Ibland behöver man en påminnelse om hur käckt något är och precis en sådan klonkade ned på bordet bredvid mig när jag fikade på Leila's Shop i London på semestern. Ta ta - ett rejält fat i emalj. Så väldigt praktiskt och snyggt. Jag drog mig genast till minnes hur mycket jag diggar materialet. Väl hemma igen sprang jag på en stilig solgul emaljkaffekanna från Kockums i prylboden runt hörnet och började dagdrömma om allt kul vi skulle ha tillsammans och hur bra den skulle passa till mina svart-vita frukostkoppar. Ack, hur verkligheten kom ikapp mig när min nyfunna vän visade sin sönderrostade insida. Något jag tidigare läst om att det inte är nyttigt med flagad emalj ekade svagt i bakhuvudet och efter en konsultation med en opartisk rådgivare (min mor) lämnade jag kannan åt sitt öde.

Än har jag dock inte givit upp tanken på en kanna att läsa morgontidningen ihop med. Men emalj kan ju användas till så mycket och när jag var på Room i går fick jag syn på Hackmans ljuvliga retrokastruller. Tydligen är jag inte ensam om min förtjusning. För mönstret står, för mig tidigare okända, Dog Design som är en finsk formgivargrupp som funnits sedan 1998 och för den utsökta gammeldags känslan står hjälten för dagen - emalj. Vill ni riktigt frossa i stiliga emaljerade ting så ta en sväng förbi Ettore Sottsass-utställningen på Kulturhuset där man kan njuta av flera bedårande vaser och tallrikar signerade den gamle mästaren.

Vilket schvung! Men den finns bara till försäljning till sista augusti, enligt Hackmans hemsida. Dags att passa på, som det brukar heta.

Babylon Revisited

Är det kanske Rimmel-mascaran som ligger och dräller i väskan och är så svår att hitta?

Det här med att designa prylar är ju inget för veklingar och generellt brukar jag förhålla mig hälsosamt skeptiskt till jippon när kändisar ska ta fram produkter. Att man är snygg på bild/bra på att agera/sjunger stiligt är knappast en garanti för att man ska kunna formge saker som fungerar. Ingen regel utan undantag dock. Kate Moss samarbete med Longchamps har till exempel resulterat i en hel del tjusigt. Nu till hösten kommer ett nytt gäng väskor och det finns flera jag gärna skulle lägga vantarna på. Finaste är de lite mindre, enfärgade väskorna med kortare handtag. I pressmaterialet talas om miss Moss kärlek till jazzålderns glamour och vi kan nästan se Daisy Buchanan framför oss, kvinnan vars röst är "full of money". "Pick up a Neo Precious clutch, and you'll instantly feel like an F. Scott Fitzgerald heroine", braskar Longchamps och just därför känns det extra fattigt att de valt följande otroligt banala citat från Moss själv: "I just love the idea of having jewels on a bag", för att riktigt sälja in väskorna. Helt klart en mening som inte skulle ha givit Francis Scott a run for his money.

Vilka snyggingar, passar till det mesta i garderoben!

Middag med en fullkomlig främling

Så här såg middagsbordet ut hemma hos mig igår. Symptomatiskt nog plåtat långt innan maten kom på plats. (I morse när jag satte igång att diska var det avgjort mer kaotiskt men ändå en ganska trevlig påminnelse om en väldigt gemytlig middag.)

Trots mitt svala intresse för att laga mat så är jag oväntat stormförtjust i att duka. Och det är en förtjusning som, trots risken att bli helt Martha Stewart-ifierad, hela tiden växer. Kanske är det samma fenomen som får människor som egentligen aldrig har tid att stå vid spisen att spendera förmögenheter på köksinredning, skicka efter flotta kokböcker och försjunka i trans framför tv-kocken för dagen. Eller så har det helt enkelt med estetik att göra. Efter att ha följt Eddie Ross blogg är jag dessutom övertygad om att man kan duka urtjusigt utan att det kostar en förmögenhet eller blir stuffy. Jag misstänker att tricket är att hålla i minnet vad Mies van der Rohe sa om att gud finns i detaljerna.

Det och att skaffa söta grejer förstås. Min senaste besatthet är nysilverbestick. Så chic! Och prisvärt. Andrahandsbutikerna fullkomligen svämmar över och det är bara att bestämma sig för vilken modell man vill satsa på, eller blanda hejvilt om man nu föredrar det. Modellen som jag har valt visar sig efter en snabb googling kallas Gammal fransk, vilket förstås var en oväntad bonus. Nysilver har från 1820-talet används för att ersätta de rena silverbesticken som förstås är mycket dyrare. Metoden går ut på att täcka en mindre värdefull yta med ett mer eller mindre tjockt lager äkta silver och enligt en kunnig innehavare av en antikbutik i gamla stan är kvaliteten på äldre nysilver oftast utmärkt då man inte snålade med silvret som man gör nuförtiden. Dessutom är det ju lite roligare att fynda bestick med historia. Vem vet var de har varit på middag tidigare?


Här är mina nygamla nysilverbestick, fyndade på Myrorna för 10 spänn styck.

Handens hjärta

Snart är Södermalm hemma för hantverksbutiken Manos. Finfint!

Var precis ute i duggregnet med hunden och vi struttade förbi den här lovande skylten på Renstiernas gata. Har länge varit ett fan av Manos ärtiga hemsida där man både kan läsa duktiga keramikern Karin Erikssons blogg och köpa stiligt hantverk från henne och andra talanger som Leena Kisonen, Darling Clementine och Daniel Reynolds. Tidigare har den verkliga butiken legat på Överjärna Gård i Solna men nu har Eriksson, lite motvilligt som det verkar, fattat beslutet att flytta in till stan och öppnar i mitten av augusti. Ser fram emot att titta in!

Damernas paradis

Skänken i mitt vardagsrum en nästan helt vanlig måndag.

Så var det då dags att komma tillbaka till vardagen igen och för att inte chocka systemen för mycket försöker jag göra åtminstone den här första veckan lite extra flärdfull. Hjälper förstås till att jag fyller år i morgon; det är ju en ursäkt så god som någon för champagne före frukost. Men jag har ju redan tidigare tjatat om min önskan att dama till mig lite ytterligare i höst i enlighet med rådande mode och gjorde som utlovat en viss research på V&A under semester. Kanske blev jag lite besviken på Grace Kelly-utställningen men visst fanns där några godbitar, de tidigare outfitsen var tjusigast och den flerfärgade Chaneldräkten en riktig raring. Problemet var nog främst att kläderna inte riktigt kom till liv och att det kändes som om det nästan vore mer givande att titta på någon av hennes gamla filmer. Väl hemma igen hyrde jag också klassiska Slå nollan till polisen och förundrades över hur modet en gång dikterade det omöjligt spetsiga bystpartiet på den röda spetsklänningen. Next up: Ta fast tjuven.

Jag har också lagt rabarber (vilket förmodligen inte kan klassas som det damigaste av uttryck) på böckerna Things I Wish My Mother Had Told Me som visade sig vara en guldgruva av saker man egentligen redan vet men formulerade med viss auktoritet av en journalist med det underbara namnet Lucia van der Post och What would Audrey Do? av Pamela Keogh som av förklarliga skäl appelerade. Van der Post har visst utkommit med en ny bok med det lovande namnet Celebrate - the Art of the Special Occasion som troligen är lika läsvärd. Så långt så elegant men när jag och mina vänner igår åt civiliserade snittar och drack te på Chaikhana var vi förmodligen alldeles för högljudda för att vara riktigt förfinade. Men man ska ju inte överdriva heller.


Några foton fick man givetvis inte ta inne på Grace Kelly-utställningen (No, madame. Not inside the exhibition, please.) men visst har deras butiksskyltning en viss spänst den också?

Dessa otroligt söta tackkort såldes på V&A. Designen är hämtad från ett kort illustratören Stanley Herbert ritade 1951 för ett telegrambolag som skickade 9 miljoner meddelanden varje år. Kanske inte lika praktist som e-post men avgjort stiligare.