Nödvändigheten i att dansa

Spanska Pretty Ballerinas saluför söta och bekväma skor som till och med tilltalar mig. Här modellen Rosario.

Platta skor är för mig lite som förrätter, en i grunden god idé som jag ändå konsekvent väljer bort till förmån för desserter. Som följd av det resonemangen trängs alltså en hyggligt stor samling högklackade skor i min garderob och praktiskt taget inga med en klackhöjd på under åtta centimeter. För det mesta går det alldeles utmärkt och jag skryter gärna om den gången jag vandrade hem till Söder ända från Skogskyrkogården i mina pålitliga Schumacher-stövletter med cirka en decimeters klack men det finns tillfällen då det kan vara på sin plats med flats. Därför var det med glädje jag häromdagen såg att NK hade börjat prångla Pretty Ballerinas, ett märke som trots ballerina-crazen som pågått i flera år har hållit en låg profil i Sverige. När jag var i Frankfurt i vintras kunde man knappt ta sig fram längs gatorna utan att springa in i ett par ballerinor från märket och jag hade också nästan bestämt mig för att inköpa mitt alldeles egna par när jag upptäckte att mitt Visa-kort var spärrat för köp utomlands, men det är en helt annan historia. Söta är de i alla fall.

Under det rosa täcket

Kaiser Karl bjöd på denna sötnos i Chanels couture-visning.

Att skärtorsdagen inte har något med färgen rosa att göra vet väl alla, det var ju då Jesus tvättade sina lärjungars fötter och namnet kommer således från det gamla verbet "skära" som betydde "rena". Det hindrar dock inte mig från att bjuda på några rara rosa godbitar. De är både skära och rena drömmen... Glad påsk!


Ingen slår Lanvin.

Behnaz Sarafpour kan det här med kontraster.

Marchesa heter inte Marchesa för intet och satsar på mer intensiv färg.

Härifrån till evigheten

Så här vill jag se ut i vår: Nougatfärgad chiffong, slarvigt elegant håruppsättning och med ett redigt glas whiskey i näven. Foto: Carter Smith för Vogue september 2000.

Satt som den fina flicka jag är och väntade på att telefonen skulle ringa och gick, för att döda lite tid, igenom min samling av brittiska Vogue och råkade som genom en lycklig slump hitta en av mina absoluta favoritplåtningar, passande nog kallad An Elegant Affair. Jag säger "passande" för att det är precis så här jag vill se ut våren 2010 - elegant, chic, tjusig, uppklädd, damig... You name it, I want it. Tydligen var det Ladyn som gällde hösten 2000. I samma nummer kan man nämligen också läsa den förnämliga artikeln A Proper Madame av Harriet Quick som jag minns att jag tog till mitt hjärta redan för tio år sen, och jag kan konstatera att den, liksom riktiga damer, har åldrats med behag.

Är det oroväckande att jag så villigt tar till mig ett modejobb som har tio år på nacken eller visar det bara en gång för alla att mode är en bransch där intet är nytt under solen? Detta konstaterat apropå allt prat om att höstkollektionerna från bland andra Prada och Louis Vuitton ska vara inspirerade av Mad Men och allt vad det nu är. Det teoretiseras kring de yppiga behagen och svepande kjolarna och kvinnor ska visst välja sida (är man en superkvinna eller ett kuttersmycke, eller hur det nu var SvD formulerade sig). Känns som om vissa har glömt en väsentlig aspekt när det gäller varför damigt mode dyker upp med jämna mellanrum - ibland vill man helt enkelt vara lite classy, oavsett om man har en hemlig affär eller inte.


Claudia Schiffer som proper ung dam.

Med uppenbar känsla för stil

Hamish Bowles parisvåning som den såg ut i oktobernumret av the World of Interiors.
Jag ser på den med en blandning av avundsjuka och beundran.
(Och bannar mig själv för att jag inte köpte numret.)

Jag är inte en hundraprocentigt trogen läsare av the World of Interiors trots att jag borde veta bättre. Magasinet är ju en sådan skatt. Men jag missar ett nummer här och ett nummer där, det är mänskligt. Och förfärande. Det var därför med fasa jag insåg att jag helt hade missat att en av mina stilidoler hade öppnat dörrarna till sin (självfallet) utsökta våning. Jag talar givetvis om Hamish Bowles, amerikanska Vogues europeiska editor at large. Man behöver bara insupa hans outfits för att inse att en lägenhet i hans tappning skulle vara något alldeles extra, som det brukar heta. Trogna läsare av den här bloggen kanske minns min frustration över att boken the Well-dressed Home inte på allvar förklarade hur man ska applicera sin klädsmak på sitt hem för att uppnå en stilenlig symbios dem emellan. Låt mig bara säga att jag kommit ett steg närmare i min strävan efter att ha sett mr Bowles hem.

Har du, som jag, något av en crush på Bowles hittar du förresten hans blogg här. Kan bara tillägga att ett ex av Vogue Living: Houses, Gardens, People skulle vara den perfekta presenten att hitta i påskägget.

Bild från the World of Interiors.

The sun's not yellow it's chicken

Har du vad som krävs
för att bära upp den här saffransgula ensemblen från Sonia Rykiel?

Påsken närmar sig med stormsteg och när passar det bättre att följa the yellow brick road än under en högtid där så disparata varelser som kycklingar, häxor, harar och Jesus vandrar sida vid sida? Vi är definitivt inte i Kansas längre. Ett varningens ord på vägen bara; gult är kanske inte fult, men väl lite svårburet. Under antiken förknippades färgen, troligen på grund av likheten med odiskutabelt mäktiga metallen guld, med makt och inflytande men sen gick det utför och gult kom, enligt Nationalencyklopedin, att kopplas samman med både prostituerade och kättare (och också med Nazitysklands behandling av judarna, vilket ingen som läst sin 1900-talshistoria kan ha missat). Det låter definitivt inget vidare, men visst är det väl så att färgen också förknippas med solen - och vem längtar vi mer efter så här års? Kanske dags för gult att återuppstå som magnifik modefärg.

Rara underkläder från Damaris.


Chica klackar från Stella MacCartney

I kloka kvinnors sällskap

Thandie Newton väljer bort sin hemliga älskare för ett smycke i kortfilmen the Letter. Way to go!

Solange Azagury-Partridges smycken har aldrig riktigt varit min kopp te förrän jag såg den underbara kortfilmen the Letter som förvisso är något så krasst som en reklamfilm men samtidigt så tjusig att man blir inspirerad (och inte bara att köpa nya, dyra juveler utan också införskaffa nya kläder, skor samt anlita någon som kan dekorera ens sovrum och om möjligt investera i en ny lägenhet). Ni hittar den på Azagury-Partridges hemsida och på Youtube förstås.

Grävande journalistik

Do you notice how women dress? Do you have any preferences?
I notice of course, I prefer the ones who look best.
Jasper Morrison

Jag hade för en tid sedan anledning att skriva en kort text om Jasper Morrisons utställning på Hallwylska Museet i Stockholm och gjorde därför den obligatoriska researchen på mannen i fråga - det vill säga googlade. Då snubblade jag till min stora förtjusning över det här underbara citatet i en intervju för sidan Designboom. Fantastiskt skojigt att någon hade den dåliga smaken att ställa den frågan till en av världens mest respekterade designers, och ännu roligare att han svarade. Så här kul borde det alltid vara att jobba.