Ett moln i Manolos

Sockerdetektiven

2012-02-16T17:06:00.000+01:00

It's a gas, gas, gas...

Mot alla odds är det inte alls så att min LP-samling vuxit så till den milda grad att den hotar att ta över lägenheten, men det vore trots allt en god idé att finna någon typ av behållare som kunde husera härligheten. Vad göra? Något lämpligt tjusigt och smått praktiskt bör naturligtvis inhandlas. Som alla goda sjuttiotalister sätter jag min tillit till snygga retrodoftande träbackar av den typ som finns att inhandla i häftigt överpriserade andrahandsbutiker på Södermalm. Snygging ovan googlade jag just fram på favoritbrowsestället Brandstationens hemsida. Jag tvekar dock inför att slå till. Och det är inte främst den saftigt tilltagna prislappen som hindrar mig, utan loggan. Shell är förvisso inte att förakta men helst av allt skulle jag vilja lägga de liljevita fingrarna på en Sockerbolaget-låda. Vore liksom en så rar kontrast till undertecknads sura konstitution, inte sant?

Då nu är jag

2012-02-15T17:31:00.000+01:00

1 + 1 = du?

Allt det här tjafsandet om att vara en unik person med unika tillhörigheter, unika erfarenheter och inte minst unik smak måste få ett slut. Men tydligen inte i dag. Oscar Wilde må redan för länge, länge sedan ha konstaterat att "a work of art is the unique result of a unique temperament", men detsamma gäller numer, nådens år 2012, också för oss konsumenter när vi shoppar. Frågan om hur länge vi orkar positionera oss medels våra tillhörigheter skjuter vi på framtiden, troligen svindlar perspektivet.

Men låtom oss snäva ned begreppet något. Parfym är ett ämne som undertecknad gärna tänker sig att hon tänker på ibland. Det känns passande civiliserat att kunna ägna sin tid åt att kontemplera dyrbara droppar som, likt vår korta ungdom, bränner till och sedan försvinner lämnandes endast en ljuv eftertanke. Eller liknande snömos. Har ju tidigare diskuterat min bostadsrättsföreningsstyrelse på bloggen och ni kommer nog att bli förtjusta över att höra att gårdagens möte uppvisade vissa goda sidor; inte nog med att det hölls föredömligt kort och effektivt, det aktualiserade också min mission för året: Att framställa mig själv i ännu bättre och mer unik dager med hjälp av produkter. En ambition som jag misstänker att ni, mina trogna läsare, hjärtligt applåderar och delar.

Ett av mina oräkneliga partytrick för att säkerställa succén är nämligen något så enkelt men samtidigt genialt som parfymblandning. Det fungerar likt alkemi: Man tar två, eller fler, vanliga ingredienser (låt oss helt galet säga Chanel nr 5 och L'Ombre dans l'Eau) som finns tillgängliga för kreti och pleti och hey presto, slutsumman blir till guld! Det är i alla fall tanken. Till på köpet sägs att ingen parfym doftar precis likadant på två personer, vilket givetvis höjer UI (unik-index) ytterligare. Det unika i vardagen finns plötsligt inom räckhåll, prisa Gud!

Men äras den som äras bör. Idén att blanda två toiletter för att på så sätt få fram en tredje är knappast ny, men tål i dagens bistra ekonomiska klimat att plockas fram och dammas av. Dessutom börjar ju allt bli så retsamt lättillgängligt för alla med ett Visa-kort numer, det finns helt enkelt inte så många okända bakgator där man kan hitta guldkorn ingen annan har hört talas om längre. Den intresserade konsumentens förbannelse, givetvis. Och visst känns det aningens mer autentiskt att blanda två av sina egna favvos än att inhandla parfymkrängarnas "blanda din egen unika doft"-kit? Och ja - jag tänker bland annat på Stella McCartneys och Armanis tidigare tilltag.

"Glöm aldrig bort att du är absolut unik. Precis som alla andra", sa ju Margaret Mead på sin tid och där slog hon huvudet på spiken. Undrar förresten om hon fick med sig några exklusiva dofter hem från Samoa?

Den försvunne

2012-02-13T14:32:00.000+01:00

Är inte det här det snyggaste omslaget ni någonsin sett? Kär!

Ibland är man mindre nöjd med sig själv än annars, osnygga saker verkar stå som på parad under vissa perioder. Utan att gå in på närmare detaljer kan jag i alla fall berätta att jag, under mycket oklara omständigheter, lyckades tappa bort en hel påse full med magasin från rara butiken Papercut häromdagen. Och nej - jag söp inte bort den, tack så väldigt mycket. En av godbitarna som försvann var tidningen ovan, snyggingen Smith Journal som förvisso rubriceras som ett magasin för män - men vem bryr sig? Så stiligt att jag dånar. Bara omslaget är värt pengarna. Det blir till att köpa ett ex till. Och hålla ögonen öppna den här gången.

Modern fransk grammatik

2012-02-12T18:29:00.001+01:00

Inbjudande och snyggt, vad mer kan man önska?

Mycket Inga Sempé just nu, men ärligt talat - hur skulle det kunna vara annorlunda? Min favorit på mässan var ju egentligen varken någon ny stol, något nytt bord eller någon fåtölj eller lampa utan loungen som årets hedersgäst ansvarat för. För en gång skulle inbjöd den faktiskt till rara tête-à-tête av olika slag. Lagom med avskildhet, urtjusiga möbler och en smula fransk je ne sais quoi... Merci beaucoup, Madame!

De utvalda

2012-02-10T11:28:00.001+01:00

Finfina Front-stolen från Gemla.

Här kommer som utlovat lite fler sötnosar från mässan. Jag tyckte mig, förutom tidigare nämnda pasteller, också se en hel del annan färg men kanske en smula mer nedtonat än tidigare. Mer glatt än grällt. Mycket vitt också förstås. Skymtade även mängder av småbord, gärna i grupp. Ganska charmerande för oss som har lyckan att bo i lägenheter modell mindre. Det fanns också många möbler som antingen kan skryta med hantverksmässiga detaljer/tillverkningsformer eller som gärna vill att det ska se ut som om de har det. Fina, smått gammelmodiga toucher syntes således på sina håll. En uppsjö av pinnstolar, eller i alla fall varianter av pinnstolar fanns också. Tänk er Lilla Åland goes 2010-tal. Träfärgat och det som slött brukar kallas "skandinaviskt formspråk" var som vanligt väl representerat, konstigt vore annars. Det var även strömningen man möjligen kan benämna samtida retro, där designers låtit sig inspireras, vad nu det betyder i dagsläget, av tidigare årtionden som varför inte femtiotalet, och gör något som säkerligen faller 2010-talsmänniskan på läppen. Säkert utan att för den skull vara tråkigt. Marmor fanns också till min enorma glädje lite här och var, så chic!

Enjoy! (Det gjorde jag innan jag blev helt matt och underligt nog fullständigt ointresserad av att se en enda stol till i hela mitt liv... )

Snygga lampan BlancoWhite av Antoni Arola.

I stort sett allt var tjusigt i Asplunds monter, som vanligt. Förvaringen här knappast ett undantag.

Spänstiga fåtöljer från Branca Lisboa.

Våldsamt vackra jaktstolen av Östen Kristiansson nylanseras.

Jag vet att de inte är nya, men de är ju fantastiska. Signe Persson Melin för Byarums bruk.

David design är tillbaka. Snofsig matgrupp.

Rara skinndetaljer hos Ire.

Två av ovan nämnda småbord, från Hay.

En till snygging från Hay.

Gubi igen! Man får liksom aldrig nog av den här montern.

Monica Förster för Depadova.

Fina lampor i Greenhouse. Kristine Five Melvaeer är en blivande stjärna att hålla koll på, sanna mina ord.

Inte nödvändigtvis nya, men riviga. I Muutos monter.

Det här är nästan för nice, hos Nola. Jag vill se ännu mer marmor i framtiden - vilket material.

Snygga damastmattor hos Rezas. Oändligt mycket finare i verkligheten, färgerna kommer inte alls till sin rätt här.

Stolab visar klassiskt.

Pysslingbord hos Swedese. Gillar det träfärgade mest, men snyggt i grupp också.

Jag vet att jag redan visat dessa när jag var i Milano, men de är ju så fina. Patricia Urquoila vet sannerligen vad hon sysslar med.

Lagt kort

2012-02-09T20:45:00.001+01:00

Grön Diorkjol för hugade spekulanter.

Gårdagen tillbringades förvånansvärt ofta med ett glas bubbel i näven och det är ju sannerligen inget att klaga på. Rosa dito bjöds det på hos Stockholms Auktionsverk som på alla hjärtans-dag, om nu någon fortfarande högtidlighåller det knasiga krimskramsdatumet, ger alla chansen att bjuda på diverse godbitar från märken som LV, Gucci, Chanel, Dior, Nina Ricci, Balenciaga, YSL, Hermès och Lanvin i auktionen Fashion & Lifestyle. Ett gäng Beckmansstudenter har gjort presentationen, som är snygg och samtida utan att vara så vågad att den ger de Östermalmsdamer som förmodligen kommer att kamma hem det bästa lootet med sina mäns pengar i näven dåndimpen. Vi fattiga stackare utan hedgefund-stålar kunde i alla fall glädja oss åt mängder av ögongodis; både i och utanför utställningen. Vissa ladies & gentlemen rör sig nog sällan utanför Östermalm och det var hänförande att se dem kindpussas i sitt naturliga habitat.

Det här var förresten min favorit om nu någon skulle vilja spendera sina gamla- eller nya pengar på undertecknad. Kanske skulle kunna leva med att fira 14 februari då...

Två charmerande chica Chanelblusar, samt en gul sextiotalsklänning från Courrèges.

Kanske den enda Chaneldräkten man någonsin skulle tacka nej till. Vem vill se ut som Barbie, eller möjligen en femåring i utklädningskläder?

Pärlbeklädd cocktailensemble från Diane von Furstenberg och lite annat smått och gott som inkluderar ett par klassiska Louboutin-pjuck och en Hermès-scarf.

I förgrunden en klänning från Galliano och i bakgrunden en från Märthaskolan (till vänster) och från Carolina Herrera.

Fullständigt underbar aftonblåsa från Nina Ricci medan Lars Nilsson var chefdesigner.

Tusenskönor

2012-02-08T23:49:00.000+01:00

Inga Sempé och Piet Hein Eek - vilka pinglor. Här deras respektive prylar.

Dagen började trivsamt med pressfrukost på NK där man förutom croissanter och blåbär också kunde njuta av miniintroduktioner av Inga Sempé, för dagen rivigt klädd i jeans och flanellskjorta, nya designföretaget Pieces, som presenterade sin första kollektion Trotters i samarbete med TAF, och Piet Hein Eek som inte bara designar söta möbler utan också själv verkar rätt gullig och dessutom verbal, vilket inte är en självklarhet bland formgivare. Han berättade bland annat hur det kom sig att han tillverkade det första av de numera välkända, lackade träborden genom att leka med tanken att materialet var dyrbart och arbetet billigt, trots att han egentligen använde trä som blivit över i produktionen av andra möbler. Inredningsarkitekten Anki Gneib presenterade slutligen sina jättestora, svarvade träljustakar som gav upphov till många funderingar runt temat "hur gör man egentligen när man tillverkar dem". Tom Dixon skulle också ha kommit och snackat om sina nya produkter, men satt i ett plan från London. Det utlovades dock att han skulle dyka upp på kvällens festligheter (vilket han också gjorde). Hur som helst lär hans nya grejer knappast göra fansen besvikna.

Sen bar det av till mässan och senare på kvällen till Auktionsverket, men det tar vi i morgon. Hann också med en snabb sväng på Rum Hemmas smygläsning. Till deras nya nummer har jag skrivit min första "hemma hos" om illustratören Lisa Grubes lägenhet, sweet!

De omdiskuterade ljusstakarna från Anki Gneib.

Kollektionen Trotters av TAF. "Vi har jobbat som vi brukar och tagit en detalj och dragit den in absurdum", berättade Mattias Ståhlbom apropå de schysta kulformade fötterna som återkom i olika varianter.

Dockornas dal

2012-02-07T22:18:00.000+01:00

Modernt glas i anrik miljö.

Om ni befinner er i Stockholm för närvarande så ta er för allt i världen i väg till Hallwylska museet där man från och med i morgon kan njuta av bedårande utställningen Les Poupées med glas- och porslinskonst av duktiga designern Luca Nichetto. Hanna Nova Beatrice från Plaza Interiör är curatorn bakom och produkterna har tagits fram av Pascale Cottard Olsson på Gallery Pascale. Vilken trio! Obetalbart tjusigt. Inspirationen till glaset kommer från svenska, italienska och japanska traditioner och pjäserna påminner föga förvånande om dockor när man sätter samman den smalare "kroppen" och det runda "huvudet". Det förstnämnda fungerar som synes som ljusstake och det sistnämnda som vas. Och det är något med Hallwylska museets lokaler som gör att modern formgivning kommer lite extra väl till sin rätt. Museets kök är nog en av mina favortiplatser i stan. Missa inte, alltså.

Efter arbetsschema

2012-02-07T17:05:00.000+01:00

Precis tillbaka hemma för ett (mycket) kort gästspel innan jag ger mig ut på stan på jakt efter intressant design igen. Första dagen på mässan lika ostrukturerad som vanligt. Tyckte mig, till min stora glädje, se en hel del pasteller. Rart. Annars kommer väl några mer sammanhängande intryck senare i veckan. Här är i alla fall några sötnosar från dagens kameraskörd.

Lampa från Blond. Den var mer ljusblå i verkligheten, svårt att plåta på mässa.

Fina bord i bedårande färger från Karl Andersson & Söner.

Gubis monter bjöd på mängder av charmerande produkter.

Krok från Gubi.

Ännu ett fynd i Gubi-montern. Lite kär!

Rart pastellblått hos Ire. Fin monter också.

Northern Lighting spexar lite lagom.

Ny fast ändå bekant. Fåtöljen Sture av Björn Dahlström för NC.

Vitra satsade som vanligt på monterinredningen. Så fin! Stolarna behöver inte heller stå i skamvrån.

Bredvidläsning

2012-02-07T00:14:00.001+01:00

Inga Sempés mugg och kanna för Svenskt Tenn.

Så samlas man kring datorn, likt förr om åren vid lägerelden, när första riktiga dagen av designveckan lider mot sitt slut. Måndagen började flott med frukost på Svenskt Tenn som med sedvanligt borgerligt uttryck säkerligen lockar fans i alla åldrar och med varierande tjocka plånböcker. Utställningen är som alltid sevärd om än inte direkt belamrad med överraskningar. Stockholm Furniture Fairs hedergäst Inga Sempé syntes, till undertecknads stora förtjusning, överallt och hade bland annat gjort en ärtig, men nedtonad, mugg och kanna för ovan nämnda bolag. Hon berättade att hon tidigare varit lite skeptisk till det ålderdomliga och en smula mossiga materialet tenn, men vunnits över när hon insåg att det går att tillaga "som varm choklad" och hällas i former tills man är nöjd och glad. Vad finns att inte gilla med en formgivare som är så förtjust i söta drycker?

Sen var det bara att i solskenet och kylan spatsera bort till Operakällaren där Elle Interiör huserade och presenterade sitt designpris för 2012. Efter att ha skrivit på ett (förmodligen dödligt bindande) avtal om att inte avslöja vinnarna förrän efter prisutdelningen på kvällen fick man tillträde till härligheten och ett glas juice i näven. Hade den ypperliga turen att placeras vid rara och duktiga spanska formgivaren Inma Bermudez som vann pris för sin smått geniala badrumsmöbel Lillången för Ikea. Bara tanken på att någon bemödat sig om att ens tvål inte ska ligga och sogga till sig i tvålkoppen gjorde mig varm om hjärtat. Och när hon avslöjade att det var hon som låg bakom Lladros fantastiska undulatvas blev jag givetvis i eld och lågor. Håll koll på henne! Årets stjärnskott blev Axel Bjurström och årets designer Gunilla Lagerhem Ullberg. Andra vinnare inkluderade superba What's Whats lampa Greta, servisen Mademoiselle Oiseau av Anna Lerinder och Lovisa Burfitt för Rörstrand och maffiga soffan Continental av CKR för Swedese.

Skridskopaviljongen ute på Kastellholmen blev sista stoppet som med någon större övertygelse kan kallas "jobbrelaterat". Här presenterade Wästberg en alldeles underbar utställning med modeller och skisser av Inga Sempé (som givetvis bytt om för kvällen). Helt knasigt sött med modeller man bara ville knycka och smuggla ut. Min alldeles för trånga skinnjacka omöjliggjorde tyvärr alla sådana eskapader, men om någon annan fick ut någon av prylarna så kontakta mig så kan vi säkert komma överens om priset...

I morgon hängs det på mässan, bland annat.

Vredens druvor

2012-02-06T17:01:00.000+01:00

Jepp, här är de - Snurks uteliggarlakan. Pepp eller depp?

Halleluja! Just när man tror att Sverige börjar bli lite för tillbakalutat för sitt eget bästa rör någon om i grytan - eller i vattenglaset kanske vi ska säga. Nu senast är det Trendgruppens Stefan Nilsson som hamnat i den så kallade hetluften med sin pop up-butik Design with a Concious på ärevärdiga Nordiska Kompaniet i Stockholm. Inspirationen hämtades från Reclaim Wallstreet-rörelsen. Lite "Reclaim NK", med andra ord. Så postmodernt och trippelironiskt att man knappt hänger med, eller tvärtom ett uppriktigt försök att sätta fokus på något viktigt - vem vet?

Jag kunde på pressfrukosten i fredags först inte riktigt bestämma mig för om tilltaget var en god eller sällsynt risig idé. Kan man medelst ganska billiga knep som glas som ser ut som tunnor för giftigt avfall, tallrikar med de sju dödssynderna och dygderna och - så klart - de omtalade uteliggarlakanen skapa en intressant debatt? Uppenbarligen inte riktigt. Fokus har precis som när Gallioano way back in the days gjorde sin uteliggarkollektion mest handlat om huruvida det är otillbörligt smakalöst att NK-kunderna ska köpa sig fria från sina (möjligen) risiga samveten genom att strö småslantar omkring sig i stället för att göra skillnad i VERLIGA LIVET.

Men hell's bells - är det inte bättre att folk tänker lite än inte alls? Varken Nilsson eller NK är ju så korkade att de tror att utställning kommer att lösa alla problem, om ens några. Och jag finner det nog en smula bedårande att de i alla fall försöker. Jag menar, vad gör vi själva?

Till vildingarnas land

2012-01-10T23:12:00.001+01:00

Wild at Heart heter fondväggen. Passar kanske som beskrivning på hela utställningen.

Mycket att göra nu, gott folk. Var exempelvis på besök i Eskilstuna i helgen och passade bland annat på att gå på stadens förtjusande konstmuseum. Där fanns en liten, rar utställning med Beata Bouchts illustrationer, vilka jag har gått och sneglat lite på sedan jag såg serien Flora till Lisa på Designista för evigheter sen. De är subversivt girly på ett sätt som gör att man bara måste slänga ett närmare öga.

"Beata Bouchts bilder har ibland betraktats som överlastade. 'Det finns en vila i det övermäktiga', säger hon själv om sin maximalism, och fortsätter att vidareutveckla sina problemområden i stället för att jobba bort dem. Kanske något som fler av oss borde överväga som kreativ livsväg!" Detta skriver poeten och skribenten Aase Berg i utställningstexten. Jag har alltid lite svårt att ta något Berg säger eller skriver på allvar efter den legendariskt pretentiösa utsagan När man skriver skapar man världen som fälldes på en (förmodligen legendariskt pretentiöst) poesikväll på universitetet för en livstid sedan. Men dra mig baklänges på en liten vagn - här verkar hon ha kommit något på spåren. En sevärd utställning hur som helst. 2012 börjar lovande, som sagt.

Blått blod och liljevita händer

2012-01-05T21:22:00.002+01:00

Gillar Nille Svenssons nytolkning av det klassiska blåvita kinesiska porslinet. Utsläpp, döda fiskar och elände. En perfekt början på året, eller hur?

Eftersom jag redan hunnit med att på väldigt lösa boliner bli anklagad för att vara småborgerlig i år såg jag det som en naturlig fortsättning att besöka nyrenoverade Svenskt Tenn som nu är tillbaka i de anrika Strandvägenlokalerna. Så stiligt det har blivit, även om jag faktiskt fortfarande föredrar de temporära på bion. De hade en charm och intimitet som de här snofsiga rummen saknar. Är dock väldigt intresserad av att avnjuta ett (förvisso ytterst borgerligt) afternoon tea i butikens nya tesalong. Tittade in som snabbast i dag, men saknade passande outfit - och sällis.

Diggar också affärens slogan: "En magisk värld av ting", så förtjusande materialistiskt. Passar som en smäck på Östermalm, non?

Mullvaden

2012-01-04T21:41:00.001+01:00

Passar herrarna i mullvadsfärgat eller vadå?

Herregud, söta ni - 2012 börjar verkligen förtjusande. Jag har äntligen varit i väg på bio och njutit av sublima Tinker Tailor Soldier Spy. Förväntningarna var givetvis kolossala, skyhöga, inte av denna världen. Men allt föll på plats. Filmen är perfekt: fotot utsökt, de tredelade kostymerna to die for, interiörerna en fascinerande blandning av hemlighetsmakeri och byråkrati, rekvisitan fantastisk, dialogen välskriven, skådespelarinsatserna fläckfria och Gary Oldman förstås beyond bedårande. Ge karl en Oscar. Ge en till dem allihop!

Färgtonerna är värda en uppsats i sig; mörkt grönt, grått och brunt i oändliga variationer. Bra, bättre, bäst. En dimmig, disig brittisk atmosfär punkterad av små ljusblå, gula och röda accenter. En dubbeldäckare som kör förbi, en matchande slips och näsduk, ett barns alldeles för små glasögon. Elegant, sofistikerat, spännande. Vem bryr sig om huruvida det är djävulen eller gud som finns i detaljerna om omsorgen om dem gör konsten så här bra? Jag ser redan fram emot att se om den. Snart.

Herr Uggla

2012-01-02T22:15:00.003+01:00

Vis och snygg - den som ändå vore uggla. Det här var för övrigt en av mina absoluta favvoböcker när jag var liten.

Ciao raringar och god fortsättning! 2012 kommer att bli bedårande, det är jag helt säker på. Har en smula dåligt samvete för att ha lämnat er, era stackare, vind för våg så länge. Ursäktar mig med julen och jobbet samt lovar bättring. Fast inte i dag. Nu lämnar jag er med den här förtjusande knappugglan som min bästis förärande mig i julklapp. Helt fantastiskt söt. Det är en buttongufi och tillverkad av gamla modeknappar. Idén är så rar att man smäller av. Fick en vid något pressevent förra året men den här är ännu finare. Chanel + vintage + diy + pistagegrönt = succé. Det är så man behandlar en flicka. Yeah!

Borta med vinden

2011-12-19T23:06:00.000+01:00

Scarlett verkar sannerligen inte lida av pandaögon.

Det här med övning och färdighet är begrepp som går so so att greppa vissa dagar. Jag tror att det är därför som nagellack fortsätter att regera i min sminklåda, liksom så enkelt att lyckas med. Just nu firar jag och mina välmålade labbar triumfer (grabbade åt mig chanel-snyggingen graphite häromdagen. Vilken elegant! Perfekt nu när det lackar mot jul...ha ha...). I alla fall om man jämför med mina ruskigt illa målade "sotiga" ögon. Jag fick nämligen för mig att splasha ut på en svart, exotisk YSL-ögonskugga igår. Den ser så tjusig och glittrande ut i sin bedårande guldfärgade ask, värsta sirenen. Men med svart och exotisk kan tydligen också menas ful och smetig. Lika rart som mina naglar blänker lika klunsigt stirrar mina ögon numer ut på världen. Det ser ut som om jag inte sovit ordentligt på en vecka. Och inte på det bra sättet, kan tilläggas.

Det här med ögonmakeup är en slippery slope; precis som när man desperat försöker rädda situationen efter att verbalt ha klampat i klaveret. Man fortsätter och fortsätter - och allt blir bara värre och värre. Men.Man.Kan.Bara.Inte.Sluta. Jag skyller inte ifrån mig, jag bet av mer än jag kunde tugga. Enought already. Jag slänger in handduken och tvättar bort eländet. Och går och lägger mig och surar. Men jag säger som Scarlett O'Hara: "Jag ska tänka på det alltsammans i morgon. I morgon är åter en dag." Och om Rhett dyker upp eller inte bryr jag mig franky inte ett damn om. Men ögonmaken ska i alla fall sitta som en smäck. Senare i veckan.

Stulna juveler

2011-12-16T16:12:00.000+01:00

Vilka guldkorn man kan hitta när man är ute och rör sig.

Hade den stora glädjen att besöka Göteborg som hastigast i veckan och bodde på rara Mornington. Det nästan mest förtjusande med hotellet är den pyttelilla fönstersmygen alldeles vid receptionsdisken där det väl är tänkt att man ska kunna njuta av en espresso och tillhörande pralin medan man väntar på passande exotiskt sällis. Det som verkligen lyfte kvadratmetern var valet av väggprydnader. Trogna läsare känner till undertecknads förkärlek för tallrikar på väggen och här fanns flera godbitar ur Fornasettis sortiment, enligt uppgift inköpta på auktion. Det fina var att de valt en smula ovanliga motiv och inte bara snöat in på det lite trötta ansiktet. Allra flottast var nog sprittallrikarna nedan. Hade personalen bara inte varit så trevliga och uppmärksamma hade jag lätt snott en hel cocktailfest...

The Meaning of Sunglasses

2011-12-13T00:15:00.002+01:00

När kommer julgransfoten, då?

Det finns en handfull skribenter som skulle kunna lägga ut texten om i stort sett vad som helst och jag skulle kasta mig över det. Med glädje. 10 000 tecken om julgransfotens historia ur ett genusperspektiv? Hell yes, om det bara var Hadley Freeman som hanterade ordbehandlaren. Döm därför om min glädje när jag strosade omkring på bedårande Rönnells i helgen och sprang på boken ovan, dessutom till det facila priset av 80 spänn. Jösses, julen kom visst tidigt i år. Trogna läsare känner så klart till min förtjusning i hennes Ask Hadley-krönikor i The Guardian. Har du inte läst dem ännu så gör dig själv en tjänst i jul medan alla andra är upptagna med banaliteter som att äta pepparkakor och spela sällskapsspel. Ms Freeman är inte bara påläst, brutalt ärlig utan också väldigt, väldigt rolig. Inte en helt vanlig kombo, tyvärr. The Meaning of Sunglasses ska vara en stilguide och jag har definitivt goda förhoppningar om att i alla fall min prosa kommer att vara avgjort chicare efter att ha slukat de 216 sidorna.

Den lysande världen

2011-12-09T17:05:00.001+01:00

Nu, innan julstämningen står oss alla upp i halsen, är det lätt att lista anledningar för högtiden. Visst kommer den att bli bedårande? Jag kan redan höra Bing i bakgrunden (på vinyl), känna doften av knäck och föreställa mig hur jag hänger upp prydnader i granen med ett glas skumpa i handen. Ännu bättre blir den så klart med schysta presenter - because you're worth it. Om du behöver ytterligare anledningar kommer de här:

För att man minns sin barndoms böcker för evigt. Varför inte minnas en urtjusig utgåva som denna med illustration av Jillian Tamaki?

För att Altewai.Saome är så samtida att det nästan gör ont. Vansinniga väskor!

För att nonsens inte har varit så här snyggt sedan Alice. Noa Bembibre vet vad grafiskt intresserade vill ha.

För att det kommer att bli vår igen och bara armar kräver bling. Minimarkets vår- och sommarkollektion rockar. Finast är accessoarerna och skorna.


För att lite Chanel är bättre än ingen Chanel.

För att man inte vill bli mer överraskad än man måste.

För att det finns något vagt spöklikt med Jo Gibbs spegel. Och samtidigt något så praktiskt - ibland är man ju inte riktigt redo att fråga vem som skönast i landet är. Trivsamt med lite softat glas då, non?

För att du vill ha upplevt den på riktigt någon gång. Boka biljetter till sagolika Svansjön på Operan nu och känn dig som Nina Sayers. Eller förhoppningsvis inte...

För att duktiga formgivarna Johanna Asshoff och Hanna Brogård beskriver Isala-serien för Ikea "som små juveler att pryda hemmet med".

Jerusalem

2011-12-08T17:22:00.001+01:00


Nu när det är jul och allt.

I dag fann jag mig till min stora förvåning för första gången i Barkaby Outlet, eller Stockholm Quality Outlet som de töntigt nog envisas med att kalla sig. Hade ett ärende i bygget bredvid och blev varmt rekommenderad att titta förbi när jag ändå var i krokarna. Det ska väl sägas först som sist att outletshopping inte riktigt är min grej, snobbig och obilburen som jag är (möjligen också korkad), men i andan av att åtminstone föreställa en hyfsat nyfiken journalist gick jag den extra milen, som den här gången var ungefär 200 meter.

Undertecknad har alltid föreställt sig outlets, förutom möjligen dem i chica Milano, som fyllda av fula grejer, trista butiker och onödigt många, onödigt ohippa människor... Icke så, visar empirin. Hope, Whyred och Acne hade alla ett förtjusande utbud, trevliga expediter (någon innerstaden är märkligt berövad i många fall) och smakfulla priser. What's not to like, liksom. Det skulle väl vara att det krävdes buss + pendeltåg + buss att ta sig dit. Kanske inte tittar in i brådrasket igen men är för närvarande väldans nöjd med mina två inköp och att ha wallraffat i förorten.

Mitt krig

2011-12-07T16:24:00.001+01:00

Så sant som det är sagt! Jag har gått och suktat efter Lars Fuhres otroligt ärtiga feel bad-posters ett tag nu. De är inte bara knasigt stiliga utan också farligt vältaliga; en kombination som sätter mitt hjärta i brand varje gång. Nu såg jag dessutom att de kommer att finnas till salu i en tillfällig julbutik på Katarina Bangata 49 som har öppet den här helgen och nästa. Herrejösses - jag ilar! Kan bli en perfekt julklapp till... mig själv om inte annat.

Illusionernas bok

2011-12-05T20:21:00.001+01:00

Ljuvligt second hand-fynd.

Ibland behöver man goda nyheter, lite uppmuntran och någon som säger "såja, såja, allt kommer att ordna sig". Det kan jag nu inte göra. Däremot kan jag pigga upp er kväll med ett trivsamt exempel ur verkligheten på att man fortfarande kan göra finfina andrahandsfynd även i Stockholms innerstad. En kompis lyckades nämligen komma över den här godbiten på Emmaus för en tid sedan. Fotoboken New York in the Thirties av Bernice Abbott är föga förvånande från just nämnda decennium men den här utgåvan är från slutet av sextiotalet och trivsamt nött. En guldgruva för alla oss som är intresserade av a) New York b) fotografi c) arkitektur. Efter lite research, det vill säga googling, visar det sig att Abbott är något av en pionjär och hängde med storheter som Man Ray, Djuna Barnes och Eugene O'Neill. Den förstnämnda ska tydligen ha valt henne till assistent för att hon inte visste något om fotografi och skulle göra som ha sa åt henne och inte ta egna initiativ. Hon verkar ha plockat upp ett och annat, om man säger så. Det fascinerande med fotografierna är hur tidlösa och samtidigt otroligt daterade de är på samma gång.

På utvägen var jag en annan

2011-12-01T15:03:00.001+01:00

Ska vi gå hem till mig eller...

Ack nej, jag kan bara inte tro det. Nu har det alltså hänt återigen - jag sitter bland skärvorna av mina brustna förhoppningar och börjar känna mig misstänkt lik en doftljusens Carrie Bradshaw. Är jag inkapabel att finna den rätta? Kommer jag att sluta mina dagar ensam och utan vällukt? Första dejten med Laura Mercier-ljuset föll inte alls väl ut. Plötsligt hade vi inget att säga varandra. Usch, vilken sötsliskig don juan. Inte alls den mustiga, juliga eleganten jag hoppats på; snarare doftvärldens motsvarighet till något banalt pojkband med alldeles för mycket socker på repertoaren. Illamående sträckte jag mig mot fönstret och förbannade att jag än en gång fallit för ett fagert yttre.

Problemet med doftljus är ju att man inte riktigt vet var man har dem förrän de står i vardagsrummet. Och stinker. Jakten går alltså vidare. Slår kanske till på Byredos Bibliothèque nästa gång eller ger tidigare ratade Feu de Bois en chans. Eller är det läge att se sig slagen, kasta in handduken, hänga upp sporrarna? Vi får väl se. Rackars att det blåser så mycket att man inte kan ha fönstren öppna.

Beredskapsövning

2011-11-29T18:29:00.001+01:00

Nu känns det bättre...

Vissa misstag kan man inte göra ogjorda. Eller det gäller väl alla egentligen, men vissa kan man ju rätta till utan större problem. Det numer bekanta mimosadoftljusfelvalet faller väl in under den senare kategorin. Nu har jag i alla fall gått vidare och helt konstruktivt köpt ett nytt ljus. Wham bam, thank you ma'am. Valet föll på förtjusande bougie nuances de châtaignes grillées från Laura Mercier, vilket ska dofta rostade kastanjer, muskotnöt, bär, kryddnejlika och vaniljsocker. Det gör det också. Perfekt så här i juletider. Feu de Bois fick i sista stund stryka på foten.

James Joyce må ha konstaterat att misstag är porten till upptäckt och det är mycket möjligt. Men jag vet inte vad jag kommit fram till mer än att mimosa inte är min grej, förutom i drickbart skick. Är nu mycket nöjd med att förpassa gamla misstag dit de hör hemma - soptunnan. Eller i alla fall på undantag i garderoben, i väntan på ett nytt försök längre fram... När jag tillfälligt förträngt hur illa det gick förra gången.

Bakom spegeln och vad Alice fann där

2011-11-28T17:10:00.001+01:00

Tjusig hallinspiration från Room.

Kära vänner, låt oss tugga lite på det fascinerande begreppet första intryck i dag. Jag är i likhet med mången medmänniska benägen att blixtsnabbt fatta, måhända grundlösa, omdömen baserade på hur en person talar, klär sig och ser ut. Inget att sticka under stol med. Det är knappast en tillfällighet att några av de slogans man minns cirklar kring detta. Och ja - jag tänker föga förvånande på exempelvis "Because first impressions last" och "Because you never get a second chans to make a first impression". De är läskiga på så många sätt, inte sant?

Men man kan förstås också applicera tänkandet på sin lägenhet. Och eftersom jag tillbringade helgen med att bära skåp upp och ned för trappor för att kunna möblera om min hall är det inte mer än rätt att ägna detta, ofta sorgligt bortglömda, rum några rader. Jag gillar hallar. Jättemycket. Både som koncept och i verkligheten. Hallen är det första men ser av en lägenhet och alltså en perfekt plats att sätta tonen i; vad vill jag egentligen säga med min inredning? Vem vet, men här får man chansen att likt en oljig politiker lova runt och hålla tunt...

Den fungerar också så klart som en passage till något annat. Lite som kaninhålet för Alice. Follow the white rabbit, alltså. Inget är riktigt på riktigt i en hall. Den är ett mellanläge, liksom varken fågel eller fisk, vilket gör att även den inte så modiga kan experimentera vilt. Färg, form, funktion - kör hårt. Saker sagda och gjorda i rummet verkar en smula drömlika i efterhand. I bästa fall får hallen en karaktär av väntrum där vad som helst kan hända. Allt medan man står i kö till något ännu mer fantastiskt. Förhoppningsvis.

Det kanske är därför den passar så perfekt att hänga i under hemmafester; inte lika intim som soffan och inte lika utstuderat nonchalant som köket eller kall som balkongen. Jag vill minnas att det var i ett av de sista numren av saligen insomnade tidskriften Domino som Nina Campbell öppnade dörrarna för (sin dotter) Rita Konig och läsarna. Hon berättar att hon gillar att ha gäster ("Every house our family has lived in has been characterized by the parties thrown there") och vill att de ska känna den goda stämningen så snart de stiger in. Hon satsar således lite krut på hallen. Och ser till att folk minglar där med en stadig cocktail i handen. Så välkomnande. Och ekonomiskt! För har vi verkligen råd att bara låta en massa döda kvadratmeter stå och drälla till ingen nytta?

Dessutom bör man ha i åtanke att människans första instinkt fortfarande är att slåss eller fly när hon blir stressad. Jag avskyr till exempel att bli inbackad i ett hörn när man ska umgås och vill kunna lägga benen på ryggen om det blir trist. Hm, är det kanhända egentligen därför som närheten till ytterdörren lockar?

Revolutionary Road

2011-11-25T17:48:00.001+01:00

Flotta Figaro skulle jag ratta direkt. Om jag hade ett körkort.

Förtjusningar kommer och går, det vet alla. Just nu är bilar lite oväntat en av mina passioner. Eller passioner och passioner förresten - det kanske var väl mycket sagt till och med för någon som strör kärleksbetygelser omkring sig med samma höga frekvens som undertecknad. Och oväntat och oväntat, förresten? Alla vet väl att jag, på mycket lösa boliner, hajpat rullen Drive sedan jag såg filmaffischen i september och föll handlöst för Ryan Goslings snygga handskar. Efter att ha avnjutit filmen umgås jag för första gången på allvar med tanken på att a) skaffa körkort och b) dejta någon som kan det här med bilar. Nåja, för att göra en lång historia kortare kan i alla fall konstateras att fordonen är intressanta ur så många aspekter. Estetiskt inte minst.

När jag var i London senast sprang jag på sötnosen ovan. Det är en Nissan Figaro och modellen verkar poppis i brittiska huvudstaden, jag har faktiskt aldrig ens sett den någon annanstans. Den introducerades visst i slutet av 1980-talet men har en look som snarare påminner om tidigare decennium. Från början fanns den endast i fyra färger: Topaz Mist, Emerald Green, Pale Aqua and Lapis Grey. Varje färg ska ha symboliserat en årstid. Enligt Wikipedia ska Topaz Mist ha varit den minst populära färgen och numera vara den som är svårast att få tag på. En helt ovetenskaplig undersökning under mina två senaste besök i London ger vid handen att Lapis Gray borde vara den mest populära färgen. Den livligt skära Figaron ovan piggade upp vägkanten, även om vi törhända har att göra med en oauktoriserad variant. Rosa verkar för övrigt på tapeten nu, ni har väl inte missat Fanny Ambjörnssons bok Rosa - den farliga färgen. Tänker personligen införskaffa den pronto. En bil får nog vänta lite.

This Side of Paradise

2011-11-24T13:44:00.001+01:00


Oväntat stiligt inslag i cafédelen av restaurangen Escalier i Sturegallerian, bevars.

Mässing har visat sig på styva linan så länge att det bara är en tidsfråga tills dess att något hippare tar över som herren på täppan. Jag vill minnas att jag hajpade materialet redan när restaurangen Pontus på Brunnsgatan öppnade - förra gången. Men vi får väl njuta så länge det varar för det är ju så rackarns stiligt; på samma gång samtida som förtjusande traditionellt. Vem bryr sig om att inte allt är guld som glimmar? Fikade förresten med en kompis i går på Östermalm och snavade över de här trivsamma (och praktiska) bordavgränsarna i nämnda material. Jag tror jag är kär. Kan det vara årets produkt? Inte nog med att man får lite privatliv medan man skvallrar, man får dessutom chansen attgulla en smula med sin alldeles egna lilla mässingsruta. <3

Perfekt för skvaller... Om nu inte min kompis just gått på herrummet, förstås.

"oh my god, am I here all alone?"

2011-11-23T11:24:00.001+01:00

Charles de Gaulle-flygplatsen. Efter bomben? Eller före?

Helvetet är andra människor, konstaterade ju Sartre med sedvanlig briljans och rättade utan tvekan till de intellektuella glasögonen under de Beauvoirs beundrande blickar när de som vanligt satt och drack kaffe på Flore. Han har rätt på så många plan, givetvis. Men långt kusligare än att trängas med pöbeln är när den plötsligt inte står att finna. Överhuvudtaget.

Inget - varken besatta barn, utomjordingar eller vampyrer - är läskigare än helt folktomma ytor, när de egentligen borde vara fulla med människor. Man saknar genast rekvisitan som andra individer utgör. Var är folk? Varför är de inte här? Och kanske fram för allt: Varför är jag här? Vad vet de som jag inte vet? Frågor som kan oroa den mest stabila. Plötsligt förvandlas något så basalt som färden ut till gaten till en existentiell kamp. Eller kanske en mardröm, en skräckfilm. Det är intressant hur snabbt man går från att finna medresenärerna irriterande till att sakna dem. Kom tillbaka, tjocka oartiga tyska gubbe som körde över min vänstra sko - allt är förlåtet!

"Jag älskar att vara ensam. Jag har aldrig funnit ett sällskap som varit så sällskapligt som ensamheten", sa Thoreau medan han satt och tryckte i skogen. Han har uppenbarligen aldrig traskat omkring på Charles de Gaulle-flygplatsen helt solokvist en eftermiddag. Det är en upplevelse som förändrar en i grunden. Som får en att omvärdera vad man håller på med. Tvingar en att fatta nya stora beslut. Ni hajar. Egentligen borde alla hux flux befinna sig helt ensamma med sig själva in transit. Så ödesmättat - så symboliskt. Frågan är bara vad vi ska göra med alla andra resenärer under tiden.

Fortfarande ensam. Så oroande...

I grunden utan skuld

2011-11-22T16:41:00.001+01:00

Farligt nära Overlook, inte sant? Skuttar det fram tvillingar eller rullar fram barn på små fordon svimmar jag.

Det är med jämna mellanrum på modet att uppmärksamma de så kallade mellanrummen i staden. Ni vet de där områdena som kommersen liksom inte riktigt hittat till ännu; de som inte är heta, där folk med pengar på banken inte vill bo eller ens känner till. Och det kan ju vara skoj. Även om platserna tvivelsutan blir färre och färre i stenstaden. Men kanske ännu roligare är att scouta efter motsvarande ytor inomhus.

Jag fascineras till exempel storligen av trapphus. De ska vara allas, men blir i stället ingens. Vilken osuccé. Nästan lite kusligt kan det bli. Man skyndar genom allmänningen mot säkerheten i sin egen lägenhet. Ibland säger man måhända "hej" till någon som själv hastar förbi, kanske var det en granne - vem har tid/ork/mod att stanna? Ett liknande fenomen är väl loftgångar. Oss emellan förstod jag aldrig hur arkitekterna tänkte när de glatt introducerade dem. Jag minns att jag har hört något förvirrat om "att folk skulle mötas och prata och umgås på ett naturligt sätt". Vad var det ni sa, sa ni? Har ni möjligen haft den svarta polotröjan lite för tajt kring halsen?

Vi borde förstås reclaima trapphusen - tänkt vad mycket kul man säkert kan ha där. Och jösses vad många kvadratmeter á 59 000 kronor, eller vad det nu är i dagsläget, som bara står orörda. Fast jag vet inte om jag är så sugen på att stiga ut ur min lägenhet, just nu för tillfället...

Med kallt blod

2011-11-18T15:50:00.001+01:00

Meet the new boss / same as the old boss

Lås oss tala om menstruation i dag, mina kära systrar. Vad föranleder detta, tänker ni måhända nu. Är det lingonvecka och du behöver bitcha? Nej, visst inte. Jag behöver aldrig någon ursäkt för att vara stygg. Anledningen är att jag, när jag satt och bläddrade i senaste Elle, fick syn på en annons för en ny tampong från Libresse - "Helt ny tampong. Ny design. Enkel att öppna". Jag måste säga att den påminner enastående mycket om de gamla tamponger jag hittills haft i badrumsskåpet. Och de påminner i hög grad om de väldigt gamla tamponger som var aktuella när undertecknad började behöva tamponger, vilka i sin tur bär en häpnadsväckande likhet med de tamponger som min mor använde när jag var liten. Och så vidare. Ni förstår tankekedjan. Jag menar: Har det stora problemet med tamponger någonsin varit att man inte får upp förpackningen? Liksom härligt med mens, men trist att det ska vara så trixigt att öppna tampongen. Rackarns!

Det känns kort och gott som om väldigt lite har hänt i genren. Hur kan det komma sig? Tillverkarna har ju en garanterad marknad på typ halva befolkningen att utgå ifrån. Och konsumenterna behöver produkten under ungefär en vecka varje månad under nästan hela sitt vuxna liv. Snacka om guldkantat läge. Och vad gör tampongproducenterna? De ställer in skorna. De pimpar prylarna med nya piffiga förpackningar med mönster (jösses, vad speciella vi kvinnor måste känna oss nu när vi kan få en tiger på asken. Grrrrlpower!) och fåniga slogans av typen "Be twisted" (man skruvar upp plasthöljet runt tampongen) men utvecklar inte själva produkten nämnvärt. Varför inte? Är vi så himla nöjda som det är? Nej, inte senast jag kollade. Det handlar väl mest om brist på vettiga alternativ.

Jag har inga varmare känslor för min menstruation. Tänker inte på den särskilt mycket. Och har verkligen aldrig ens funderat på att smaka på mitt mensblod som Germaine Greer uppmanar en att göra i The Female Eunuck om man vill kalla sig emanciperad kvinna. Om det är de två valmöjligheterna som bjuds väljer jag nog livet som förtryckt, tack så mycket. Men jag tycker likväl att vi kvinnor förtjänar något bättre, något mer samtida. Vi kan twittra, läsa nyheter från hela världen i realtid och blogga från bussen men måste fortfarande stoppa upp en bomullstuss mellan benen för att inte bloda ned spetstrosorna. Libresse - ni säger "we know the feeling" men det är inte sympati vi vill ha. Det är moderna mensskydd.

Gullivers resor

2011-11-17T15:57:00.001+01:00

Big Bling kallas halsbandet blygsamt, ett av Penelope Batleys examensarbeten när hon gick på Royal Academy of Art i London.

Ja, smycken ligger undertecknad varmt om hjärtat - nu är det sagt, med risk för att i fortsättningen bli ansedd som föga unik. (Ack, vilken risk att ta i dessa individualistiska tidevarv.) Nåväl, därför var det knappast underligt att Penelope Batleys rara lampor, som jag skrivit om tidigare, seglade upp som verkliga favoriter när jag fick tillgång till presskivan och kunde se fler av hennes produkter. Hon berättade när jag trillade in i hennes monter på 100 % Design hur viktigt hon tycker att det är att föremålen blir lika delar poetiska och humoristiska, och jag tycker att hon navigerar fint mellan dessa potentiella Skylla och Karybdis. Jag har ju, som ni vet, lite svårt för överdrivet "skojig" formgivning.

Ett av mina tidigaste minnen är lyckan i att få plocka bland min farmors smycken, som vanligen förvarades i ett silverfärgat skrin med rosa rosor i emalj på toppen och röd, mjuk sammet inuti. Nostalgin gör aktiviteten nästan outhärdligt gyllene så här flera decennier senare. Det vore nog att begära för mycket att någon produkt i vuxen ålder skulle kunna tävla med det, men Batleys prylar gör ett heroiskt försök och det är väl vackert så.

Både halsband och örhängen? Ja, varför välja?

Nyår

2011-11-15T20:15:00.001+01:00

Hur kan man motstå en trend som kallas "electric romance"? svaret är så klart - det kan man inte. Alla illustrationer är från Ambiente.

En av de få rara sakerna så här års (förutom skrivandet av julönskelistor, dyra afternoon teas och champagne - men det fungerar ju under alla årstider egentligen) är att trendspaningarna för nästa år börjar trilla in på skrivbordet. Tyska Ambiente har somvanligt anlitat Stilbüro Bora Herke Palmisano för att resa land och rike runtoch sätta fingret på världens puls. Som en liten försmak av vad vi kan förväntaoss när vi besöker mässan i februari presenterar de, under de fyra rubrikerna Electric Romance, Dark Attitude, LightInnocence och Radiant Modernity, vadsom spås bli stort under 2012. Min favorit är nog trenden på bild ovan. Men det kanske bara är för att jag är lustigt svag för babushkor. Jösses - någon som vill analysera det?

Första trenden ut på banan är som sagt Electric Romance, och hur kanman motstå något med ett så peppigt namn? Det riktigt vibrerar och nästan exploderarav starka, mättade färger. Det är folkloristiskt och handgjort, utan att blikonservativt. Snarare får man väl känslan av att hamna hemma hos en välberest ochnyfiken ”världsmedborgare”, som lika gärna finner sina guldkorn i Beijing som iBryssel som i Borås. (De ska visst finnas, har jag hört.) Vi hittar naturliga material som skinn, trä, ull och linnemen också tyll, pärlor och spets. Inspirationen kommer från gamla tekniker,enkla mönster som ränder och rutor men också från handmålade motiv liknande depå gammalt porslin. Och glöm inte humorn! Den här medvetna konsumenten tar intesig själv på gravallvar. Tack och lov…

Dark Attitude - töntigt namn, snygg inredning.

Dark Attitude må låta misstänkt gotiskt, och inte så lite töntigt - som ett bedagat hårdrocksband som försöker alldeles för mycket, men Ambiente utlovaren trend fylld av ”feminin elegans”, vad nu det kan tänkas betyda. Färgerna ärförstås nedtonade och midnattsblå, eller vad man vill kalla Pantone 7463, återfinnsföga förvånande i spektrumet. Annars bärs temat upp av exklusiva material ochnedtonad elegans. Blankt, mörkt trä, metall, rökfärgat glas och denim återfinns.Och så lite vintage förstås, så att det hela inte blir för lättköpt.

Light Innocence... Är det bara jag eller borde någon hjälpa stilbüron lite med namnen på trenderna?

Rent, ljust och harmoniskt - Light Innocence bjuder påprecis det man förväntar sig. Här är det naturligt dagsljus som sätts högst ochfärgtonerna är pudriga pasteller. Glas är givetvis materialet framför andra ochförekommer i alla former. Men porslin, ljust trä och delikata metallarbetenföredras också. Jag får tydliga vibbar av 1990-talets mitt/slut som det såg ut i brittiska Elle Decoration under idolen Ilse Crawfords tid. Allt är mjukt och lugnt. Förfinat, inte tråkigt... Eller har tiden sprungit ifrån det här? Juryn är ute ännu så länge.

Radiant Modernity, say no more.

Som total motsats står Radiant Modernity. Här är allt, somnamnet antyder, strålande. Färgerna är klara; saker lyser, glänser och pockarpå uppmärksamhet. Inspiration hämtas från 1970- och 1980-talen men görs på2000-talsvis, naturligtvis. Rejäla, grafiska mönster röjer loss och vi finnerskinn, metall och trä i starka färger. Möblerna och accessoarerna är (så klart) av ypperstakvalitet för att balansera galenskapen. Färgglatt men kontrollerat, med andraord. Man kan väl konstatera att jag gillar det sistnämnda mer än det förra. Men det är ju bara jag...

Ärlig beskrivning

2011-11-14T19:01:00.001+01:00

Sött vykort från Maison de Vacances. De vet uppenbarligen vad de snackar om. Men var är Alber? Och är det inte lite talande att motsvarigheten, om man föredrar flickor, är ett kort med modellnamn - inte ett kort med namn på kvinnliga designers...

Mot alla odds

2011-11-09T17:20:00.000+01:00

Svårigheterna är till för att övervinnas. Och kakel kan ju spolas av.

I ett häftigt okaraktäristiskt anfall av handlingskraft inköptes i dag en burk glitter. Det låter möjligen mer spice girls än det är, eller det är i alla fall vad jag hoppas. Tanken är väl att det i slutänden ska påminna om det här, där också instruktioner inhämtats. Jag känner att vi kan ha att göra med en klassisk dramatisk uppbyggnad som hämtad från en Hollywoodproduktion; så här långt har jag nämligen öppnat burken upp och ned, drällt glitter i badrummet, på mig själv och hunden samt står i lim upp till armbågarna. Men triumfen kommer att bli desto större när min makeup reser sig på tio och slår knock out på motståndarna. Måhända mer tjejgrej än Cassius Clay, men fan så effektivt. To be continued... Förstås.

On the Road

2011-11-07T14:51:00.002+01:00

18 november kommer handskarna ovan till en duk nära dig.

Efter torsdagens ohämmade Dorothy Parker-pastisch är undertecknad tillbaka i mer prosaisk form igen. Inget mer Yippie, I'm a poet, I know it, Hope I don't blow it, alltså. Var på filmstaden och såg virusrullen Contagion i går, inget fel på den men det som verkligen stannade i huvudet var trailern för nya, uppenbarligen väldigt tuffa, filmen Drive. Ryan Gosling har ju med sedvanligt ospänstig stilistik utnämnts till "Hollywoods nya gosedjur" av DN:s Jane Magnusson. Jag vet inte om jag är målgruppen för mr Gos men jag är det definitivt för hans urtjusiga bilhandskar. Kärlek vid första ögonkastet, minsann.

Har allt sedan jag såg ett speciellt lyckat foto av min mor iklädd vita bilhandskar närt en viss fäbless för persedeln, men hade tillfälligt glömt bort hur stiligt det faktiskt är. Ni kan måhända invända att det inte känns som en helt livsnödvändig accessoar för någon som inte ens har ett körkort men, vänner, de konnoterar ju alla de rätta sakerna - snabbhet, frihet och omsorg om detaljerna. Jag ska nog ha ett par svarta liggande i någon låda någonstans, senast använda runt 2004. Gräver väl fram dem pronto, eller köper helt vilt ett par nya. Kan knappt vänta tills filmen har Sverigepremiär. De här handskarna kräver en stor duk. Någon som vill gå på bio?

Råd i sällskapslivet

2011-11-03T12:34:00.000+01:00

Mina vänner, ingenting går upp mot nya skor

Påsen, prasslet och jungfrufärden

Fina kostar en slant men det är inte hela världen

För det är inte ytligt, om det är det ni tror

Det är tvärtom en försäkring att hålla sig à jour

Även om man får betala dyrt för flärden

När damer fajtas är det visst inte med svärden

Utan med det något tvetydiga begreppet glamour

Nu verkar hans intresse dock alldeles för svalt

Han föredrar nog flickor med något lägre klack

Och jag kan inte byta, det vore för banalt

Men när han lämnar henne; säger hej & tack

(det är måhända inte alls för mig, än sen?)

Då har hon inget sött kvar ens i garderoben

Kaffe med musik

2011-11-02T22:17:00.000+01:00

Är inte den där kappan lite för glad för dig?

Märkte just att mitt förråd visst haft besök av tjuvar. Rackarns! Jag väljer efter moget övervägande, och ett oväntat roande samtal till polisen, att lägga min känslostämning någonstans mellan lack och lättnad. Det är förvisso segt att någon sett sig manad att knipsa låset och rota runt i mitt junk men samtidigt hade jag knappast något av värde där nere. Jag slappnade av ytterligare när jag insåg att skurken i fråga på intet sett kan anses var en kännare av vintagekläder; min förtjusande sjuttiotalskappa med pälskrage hänger kvar trots att jag är övertygad om att man lätt kunnat byta till sig en ansenlig mängd högst illegala substanser mot den bara man närmat sig rätt klientel.

Men det är egentligen inte den kappan jag tänker tjafsa om, utan som vanligt min leopardmönstrade. Jag deflorerade den metaforiskt tidigare under dagen. Jag är nämligen, när det gäller outfits, ett stort fan av generalrepetitioner. Vissa tillfällen är alldeles för läskiga för att man dessutom ska behöva oroa sig för om det nya inköpet andas rätt, hett och välklätt. Alltså - Roadtesta plagget i god tid före dagen D. Inget är så förrädiskt som färska kläder. Du må veta hur du vill se ut, men vet du hur du faktiskt tar dig ut? Det finns ju tillfällen då det är en smula misshagligt att komma på att man inte kan gå i skorna/sitta i kjolen/äta med flor framför snoken. Enought said.

Några saker bör man dock kontemplera innan man ger sig ut på testuppdrag. För det första ska man se till att man hänger med folk man gillar och litar på, aka vänner. För det andra ska man isolera testet till ett enda plagg och i övrigt bära gamla trotjänare annars kan det bli som med allergier, svårt att analysera vilken av beståndsdelarna som i själva verket ger upphov till symptomen. Och för det tredje ska man vara noga med att inte nödvändigtvis göra en helkväll av det. Bit inte av mer än du kan tugga, kära du. En kopp kaffe i sällskap med nya persedeln kan gott räcka.

Nåväl, problemet med kappan i fråga är att jag kände att den kanske korsar den fina linjen mellan glad flicka och glädjeflicka och tar mig med sig när den ramlar gatan fram, så att säga. Min bästis försäkrar mig, mellan chokladpralinerna, om att så inte är fallet. Alls. Må så vara, men vad vet han egentligen om nattfjärilar? Måste kanske köra en repetition till. Jag har inget emot att vara lite horig i höst men man vill ju inte hamna alldeles på fel sida om Dorothy Parkers riviga "You can lead a horticulture, but you can't make her think", eller hur?

Förföraren

2011-11-01T16:17:00.001+01:00

Känner ni begäret? Hell yes!

För några dagar sedan dök den upp igen, jag vet inte för vilken gång i ordningen; nyheten att socker är lika beroendeframkallande som kokain. "Likheterna är slående", konkluderar visst någon professor som SvD lyckats gräva fram. Hjärnan har tydligen en tendens att löpa amok inför vitt pulver. Det här torde inte komma som en överraskning för någon som kan sin Roland Barthes, ni minns väl det utsökta citatet "Många menar att socker är sött, men jag, jag tycker att socker är våldsamt".

Visar sig att RB hade rätt igen, vilket plötsligt får mig att omvärdera de (alltför få) gånger någon man viskat sweet nothings i ens öra om hur söt man är. Tidigare har jag prompt tagit herren i fråga i dennes öra och berättat att det faktiskt, händelsevis är en smula nedlåtande att kalla kvinnor för söta. Det låter ju för tusan som om man pratar om en kattunge eller teddybjörn. Och vem vill vara ett mjäkigt gosedjur? Självklart är det tvärtom adjektiv som farlig, spännande och berusande man skulle vilja inkassera. (Och ja, tjusig, chic, snygg och bedårande kan också passera, tack så mycket.)

Men de som säger att forskning inte lönar sig har än en gång blivit överbevisade. Världen är inte platt. Fjällen har fallit från mina ögon - så vill du kalla mig söt, sugar, så kommer jag inte alls att bli sur.

På låtsas och på riktigt

2011-10-31T19:04:00.001+01:00


Vilken fräsch annons, raring.

Det är mycket möjligt att undertecknad börjar tappa greppet, men stay with me ett ögonblick, kära vänner. Jag menar - är allt okej nu för tiden bara man gör det med en ironisk blinkning? Till och med jag som alltid närt en häftig passion för vår sjuttiotalistgeneration och som med stolthet bär det (metaforiska) X:et i Generation X på bröstet börjar undra om det inte är dags att sätta stopp för de här dumheterna. När jag såg annonsen ovan trodde jag för ett ögonblick att det var femtiotalet som knackade på och ville ha sin kvinnosyn tillbaka. Uppdollade damer draperade på biffiga bilar, säljer det fortfarande? Eller förresten, svara inte på det.

En riktigt rar man försökte tidigare i år förklara för mig att en annan speciellt konstig annons skulle ses som rolig, jag fattade nada. Måhända har jag ingen humor. Men jag är i alla fall, till skillnad från Winonas Ryders rollkaraktär i Reality Bites, kapabel att definiera ironi. Och använda den. Det är väl du också, troligen. Så om jag slår dig på käften, är ditt näsblod ironiskt då?

Allt är upplyst

2011-10-27T16:05:00.000+02:00

Jag vet att ni redan känner till Abigail Ahern men hur kan man inte falla handlöst för hennes excentriska lampor? Så fåniga och så underbara på samma gång.

"Varde ljus" är sannerligen en devis som håller än i dag. När designistor ska tipsa om var man ska lägga sina surt förvärvade slantar brukar de ofta säga åt en att investera i belysning - där ska man visst få mest bang for one's buck. Och vem tackar nej till det? Här är några sötnosar till lampor som jag sprang på under designveckan i London (och en från Maison & Objet).

Glaslampor fanns det en hel del av i montrarna som synes. Här ser vi några från Curiousa & Curiousa. Stiligt med färgat glas, tycker jag. Handgjorda i Dirbyshire.

Det här är ju för tjusigt. Penelope Batley berättade att hon vill skapa vackra saker som samtidigt inte är helt allvarsamma. Hon lyckas utmärkt, ren poesi. Påminner lite om den här, eller hur?

Heather Gillespie blåser sitt glas själv och flyttade till och med till den avlägset belägna staden Kamenický Šenov i Tjeckien, som är känd för sin utsökta glastradition, och bodde där under ett år. Hon har till den här bedårande kollektionen hämtat inspiration från den marina världen, från musslor och ostron.

Det här är belysningsmotsvarigheten till en ostronkoloni.

Rothschild & Bickers hade en hel del rart i sin monter. Deras glaslampor med tygfransar har flaxat runt i magasinen tidigare men jag tycker att dessa med liten guldkrona är minst lika söta.

Kappan

2011-10-26T16:51:00.003+02:00

Det här med förväntningar...

Ni vet det och jag vet det - förväntningar är A och O för ett olyckligt liv. Ändå verkar jag inte kunna hindra mig själv. Det hela är verkligen högst beklagligt. Detta är så klart på intet sätt nyheter men aktualiserades åter i morse när jag som vanligt läste Dagens Nyheter, vilket väl ger det någon slags dagsfärska. Po Tidholm, vars namn för övrigt länge omdebatterats i min bekantskapskrets, finner sig i evigheters evighet besviken på Tom Waits för att denne inte längre låter som på debutplattan. Och han verkar, liksom undertecknad, lite matt på sin egen inställning.

Nu har jag inte längre några starka känslor inför ovan nämnda musiker, efter att ha kommit över ett kort svärmeri i tonåren. Mitt problem är snarare kläder som lovar runt och håller tunt. Eller, om jag ska vara riktigt ärlig, kanske det är så att jag helt enkelt har orealistiska förväntningar. Fy, fy. Men hur vet man vilka förväntningar som är orealistiska? Jag försöker bara göra som amerikanerna och tänka mig till framgång - if you wear it, he will call. Ska försöka bota mig själv genom att sträckläsa Barbara Ehrenreichs Gilla läget: Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande, men har den passande nog för tillfället utlånad till en kompis.

Vilka stackars plagg är det nu som ligger på minus, undrar ni möjligen efter den här ettriga tiraden. Det är ju en befogad fråga. Faktum är att överst på listan tronar för närvarande en persedel som jag inte ens har vågat bära ännu: den omskrivna kappan från By Malene Birger som jag i ett anfall av just positivt tänkande slog till på. Lite smicker kan också ha gjort sitt till, tack så mycket. När jag halade fram visakortet såg jag i vilket fall framför mig hur vi tillsammans skulle gå på kultiverade kalas, dricka chica cocktails på dekadenta speak-easy och...slå oss ned i baksätet på dyra bilar. Ett helt nytt liv bredde ut sig inför mina förundrade ögon. Förväntningarna på kappan var/är så storslagna att man bara måste tänka på Gogol. När man inte tänker på Jackie Kennedy Onassis förstås.

Men jag utlovar härmed bot och bättring. Ska försöka vrida ned förväntningarna (en smula) i framtiden och inte utsätta min oskyldiga omgivning för slikt gnäll. Ha - där kan man snacka om en förväntning redan nu på gränsen till att komma på skam.

Himmel över London

2011-10-25T12:22:00.000+02:00

Trivsamheter till salu på Portobello Market.

Har precis avslutat den charmerande skvallriga och förment fåniga Love in a Cold Climate. Avgudar den naturligtvis, som man bara måste tjusas av något som döljer huggtänderna bakom perfekt målade läppar. Vad passar bättre när hösten börjar bita i kinderna? Den fick mig givetvis att längta efter alla de attribut som är den brittiska adelns arvedel. Och efter Madonnas förmodat misslyckade filmatisering av Wallis Simpsons liv, måste ha varit allt prat om Mainbocher. Men allra, allra mest fick den mig förstås att vilja slå mig ned vid utsökt dukade bord och se rader av rätter bäras förbi. Det är ju egentligen inte maten som primärt roar mig (och oss emellan har väl britterna också funnit den en smula ointressant eller varför skulle det bekanta uttrycket "det finns bara tre sorters grönsaker i det engelska köket - och två av dem är kål" ha uppkommit?) utan Gosford Park-känslan av elegant överflöd.

Ingenstans blir den känslan så synligt som i ett riktigt nice afternoon tea. Det är ju ett så bedårande onödigt mål. En av de saker som gör engelsmännen så rara är att de tar det bästa världen har att erbjuda och gör det till sitt eget. Utan att skämmas det minsta har de annekterat te så till den milda grad att man nu knappast tänker på Asien i samma mening, utan närmast förutsätter att tebladen på något sätt har sitt ursprung i de snofsiga askarna som finns att köpa i bättre, brittiska butiker. Men det är egentligen inte teet som är grejen, ej heller snittarna, sconsen eller bakverken, även om jag inte skulle drömma om att tacka nej till dem. Den verkliga succén är presentationen: Allt är litet, nätt och förfiiinat. Jag bara älskar tesilarna, kannorna, silverbesticken, porslinet och ställen för de rostade.

"So here we all are, my darling, having our lovely cake and eating it too", som guldlockiga Cedric skulle ha sagt. Och sa - även om han inte alls pratade om bakverk.

Spana in det pyttelilla toastracket, hur sött som helst. Enligt kvinnan som sålde det så användes det till "tiny toast". Det som står bredvid är av vanlig storlek.

Finns även hjärtformade. För alla dem som verkligen älskar sin macka, antar jag.

Stad i ljus

2011-10-24T12:15:00.003+02:00

Wake-up light "simulerar en soluppgång för att du ska vakna naturligt och behagligt mörka morgnar." Pinsamt?

Vet ni vad? Jag skäms inte över särskilt mycket - har inga dirty magazines under sängen (däremot en trave glossiga bredvid), inga piniga skivor som jag älskar men inte törs spela, inga favvofilmer vars titlar viskas fram och inga risiga, bättre begagnade underkläder som skulle genera vid en eventuell överkörning. Men skam den som ger sig! Vid närmare eftertanke finns det nog nämligen en sak som jag kan finna en smula penibel: Jag vill otroligt gärna ha en wake-up light.

Jag vet inte ens riktigt varför, men det känns som om produkten verkligen skulle mäkta göra mitt liv ganska mycket bättre. Det är ju i sig lite besvärande. Men det verkligt prekära är att väckarklockan inte ens är snygg. Och troligen inte fungerar som utlovat. Varken form eller funktion, alltså. Jag menar - är det inte en aning lättköpt att tro att en lampa skulle kunna lösa våra problem? Jag har inte ens någonstans att ställa den eftersom ovan nämnda tidskrifter redan härbärgerar en lampa (ett glas vatten, en pocketbok och min nässprej).

Men hey, I'm a believer. Så Philips - skicka era wake-up lights hitåt. Ni andra - jag säger som Tom Cruise: "Have you ever gotten the feeling that you aren't completely embarassed yet, but you glimpse tomorrow's embarrassment?" Ja, jag skymtar den.

Look out the saints are comin' through and it's all over now, baby blue

2011-10-21T14:02:00.000+02:00

Because I used to love you but it's all over now.

Att förlora en kärlek är aldrig en barnlek. Oavsett folks försök att trösta och övertyga om att det är bättre att ha älskat och förlorat, vilket ändå mest är snömos oss emellan. Det är ju samma debila inställning som att det viktigaste med att tävla inte är att vinna utan att kämpa väl. Snälla nån. Alla vet väl att det viktigaste med att tävla numer är sponsorpengarna. I går fick jag dock till slut ge upp min kamp för kärlek. Det var ett sorgligt ögonblick men jag tar det som en mann. Min favoritblus hade sett lite vissen ut på sistone och nu lämnade den in, bet i gräset, trillade av pinn. Jag skulle ha gråtit floder om jag inte, tidigare på dagen, ägnat en knappast obetydlig stund åt en elaborerad ögonmakeup. Vore jag lite mer Keats skulle jag utan tvekan slänga ihop ett poem här - Ode to a Polka Dotted Blouse.

Vad är det som gör att vi faller så för vissa plagg? Varför blir en del kläder favoriter som vi bär tills de (bokstavligen) faller isär medan andra för evigt förblir garderobsvärmare? Man misstänker att det har en del att göra med tajming, image och önskedrömmar. Klart man kärar ned sig lite extra i någon som speglar det man allra, allra helst vill vara. Kanske har det också med något så enkelt som passform att göra. Man ska aldrig underskatta sin egen förmåga till självbedrägeri; jag vill ju så gärna svassa runt i den här kjolen att jag köper den fast jag vet att attraktionen inte är besvarad. One-sided love affairs fungerar aldrig något vidare. Det blir mest ett: Ja, din bak ser tjock ut i den där.

Min bak hade dock inga problem med min prickiga blus. Och varför skulle den ha haft det - plagget var en hjälte. Superb storlek, underbart siden med ärtiga prickar och en modell som hämtad ur en välskräddad herrkollektion. Den var till och med lagom transparent, ett i sanningen unikt särdrag. Men det var en på förhand dömd romans. Som en 1800-talshjältinna redan infekterad med dödlig tuberkulos hostade den blod på vår första dejt. Plagget hade redan några år på nacken när det, för minst fem år sedan, inhandlades på Judits och siden må vara vackert men åldras inte alltid med grace. Så vår kärlek gick i kras, men jag kommer alltid att se tillbaka på vår tid tillsammans med värme.

Nu börjar jakten på en ersättare.

Ordet och färgerna

2011-10-21T11:50:00.000+02:00


Två små blå.

Det är många i den så kallade umgängeskretsen som nu börjar le ljuvt när det talas om att ha en egen täppa. Vad är det för trams? Jag har personligen inga sådana fäblesser. Hur skulle någonting någonsin kunna vara bättre än en lägenhet? De är ju inte bara trevliga utan också praktiska, och utan insyn. Det enda som möjligen skulle kunna locka med ett eget hus är att man kan göra något så här fint med entrédörren. Det skulle garanterat inte falla i god jord hos min bostadsrättsförening.

Undrar om man måste komma överens med grannen så att dörrfärgerna inte krockar utan kompletterar varandra. Hur rart är inte det här? London är som bekant en guldgruva för stiliga dörrar.

Jag tycker att rött kan vara lite läskigt. Det kanske är den gamla godingen I dag röd i morgon död som satt sig. Eller inte. Men den här dörren gör för huset vad ett välapplicerat läppstift kan göra för ett plain jane-ansikte. Snyggt sminkat!


Svart är inte heller att förakta. Chict i de dyrare kvarteren.

Ovanligt modern dörr. Inte alls tokigt men en smula oväntat, eller hus? I det här huset bor nog människor som tycker att det här med design är jätte, jätteviktigt.

Det ondas blommor

2011-10-20T15:33:00.000+02:00

Är R2D2 kanske avundsjuk på C-3PO för att han får bära guldkostym?

Kära vänner, låt oss tala en smula om det allra mest förbjudna. Och ja, jag menar givetvis avundsjuka. Kanske den minst förtjusande av de omtalade dödssynderna. Bara det att kvala in på topp-sju är ganska strongt gjort. Och i så hård konkurrens också. Men avundsjukan siktar som bekant väldigt högt, det visste redan Ovidius. Känner med ens att det här kanske är början på en hel syndserie på bloggen. Eller är det för girigt? Och går inte högmod före fall? Nåväl, Watch this space, som det plägar heta nere på kontinenten.

Men tillbaka till dagens ämne. Det finns så mycket att avundas om man är på det humöret. Och vi har hela listan. Men för att inte fullständigt drunkna i syndafloden bör vi begränsa våra skamliga känslor till andras tröjor, pennkjolar, klänningar... till deras garderober, kort och gott. För visst skulle det vara fint att vara witty och pretty, men man kan inte få allt här i världen. Det är nog just därför som andras lyckade outfits kan vara så störande - dem skulle man ju tekniskt sett kunna ha fått om man hade varit lite mer på hugget.

Men det finns kläder och kläder. Vissa hatar att läsa glansiga magasin för att de är fyllda av vackra, smala människor iklädda snoffsig haute couture. Det bekommer inte mig. Varför skulle det? Dessa övermänniskor bebor ju uppenbarligen ett parallellt universum, och trots att jag kan vara lite barnslig är det ändå under min värdighet att vara avundsjuk på karaktärer i sci-fi-berättelser. Jag avundas alltså inte Charlotte Gainsbourg, Kate Moss, Camille Bidault-Waddington et al deras garderober. Det vore ju som att ogilla R2D2 för att hans "skor" ser ut att vara specialdesignade av Nicolas Ghesquière. Jag spar min avund till folk på närmare håll, i det här solsystemet så att säga.

Oftast inspireras jag av folk som klär sig väl. Pepp på er! Men avundsjuka kan, liksom huvudvärk, komma plötsligt. Det finns ingen enskild person vars blotta stil får mig att bli grön. Jag tar det lite mer som det kommer. Och det kommer, var så säker. En sofistikerad höstkappa här, ett par nonchalanta ridstövlar där. Kvinnor iklädda plagg jag aldrig skulle kunna bära upp. Insikten smärtar, så klart. Men allra mest orolig är jag över att träffa på någon i ungefär samma mundering som jag själv. Bara för att upptäcka att hon klär mycket bättre i den. Hoppas bara att jag är ensam när det händer. Då kanske jag tröstar mig med en treo och ber till gud att det hjälper.

"Of the seven deadly sins, only envy is no fun at all", menade Joseph Epstein. Exakt! Jag tycker nog att jag förtjänar bättre. Mycket bättre. Trillade jag just in på nästa dödssynd nu? Och i sådana fall - när börjar det roliga?

Låt den rätte komma in

2011-10-19T16:23:00.001+02:00

Om jag är hemma? Si, si! Italiensk porttelefon som sannerligen inte skäms för sig.

Vi har ju alla våra hang-ups, vissa mer lättförklarliga än andra. Så medan jag inte har några större svårigheter att verbalisera vad jag finner så övermåttan förtjusande med till exempel hajar, blekt rosa pioner och jugendarkitektur vet jag inte riktigt hur jag ska tolka min passionerade förälskelse i porttelefoner. Jag är helt enkelt förkrossad över a) bristen på föremålet i fråga i Stockholms innerstad, och b) folks oförklarliga ovilja att göra något åt den olyckliga situationen.

Vad är det då som gör dem så spänstiga? Låt oss grunna på den frågan ett ögonblick. Jag misstänker att en delförklaring består i ovan nämnda brist. Jag är säker på att alla ni ekonomer därute kan finna en snitsig formel som vi skulle kunna applicera. Något som cirklar kring det spännande paret utbud och efterfrågan, utan tvekan. Men det är inte hela sanningen. Det finns också något välkomnande, civiliserat och löftesrikt med porttelefonen som ett vanligt simpelt kodlås inte kan tävla med. Man kommunicerar med sina gäster redan innan de stiger in; vilken utsökt artighet!

Med en porttelefon i sin ägo får man också chansen att skriva in sig i en litterär och, i kanske ännu högre grad, filmisk tradition. Det är närmast omöjligt att tänka sig den romantiska komedin som genre utan charmiga hjältinnor och stiliga hjältar som nervöst fumlar med elektroniken.

Sedan ska vi inte heller sticka under stol med att det också finns en unikt lockande möjlighet att snoppa av ointressanta och ovälkomna besökare. Ja, ja, jag vet att du står därnere - men jag bryr mig faktiskt föga. Så stå kvar eller kila vidare, det är mig egalt. Vore inte det ett guldläge för alla oss som för tillfället får nöja oss med något så banalt som att screena telefonsamtal? Alternativet vore kanske att, som den snorkiga snubben Miranda dejtade i något av alla otaliga SATC-avsnitt, skicka ut sin dörrvakt för att göra smutsjobbet. Eller måhända bara göra som Samantha som, föga förvånande, gick och la sig med sin.

Men hur skulle sånt beteende se ut i en stad som har präktiga Skansen som sitt högsta ideal? Mitt tips till the powers that be är att utrusta alla hus i huvudstaden med varsin porttelefon pronto. Annars vet inte jag var det här kan sluta.

Fem gör ett fynd

2011-10-18T16:42:00.001+02:00

Det sägs att man alltid ångrar det man inte gör mer än det man faktiskt genomför. Jag vet inte det jag. Inköpet av mimosaljuset från Diptyque verkar, oss emellan, som en sämre och sämre idé. Vad jag borde ha gjort är givetvis att slå till på Feu de Bois som ska påminna om en sprakande brasa. Vem skulle inte behöva det nu?

Skulle inte drömma om att dissa Thomas Stearns, modernistfan som jag är, men jag undrar om det inte hade varit mer korrekt att konstatera att november är den grymmaste månaden; mörk, blåsig, regnig, kall och på det hela taget ganska deppig. I dag har vi väl fått en försmak på vad vi har att vänta oss av den närmsta framtiden. Och den mer avlägsna också, för all del. Har precis skakat av mig blöta skor, haft sönder ännu ett paraply och håller som bäst på att tina upp frusna fingrar. (Det är därför det här inlägget tar sån tid att skriva, om ni undrar.) Missförstå mig inte - jag älskar regn mot rutan, så romantiskt. Men det skadar ju inte att ha en plan B i väntan på att prince charming ska messa. Här är alltså fem favoriter som jag misstänker kan pigga upp kommande månader.

Romantisk är väl bara förnamnet på Charlotte Brontës 1800-talsroman. Kan inte tänka mig att filmatiseringen skulle vara en besvikelse. Tillknäppta britter, galna kvinnor och förtjusande outfits. Jag kan inte riktigt förstå att jag inte har sett den ännu. Skandal! Bör åtgärdas inom kort. Går visst på biografen Sture, en av Sthlms finaste.

Den här utgåvan är så stilig att det är närmast kriminellt att inte läsa den. Jag är för närvarande på s. 156 och kan bara konstatera att The Guardian har helt rätt som inkluderat den på sin lista över de hundra bästa non-fiction-böckerna. Läs, avundas, häpna och bli förälskad i mr Capote (igen). Finns det något bättre än människor som verkligen kan skriva?

Var på Moderna Museet i dag och njöt av deras Turner, Monet och Twombly-utställning. Gå ni också! Jag tänker definitivt hinna med ett besök till, eller två... Ger en för ett ögonblick tillbaka tron på mänskligheten, om man får vara så pompös på tisdagseftermiddagen.

Jag vet att jag tidigare i otaliga sammanhang har hyllat Cadierbaren för sin elegans, förfining och finess. Men so be it - det finns inget som slår ett afternoon tea där en regnig dag. Uppklädd till tänderna, sippande på ett glas champagne, helst i sällskap med någon raring med utsökt wit och charm (för att inte utklassas av godsakerna förstår ni).

När skruven dras åt

2011-10-17T13:27:00.001+02:00

Dagslända? (Lanvins Miss Sartorial-väska.)

Det finns mycket man inte förstår här i världen. Det innebär inte nödvändigtvis att man är korkad utan är ett faktum i allas liv och sånt man får lära sig att leva med. Och vissa saker har jag inga problem med att acceptera trots att det kan kännas lite motigt. Nej, vi kan inte alla bära upp korta kjolar. Nej, vi kan inte alla få Pradas nya flotta stövlar. Nej, vi kan inte alla tjäna 145 000 i månaden och sedan bli förundrade över att snokiga journalister har mage att gräva fram att vi dessutom lever på hyresbidrag. Nej, nej, nej - sånt är livet och jag greppar det.

Men en sak som jag verkligen inte förstår är hur sajter som hyr ut kläder och accessoarer tänker, eller jo - jag förstår ju hur de tänker men inte hur deras kunder resonerar. Eller, jag förstår det också men jag förstår det inte, om ni förstår. Och nu talar jag så klart inte om ställen som hyr ut frackar, brudklänningar eller andra maskeradkostymer utan de som presenterar sig med meningar som: "Genom att du hyra din designerväska på xxx så får du tillgång till det senaste och exklusivaste samtidigt som du sparar pengar. Istället för att lägga flera tusen på EN väska, kan du hyra och byta hur ofta du vill. Kan det bli bättre?" Det är bara för att jag känner mig på ovanligt bra humör i dag som jag xxx:ar företaget ovan och inte kör en klassisk name and shame.

Ibland på helgerna läser jag, håll i hatten nu, inte Dagens Nyheter. Jag läser inte några andra dagstidningar heller utan tillbringar nån dag i veckan i fullkomlig nyhetsskugga. I all fall i den mån det är möjligt nuförtiden. Men i helgen bläddrade jag i alla fall som hastigast igenom DN och hamnade i, den även i sin genre, förvånansvärt ogenomarbetade bilagan Lördag där det fanns ett uppslag om näthandel. Så långt, så kristallklart. Men det aktualiserade ett fenomen som jag inte hört så mycket om på sistone: det här med att hyra sin garderobsparaphernalia i stället för att köpa den. Är det stort? Är det hett? Vilka är dessa människor som går omkring med någon annans väska på armen? Sitter ni inne med svaret på någon av ovanstående frågor så tveka inte att höra av er.

Jag är, mig veterligen, inte ovanligt dum, ointelligent, vrickad, bakom, pantad eller pucko men har genuint svårt att fatta poängen med att hyra sin outfit. Vad är grejen? Chansen att finna alla modeintresserades heliga graal, en egen personlig stil, torde vara minimal om du delar garderob med en massa vilt främmande människor. Vissa hävdar att det skulle finnas en miljöaspekt men det har jag väldigt svårt att se eftersom fenomenet tvärtom uppmuntrar en slit och släng-kultur där man inte shoppar för att man älskar en sak och vill behålla den länge, länge utan för att man ska få byta grejer ofta, ofta. Och vad i hela friden skulle vara chict med att gå runt på stan med motsvarigheten till baddräkten du kan få hyra på gymmet om du glömt din egen?

Kom igen, pysar och sländor. Är inte det här antitesen till modeintresse? Handlar inte allt bara, vulgärt nog, om att visa hur mycket pengar man har - att man kan flasha cashen?

Men det är väl precis det som de personer som väljer att hyra inte kan? Ljuger de oss rakt upp i ansiktet? Tänk bara om de hade kunnat kanalisera den tuffa attityden in i sina klädskåp i stället. Då hade det kanske blivit lite punk över det hela. Och även om jag inte förstår grejen med den subkulturen heller så har jag i alla fall (en teoretisk) förståelse för det här med sex, drugs & rock 'n' roll.

Bergtagen

2011-10-14T17:04:00.000+02:00

Fendis höstannonser, som vanligt plåtade av Lagerfeld, rockar ovanligt hårt. Om ni vill se en liten behind the scenes så hittar ni den här. Rätt söt den också!

Jag vet inte riktigt varför jag gillar det här så mycket. Och det är alltid en aningens oroande för någon som smickrar sig av att ha en förklaring till minsta lilla känsloströmning och åsiktsbildning som piper igenom hennes huvud. Det gör också att jag svårligen kan lämna annonsen därhän utan bara måste återkomma till den, på samma sätt man bara måste peta bort en sårskorpa trots att det kommer att göra ont och ofrånkomligen bloda ned något plagg som måste skickas på kem. Ja, jag tycker förvisso om håret, den onaturligt teatrala sextiotalsmakeupen och skorna, men det känns som om det finns något mer här... Som sjuttiotalist kan jag inte nöja mig med en så prosaisk förklaring. Det måste finnas ett underliggande budskap.

Kanske är det så enkelt som att bilden är utsökt komponerad? Hon bildar klassiska triangelmönster med sina späda lemmar och fyller upp bildrutan på ett sätt som inte känns alltför krystat. Det finns också något skenbart nonchalant i hur axeln korrelerar till det böjda knäet, eller hur? Och spelet mellan den nakna huden och den påklädda kroppen förstärker bådas karaktär. Möjligen är det också den vilda, luddiga pälsens kontrast till de damiga, blanka skorna som gör det. Eller det ytterst sublima färgspektrumet; klassiskt höstigt utan att bli banalt med det gula som vass ögonöppnare. Måhända är det tavlan i bakgrunden som, halvklar och vårdslöst lutad mot en vägg, ger bilden det där lilla extra och förlänar modellen någon slags musa-status som upphöjer annonsen från ren kommers.

Eller så kanske allt det här svamlet bara är pretentiöst snömos från någon som borde klippa sig och skaffa sig ett jobb - eller i alla fall lämna macbooken och ta sig en cocktail. Trevlig helg!

Allas självbiografi

2011-10-13T17:14:00.000+02:00


Ny bok på väg om David Hockney, men fokusera på kameran den här gången, mina vänner. Ur oktobernumret av brittiska Vogue.

Nostalgi beskrivs i NE på nätet som "vemodig men njutningsfylld längtan hem eller tillbaka till något förlorat". Jag var givetvis bara tvungen att göra något så totalt onostalgiskt som att googla efter definitionen ovan med en gång, när jag i senaste numret av Vogue fick syn på den här bilden. Det är inte David Hockneys sedvanligt rara glasögon, klädsamt nonchalanta frisyr eller Celia Birtwells nöjda småleende som intresserade mig utan så klart kameran, Pentaxen, han har hängande runt halsen.

Precis en sådan har nämligen jag också. Jag fick den av min far på min studentdag efter att ha trånat i åratal och den står för närvarande på min gröna byrå i vardagsrummet. Ibland klappar jag en smula på den när jag passerar. I min ungdom fotograferade jag med den lite smått. Men för det allra mesta beundrar jag den på avstånd som en symbol för något jag gärna skulle ha velat ha, men aldrig riktigt fick. Den agerar katalysator för en romantiserad vision om svunna tider när livet svängde lite mer, det fanns en mening med allt och författarna knackade ned viktig poesi på rangliga skrivmaskiner. Eller hur det nu var. Jag antar att alla har prylar som jobbar mer eller mindre så här. Pentaxen fungerar faktiskt lite som en faux-madeleinekaka, falsk såtillvida att jag så klart inte har några egna minnen från tiden utan parasiterar på andras. Lite som Gil i Woody Allens Midnight in Paris som bekant. Det gör det förstås inte mindre bitterljuvt. Man vill ju aldrig ha något så mycket som det man inte får.


Pentax hängande i hallen. Gör sig bra där också.

Stjärna för min syn, sol i mitt rike, min ängel och mitt begär

2011-10-11T17:10:00.000+02:00

Min nya hatt på mitt gamla telefonbord. (Tänk bara att telefonerna hade speciella bord i forntiden, så rart.)

När det gäller kläder är jag definitivt en förespråkare för devisen sikta mot stjärnorna så kanske du når trädtopparna. Ibland bara måste man ta på sig något plagg som är så teatralt och för mycket att det tvingar ut en ur sin comfort zone med ett ryck. "Handlande är nyckeln till all framgång", ska ju Picasso ha sagt och efter att ha avnjutit den senaste Woody Allen-bagatellen på bio häromkvällen så är jag inte alls ovillig att ta konstnärens råd. Tveksamt dock om handlande betydde detsamma för Pablo som det gjorde för mig när jag ramlade på skapelsen ovan och prompt slet fram visakortet.

Mitt senaste försök att nå framgång är som ni förstår hatten med det lila extra. Det finns något så förföriskt onödigt med flor att jag direkt fann mig intresserad. En utmaning - så förtjusande. Hatten är kastad.

Hattar i allmänhet är definitivt en smula exotiska nu för tiden, även om en viss ökning har noterats i alla fall innanför de berömda tullarna, men de med flor är ännu lite mer svårburna och ger därför avgjort mer kudos om de bärs upp med spänst. Och det är ju som vi alla vet den springande punkten, pudelns kärna, summan av kardemumman - hur väl man lyckas göra outfiten till sin egen.

Framgång är beroende av ansträngning, var Sofokles tidigt ute med att konstatera. Han har så rätt, så rätt. Även om det inte är fysiskt jobbigt att bära hatt kräver det onekligen sin man, eller kvinna. Man må inte bli utmattad men kan bli uttittad och utskrattad, vilket är nog så illa. Som flor på moset gäller det också att kombinera sin övriga ensemble med kronan på verket. Jag känner att hattens första outing tillsammans med undertecknad bör planeras med omsorg.

Men man ska inte misströsta om det känns läskigt. Att inte vara helt säker på att kläderna man bär är en succé är liksom förutsättningen för att de ska vara riktigt lyckade. Erfarenheten har lärt mig att trixet är att göra allt med tillräcklig övertygelse. Därmed inte sagt att man ska överdriva för mycket. Det finns en fin linje mellan mod och magplask. "If at first you don't succeed, try, try again. Then quit. There's no point in being a damn fool about it", sa som bekant WC Fields. Jag utesluter inte att han pratade om hattar med flor.

Främlingen

2011-10-10T17:43:00.000+02:00


Kärlek vid första ögonkastet?

Mat är sällan med på min måstelista, förutom av rent livsuppehållande anledningar givetvis. Men ibland är det riktigt kul att befinna sig bland konservburkshyllorna och extrapriserna. Och ärligt talat - är jag den sista människan i universum som har upptäckt hur barockt söta de Klas Fahlén-ritade påsarna till nyttigheterna i Icas gott liv-serie är? Jag föll som en fura för den riviga gnagaren på bilden. Vilken karisma! Det finns något vagt nostalgiskt och 1950-talsmässigt med illustrationerna samtidigt som de knappast hade kunnat vara från något annat årtionde än innevarande. Fahlén har tidigare impat på mig med sin ärtiga insats för Systembolaget. Ge mannen ett pris, någon! Eller i all fall en påse nötter.

Blå gryning

2011-10-09T15:58:00.001+02:00

Nagellack med inspiration från jeans. Så fiffigt. Och piffigt. Ångrar att jag inte plockade upp en av flaskorna ovan i London när jag var där, det sägs att de inte kommer till Sverige...

Vad är blått, livsnödvändigt för mänskligheten och täcker minst 70 procent av planeten? Jepp, vi snackar givetvis jeans, arbetarbyxan som gjort en klassresa Kate Middleton skulle avundas. De må vara det stiligaste som designats sedan gondolen, som Vreeland begeistrat utbrast, Yves Saint Laurent ska ha sörjt att han inte knäckte nöten och Sid Vicious ska ha velat bli begravd i sina men det kan inte hjälpas. Denim är trots sin kreddiga historia inte min grej.

Jag ska förklara varför. Mina damer och herrar - jeans är helt enkelt lömska elakingar som låtsas vara din bästa vän men snackar skit om dig bakom din rygg. Usch! Folk tror felaktigt att det är enkelt med jeans; var och framför allt varför den villfarelsen uppkom har jag ingen aning om men jag kan garantera att Giorgio Armani har fel när han konstaterar att "jeans representerar demokratin i modevärlden". Hallå! Det finns inget mindre demokratiskt än jeans. Inget som är mer svårburet. Bara för att både Kate Moss och din intetsägande granne äger ett par betyder det inte att plagget passar alla. Det visar bara att det finns jeans i alla storlekar och utseenden. Och det är inte en demokrati, utan en epidemi.

Det här har i alla fall varit min officiella hållning. Men kanske har jag växt upp, kanske taggat ned eller så var min tidigare inställning bara ett utslag av fenomenet surt sa räven. Nu känner jag mig faktiskt plötsligt lite sugen på att bära blåbyxan. Senast jag köpte jeans var nog en sisådär fem-tio år sen och jag kan bara stoltsera med ett endaste par i garderoben. De är, föga originellt, av märket Acne och användes troligen senast när jag målade om väggarna att döma av färgfläckarna på benen. Men nu blåser förändringens vindar - vi ska ut på stan, dricka kaffe, gå på museum och eventuellt till och med ta en cocktail tillsammans. Kan det vara så att jag har skaffat mig en ny bästis?

Århundradets kärlekssaga

2011-10-06T18:02:00.003+02:00

Gammal kärlek rostar aldrig.

iMacen var den första tekniska produkt jag blev förälskad i. Oss emellan den första tekniska pryl som faktiskt var värd att älska. Det var en olycklig kärlek och jag trånade på avstånd. Som fattig student hade jag egentligen annat att tänka på, men den var ju så söt. En av mina bästa kompisar hade en som jag ibland smekte i smyg. I januari 1998 försökte Jonathan Ive, i brittiska Elle Decoration, förklara vad som gjorde Apples produkter så attraktiva: "Apple is about emotion. People will call eMate whatever it means to them. Some might call it a handbag. Other people might call it George." Oavsett vad du kallar din MacBook/iPad/iPhone så kommer du säkert i likhet med övriga världen sakna Steve Jobs och alla de älskvärda prylar han inte hann producera. RIP, idd.

Metamorfoser

2011-10-05T22:32:00.000+02:00

Uppmaning, hot eller möjlighet? Vem vet.

Pop quiz, hotshot! Är förändring alltid av godo? Ska man utvecklas, sträcka sig fram mot det nya svarta och likt en haj ständigt hålla sig i rörelse? Bygger hela mänsklighetens överhöghet kanske på vår superba förmåga att utan uppehåll evolvera - från amöba till apa till applegullande hipster? Är det möjligen inte nu, nu, nu som gäller utan till och med snart! snart! snart!?

Det finns så mycket att grubbla på, men oroa er inte - jag håller inte på att gå filosof på er; jag funderar bara med jämna mellanrum lite över fenomenet signaturlook. Ni vet den klädstil som är helt din egen och som alla du känner förknippar med just dig - alltså i sanningen motsatsen till den senaste trenden. En sån stil som de glansiga magasinen oavbrutet uppmanar en att skaffa sig samtidigt som de uppmuntrar oss att shoppa nya prylar för att se ut som alla andra. "En modeikon", instruerar de lite lagom von oben mellan annonserna för nya, heta väskor, "följer inte trenderna utan bär något helt eget". Titta bara på Audrey Hepburn, Jackie Kennedy, Patti Smith, Kate Moss och bla bla bla. Plötsligt är man inne i ett avsnitt av Har du hört den förut.

Och det är kanske inte så tokigt resonerat. Hela poängen med en signaturlook är ju att den ska mogna över tid. Den ska inte vara inne utan evig, om det något pompösa adjektivet tillåts. Men hur vet man om man verkligen har den nämnda looken om man inte råkar vara model/actress/whatever och hissas och dissas i allehanda skvallertidningar (som alla förstås bara läser hos frisören)? Tänk om man inte har någon linje alls i sin garderob. Ack! Tänk om det man föreställer sig är ens egen stil i själva verket bara är brist på fantasi. Man kanske inte alls är konsekvent utan bara trist, tråkig och alldeles, alldeles... ute. Och sitter där med en död haj på halsen utan att ens känna stanken. Så vansinnigt trixigt.

Så hur kommer vi till rätta med problemet? Hur blir vi vår egen modeikon? Det finns ju guider av typen Chic, Fashionista och Style A to Z men det känns på något sätt inte som om författarna känner mitt inre jag. "Känn dig själv och pryd dig sedan i enlighet med det", sa ju redan den gamla greken Epiktetos. Man hade kunnat önska sig en mer detaljerad anvisning naturligtvis. Varför denna vaghet? Det är inte utan att man förstår varför trender är så populära. "Fashion is what you adopt when you don't know who you are, fyar Quentin Crisp. Ja, ja men det hjälper oss inte att komma närmare målet.

Plötsligt känner jag mig missmodig och matt. Jag vill så gärna men det här med en signaturlook är kanske, ironiskt nog, inte min grej. Ge mig bara ett enda konkret råd att följa! "Bär aldrig något som skrämmer katten", sa visst lustigkurren PJ O'Rourke. Ingen fara - jag har en hund.

Frihet

2011-10-04T16:53:00.000+02:00

Paris - här finns kärlek i varje gathörn.

Jag vet att man nuförtiden ska digga katterna som klottrar om man vill anses hipp & happening. Well, det är egentligen inte själva vandaliseringen som brukar vara mitt största problem utan att "konstnärerna" så sällan har något vettigt att säga. Om man inte kommer på något mer spirituellt än könsord när man står där med burken i handen kan man väl gå hem till mamma i stället. Till och med förbereda sig något bättre till nästa gång. Bläddra lite i SAOL, möjligen. Kanske läsa en bok. Jag har hört att den där Franzen ska vara bra. Det finns dock undantag. Jag skulle naturligtvis smälta (om än bli mer än lovligt förvånad) om någon raring ritat det söta hjärtat ovan till mig. Det är så man frågar en tjej på dejt, ni som undrar. Très chic!

De kan i London också. Söt vandal i farten.

Jag vet inte vad det här betyder men det rockar. Frisk blandning av new age och militärisk precision.

Det här är ju inget direkt klotter men rätt trivsamt ändå. Skönt när man vill skylla ifrån sig också.

Här kan man inte klaga på bristande ambition. Snarare blir väl frågan: Har du inget liv? Svaret lyder väl möjligen: Jo, jag lever för min konst...

Den gröne riddaren

2011-10-03T17:49:00.001+02:00

Förtroendeingivande stiliga omgivningar att handla antika juveler och klockor i. Det sedvanligt spänstiga samspelet mellan rött och grönt regerar.

Ni vet hur det är när man börjar tänka på något, och sedan är det plötsligt överallt. Ibland är det något deppigt som man kanske helst skulle vilja undvika, insert valfritt irritationsmoment här, men andra gånger har man mer tur. När jag var i London nu senast noterade jag det ljuvliga, gröna kaklet som pryder mer än ett ställe. Det ger en touch av frivolitet till vilken exteriör som helst trots att kakel egentligen är ett ganska praktisk material. Måste vara den ärtiga färgen; grönt är skönt och allt det där. Blir med ens enastående sugen på att kakla om badrummet. Vore något att luta sig tillbaka i badkaret och tänka på England. Tröstade mig med den här så länge.

Puben The Birdcage på Columbia Road nöjer sig inte med halvmesyrer utan kaklar loss ordentligt.

Grönt och vitt, ingen dålig kombo som Benugo kan skryta med. Vet dock inte om det är exteriören eller lyckat cuisine som lockar allt folk som trängs därinne.

Gillar växelverkan mellan det stiliga kaklet, den röda teglet och de fräcka svarta dekorationerna.

Här, på portal, skulle jag vilja äta. Om så bara för att de har matchat de lila vaserna i fönstret så mästerligt med det vackert skiftande kaklet. Jolly good!

I vår tid

2011-10-02T14:32:00.000+02:00

Här var det avstängt men det hindrade inte fotograferna från att flockas för att få föreviga ett av de stiligaste fönsterpartierna i stan.

Är fortfarande lite giddy efter den förtjusande Englandsresan förra veckan. Storbritannien tenderar att ha den effekten på mig. Det är som en till synes obesvarad förälskelse som man fortfarande hoppas lite, lite på. Man kastas mellan hopp och förtvivlan. Nåväl, det fanns inte bara intressant design till allmän beskådan som bekant, utan också rara lokaler i parti och minut. Jag har ju tidigare hajpat söta svenska ambassaden; en lika bedårande bekantskap fast på motsatta sidan spektrumet var den gamla industrilokalen som Designer's Block huserade i. Slitna fabriker med några år på nacken börjar möjligen bli en smula nött som koncept nådens år 2011 men vad göra när de har sådan här charm? Kanske är det historiens vingslag som lockar - här har tidigare generationer vandrat, kanske är det kontrasten mellan de nya produkterna och de gamla rummen, kanske är vi hjärntvättade av åratal av för intensivt bläddrande i glossiga inredningsmagasin med brist på verklighetsförankring. Eller så är det bara snyggt som fan.

Tvättäkta industrilokaler i A-läge. En dröm? Ingalunda, i London är allt fortfarande möjligt.

Ärtiga detaljer i rött fanns lite här och var. Det är ju givet att man blir galet nyfiken på var den dörren leder.

Utan att dissa någon av de unga formgivarna som hängde i de små ateljéerna på den här våningen måste konstateras att arkitekturen stod som segrare. (Och ja, innan ni frågar - allt är alltid en tävling.) Tydligen fick de som hade turen att ställa ut här vara väldigt försiktiga och inte göra det minsta åverkan på omgivningarna. Inte mer än rätt.

Vacker växelverkan mellan dekorerat och avskalad, samt mellan neutraler och signalfärger. Sofistikerat.

Detalj från staketet som skulle hindra en från att ramla ned på gården. Det skötte sitt uppdrag med osedvanlig spänst.

Engelsmännen är lika förtjusta i ryktet om dem som mad hatters som resten av världen. Feix & Merlin Architects hade gjort utsmyckningen på gården. Passande, om än inte så omskakande, kallad High Tea.

Vackert slitet.

Saker med en något dunkel funktion är alltid lockande. Fick aldrig riktigt klarhet i vad man vevade upp och ned med hjälp av denna snygging men blev klart sugen på att använda den med en gång. Kvävde dock alla sådana impulser.

Askungen

2011-10-01T18:56:00.000+02:00

Förföriska, förtjusande och inte så lite flörtiga; min nya skoförälskelse.

"Fall in love with the standout shoes of the season", uppmanar Diane von Furstenberg på sin hemsida. And yes, ma'am, I certainly did. Bought and paid for them too, vilket möjligen förtar romantiken en smula. Nu ligger de hos skomakaren i väntan på att han ska sverigessäkra dem så att de inte faller sönder alldeles före sin tid. Kan knappt ge mig till tåls till måndag eftermiddag då jag får återse dem, mina nya älsklingar. Jag brukar skratta rått åt ljuva själar som letar efter kärlek vid första ögonkastet, så naivt - för att inte säga smått banalt. Är det inte att göra det väl enkelt för sig? Men jag gör ett undantag för skor. Jag visste att det här var platåerna för mig så snart jag såg dem på Sara Clausin. Rejäla klackar, tung 1970-talsinfluens och buteljgrön mocka med detaljer i ödlepräglat skinn. Läs den meningen igen, raring.

Jag har aldrig varit ett stort fan av von Fursenberg tidigare men hur kan man undgå att finna en kollektion som hämtat inspiration från Diana Vreeland, Millicent Rogers och Gloria Vanderbilt charmerande? Det var en hel del Studio 54 där också, för mest av allt influeras hon väl som vanligt av sin egen glammiga historia. Inte för inte konstaterade Olivier Zahm från Purple att visningen var "ett självporträtt". Ser i vilket fall verkligen fram emot att bära dem tillsammans med min svarta paljettklänning och polkadotstrumpor på något chict evenemang. Man vill ju så fruktansvärt gärna åt den "style, strenght and panache" som Furstenberg menar att de inspirerade kvinnorna ovan besatt. De här pjucken borde i alla fall hjälpa undertecknad en liten bit på väg. Och vad är kärlek om inte det?

Hanteringen av odöda

2011-09-30T12:35:00.002+02:00

Kusligt handmålat. Jag blir alltid lite orolig när folks händer förvandlas till läskiga rötter. Men det är ju bara jag... Tallrik ur The New English-kollektionen Mad Potters Tea Party.

Vi har redan etablerat att jag inte är den modigaste i mannaminnen, särskilt inte när det gäller skräck i film och litteratur. Jag försöker hålla mig på behörigt avstånd men farorna lurar överallt; numer är det inte ens givet att man finner en fristad i designens underbara värld. Tvärtom verkar åtminstone flera av de unga formgivarna som ställde ut på Designers Block i London under festivalveckan vara djupt fascinerade av allehanda obehagligheter. Ray Ceasars tallrik på bilden ovan, som jag hittade i The New English monter, gör mig stel av skräck - den påminner om något ur bröderna Grimms minst barnvänliga sagor. Katten ser ju ut att vara redo att begravas på jurtjyrkogården vilken minut som helst. Om den inte kommer därifrån redan. Annat mardrömslikt fanns också för den som finner tjusning däri. Och för oss andra finns väl inget att göra än att blunda och hoppas på det bästa. Möjligen också ropa "Akta - den står bakom dig", om det skulle behövas.

Hjärtan verkade locka och pocka lite här och var. Det här är en "trevlig liten vas", om formgivaren Paul Bishop själv får bestämma.

En hel korg med hjärtan kompletta med avknipsade vener och artärer i keramik om man tycker sig behöva ett extra. Jag är inte så sugen, tack så mycket.

Trivsamma sockerskålar och salt- och pepparströare för familjemiddagen bjussar Maria Volokhova på.

Det här må se oskyldigt ut men vi vet ju alla att det är då man som bäst ska lägga benen på ryggen. Smycke gjort av biologiskt material som växer och inte tillverkas. En levande brosch? Ja, det känns avgjort scifi. Se upp var du lägger den när du tar den av dig så att du inte vaknar en morgon och finner den sittande över ditt ansikte som en annan alien. Tillverkad av Amy Congdon.

Amulett

2011-09-29T13:04:00.002+02:00


Vackert gammalt exemplar på Portobello Market. Hur rart är det inte att den heter Erika?

Måste bara få visa er de är sötnosarna som jag stötte på i London. Trogna läsare känner till min vurm för skrivmaskiner och den verkar aldrig, aldrig gå över. Må så vara att det är ganska opraktiskt, lite farligt och väldigt högljutt att skriva på dem, de kallas ju inte maskiner för intet. Men hela processen har en trivsam touch av industriromantik som jag bara inte kan motstå. Det, tillsammans med min närmast osunda förtjusning i bokstäver, blir en match made in heaven. Alla gånger.

Den här trivsamt orangefärgade Olympian stod och myste i en monter på utställningen Tent. Så stringent. Skriver säkert bara utsökt formulerad prosa med spänst.

Den här turkosa godbiten kommer inte långt efter. Observera de stiligt rundade formerna. Påminner lite om en bil, non? För snabba avslöjanden och grävande reportage.

Mina vackra ögon

2011-09-28T14:26:00.000+02:00

Om det här med naturlig skönhet börjar kännas lite trött och röda läppar verkar väl skrämmande så erbjuder Paperself en lösning: lösögonfransar som inte går av för hackor.

Under mina gymnasieår, då jag givetvis egentligen borde ha använt all min vakna tid till att studera och lära för livet, ägnade jag i stället dyrbara minuter åt att varje morgon applicera lösögonfransar och mängder med eyeliner i ett försök att återskapa sextiotalets flirtiga dolly bird-look. Varför? Tja, säg det. Slutresultatet blev dock ganska förtjusande artificiellt. Det var nu ett tag sen men jag har fortfarande mycket lättare att leva med utstuderad ögonmakeup än jag har att gå runt med knallröda läppar. Vanans makt, och allt det där. Så ni kan säkert ana min förtjusning då jag på 100 % design-mässan i London snavade över rara företaget Paperself som saluför lösögonfransar för 2010-talet. Både mitt vuxna jag och min inre tonåring jublade. Här snackar vi rejäla doningar i former av fjärilar, kaniner, pioner och vad man nu kan tänkas behöva för att få lite mer ping i plytet. Jag ångrar lite att jag inte slog till på ett par. Tänk att sippa cocktails på Gondolen med en späd sjöhäst på ögonfransen. Så obetalbart chic!

The tools of the trade. Det ser nog svårare ut än det är att sätta fast dem. Men rätt tricks och lite övning går det säkert som en dans.

Fransar med fjärilar. Vore kanske något?

Här är den söta asken de kommer i. Såg att de säljs på V&A också om ni har vägarna förbi.

Om ni vill se fler bilder med fransarna på så gå in på Paperselfs egen sida.

Livet deluxe

2011-09-27T16:38:00.002+02:00

Svindersvik ligger alldeles vid Gäddvikens strand och är verkligen väl värt ett besök. Tala om gömd skatt.

Och nu när vi känner oss så där lite lagom nationalistiska, vad passar då bättre än ett besök på en av Europas bäst bevarade rokokogårdar? Jag talar här givetvis om fullständigt bedårande Svindersvik i Nacka, bara några minuters bilfärd från Södermalm men i sanningen en helt annan värld. Färgskolan anordnade en tvådagarskurs om 1700-talets färgsättning och var rara nog att fråga mig om jag ville titta in en av dagarna. Ja, tack! Vi bjöds inte bara på en intressant föreläsning om barock-, rokoko- och empireinredningar utan fick oss också ett studiebesök på sommarnöjet Svindersvik till livs.

Arkitekten Carl Hårleman, om vilken vår föreläsare konstaterade att man kan tro att han blev minst 150 år med tanke på allt han hann uträtta, ritade gården på 1740-talet till knasigt rika och mäktiga familjen Grill som använde den som sommarstuga när de behövde lite avkoppling från det stressiga livet i Gamla stan. Men sedan 1950-talet har gården varit i Historiska museets ägo och är öppen för allmänheten. Fast skynda inte dit med en gång för nu stänger de igen för vintern. Och det är ingen dum idé kan jag intyga efter ett par timmar i de kalla rummen. Arkitekten Ragnar Östberg, ni vet han med stadshuset, fick låna huvudbyggnaden under sin skilsmässa och ska, innan han flyttade in, ha sagt att vinterns kyla ingalunda skulle bekomma honom för att omgivningarna var så vackra. Romantiskt men en smula korkat. Han lär efter några månader ha krupit till korset och erkänt att han slutat se de vackra rummen på grund av att kylan upptog hela hans koncentrationsförmåga.

Huvudbyggnadens salong där man lämpligen minglar med champagne och ägnar sig åt spirituell konversation. De handmålade tapeterna är fullständigt underbara och detsamma kan sägas om den chartreusegröna sidenklädseln på möbelgruppen. Galet vacker i verkligheten. Den vann tydligen också något pris i Paris när det begav sig. Foto: Peter Segemark, Nordiska museet.

Gården består av en liten huvudbyggnad, en köksflygel byggd på behörigt avstånd från resten av bebyggelsen för att minska risken för att kocken skulle sätta fyr på hela härligheten - det är för övrigt därifrån uttrycket "gå ut i köket" kommer - en paviljong och en trädgård full av olika sorters fruktträd. Folk med mer koll än jag på äppelträd oh-ade och ah-ade åt de gammeldags delikata sorterna. Både exteriören och interiören är av museet restaurerade för att återskapa hur de såg ut när godset först stod färdigt.


Under rokokon var folk som bekant djupt fascinerade av Kina och hämtade massor med inspiration därifrån till sina inredningar. Hårleman var personligen extra förtjust i drakar så han inkorporerade dem när han hade möjlighet. Här syns en drake som avslut på en stupränna.

Under 1700-talet skulle man som värd eller värdinna gärna bjussa sina gäster på mer än trevligt sällskap och hyfsat vin. Allra helst skulle en överraskning stå på schemat. Historien vill göra gällande att Fru de Geer, som under sju år på 1700-talet ägde gården, gärna ville ha ett besök av Gustav III och därför byggde huset på bilden ovan. Det ser så blygsamt ut på utsidan, som om man förvarade kärror eller redskap där, men stiger man in döljer sig en helt annan sanning.

Hela härligheten är nämligen bara en elaborerad kuliss som döljer en balsal och en antal gästrum. Så tjusigt. Definitivt dagens höjdpunkt. Det sägs dock att den bortskämda kungen aldrig ens tog sig ut till Svindersvik. Det är ju hans förlust. Foto: Peter Segemark, Nordiska museet.

Din nästas hus

2011-09-26T20:13:00.001+02:00

Inget ont om Josef Frank, Mia Cullin och What's What men själ inte det gudomliga marmorgolvet hela showen? Utställningen Hemma på ambassaden visar Sverige från sin bästa sida.

London Design Festival har kommit till sin ände och undertecknad hade den stora turen att få vara på plats under några dagar. Allt ska med nödvändighet vara en festival numer som bekant, säker på att Bakhtin skulle vara förtjust, men vissa evenemang är ändå ganska lätta att låta bli att dissa. Under veckan, då allehanda etablissemang vill spänna sina formgivarmuskler i den brittiska huvudstaden, finns det givetvis ingen brist på saker att se eller uppleva som ju är ordet för dagen.

Om vi börjar med det jag gjorde sist: Svenska ambassaden lockade med utställningen Hemma. Någon designkännare, som enligt egen utsago ogillar name dropping och därför skall få förbli anonym - man vill ju skydda sina källor - sa att han inte tänkte springa benen av sig för att få se grejerna som ställdes ut: "Om man är svensk och hyfsat intresserad av formgivning har man redan sett allt". Det är förvisso helt sant. Men fuck the furniture, darling för att tala klarspråk. Jag gick för att se lokalerna, kände mig faktiskt lite entitled, being swedish och allt. Det här är ju vår lilla plätt Svea rike abroad, for crying out load. Och vilka lokaler sen. Det var som om man dött och kommit till Ladurée-himlen: en explosion av dyrt trä, marmor, pistagegrönt, ljusblått, kristall, guld och väggmålningar galore. Inte helt självklart vad man förväntar sig från landet lagom. Så elegant, så civiliserat, så... ljuvligt, kort och gott. Gjorde mig smått stolt över att vara svensk om vi nu ska go down that particular road tonight.

Trappan upp till övervåning är en attraktion i sig. Mäktiga Hollywood-vibbar och gamla pengar inslaget i ett enda stort pistagegrönt paket. Älskar trappräcket.

Vi skymtar förstås Lisa Hillands stiliga puff, Anna Kraitz fåtölj och Thomas Bernstrands hyllade hylla. Men dem har ni ju sett tidigare, så njut av rummet hörrni.

Kristall, takmålningar och valvet - valvet! Som ett dockhus för barn med utsökt smak.

Det är i ärlighetens namn inte bara lokalerna som gör det. Blandningen av nyare möbler och äldre arkitektur blir en lyckad kombo. Jag har sett bilder på ambassadens rum som de brukar vara inredda med tidsenliga möbler och det har inte riktigt samma spänst.

Spegeln, spegeln, spegeln. Så fin.

Naim Josefis och Souzan Youssoufs skor gör sig sällsynt bra under ovan hyllande spegel.

Jag får aldrig nog av gripar, fontäner och virvlande stiliserade blad.

Hur kan man inte gilla kristallkronor och pistagefärgade tak med kristyrliknande dekor? Nämnde jag förresten Ladurée?

Bönhörd

2011-09-20T10:45:00.000+02:00

Behöver du också lite mer glamour i ditt liv? Ta dig till Victoria i kväll och få en välbehövlig dos Holly Golightly

Befinner du dig i Stockholm i dag? Well, gratulationer kan vara på sin plats. I kväll kl 21 visas nämligen, på biografen Victoria, den film som möjligen betytt mest för min garderob. Och ja - jag talar föga förvånande om Breakfast at Tiffany's. Men även om du är klädsamt ointresserad av just mina plaggpreferenser kan det vara värt att köpa en biljett. Inte nog med att överskottet går till Läkare utan gränser, rullen har också sina odiskutabla kvaliteter alldeles oavsett Givenchys tjusiga outfits. Charm, nostalgi, New York och givetvis den oefterhärmliga Audrey Hepburn kan knappat bli annat än succé. I'm just crazy about Tiffany's!

Vad jag gjorde en höst

2011-09-19T16:26:00.000+02:00

Att shoppa eller inte shoppa? Det är som vanligt frågan. Hamlet hade egentligen inga vidare problem om man jämför. Vad tror ni; ska jag slå till på kappan från By Malene Birger? Blir jag snyggare, mer lyckad och på det hela taget en bättre människa? Då är ju 4249 kr ett veritabelt fyndpris.

Jag älskar optimismen som en ny säsong plägar föra med sig. Fortfarande nu, efter mängder av års frånvaro från plugget, stormar hösten in med en känsla av "första skoldagen". Allt är möjligt och i år ska jag bli balens drottning/toppa alla test/förändra världen. Men något av det mest förtjusande med en ny årstid är att man får plocka fram alla sina favvokläder ur förvaringen längst inne i klädskåpet igen - återse gamla vänner och i vissa fall inse att det nog bara är att säga byebye till andra. Hade planer på att göra det i helgen, men något kom som vanligt emellan. Lovar och svär att i fortsättningen bli bättre på att ta hand om godbitarna jag redan har och inte bara konsumera hejvilt. Har redan lämnat in fem par skor hos skomakaren och tänker (troligen) strax lämna in min skinnjacka samt en vinterkappa för omfodring. Dunkar mig härmed förnöjt i ryggen. Så vuxet, så chic, så...miljömedvetet. Jösses, känner knappt igen mig själv.

Det finns ett aber dock - en orm i paradiset. Nuförtiden får man överallt, vare sig man vill ha det eller inte, rådet att börja shoppingrundan i sin egen garderob och jag vill ogärna sälla mig till den kören. För visst är det lovvärt, men att botanisera hemmavid låter oss emellan nästan onödigt förnumstigt och vem vet egentligen inte redan att man ska gräva där man står? På ett sätt önskar jag att jag kunde vara en av de där karaktärsfasta personerna som bara stockar upp på nya stay ups, några set underkläder och andra förbrukningsvaror och sedan återanvänder allt annat men ni vet ju redan hur nära jag var att spontanköpa nya pjuck. Det är bara rena turen/oturen att de fortfarande står kvar på Le Bon Marché. Vissa av oss kanske, i ärlighets namn, desperat behöver lite draghjälp medels nyheter i tillvaron. Jag antar att det är här piffig styling, fräscha DIY-projekt och kreativitet kommer in i bilden. Man kanske hittar inspiration här, här eller här.

Har dock inte helt slutat handla, man måste minnas sitt ansvar för att hjälpa världsekonomin att komma på fötter också. Obetalbart stiliga Rouge Noir från Chanel fick följa med mig hem från Bryssels flygplats och jag leker med tanken på att investera i fuskpälsen ovan. Lite mindre vuxet, peut-être? Nu känner jag plötsligt åter igen mig själv.

Ett rum med utsikt

2011-09-15T17:01:00.001+02:00

Hermès kan det här med att skylta snyggt.

Jag älskar omsorgsfullt designade skyltfönster. Jag kan inte förstå att inte alla butiker lägger ned sin själ i att presentera sig på bästa tänkbara sätt ut mot gatan. Varför skulle man vilja gå in någonstans och spendera en massa pengar där de uppenbart inte bryr sig tillräckligt mycket om sina kunder för att vilja bjussa på något fint? (Och dessutom tydligen saknar business sense helt och hållet.) Tjusiga skyltfönster signalerar ju inte bara att man har snygga prylar utan är också respektfullt mot presumtiva konsumenter - Because you're worth it! Här är två rara skyltfönster jag hittade när jag vinglade omkring i Bryssel i går.


Snygga stilleben går alltid hem hos mig. Så klart lättare att få till det om man dessutom har Hermès sortiment.

Därmed inte sagt att man inte kan plocka ihop ett snajsigt fönster även om man inte är ett multinationellt företag med i det närmaste oändliga resurser. Spana in vad det här söta antikvariatet har gjort med sina förutsättningar. Jag dör, så nice! Älskar de fina, gamla kamerorna i kombination med stiliga färgglada böcker.

Den glömda trädgården

2011-09-15T16:03:00.001+02:00


Bordkjolen från höst/vinter 2000 fanns, till min stora förtjusning, förstås på plats på Chalayan-utställningen på Musée les Arts Décoratifs.

Trogna läsare känner till hur jag brukar roa mig med att klaga på svårigheterna att ställa ut mode på museum; det blir trist, platt, reducerat, bla bla bla. Det finns ingen ände på mina invändningar. Efter att i helgen ha besökt Hussein Chalayan-utställningen på Musée les Arts Décoratifs får jag dock försöka sluta låta som en repig LP-skiva. Det är helt enkelt dags att skaffa sig ett helt nytt och mer entusiastiskt vokabulär. Låt mig börja lite försiktigt med ett "Bravo!". Utställningen håller på fram till den 13 november och är du i Paris under den tiden finns egentligen ingen anledning till att strunta i att besöka Rue Rivoli 107.

Få modefans har väl undgått att Chalayan är ett av de mest intressanta namnen i branschen, och har så varit sedan mitten av 1990-talet när han som bekant grävde ned sina plagg i trädgården för att undersöka vad som hände, och hur åskådarna ställde sig till det som hände. Han har inte blivit mindre analyserande med åren om man säger så. Det var liksom förutbestämt att hans paltor skulle hamna i någon museimonter förr eller senare. Och nu har han fått i det närmaste carte blanche av Les Arts Décoratifs och jag kan bara gratulera institutionen till deras mod och besökarna till en i sanningen suberb utställning.

Kanske gör Chalayans inställning till sin disciplin hans kläder mer lämpade att ställa ut än de flesta andras och möjligen också enklare. Curatorn får en hel del gratis. Ett sammanhang till exempel - det finns alltid en uttalad, ofta politisk, aspekt på kollektionerna och de är inte på samma sätt som så många andras persedlar beroende av att någon intressant människa bär upp dem och ger dem en nödvändig dos av sin egen personlighet. Jag tvekar att använda etiketten konceptuell eftersom det då verkar som om hans outfits är löjligt fula/omöjliga att bära/helt väsenskilda från pret-a-porter, och de är de inte. Tvärtom står de utmärkt väl på egen hand även om man inte har en aning om att designern vill diskutera exempelvis Japans utrikespolitik, folkvandring eller katolska kyrkan. Här finns något även för dem som bara gillar ett snyggt kjoltyg.

Utställningen är uppbyggd som en blandning av faktiska kläder på dockor (i olika mer eller mindre traditionella poser), videofilmer som denna och filmade visningar som den här. Man behöver ett par timmar på sig för att kunna avnjuta utställningen i lugn och ro, märkte jag till min stora förtjusning. Jag fastnade framför mängder av filmer och satt länge och kollade på varje och det brukar jag nästan aldrig orka med. Alltså, modeintresserade svenskar - tveka inte, vallfärda till Louvren!

En kort tid av lycka

2011-09-13T22:18:00.000+02:00

Jag vet att Diptyque-ljusen sedan länge saluförs i Stockholm också men det finns inget som går upp emot att vandra runt i den ursprungliga butiken på Boulevard Saint-Germain 34 och dofta på alla produkter de erbjuder. Personalen är dessutom riktiga raringar och man frestas att köpa tokdyra specialljus bara för att de endast finns till salu i Paris. Nöjde mig, efter moget övervägande, med två vanliga ljus som dock rönte ovanligt stor uppmärksamhet i säkerhetskontrollen på CDG i söndags. "Vad är det här? Ljus? Som doftar? Är det en present? Får man ha med sig så här stora ljus?" frågade kontrollanten sin kollega. Svaret på det senare är tydligen "ja", men endast efter viss tvekan.

Det finns vissa saker jag nästan alltid gör när jag kommer till Paris. (Jag älskar att skriva meningar som den eftersom man då kan intala sig att man har en galet jetsetig tillvaro och bara studsar mellan olika delikata resmål.) Jag brukar till exempel försöka uppa min kulturella kredd genom att besöka ljuvliga Musée les Arts Décoratifs, men mer om det en annan dag. Nu koncentrerar vi oss på konsumtion för ett ögonblick, tycker jag. Först inhandlas te på Mariage Frères på Rue du Bourg-Tibourg i Marais-kvarteren. Upplägget är så sött gammaldags, förpackningarna är to die for och man får stå och sniffa i provburkarna hur länge man vill utan att någon blir sur.

Sedan shoppar jag doftljus på Diptyque, som sagt. Den här gången köpte jag Figuier till min bästis och Mimosa till mig själv. Jag brukar hålla mig till Baise men kände att jag borde prova något nytt. Ångrar mig förfärligt förstås. Tycker ni förresten inte att det är lite rart att kvinnan på bilden ovan, som också har handlat ljus, har en hjälm som matchar Diptyques inredning? Man förställer sig ju lätt att hon är stammis.

Jag brukar också försöka fika på numera nästan söndertjatade Ladurée, föredrar den på Rue Bonaparte, men det hann jag inte den här gången - jag var ju där för att jobba som bekant... Däremot missar jag aldrig att besöka Le Bon Marché, ett varuhus så lagom stort och fullt är guldkorn att det är närmast skrämmande. Var farligt nära att inhandla ett par snofsiga men en smula dyra Miu Miu-pjuck som givetvis skulle ha gjort mig, inte bara chicare, utan också till en bättre människa. Min plånbok räddades av att jag i sista sekunden insåg att jag var för trött i fötterna efter att ha gått omkring på Maison et Objet hela dagen för att orka prova. För tre andra godbitar se nedan.


Nya bekantskapen Maison Olga. Jag fick goda vibbar direkt. Kan kanske delvis förklaras av att min mormor, som var lite utav en klädsnobb och vars sömmerskeuppsydda klänningar och blusar jag fortfarande använder, hette just Olga. Jag vet inte om det är märkets kläder eller bara den piffiga stajlingen som tilltalar mig men vem bryr sig egentligen? Avgudar mattan också!


Varuhusets matavdelningen är så underbar att den till och med har fått ett eget hus och ett eget namn: La Grand Epicerie. Hur kan man inte falla handlöst för ett ställe som säljer ägg i lösvikt att plocka ned i askarna ovan? De rosa verkade vara klart populärast för det fanns bara en handfull kvar.

Som om allt detta inte var nog bjussade varuhuset också på någon slags Londoninspirerad utställning, vilket hade till följd att en uppsjö av bilder på Bryan Ferry i sedvanligt stiliga outfits florerade lite här och var. Le Bon Marché - vilken hjälte alltså! Missa inte ett besök.

Två gånger är en vana

2011-09-12T13:08:00.000+02:00

Jag blev givetvis störtkär i Abigail Aherns snygga och småknäppa lampor. Pelikanerna på bilden heter Mabel och Gilbert. Det finns också ett gäng hundar med namn som Clyde, Odelia, Capone och Walter - alla med varsin taftskärm på hjässan. Jag blir alltid lite extra intresserad när saker har ett snofsigt namn. Abigail Ahern berättade att inspirationen bakom sötnosarna kommer från hennes egen hunds vardag på hunddagis.
Mais naturellement!

Bonjour, mes amies! Hoppas att helgen var utsökt. Återvände i går kväll (ja - 9/11, vilket så klart gjorde säkerhetskontrollanterna på flygplatsen ännu spattigare och mer irrationella än vanligt) från Paris där jag för andra året i rad hade den stora glädjen att få mingla runt på Maison et Objet. Galet förtjusande, förstås. I de bästa stunderna är att få gå på mässa lite som att ramla omkring i en underbart grandios butik fylld av nya saker man aldrig har sett tidigare. Nu var inte allt idel nyheter utan vissa saker hade snarast karaktären av gammal skåpmat. Å andra sidan är ju branschen lite osund inriktad på att hela tiden presentera nytt, nytt, nytt. Det finns en halvt bortglömd charm i att ta vara på tidigare succéer också. Var vore underhållningsvärlden utan gamla divor?

Här är lite blandade godbitar jag förälskade mig i.

Paola Navones porslin för Reichenbach har länge varit en favorit. Så här stilig är den nya serien Taste. Älskar att hon fortsätter med den oregelbundna formen, och finner de pärlliknande kanterna gudomliga.

Nu när alla ska brancha ut vill förstås inte Missoni vara sämre. De har ju sitt samarbete med Target på g också. Tycker om de här lite barnsliga trådrullarna i glänsande färger. Stiligast med många, många tillsammans så att det påminner om en syateljé.

Mitt intresse för Marimekko går lite upp och ned. Men jag gillar de här nya ljusstakarna av Harri Koskinen. Idén påminner en smula om de här. Fast mer överkomliga i pris, gissar jag.

Nu ska jag erkänna något som man egentligen inte får erkänna om man ska föreställa intresserad av mode; jag är inte så jätteförtjust i Maison Martin Margiela. Det här är lite roligt dock.

Följande tre bilder kommer från nya märket Flux Stoke-on-Trent och är en av mina favvos från mässan. Märket grundandes förra året och samarbetar med Staffordshire University så det är studenter som designat hela kollektionen. Tydligen erhöll eleverna ett par förhållningsregler, till exempel vilka färger de skulle använda, sen fick de i stort sett fria händer i utformningen. Resultatet är alldeles, alldeles underbart. Och delarna passar ihop och kompletterar varandra på ett fantastiskt stiligt sätt. Så fint!

Vem har tröttnat på ugglor? Är det ens möjligt att tröttna på ugglor? Från märket Elli Popp. Korpar är up and coming som nästa fågel att flaunta, förresten. Såg några riktigt stiliga exemplar på Musée les Arts Décoratifs när jag var där i söndags.

Lite välbehövliga Alice i Underlandet-vibbar från Original BTC England.

Rara, något gammeldags porslinsprylar från Astier de Villatte. De huserade föga förvånande i samma monter som John Derian. De delar en liknande, lite nostalgisk och romantisk, önskan att vrida tillbaka klockan.

Söta, poppiga speglar från Eno Studio som hade fler fina grejer med samma glada känsla.

Sånt man bara säger

2011-09-08T14:27:00.000+02:00

Något för Deneuve?

Ny värmande höstkollektion från Agent Provocateur.

Har ni märkt att när kvinnor ska upp till bevis för hur stylish de verkligen är börjar de ofelbart med att berätta om sin eviga kärlek till underkläder? De kan väl sin Brecht antar jag och förtäljer genast hur de startar sina moderiktiga mornar med att bestämma vilka smalls de ska bära och hur det sätter tonen för dagen - "I dag under min propra dräkt döljer sig en balconett som Madame Serizy skulle vara stolt över att knäppa på sig". Dessa eleganta individerna lever förvisso ständigt med devisen What would Séverine do? i bakhuvudet. De lägger ut texten om alla de matchande lingerier som trängs i, vad man antar, den välordnade underklädesbyrån vilken utan tvekan är bolstrad med frasigt puderrosa silkespapper och doftande av ljuva lavendelpåsar eller andra godbitar från Santa Maria Novella.

Bakom denna, alla chica damers besatthet visavi underkläder, finns vad jag skulle benämna en treenighet av förklaringar. För det första föreligger det ju något oemotståndligt genomtänkt hos någon som inte tillåter ens underkläderna att vara i oordning. Det verkar som själva essensen av chic. Varför skulle man anstränga sig så med något som inte ens syns om man inte hade mode strömmande ur varje por? "Inget kommer mellan mig och mina Calvins." Vilket larv. Har Brooke aldrig hört tals om string? Att bry sig om trosor, behå och denier blir således det yttersta beviset på att man verkligen är en bona fide fashionista.

För det andra är det ju förstås något lite, lite frivolt över alla dessa spetsar, tyllen och sidenet. Något som möjligen hintar om att man, som innehavare av den rara rosa Agent Provocateur-påsen, kan vara värd att lära känna. Begreppet kläder man tar på för någon annan att ta av myntades föga förvånande först efter det att underkläderna hade blivit små och delikata under 1900-talet. Innan dess var det helt enkelt för kallt inomhus för att man skulle vilja lägga ifrån sig långkalsingarna någon längre stund. Ironiskt egentligen att nämnda underklädesmärke är brittiskt, där har man ju ännu inte tagit klivet in i uppvärmda inomhusmiljöer.

Nåväl, för det tredje är det ju klädsamt omöjligt att kontrollera hur det egentligen står till med de matchande trosorna och behån i syndigt svart. Finns det någon sanning som, oss emellan, är lättare att frisera än vad man har på sig under kläderna? Här står det var och en fritt att fabulera. Men vad ska man som grävande journalist göra åt det? Slita med sig donnan till damrummet och skrikande kräva Show me yours and I'll show you mine?

Döda vita män

2011-09-07T14:31:00.001+02:00

Trogna läsare känner törhända igen favoritkoftan från Chloé.

Visst förtjänar den lite tlc? Kanske en lapp i mörkblå mocka skulle ge den nytt liv.

Lite lagom låntagande ur någon närstående, eller möjligen metaforisk, mans garderob kan pigga upp den mest vissna outfit. Det är knappast nyheter men känns extra aktuellt på hösten av någon anledning. Kanske för att manfolket alltid verkar så nöjda i sina kavajer i spänstig Harris-tweed när almanackan visar september. Herrkläder har odiskutabelt sin lockelse, särskilt om man får upp bilder av brittisk överklass på näthinnan. På vissa dapper dames kan som bekant en vit bomullsskjorta eller en välskräddad kostym vara galet galant, och bastanta herrklockor tickar inte bara fram timmar utan också väldigt många boxar - speciellt burna på en riktigt smal handled till ensembler sydda av löjligt tunna tyger.

Men personligen är jag kanske allra mest förtjust i vad som på svenska eventuellt kallas "armbågslapp" men som i min bekantskapskrets uteslutande benämns som patches, vilket inte bara ger en air av brittiska imperiet och intellektuella pretentioner utan också har avgjort mer schvung rent språkligt. Det finns något på samma gång praktiskt och chic med uppfinningen som gör att jag brinner av lust att sy fast dem på alla mina koftor nu genast. Jag vet inte vilka lappar som är finast, de som går ton i ton eller de som helt fräckt är i andra material och färger än själva huvudplagget. Men varför välja?

Nytta och skönhet på en och samma gång; jag häpnar, som så ofta förr, inför vad tidigare generationer var kapabla att hitta på. Kanske är det just kontrasterna som gör lapparna så tilldragande i mina ögon: Inlånade från herrkavajen men måhända allra tjusigast burna på stickad kofta till sidenklänning. En kvarleva från en era då man inte kastade något bara för att man slitit hål i tyget. Bara det att man faktiskt slet ut sina kläder och inte skeppade dem för att man tröttnade - ack, vilka tider! Jag blir förförd, nostalgisk och ser allt i ett romantiskt motljus. Det måste helt enkelt flytta in fler patches hos mig i höst.

Efter beslutet känner jag mig faktiskt redan lite manligare. Så ja tack - jag tror att jag tar hela makten och hela lönen också medan jag ändå håller på.

Frälst, förmögen, förskingrad

2011-09-06T21:48:00.004+02:00

Ibland blir man bönhörd. Rivig ullmatta från 1960-talet, i skick som ny.

Som vi diskuterade tidigare, kära läsare, vill man ibland vidga sina vyer. Detta kan ske medelst nya kulturella intryck (vill bara passa på att i anknytning till detta meddela att ingen annan i min bokcirkel hade läst ut A Game of Thrones. Jag funderar på att byta upp mig till en församling som faktiskt öppnar de litterära verk de tvingar på andra...). Men ibland kan man också behöva faktiskt förflytta sig och vad passar då bättre än att ägna en dag åt 2handshopping utanför tullarna? Sagt och gjort; jag och min bästis lämnade 08-området bakom oss i förra veckan, och beväpnade med visakort och karta begav vi oss ut på jakt efter den heliga Graal som är andrahandsbutiker där stockholmshipsters ännu inte funnit frälsning. Vårt korståg ledde oss hela vägen till "den stolta fristaden" Eskilstuna (deras formulering förstås, jag ägnar mig sällan åt så tafflig copy).

Efter en stadig fika på söta Kafé Kaka gjorde vi staden osäker. Några obligatoriska inköp på Pingstkyrkans loppis och Myrorna beredde vägen, inte för Herran, utan för mer sofistikerade (läs dyrare) inköp på "riktiga" butiker. Om ni någonsin befinner er i Eskilstunas citykärna så missa för Guds skull inte Kristinas Antik & Kuriosa på Rådhustorget som inte bara är välsorterad utan också har förtjusande expediter. Jag kan också med varm hand rekommendera Nostalgi inredning på Köpmangatan, där jag hittade sex galet onödiga, men fullständigt bedårande, likörglas som redan fått mig att se ljuset. Min kompis slog till på en fräck, gammal jordglob från tiden då Sovjetunionen ännu var en spelare. Största fyndet är dock mattan ovan, vars minst sagt ettriga mönster jag tänkte skulle stå som trivsam kontrast till mitt betongbord. Den hittade jag i min mors förråd. Tack och amen för det.

Tusen skäl att leva

2011-09-05T15:20:00.000+02:00

Att säga att Valentino blev bättre när de gjorde sig av med Valentino är väl att svära i kyrkan. Men sant är det likväl. Annonsen också förtjusande.

Mina damer och herrar, i dag tänkte jag för ovanlighetens skulle vara lite positiv; ja - en smula pepp, om ni så önskar. I stället för att dissas ska här hissas. Och snarare än att ägna 5000 tecken åt att klaga på hur sällan jag känner mig som målgruppen ska jag minsann ge er fem exempel ur årets skörd av höstkampanjer där de dyra reklammakarna slog huvudet på spiken. Alla läsare är ni klara? Jajamensan.... Ni känner ju till resten och där överdrev jag något märkte jag. Har svårt att träffa tonen för dagen. Ovanan gör sig påmind.

Rävar, äggskal och mossbevuxna grenar mitt inne i vardagsrummet. Om naturen samarbetade på det här sättet skulle vi definitivt komma bättre överens. Det här säljer Storbritannien så bra att hela företaget borde bli adlat right this very minute! Please. Pretty please with sugar on top.

Bottega Veneta har verklig fingertoppskänsla vad det gäller sina kampanjer (och sina prylar också för den delen). Allt är utsökt. Jag vill vara kvinnan i rött med en gång. Vem bryr sig om att hon kommer att förfrysa fötterna på fem röda redan i slutet av september?

Frisyren! Ögonmakeupen! Herregud! Vad mer behöver sägas. När du ser mig nästa gång har jag fortfarande inte råd med väskan men kommer att ha mästrat eyelinern. Älskar hur naglarna knyter an till det ljuvliga bruna skinnet också. Sublimt färgmatchad bild.

OMG! Det här bara måste vara plåtat av Tim Walker. Kan det bli mer bedårande? Vi har tyll, vita kaniner och lila blommor. Hörde jag någon dåna i bakgrunden? För alla oss som ännu inte fått nog av Alice. Eller engelsk kitsch på speed.

Trängsel

2011-09-04T23:28:00.000+02:00

Hur fint tycker ni att det här är egentligen?

Klänning till pressevent i New York. Sidenduchesse med Swarovskikristall-broscher.
Modell: Vicky Andrén Foto: Bo Brinkenfalk

Det finns saker man inte bör göra om man vill behålla det lilla förstånd man blivit begåvad med: a) gå runt i skor för länge innan man klackar om dem, b) lämna nagellacket tills det börjar flagna, c) låta fodret på skinnjackan falla sönder i stället för att lämna det till skräddaren, d) vänta på att han ska bjuda ut en på en dejt. Ni vet vad jag menar - all of the above är genuint dåliga idéer som bara kommer att störa ens sömn i onödan. Men vad man verkligen ska passa sig för, kära vänner, är att försöka ta sig ut till Djurgården med kommunala transportmedel en söndag. Tyvärr verkar i alla fall vissa ha svårt att lära av tidigare misstag. Därför fann jag mig, än en gång, inpackad i en av de (före detta?) hyllade spårvagnarna på väg mot Lars Wallin-utställningen på Waldemarsudde eftersom det, enligt Dagens Nyheter, var sista chansen att se den. Och vem vill, oss emellan, missa sista chansen? Det låter ju ödesmättat så att det förslår.

Det är ingen tokig utställning, det kan konstateras så här i efterhand när röken har lagt sig. Här finns mycket att se och anslaget är både tjusigt och ambitiöst. Problemet är bara att den inte har en chans mot ouppfostrade stockholmare, gigantiska barnvagnar, förvirrade turister och banala kulturtanter. Vet ni vad, det är helt enkelt inte värt att åka ut till Djurgården för att se begagnade kläder om det innebär uppoffringar av det här slaget. Och då är jag ändå ett av modets mer frenetiska fans. Det är inte för inte som en av mina bästa vänner en gång knuffade ut en speciellt aggressiv man ur buss 47. "Kom, så gör vi upp utanför - på busshållplatsen", var gubbens, inte helt oväntat, ickekonstruktiva lösning på trängselproblematiken. Saker har inte automatiskt lugnat sig bara för att bussarna ersatts av spårvagnar, oavsett hur hippt det känns när saker går som på räls.

Nåväl, Lars Wallin kan uppenbarligen det här med att klä upp donnorna. Och det är förtjusande att gå runt i en värld där man egentligen inte hör hemma. Ingen utan kraftiga divalater kan ha bruk för outfits som dessa - vi pratar scenkläder, brudklänningar och festblåsor till balunser av guds nåde. Kläderna är exklusiva, materialen utsökta, juvelerna bedårande. Vore jag född på 1800-talet skulle jag ha dånat och min sällskapsdam skulle ha rusat så fort hon förmådde i den stela korsetten för att hämta luktsaltet. Mitt stalltips, eftersom DN som vanligt inte har alla hästarna hemma och ni har ända till 18 september på er att besöka udden, är att fokusera på de nyare festplaggen som är avgjort mest intressanta. Scenkostymerna är inte alls lika ljuvligt genomarbetade och passar ironiskt nog sämst att ställas ut på museum.

Men problemet är det gamla vanligt: Kläder, hur dyra de än är, har en tråkig tendens att bli lite platta när de ställs ut till allmänt beskådande i den vita boxen. Och vi vet alla varför, det är ju för att mode aldrig bara är klänningar, skor och hattar utan i bästa fall en förlängning av någons personlighet, en kreativ handling, en kamp på liv och död.

Lite som att ta sig ut till Djurgården en söndageftermiddag, med andra ord.

Inget att avundas

2011-09-02T12:24:00.001+02:00

Inte så mycket a game of thrones som a game of catwalk. Sansa Stark på front row.

Bild från HBO:s filmatisering givetvis.

Jag har tillbringat sommaren med att läsa fantasy, gud bevars. Så kan det gå om man är med i en bokcirkel och låter andra välja böcker åt en i ett försök att vidga sina vyer. Luntan som varit på tapeten är givetvis George RR Martins A Game of Thrones. Duger det åt HBO duger det åt mig, eller hur nu tankarna gick. Nåväl, förutom visdomar av typen "winter is coming", vidlyftiga vidunder, dunkla profetior och mer eller mindre avancerade sätt att ta kål på varandra ägnas också en inte omistlig del av de 807 sidorna åt att beskriva karaktärernas kläder.

Så vad tjafsar jag för? Borde inte undertecknad om någon digga digra redogörelser - jag som med jämna mellanrum slår mig för knäna och klagar på att folk inte anstränger sig mer utan insisterar på att tröska runt i jeans i tid och otid? Just det kan man verkligen inte beskylla släkterna Baratheon, Stark, Lannister och alla de andra för. Här finns inte ett blåtyg i sikte. Tyvärr är nu inte Martin någon Diana Vreeland och hans karaktärer knappast Daphne Guinness, även om jag tänker mig att drottning Cercei gärna skulle byta bort sin banala get-up mot något från ölarvtagerskans digra samling.

Men det som verkligen förundrar är inte att författarens klädbeskrivningar saknar spänst utan snarare att han verkar lida en sån brist på fantasi, vilket onekligen är ironiskt om man betänker genren. Snubben kan välja att klä sitt persongalleri i vad som helst, och vi vet ju efter nästan 1000 sidor att han inte bangar vare sig drakar, evig vinter eller levande döda, så varför nöjer han sig med att ge sina kvinnliga protagonister något som Vickan skulle kunna kränga på sig till nobelfesten?

Det kan vara så att det är den stygga drottningen som råkar mest illa ut när det gäller förfärliga påklädningar. Kanske är det skribentens sätt att straffa de onda - "Du må regera nu, din omoraliska brorknullande bitch men du gör det iklädd en svart klänning med ett liv täckt av hundra tårformade små rubiner som gör att det ser ut som om du gråter blod." Om jag vore Cercei skulle jag genast ringa upp Sarah Burton, beställa en helt ny garderob och säga åt George RR Martin att raka sig och skaffa ett jobb. Eller bara gasta till närstående vakter: Off with his head!

Obsession: En modefamiljs bekännelser

2011-08-22T19:59:00.005+02:00

Bonnierägda Damernas världs chefredaktör Martina Bonnier har skrivit en bok om mode som ges ut av Bonnier Fakta. Foto: Nils Odier.

Ni har, liksom jag, säkerligen noterat att Martina Bonnier kommit ut med en ny bok - Obsession. En modefamiljs bekännelser. Hon har visst många strängar på sin lyra, redaktörn. Jag har inte hunnit lägga vantar på luntan ännu men väntar med spänning på att läsa. Av lite olika anledningar, kan erkännas. Är den bara en tredjedel så underhållande som Sara Danius oväntat skojiga, men inte överdrivet positiva recension i Bonnierägda Dagens Nyheter är den värd sina 199 kronor (på Bonnierägda Ad Libris hemsida). Jag har mina dubier, måste medges. Andres Lokko bönade och bad i en krönika i helgen angående Notting Hills karneval om att han måtte få ha fel för en gångs skull. Jag anar hur han känner sig.

Lilla stjärna

2011-08-15T18:58:00.015+02:00

Regelbok att följa?

Först en chockerande bekännelse: Jag har aldrig spelat Alfapet. Vad det beror på vete gudarna, jag som älskar ord och aldrig brukar missa en chans att få glänsa. Möjligen är jag skraj för en förnedrande förlust. Eller så har det att göra med att det är svårt att ta ett spel som heter något som dess egna regler inte skulle godkänna på allvar. Jag menar: A-l-f-a-p-e-t. Det är faktiskt inget riktigt ord. Och är det något jag är ännu mer förtjust i än både kläder, möbler och bokstäver så är det att spela enligt reglerna; att göra rätt. Jag förstår precis hur Gertrude Stein kände när hon i The Autobiography of Alice B Toklas skriver att hon inte tycker om att hitta på nya ord utan föredrar att använda dem som redan existerar eftersom det annars känns som att göra det en smula för lätt för sig. No pain – no gain.

En av mina bästa kompisar tycker att jag är ett mähä som bryr mig så mycket om regler. ”Regler är ju till för att brytas, flicka lilla!” Men för mig handlar det om kompetens: Jag följer reglerna för att jag kan inte för att jag måste. (Och så klart för att jag har en oändlig vilja att inkassera guldstjärnor, vilket man svårligen gör om man slänger allt över bord. Det måste liksom finnas någon som kan bedöma en kvar på däck.)

Regler finns som bekant för en uppsjö mänskliga aktiviteter. Man sportar enligt nogsamt uppsatta instruktioner för att inte bli diskad, pluggar för MVG, flirtar enligt the Rules, piffar sig och sin lägenhet med ena ögat på the sartorialists hemsida och det andra i Vogue Living. Eller? Kanske inte. Varför inte? Många tycker att det mest kreativa man kan göra är att förespråka kaos. Låt mig anföra bevismaterial A: Punken. Efter bara tio sekunder såg alla likadana ut, spelade samma usla låtar och upptäckte likadana ”innovativa” sätt att använda säkerhetsnålar. Anarchy in the UK. Verkligen?

Utan att sticka ut hakan för mycket, vilket man inte kan om man vill belönas enligt rådande system, framhärdar jag i att det verkligt kreativa är att läsa av och anpassa sig efter reglerna utan att helt tappa bort sig själv. Detta gäller givetvis också när man står framför klädkammaren, eller förlåt mig, walk in closet som det ju heter numer. Jag var på bröllop i helgen och kan som så många gånger förr konstatera att klädkoder fascinerar mig storligen. Och då menar jag egentligen inte de uppenbara utan snarare de finare nyanserna. Olika sällskap har olika regler, däri ligger utmaningen.

Jag beundrar människor som är duktiga på sin sak och med den logiken beundrar jag alltså folk som klär sig rätt. Och ja, innan den diskussionen tar fart - det finns rätt och fel. Det är en avhandling i sig som vi säkert får anledning att återkomma till om jag känner svenska folket. Men låt mig bara säga som Agnès Cromback, vd för Tiffany’s, gör i Helena Frith Powells bok Two Lipsticks and a Lover: Det kokar ned till att använda rätt plagg vid rätt tillfälle. (Det kallas inte social kompetens för intet.)

Tjusningen med regler återfinns för mig delvis i att det blir så tydligt vad man ska göra för att få skina. Det ligger ju i sakens natur att man inte kan vinna om man inte spelar enligt reglerna. Och vem vill inte vinna? Det är inte för inte Susanne Pagold en gång konstaterade att mode inte handlar om att vara demokratisk utan om att vara bäst.

Jag har alltid hyllat regler och klätt mig accordingly. I alla fall tills jag var på styrelsemöte i bostadsrättsföreningen igår kväll. Där fanns det så många rätt och fel att till och med jag blev mörkrädd. Vad man inte får göra täcker redan ett helt A4 och då har vi endast börjat spåna lite. Dessutom delade de inte ut en endaste guldstjärna till min outfit. Och vad är då vitsen?

Kocksgatan

2011-08-12T17:02:00.006+02:00

Bokstäver, stiliga typsnitt och vackert tryck. Hur kan det inte vara kärlek?

Det är här det händer, gott folk. Kocksgatan har alltid varit en av mina favoritgator i stan (min och Peder Altons, sägs det). Stumpen känns liksom förtroendeingivande stadsmässig, även om utbudet har varit lite skralt i perioder. Men nu rör det på sig. Ni har säkert inte missat att Dusty Deco med sina tjusiga, om än horribelt saltade, 2ndhandprylar har flyttat in. Men har ni spanat in deras granne - Talent Gallery än? Här kan man snacka om guldkorn. Sara Rosenquist, som är grafisk formgivare, kom tillbaka efter jobb utomlands och drog igång ett galleri för just grafisk design för fem månader sen. Hon kunde inte fatta att det inte redan fanns och det kan jag, oss emellan, inte heller. Idén är ju genial. Lokalen fungerar både som galleri och butik och kortet ovan snaskade jag åt mig till ett bröllop jag ska på i helgen. Men jag är också lite sugen på affischen nedan. Det lär bli återbesök snart.

Cute! Finns strax i galleriets webbshop
om du inte har vägarna förbi Kocksgatan inom en överskådlig framtid.

Det går an

2011-08-11T20:28:00.011+02:00

Spegel, spegel på väggen där...

Självinsikt är lite av min akilleshäl och i min bok en smula som ett av Piet Hein Eeks omtalade bord - många har stött på det men få äger ett. Redan för tio år sedan skrev jag surt om hur flickor i späd ålder tvingas välja huruvida de är "den söta" eller "den smarta", eller får valet gjort över sina pyttiga huvuden. Min irritation över fenomenet har knappast minskat med åren. Därför var det med blandade känslor jag läste Lisa Blooms hyllade artikel "How to Talk to Little Girls", publicerad i Huffington Post, som på senare tid flitigt florerat på bloggar och Facebook. Hon beskriver hur hon i stället för att kommentera en gullig liten flickas utseende eller outfit fokuserar på hennes läsvanor och uppmuntrar henne att tänka och diskutera. Kudos, eller hur! Vad för slags sur bitch kan tänkas klaga på det?

Ni gissar rätt, ja. Undertecknad har som vanligt issues. Det är inte det att jag tycker att det är en rutten idé att snacka litteratur med brudarna, jag förstår bara inte varför man alltid ska behöva välja. Varför kan man fortfarande, nådens år 2011, inte få vara smart och söt? Gilla både Platon och platå, mascara och Aniara, Tyst vår och piffigt hår? Kort sagt: Vara vass men ändå digga Bill Blass. (Sorry, kunde inte sluta.) Självklart ska ingen dömas efter sitt utseende och givetvis är flickor och kvinnor lika intelligenta som pojkar och män men om det nu är som de Beauvoir skriver och man inte föds till kvinna utan blir det, borde vi inte ta tillfället i akt och berätta för våra yngre systrar att de kan bli precis vad de vill. Till och med både snygga och intelligenta. Och roliga också, god damn it!

Invasion

2011-08-10T16:14:00.018+02:00

Nej, jag har inte lyssnat på skivan... men jag har sett filmen.

Som ni kanske minns var ett av mina nyårslöften att skaffa en LP-spelare och börja spisa vax med de andra katterna (utan tvekan iklädda svarta polotröjor, rökandes Gauloises och mässande "I saw the best minds of my generation destroyed by madness" tills dess att någon säger åt oss att växa upp, vilket verkligen vore på tiden). Maskinparken fanns på plats redan i januari men det har tagit en smula längre tid med plattorna. Länge hade jag ju som bekant bara en, vilket mellan dig och mig (och mina grannar) inte alls räcker. Nu har jag dock stött på guld, dragit den vinnande lotten, kommit över nycklarna till kungadömet. Kort och gott: min far låter mig botanisera i sin skivsamling. Här är några guldkorn jag skyndsamt plockade på mig. Noga utvalda enligt principen med-ett-så-snyggt-omslag-vem-fan-bryr-sig-om-innehållet? Den verkliga heliga Graal är dock den här. Så fin. Fortfarande på spaning.

Mäktigt, liksom den musikaliska versionen av the War of the Worlds. I alla fall om man får tro omslaget. Innehållet låter dock misstänkt likt storbandsjazz - oväntat!

Hade aldrig hört talas om Paul Mauriat förrän i förra veckan. Och jag vet fortfarande inte hur det låter. Men vem bryr sig när framsidan svänger så här mycket?

Vass formgivning, mer osäker på innehållet...
Och som en kompis konstaterade: "Bandet ser inte så väldigt mycket jungle ut."

Den här har jag inte hittat hos min släkting utan faktiskt fått i present av min bästis.
Bra + snygg = sensation!

And then there were none

2011-08-09T23:09:00.014+02:00

Aj aj aj aj aj aj aj aj. Nu blir jag nervös.

”En pärlrad av tänder som en drottning skulle ha pantsatt sina juveler för”, så beskrevs välskötta gaddar i Vogues Stora boken om skönhet som var något av en bibel för undertecknad i yngre och mer lättpåverkade dagar. Men kanske väcktes min respekt för tänder långt innan dess. Som ung och orädd råkade jag nämligen en vinter ut för en pulkrelaterad olycka och blodet sprutade åt alla håll. Jag fick blåmärken och sår över hela kroppen och såg i sanning så fruktansvärt ut att människor kom fram för att försäkra sig om att mina föräldrar inte slog mig. Men the pearly whites satt troget kvar. Faktiskt så till den milda grad att jag vid sex år fyllda fick genomgå min första, och hittills enda, operation där doktorn och alla hans systrar med våld slet ut dem. Tandfen gnuggade händerna.

Mina mjölktänder led av så svår separationsångest att det måste ha smittat av sig på mig – numer är jag nämligen livrädd att något ska ske med deras vuxnare släktingar och sköter dem med en så strikt rutin att man kan tro att jag ska avlägga tandläkarexamen. De får allt de pekar på. Snofsig tandkräm? Check! Specialtandstickor? Check! Flourtillskott? Check! Check! Check! Numer råder ett mexican standoff: De lovar att inte falla ut, drabbas av karies eller på andra sätt trixa och jag lovar att inte småäta, borsta dem slarvigt eller ägna mig åt riskabla aktiviteter.

På tal om det senare: En av scenerna jag minns från Sex and the City (den drivna tv-serien alltså, inte filmerna där de driver med tittaren) är när Carrie flyr från Big och Natashas lägenhet och den senare finner sig, inte bara bedragen utan också med en tand utslagen. Jag rös när jag såg avsnittet och jag ryser nu medan jag återberättar det. Den arma kvinnan! Nu kan alla ni som har njutit av fruktansvärda Dogtooth föreställa er vad jag tycker om filmens slutscen. Utan att säga för mycket verkar plötsligt Greklands finanskris som deras minsta problem.

Jag vet egentligen inte varför det vore så hemskt om just tänderna förolyckades men flera av mina vänner delar skräcken. Kanske är det något med det symboliska att vi, till skillnad från de lyckliga hajarna, bara får två uppsättningar - man ska vårda det man har och inte bara söka nytt, nytt, nytt. Men man kan också fråga sig: vad är grejen med att de första trillar ut redan efter ett par år? Så misslyckat. Vore det inte smartare om de satt kvar åtminstone till trettioårskrisen?

I drömtydandets ädla konst står ju mycket riktigt tappade tänder för maktlöshet och osäkerhet. Men jag tycker nog att det är att göra det onödigt komplicerat för sig. Kanske är det bara så enkelt som Douglas Coupland konstaterade att snygga människor med starka, flouriderade tänder får saker serverade på silverfat. Vi andra får väl trösta oss med rikliga mängder Flux så länge. Omelett!

Uppdrag nemesis

2011-08-08T23:19:00.017+02:00

Använd på egen risk.

Det är inte ofta jag står mållös. Jag och min stora trut är alldeles för mycket utav ett radarpar för att det ska hända. Men även vi har våra svackor. Härom morgonen stötte jag exempelvis på min granne när jag rastade hunden. Det enda jag kunde komma på att säga, trots intensiva ansträngningar, var, och jag citerar ordagrant: ”Jobbar du i dag?” Knappast häpnadsväckande verkshöjd på en fredagskonversation. Jag vet dock vad jag skyller på – min brist på kläder. Eller snarare på rätt kläder, som ni förstår. Är ni ute efter naket är detta fel hemsida, vänligen googla vidare.

Alla minns utan tvekan den gamla Pulp-dängan Underwear där herr Cocker konstaterar ”If fashion is your trade, then when you're naked, I guess you must be unemployed”. Jag är inte så mycket arbetslös som medvetslös utan en genomtänkt outfit. En vandrande (trist klädd) zombie. ”Kläderna gör mannen. Nakna människor har litet eller inget inflytande på samhället”, som den gode citatmaskinen Twain sa. Det gäller föga förvånande även för kvinnor. Jag fruktar att upp emot 67 procent av min sociala kompetens sitter i kläderna. Det är skrämmande att se det så här i svart på vitt.

Ledsamma klänningar, slokande blusar och brist på bling sänker bevisligen mitt IQ avsevärt men det allra värsta är platta skor; praktiska pjuck gör mig till en lallande idiot på direkten. Troligen får de mig även att stamma. Det är alltså av ren självbevarelsedrift som jag bara äger ett enda par. Ett par för mycket, visar empirin. Ironin att bekväma skor gör mig mer obekväm än högsta stilettklack torde inte vara bortkastad på någon, men jag misstänker att alla har sin klädnemesis. Kanske drabbas du av tunghäfta iklädd svart polotröja? (Visst kan det kännas jobbigt, men förmodligen tror alla bara att du är en djup humanist försjunken i viktiga tankar. Daniel Sjölin ringer säkert inom kort.)

Vad är det då som gör det så svårt att interagera med folk på ett vettigt sätt när man är illa klädd? Det kan väl inte bara vara jag som har det här problemet. Är det den yrvakna känslan? Skammen över den mentala snålheten i att inte anstränga sig för sig själv och sina medmänniskor? Eller bara fåfänga – känslan av att man (gott) kunde ha varit lite snyggare? Jag vet inte hur ni resonerar men för mig fungerar en rar ensemble en smula som den första cocktailen en lyckad utekväll. Man får aningens mer ping - blir roligare, charmigare och sötare. Ibland kan man till och med säga flera meningar i sträck.

”Sex is a bad thing because it rumples the clothes”, sa visst überchica Jackie Kennedy vid något tillfälle. Darling, utan rätt stass behöver vi knappast oroa oss för skrynklor.

Svart sorti

2011-08-08T21:06:00.004+02:00

Redan ute? Trodde svart var en klassiker.

Det talas om att måla om de nya spårvagnarna i Stockholms innerstad. Tydligen har någon fått för sig att de skulle passa bättre som blå. Förutom att det känns som ett veritabelt slöseri med skattemedel så tycker jag också att vagnarna är rätt stiliga som de är. Tåget är ju Stockholms lilla svarta. En stad som så gärna vill profilera sig som design- och modeorienterad borde väl förstå storheten i det?

Rostad på kärlekens grill

2011-08-05T14:19:00.005+02:00

Brödrost, det bästa sedan skivat bröd. Nutella kommer också högt upp på listan.

Måste bara få visa den här knasigt söta brödrosten som min bästis kom kånkande med till min lägenhet och överräckte häromdagen. Den är av klassiska märket Elva och från 1950-talet, tillverkad i Bromma av Elvärme AB, och modellen heter 1401. Brödet blir delikat, men man måste höka på det för annars nukas det direkt. Tydligen konstruerades den första automatiska brödrosten redan 1927, om man ska tro NE. Med den kunskapen i bakfickan undrar man ju förstås lite varför en pryl från mitten av förra seklet inte utrustats med den hippa nya konstruktionen. Men det är en fantastisk present i alla fall! Skymtar på bilden ovan gör också det förtjusande toast rack som jag efter flera års letande äntligen hittade när jag var i London i juni. Rostfest, någon?

Kallocain

2011-08-04T21:32:00.022+02:00

- Wow, din bak ser inte alls stor ut i den där kjolen.
- Verkligen? Tack ska du ha. Verkligen.

(Bild från L'Wren Scotts höstkollektion. Plåtad av Style.com.)

Låt oss konstatera det först som sist: Komplimanger är knark. Och jag, mina vänner, är en första klassens junkie. Jag går inte så långt som Susie Boyt som, i novembernumret av Vogue 2008, förtäljer att hon bedömer succén på sina utekvällar efter hur många komplimanger hon lyckats håva in men det kan ju aldrig skada att få ett ”outstanding outfit” slängt efter sig på hemvägen. Inte för inte konstaterade Mark Twain att han kan leva i två månader på en bra komplimang. Ack, det kan inte jag. Och det skulle säkert inte herrn i fråga heller om han hade levt på 2010-talet. MTV-generationen och allt det där ni vet. Jag behöver min fix betydligt oftare än så.

Nu är det förstås inte så enkelt som att allt snällt som sägs har avsedd effekt. Generositet är bara en av ingredienserna som en lyckad komplimang blandas av. Det finns så mycket att beakta. Vad detta mycket består i antar jag är individuellt. Ditt maraschinokörsbär är inte nödvändigtvis mitt maraschinokörsbär. Men för mig gäller generellt att ta hänsyn till de tre V:na – vem, vad och varför.

Självfallet räknar vi genast bort alla komplimanger från släktingar; folk som genom blodsband är nödgade att vara hyggliga och uppbyggliga smäller inte högt. Däremot minns jag fortfarande den första komplimang en komplett främling på gatan strödde över mig. Och jag minns fram för allt vad jag bar för att få den – en lite för stor, svart dubbelknäppt trenchcoat från InWear. Trots att jag inte använder kappan längre, händer det att jag plockar fram komplimangen (en si så där fjorton år gammal vid det här laget) och glädjer mig åt den som vore den ny för säsongen. Nåja, så mycket för memory lane, låt oss promenera vidare. Allra mest delikat är givetvis att mottaga en rar kommentar från någon man är lite förtjust i. Men det verkar som förgjort. (Jag talar nu förstås rent hypotetiskt.)

Vad kommer härnäst. Man behöver inte alls vara galet spexig när man berömmer någons look, ett enkelt ”tjusiga pjuck” räcker långt och förhindrar också att man skjuter sig själv i foten. Gör alltså inte som mannen på bussen som hyllade mina ”naturliga, oplockade ögonbryn” frenetiskt runt halva stan innan jag fick en syl i vädret och kunde förklara att jag visst plockar dem. Faktiskt. Det sa aldrig riktigt klick där, som ni förstår. Jag har, oss emellan, aldrig varit särskilt förtjust över att höra orden "naturlig" och "du" i samma mening. Men lite fantasi är aldrig fel. Susie Boyt nämner i sin artikel en vän, som efter viss viktnedgång, girigt sög i sig varje ord av den okonventionella komplimangen ”being in bed with you now must be like sleeping with a bicycle” när den fälldes av ett gammalt ex.

Varför då ge komplimanger? Jag gör det för att jag uppskattar när någon har ansträngt sig, det behöver inte vara svårare än så. Jag uppskattar med samma logik också när någon uppskattar att jag har ansträngt mig. Så länge man uppriktigt menar vad man säger har man klarat den här kategorin med spets. (Därmed inte sagt att man aldrig får ljuga - hells bells, det finns ju nödfall.)

Slutligen är det dags att reda ut ett missförstånd en gång för alla: Nej, det är inte tanken som räknas. Jag fattar inte varför mammor envisas med att proppa sina söta söners huvuden fulla av slikt snömos. Varken kvinnor eller män kan, gud bevars, läsa tankar. (Kunde vi det skulle livet vara som den där gräsliga filmen med Mel Gibson, vilken, om ni frågar mig, är en tydlig indikation på att män inte kan läsa kvinnors tankar, kvinnor inte kan läsa mäns och på att det är i stort när omöjligt att göra sevärda romcoms.) Alltså: Verbalisera, verbalisera, verbalisera.

"To be trusted is a greater compliment than being loved", sägs det. Men ärligt talat vem bryr sig? Och måste vi bli så pompösa helt plötsligt. Jag vill ju bara höra att du gillar min klänning.

Rosemary's Baby

2011-08-03T16:41:00.015+02:00

Jag har alltid tyckt att adressen Åsögatan 113-121 påminner en hel del om Bramford.
Längtar efter att de ska ombilda till bostadsrätter så att jag kan flytta dit.

Jag har alltid varit en smula ängslig; rädd för en hel uppsjö saker – för blod, krig, kärnvapenvinter, för att få kramp på badplatsen efter att ha ätit kex, för att förlora förståndet och inte kunna separera verklighet från fiktion och för att bli påkörd och avslöjad med omatchande underkläder. När jag var liten slets jag mellan skräcken för en ny istid och fruktan för att öknarna skulle breda ut sig och ödelägga jorden.

Men mest av allt var jag rädd för skräckfilmer. Och det är jag fortfarande. Det finns inget som skrämmer mig så mycket som spöken. Och det finns inget jag tycker är mindre värdigt. Jag tror ju inte ens på övernaturligheter och missar aldrig en chans att häckla program av typen Det okända, Ghost Hunters, Jag mötte en gast i all hast och vad de nu kan tänkas heta. Det enda övernaturliga är, om ni frågar mig, att någon står ut med att titta på de illa producerade tablåutfyllarna.

Jag har, till dags dato, bara sett en handfull skräckfilmer. Och ännu färre frivilligt. Jag blev förvisso övertalad att se A Tale of Two Sisters med argumentet att huset det hela utspelar sig i skulle vara så vackert att det rätt lätt skulle väga upp den paranormala aktiviteten. Det var lögn. Jag fick betalt för att se Dead Silence. Jag såg den tre gånger och var sömnlös i lika många månader. Så här i efterhand kan jag konstatera att jag skulle ha krävt påökt. Vad jag vill komma fram till är givetvis att jag ogärna ser filmer där man kan förvänta sig inslag av övernaturlig karaktär. Bu.

Men ingen regel utan undantag. Jag har självfallet ryst åt blodet i hissarna på The Overlook Hotel och bestämt mig för att låta bli Venedig i kölvattnet efter Don’t Look Now. Men framför allt har jag lovat mig själv att inte bli gravid med Djävulens avkomma efter att ha sett Rosemary’s Baby – den, enligt mig, kanske främsta skräckfilmen i världshistorien. (Jag är dock medveten om att tidigare stycken möjligen undergräver min auktoritet i frågan.)

Det finns förstås en väldigt specifik anledning till att ämnet dyker upp just i dag. I livet, liksom i skräckfilmer, existerar inga tillfälligheter. Låt mig förklara: För ett par veckor sedan fick jag av någon outgrundlig anledning (insert kuslig musik här, lämpligen Krzysztof Komedas soundtrack) för mig att inhandla Ira Levins bok. Jag har inte läst Rosemary’s Baby eftersom jag enligt logiken ovan också håller mig borta från skräcklitteratur. Men nu var det alltså dags. På sidan fem finner jag följande:

”I’d rather have four rooms in the Bramford,” Rosemary said, ”Than a whole floor in that – that white cellblock.” ”Yesterday you loved it.” ”I liked it. I never loved it. I bet not even the architect loves it. We’ll make a dining area in the living room and have a beautifyl nursery, when and if.” […]

It was Tuesday, the third of August.

Ni förstår ju hur allt liksom plötsligt hänger samman. (Snart knackar troligen någon av grannarna på dörren med en intressant dessert i näven. Jag öppnar givetvis inte. ) Nåväl, det som alltid fascinerat mig med Polanskis filmatisering, som ska vara väldigt trogen romanen, är den enorma roll arkitekturen spelar. Man känner i ryggmärgen att Bramford is up to no good så snart byggnadskomplexet introduceras. Övertydligt omnämns det också som Black Bramford efter bara åtta minuter.

Ironiskt nog, för någon så skraj för skräckisar, är Rosemarys och Guys fyrarummare en av mina absoluta favoriter i, den förvånansvärt omfattande, kategorin lägenheter som inte existerar i verkligheten. Och scenen när de slänger ut den mörka, skumma inredning som den tidigare hyresgästen omgav sig med är bättre än alla gör om mig-program på tv. Möjligen handlar det om katharsis. Paret Woodhouse lider för att jag ska slippa, och nu kan vi alla känna oss bättre till mods med våra bostäder. Vi kanske har för få kvadrat och halvtafflig inredningssmak men vi bor i alla fall inte vägg i vägg med djävulsdyrkare.

Vi borde tvinga alla missnöjda stockholmare som inte kan prata om något annat än sin bostadskarriär att sitta igenom ett Rosemary’s Baby-maraton liknande prodeduren Alex i A Clockwork Orange tvingas utstå. Det vore något. Låt oss alla nynna lalalalalalaaaaa...

Kvinnor och äppelträd

2011-08-02T19:30:00.013+02:00

Favoritfilm.

Det är bra med kvinnliga förebilder. Det är bra med manliga också men låt oss lämna dem därhän den här gången. Vi kan ju inte tillåta vår konversation att exklusivt handla om herrarna i hagen hela tiden. Det räcker väl att vi klär oss för dem, läser för dem och… trogna läsare vet vad jag pratar om. Men tillbaka till the ladies om ni inte har något emot det, mina damer. Och herrar. Det finns, och har funnits, så många utmärka kvinnliga förebilder att det vore närmast förolämpande att inte ta tillvara på deras visdom. Det talas ofta om hur illojala kvinnor är mot sitt eget kön och hur vi gärna hugger varandra i ryggen vid första bästa tillfälle. Det är förstås rent nys. Jag skulle hugga männen i ryggen också om jag nådde upp. Varför tror ni att jag bär så höga klackar? Det är bara trixigt att komma åt dem där de står uppe på piedestalen.

Nåväl, något man bör tänka på när det gäller att välja förebilder är att varken sikta för högt – ja, det vore förvisso eftersträvansvärt att tänka som de Beauvoir, skriva som Stein och förföra som Bardot men ni vet vad de säger: en ros är en ros är en ros är en ros. Man ska dock inte heller falla för frestelsen att välja förebilder som knappt kan ta sig upp ur rännstenen, eller ännu värre – är medelmåttiga. ”Some people are born mediocre, some people achieve mediocrity, and some people have mediocrity thrust upon them”, som Joseph Heller en gång konstaterade. Man behöver alltså ingen hjälp i det avseendet. (Jag hör er plötsligt upprört höja rösterna och utbrista: Vad gör han i det här inlägget? Han är ju en man. Visst, visst. Hold your horses. Ingen med det håret kan vara helt främmande inför sin kvinnliga sida.)

Alltså, för att sammanfatta lite kort innan vi går vidare: För låga ambitioner och du har inget att sträva efter. För höga krossar bara dina illusioner, vilket vid närmare eftertanke inte alls behöver vara så illa. Olycka är grunden till all god konst, sägs det. Så kör på; välj Gertrude by all means. Det man däremot bör undvika som pesten är de ouppfyllda löftena. De som skulle ha kunnat bli något men aldrig riktigt blommade ut. (Ni märker återkopplingen till Stein-citatet ovan, hoppas jag). Som gammal litteraturvetare har jag bara en sak att säga i frågan: Shakespeares syster. Finns en anledning till att William inte omnämns som Shakespeares bror, eller hur?

Nu märker jag att ni förundrat sitter och väntar på när detta ska börja handla om design eller mode. Kära vänner, inte ska ni vänta förgäves. Jag kommer dit, ville bara visa mig lite på styva linan längs vägen. (Och det var självfallet inte för någon mans skull, tack så väldigt mycket.) Upprinnelsen till all denna kärlek för det täcka könet är inte den pågående Pride-festivalen, utan att jag häromdagen som vanligt spanade in bloggen coco+kelley och märkte att de listat nätmagasinet Rue som favorit. Det finns så många skickliga redaktörer och tidningsgrundare som också råkar vara kvinnor, redaktionerna bakom Lonny och High Gloss Magazine är två andra exempel.

Jag vet inte hur det kommer sig att jag inte upptäckt Rue förrän nue. Möjligen har det att göra med att jag fortfarande till stor del är fast i världen som den såg ut före internet, en tes som torde stödjas av de högst ålderdomliga exemplen ovan. Det må vara hur det vill med den saken, i Rue kan man inte bara hitta två av de finaste lägenheterna jag sett på år och dar utan också looken som jag borde ha haft i sommar och nu tänker sporta långt in i december. Den kokar ned till sotiga ögon, ostyrigt hår och nonchalans. Stylisten har visst hämtat inspiration från en av mina favoritfilmer, Jules et Jim. Allestädes närvarande imdb beskriver rullen med följande mening: ”Decades of a love triangle concerning two friends and an impulsive woman.” Vad det säger om kvinnliga förebilder har jag inte en aning om.