torsdag 29 november 2012

Livet som det kan vara ibland

Elisa Sednaoui med välfriserat barr. Måhända något för undertecknad?

Jepp, här är den - bilden som stopped me in my tracks (som man ju säger) i höstas när jag satt på ett opeppigt hotellrum i Bryssel och ugglade. Kläderna är väl oss emellan en smula oinspirerande, men håret är ju alldeles enastående ärtigt. Väldans neat att ha det lite ljusare i topparna, inte sant? Funderar starkt på att riva ut annonsen ur Bazaar och ta med den till frisören på måndag, om man nu gör så fortfarande. Det är måhända galet gammeldags att inte bara googla upp den på plats och köra upp iPaden i plytet på hårstylisten. Nåväl, oss emellan skulle jag inte låta tekniken spela en så avgörande roll vid mitt salongsbesök, men sedan har jag också en något labil relation till lockarna. Ni undrar kanske exempelvis vad jag har gjort ända sedan i september med en bild på en frisyr. Kontemplerat den, så klart. Här finns inget utrymme för impulsbeslut. Rapporterar vidare i frågan efter helgen. Men om jag vore som ni skulle jag inte hålla andan i väntan på action...


onsdag 28 november 2012

Den gamle och havet

Ibland skriver man något och lämnar det. Och ibland kommer det liksom tillbaka en sväng till. Allra underligaste blir det när man inte riktigt greppar vad som är så intressant med produkten/företeelsen. Jag skrev om Studio Swines och Kieren Jones pall nedan för Rum för ett par månader sen. Och när jag slängde ett öga i mässan Heimtextils urtjusiga trendbok för nästa år dök den upp där. Tycker ni att sånt här är kul. Eller bara effektsökeri?



Är det här en god idé?

Orden ”Av jord är du kommen, jord skall du åter varda” har alltid slagit mig som en smula underliga. Var det inte från encelliga urtidsdjur i havet vi härstammade, eller har kvastfeningarna äntligen avslöjats som historieförfalskare? Nåväl, kanske inte värt att gräva ned sig i det, men människans enorma fascination för elementet måste komma någonstans ifrån. Om det inte är så enkelt som att vätan täcker 70 % av planeten, förstås - varför gå över ån efter vatten? Vad har då allt det här med design att göra? En tämligen utmärkt fråga som lättast besvaras med en hänvisning till Studio Swines och Kieren Jones Sea Chair som lanserades under Milanomässan i våras.

Här har vi att göra med en pall som inte bara är en pall, som så ofta under just designveckor av allehanda slag. Nej, det handlar förstås om samhällskritik och att rädda världen. Och om en förnämlig möjlighet att få publicitet, måhända. Studio Swine och Kieren Jones har i vilket fall hittat på ett sätt att samla in en del av all den plast som flyter omkring i våra hav och förvandlar det genom en snillrik process till pallen på bilden. Och nog verkar det finnas råmaterial så att det räcker till ett helt gäng möbler. Enligt beräkningar från FN ska det plaska omkring runt 100 miljoner ton plast till sjöss, vilket förstås är förfärande alldeles oavsett vad man tycker om Sea Chairs eventuella kvaliteter.

Formgivarna har dessutom ansträngt sig för att kunna producera pallen till sjöss, och det är ju en finfin idé. Blir de missnöjda med utseendet nästa gång är det väl bara att hiva den överbord. Vem kommer att märka en plastklump mer eller mindre därute?



tisdag 27 november 2012

Bok utan namn

Man ska börja året som man tänker fortsätta det. I stil. Yeah!


Ah, Kate Spade. Vilket äss! Drabbades självklart alldeles av beslutsångest när jag hade lyckan att besöka flaggskeppsbutiken i NY. Fick i alla fall (bland annat) med mig kalendern ovan, vilken definitivt ökar förhoppningarna på 2013. Lite enligt logiken, if you build it, he will come. Hur skulle nästkommande år kunna bli annat än en succé med den här på skrivbordet/i handväskan/på tunnelbanan? Spana också in urgulliga inspirationsboken. Bisou!


fredag 23 november 2012

Den tomma stolen

En klassiker är en klassiker är en klassiker. Men någon måtta får det väl ändå vara? Här är en, något förtörnad, text som jag skrev till Rum apropå Myrans 60-årsjubileum. 

Vad gafflar jag om? Ja, säg det.

Det finns idéer som skulle ha kunnat bli något fantastiskt men som slarvades bort genom nonchalant utförande och brist på fingertoppskänsla. Sedan finns det idéer som inte bara borde ha kasserats minuten efter att de kläcktes utan också borde leda till att deras upphovsmän omedelbart får sparken och dessutom för evigt beläggs med yrkesförbud. Som ni måhända redan har gissat handlar den här texten om den senare typen av idé. När stolen nyligen fyllde 60 år donerade Fritz Hansen 25 stolar till Jamie Olivers Better Food Foundation. Stolarna auktionerades ut i oktober och pengarna går till välgörande ändamål.

När, var och kanske framför allt hur verkade någonsin tanken att låta olika formgivare customiza Myranstolar som en fräsch idé? Kan man ens använda orden ”Myranstol” och ”fräsch” i samma mening längre? Och ja, innan ni kommer dragande med det – jag vet att det är för att samla pengar till välgörande ändamål. Men det är en förklaring, inte en ursäkt. Jamie Oliver må vara en förtjusande tjomme men det här med design är nog inte hans kopp te. Och den här gången är det inte bara råvarorna som är nakna, utan även kejsaren.

Paul Smith, Christoper Bailey, Sarah Burton, Quentin Blake och Tracey Emin är några av dem som känt sig kallade att piffa till en stol. Troligen har Oliver någon hållhake på dem som skulle få Murdoch att bli grön av avund. Och varför någon skulle vilja pröjsa för en våldtagen designklassiker hellre än bara sätta in pengarna på ett anonymt bankkonto övergår mitt förstånd. Sysslar inte rikingar med välgörenhet för att känna sig mer tillfreds med sig själva. Hur går den ekvationen ihop om den inkluderar trebenta stolar, pastellfärgade höns, plastbestick och bollfrans?

Varför lägga tid på att göra något så trött, ointressant, klyschigt och fult? Varför köpa det? Är de så mätta kanske de ska tacka för maten och lämna bordet. 


tisdag 20 november 2012

Allting igen

Prickar gör sig bra överallt. Föga förvånande egentligen.

Känner mig galet sugen på prickar i dag, mina vänner. Vet inte riktigt hur jag ska implementera detta i mitt dagliga liv men jag tänker i alla fall göra mitt bästa. Inhandlade den här riviga kuvertväskan på semestern och planerar att stocka upp ett lager stockings så snart jag bara får möjlighet. Fler förslag?


måndag 19 november 2012

Igår idag imorgon

Ciao, kära ni. För deppigt att vara sjuk även om man inte drabbas av något värre än en förkylning. Har dock tillfrisknat tillräckligt nu för att kunna hasa mig upp ur sängen och bjucka på textilmässan Heimtextils inspirationsbilder. Brukar vara en smula skeptisk till mässornas trendspanande, som ofta känns som om det går på tomgång och mest är en ursäkt att få spamma ens inkorg. Men den här gången är bildmaterialet faktiskt fullständigt bedårande. Fint jobbat, Frankfurt.

2013-14 delas in i fyra personlighetstyper: the Eccentric, the Historian, the Inventor och the Geologist. Först ut: The Eccentric, vilken som namnet antyder plockar sina influenser lite som de kommer. De omfamnar det dekorativa och färgstarka. "Samtida dandyer och moderna bohemer som reser land och rike runt och letar efter glädjande upplevelser och betydelsefulla produkter", är mässans beskrivning. Men...den kan man ju inte ta på allvar. Vem skulle komma på tanken att kalla sig själv för bohem 2013? Oh la la, ska vi kanske ta och strunta i den lökiga copytexten och fokusera på bilderna istället? (Om ni ändå känner att ni vill ha texten, så sväng förbi mässans egen hemsida.)


Mässan delar in framtiden i fyra trendpersonligheter: The Eccentric (ovan),
The Historian, The Inventor och The Geologist.

Excentrikern är fantastifull och blandar mönster och strukturer hejvilt.
Hon älskar slöjd och det unika och strösslar på med lite av varje för att få en fin effekt.

The Geologist har, som namnet antyder, en förkärlek för naturen i allmänhet
och stenar och mineraler i synnerhet. 

Guld är helt rätt. 

The Historian vill nytolka det förflutna för samtiden. Kan fungera!

Spets, broderier och intrikata brokadtyger är helt i linje med historieintresset.
Och snyggt, inte att förglömma.


onsdag 14 november 2012

Djurfarmen


Ni känner ju till min stora, stora passion för flugor, så därför kunde jag givetvis inte inte lägga upp den här bedårande flocken av rara Gemma Correll. Ni hittar fler av hennes illustrationer här. Bisou!

tisdag 13 november 2012

Femtio nyanser av honom

Sam i sockersöta Moonrise Kingdom
vet uppenbarligen hur en slipsten ska dras.

Förresten skriver jag om kärleksbrev på Chattertonbloggen i dag. Vilken utsökt form av kommunikation, non? Titta förbi!


Min röst

Noga utvalt. Förstås.

För någon så väldigt förtjust i att tänka på sig själv, och oss emellan - vem är inte det, måste det vara  himmelriket att få besöka butiken Brooklyn Charm och sätta ihop sitt eget smycke. Det var det också. På Bedford Avenue finns ampla möjligheter att själv få redigera sitt berlockkluster så att det säger precis det man vill att det ska säga. Varken mer eller mindre. Kattmynta för en pretentiös sjuttiotalist, med andra ord. Känner du dig sugen finns även en webbutik. Men den proveniensen smäller så klart inte riktigt lika högt...


måndag 12 november 2012

Finansiell ekonomi i praktiken

Är det minsann ett rejält träbord med patina jag skymtar där?


Satt och gick igenom mina papper (metaforiskt givetvis, jag använder förvisso dator, liksom alla ni andra) och hittade en krönika jag skrev för tidningen Om i somras. På något sätt känner jag att den inte har åldrats så mycket sen dess...

Vad är det som går och går och aldrig kommer till dörren? På min tid var det klockan, men nu i den digitala eran - vem vet? Vad som däremot formligen springer mot utgången med en häpnadsväckande hastighet är prylar med patina. Katching i kassan, mina vänner. Är det något samtiden suktar efter som en törstig i öknen så är det tydligen stuff med en story, hyllor med historia, bord med börd.

Penisförlängaren för dagen är inte så mycket en snajsig motorcykel som ett stadigt träbord från förra århundradet. Eller varför inte förrförra om du nu ska förföra. För att vara en riktig karl behöver man nådens år 2012 ett bord med patina. Och en flickvän utan. Gärna den sistnämnda lättklädd ovanpå det förstnämnda. Men vi är ju inte den typen av tidskrift, gud bevars.

Folk i Västvärlden har sannerligen sina bekymmer, men är det något vi inte har problem med så är det att göra skillnad på sak och person. Vi ser gärna att våra tillhörigheter ståtar med repor och skavanker; kort och gott bevis på att de har levt. Numer är det inte så mycket mördande reklam som dito reclaim som gäller. Våra kvinnor föredrar vi dock piffade i enlighet med The Chorus Line-devisen "Keep the best of you, do the rest of you". Konstigt? Kanske. Knepigt? Visst inte, det gäller bara att hålla tungan rätt i munnen och inte tänka för mycket på hur märkligt det är att det för varje bedårande chesterfieldsoffa, vars vackert åldrande skinn det ooh:as och aah:as över, krängs minst två pallar antirynkkrämer.

På tal om vilket, en snabb okulärbesiktning av badrumsskåpet ger vid handen att Ultra Correction Lift, Touche Èclat ("the original must-have for a radiant, flawless face"), Beauty Flash Balm ("brightens and tightens") och håroljan Young Again trängs på hyllorna med Prodigy Eyes - the global anti-aging eye balm från Helena Rubenstein. Ja, varför begränsa sig? Tänk globalt, agera lokalt. Bästsäljaren i genren är visst Anew Ultimate Age Repair Day Cream från Avon. Uppenbarligen såldes 2010 så många burkar att man skulle ha kunnat bygga 2 509 stycken Empire State Building om man staplat dem på varandra. På tal om fallossymboler.

Måhända är optimistiskt namngivna YSL-krämen Forever, med underrubriken Youth Liberator, något på spåren. Konceptet talar till oss, likt Alphavilles enda hit. Människan är i sanning en komplex varelse; samtidigt som vi förtvivlat längtar efter att få ingå i ett sammanhang och känna historiens vingslag vill vi helst inte tänka för mycket på att tiden snart är ute. Eller är det enklare än så? Kanske vill vi bara inte att de tjusiga tillhörigheterna vi ägnade så mycket möda åt att ackumulera ska överleva oss - och skänka credd till någon annan. Tills döden skiljer oss åt. Memento mori. Hell yes, skicka krämtuben.

Jag och pojkvännen kan således hångla vidare på matsalsbordet, säkra i förvissningen om att det håller i minst femtio år till. Och jag i åtminstone tre-fyra. Det kallar jag väl investerade pengar, mina vänner. Väl investerade pengar.



fredag 9 november 2012

Osynliga länkar

På spaning...

Nog känns det som om vardagen ibland saknar det där lilla extra, särskilt när man kommer hem igen efter att ha varit på semester. Jösses, vad lätt det är att snöa in på trivialiteter. Men visst är vi väl roligare än så, mina vänner? Min plan inför helgen är att ha den rara gatukonsten ovan i bakhuvudet. Nu är det bäst att jag slutar för i dag innan jag blir odrägligt pepp... Trevlig helg!


torsdag 8 november 2012

Luftslottet som sprängdes

Gaia&Ginos ballerinavas döpt efter filmen Black Swan
 var en av få produkter som föll mig på läppen, kräsen som jag är.

Vill minnas att jag i något svagt ögonblick kan ha utlovat en rapport från Maison et Objet, om ni nu minns den mässan långt bak i det förflutna. Här är i alla fall en text i ämnet som jag skrivit för tidskriften Rum.

Ah, mon dieu! Ser jag en endaste conversation piece till vet jag inte vad jag ska säga. Kanske skriker jag rakt ut: Merde! Om någon nu trodde att de tuffa ekonomiska tiderna, krisen, depressionen, eller vad vi nu väljer att kalla samtiden, har dämpat formgivarnas entusiasm och fått dem att prata med de bekanta, små bokstäverna - så glöm det, bröder och systrar. Är jag övertygad om något efter att ha flanerat runt bland montrarna på höstens Maison et Objet är det att det ska vara en högljudd prydnadssak i år. Eller två. Eller tolv.

Men varför klaga, tänker ni kanske nu. Var inte en sådan surpuppa. Ja, varför? Känner ni att ni alltid har saknat en halvmeterhög jadefärgad porslinsvas med framspringande, tredimensionella hästar, en uppstoppad råtta med ängelvingar eller måhända en tapet med ett gäng rejäla kokade humrar så ring undertecknad så ska jag med glädje leda er till rätt företag. Ni ändra som är mer tveksamma till dessa innovationer, gilla läget. Sunda förnuftet säger att det måste ha funnits montrar som inte gick helt i guld, grälla färger och drolerier men de drunknade troligen i den veritabla tsunamin av produkter med personlighet; eller snarare med personlighetsklyvning, damp och adhd. Psykofarmaka kom tillbaka, allt är förlåtet.

Men till och med i denna kakafoni av röster fanns så klart godbitar. Selettis glödlampor inspirerade av ädelstenar var förtjusande, nya förmågan Boram Nas lampskärmar en upptäckt värd att göras och Gaia & Ginos vaser Black Swan som gjorda för en ljuv förälskelse. För ett par år sedan skulle dessa utflykter i experimentlusta ha placerat dem i framkansten och fått folk att häpna över extravagansen i formen men nådens år 2012 känns de snarast sofistikerat, och välgörande, återhållsamma.

Det ironiska med de prylar som så flott benämns conversation pieces är annars att de inte alls inbjuder till dialog. De vill ju helst bara stå ensamma på scenen och skräna, som en annan tjatig ståuppare. Det finns liksom inte plats för någon annan. Hallå, titta på mig! Titta på mig! HALLÅ!

Sluta gapa. Ge mig en barbiturat, en dejt med John Pawson och försvinn ut min åsyn, tack så väldigt mycket.



onsdag 7 november 2012

Skattkammarön

Tycker inte ni också att allt är väl med världen?

Ciao raringar, hur är det med er? Är ni trötta efter valvakan? I dag när alla känner sig som amerikaner tänkte jag att det vore passande att bjucka på några söta bilder från det bedårande New York-hotellet The Jane som, till all lycka, ser ut som något ur en bortglömd Wes Anderson-film. Troligen händer intressanta och välformulerade saker i kulisserna. Oss emellan är jag i alla fall rätt säker på att hissen är en port till ett parallellt universum. Hur som helst, ni känner till min fascination inför människor som går den extra milen, och här har någon traskat så mycket att man själv nästan blir helt matt. Varsågod - death by darling details.


Jag saknar nästa ord. Spana in underläggen!

Om man vill får man låna en cykel. Så civiliserat. 

Vattnet smakade inget vidare,
men vem bryr sig när det kommer i en flaska som den här?

Välkommen in i lobbyn. Ack!

För rart egentligen. 


tisdag 6 november 2012

Besökaren

Oh la la - jag var i London under designveckan, för ungefär hundratusen år sen, och har knappt ens kollat på vad som hamnade i kameran. Man kan med fog spekulera i hur designintresserad jag egentligen är. Kanske är jag bara in it for the money. På tal om vilket, spridda kommentarer om kännbar lågkonjunktur och för många säkra kort i montrarna hördes småsurt i hallarna. Och ja, måhända var stämningen en smula mindre sizzlande än vanligt och produkterna lite tröttare. Eller så hade jag bara annat att tänka på, exempelvis den extrema bristen på sömn som infann sig på grund av att hotellet jag bodde på höll på att renoveras. Eller var det kanhända bara den galna kvinna på vinden som väsnades ovanligt högljutt? Damn you, litterära klassiker. Damn you.


Jag älskar Baccarat. Det är så... mycket av allt. Här Patricia Urquiolas fina vaser.
Måste se till att hinna förbi deras popup-butik på NK.

Starcks lampa för ovan nämnda företag. Skulle lätt ha snott den.
Om jag varit starkare...

Haapaniemi hade ett helt våningsplan för sig själv. Hade gärna sett ännu mer.

Fin lampa som liksom påminner om typ alla fina lampor man någonsin sett,
på något sätt.

Jag får aldrig för mycket marmor, här hos When Objects Work.
Det syns inte på bilden, så klart, men skålen var sammetslen.

Ett halvskumt men rätt förtjusande menageri av Joanna Mires.
Tror att det kan ha varit del av en skolutställning.

Ganska fin, totalt oblyg, retroflirt från Mini Modern.

 Fina reclaimade möbler i en av de raraste montrarna. Gillar golvet!


Såg många fåtöljer med höga ryggar som ska innesluta den som sitter ned.
Tryggt i otrygga tider? Här från Autoban.

Jag vet inte om det stämmer men fint med entusiasm, inte sant?

Fina vardagsprylar hamnar alltid högt på min kärlekslista.
Här urtjusig tejphållare i cement från Plant and Moss.

måndag 5 november 2012

Förvriden

Hornet är egentligen en förvuxen tand.
(Fast det kanske inte gäller gosvarianten.)

Tycker inte ni också att det är alldeles för få narvalar i omlopp för närvarande? Ugglor, kaniner och hjortar står ju som spön i backen. Varför denna tröttsamma koncentration på vissa typer? Har ovan nämnda däggdjur fel pr-byrå, måhända? Förr i tiden trodde man ju att de var magiska och att deras horn hade samma hippa egenskaper som enhörningarnas. Denna ärtiga variant sprang jag på i New York häromsistens. En ny trend? Ni läste det här först.




fredag 2 november 2012

Those were the pearls that were his eyes II

Den lilla svarta?

Pop quiz, hotshot! Är det här sexigt? Har undertecknad fullkomligt tappat greppet? Går alla runt med de här underbyxorna förutom jag? Det är inte ofta en persedel väcker så här många frågor så...prompt. Jag hade helt glömt bort den här, inte radikalt livsnödvändiga, produkten som väl senast såg dagens ljus i ett SATC-avsnitt någon gång i urtiden, tills ett reklammejl från en underklädesbutik jag understundom frekventerar damp ned i mejlboxen: "Denna lilla leksak höjer definitivt stämningen under kommande julhelger." Jag vet inte ens riktigt vad det betyder? Och ska jag uppröras över att kvinnors lingerier ska fungera som "leksaker"? Eller över den högst osmakliga bilden ovan? Eller är det verkligt upprörande i hela den här historien att ingen har gett mig ett par ännu?


torsdag 1 november 2012

En lögn att lita på

Sunda vanor från over there.

Fortsätter mitt utländska pillerintag med dessa schvungfulla amerikanska vitaminer. Känner mig häpnadsväckande frisk och kry. Är det förresten inte lite förtjusande att man ska ta två One a Day om dagen? Hur gick det brainstormingmötet till, undrar man.