torsdag 26 april 2012

Nära det vilda hjärtat

Nya bekantskapen Modalu knep mitt hjärta pronto. Välgjort och prisvärt.


Jag har visst blivit lite förälskad igen. I alla de bedårande mintgröna produkter som valsar omkring i samtiden. Det kan ha börjat på allvar med inköpet av OPI-lacket Thanks a Windmillion, en rart krämig, smutsig mint. Så cute! Vem vet var det kommer att sluta?


Piet Hein Eeks utställning hos Rossana Orlandi.

Ovan nämnda lack. Och guldpaljetter. Ibland kan man bara inte sluta.

Ärtig matta från Dielsels monter i Zona Tortona.

Riviga korgar i Morosos monter i Milano.

Söt Milanostyling. Kom igen, ett mintgrönt Eiffeltorn - hur kan det misslyckas?

Mer marmor från Milano.

Ursött rullbord från Norman Copenhagen,
Snajsiga The Gentlewoman.
Mer Milano.

onsdag 25 april 2012

En liten smula underbar

Snitsig idé om man har några av sina Penguin-kort kvar.

Det kan väl inte bara vara jag som är svag för tjusiga collage? Det finns ju något på samma gång pyssligt och nonchalant med genren, liksom - "jag kan bara inte hjälpa att skapa konst trots att jag knappt orkar bry mig". Här är i alla fall tre sötnosar i olika material från Milano att inspireras av. Känner mig personligen lite sugen på hjärtat; det är väl alla de där onödiga litteraturvetenskapliga högskolepoängen som spökar, antar jag.

En av mässans verkliga snyggingar, Morosos bord.

Färgprover hos Spazio Rossana Orlandi.

tisdag 24 april 2012

Historier från ingenstans

Det finns ett helt universum av marmor där ute.

Trogna läsare känner till min vurm för marmor väl vid det här laget. Och till min stora förtjusning är jag alls inte ensam om att ha snöat in på sten för närvarande. Hela Milano formligen dröp av det klassiga materialet. Kanske inte mycket att yvas över? Var ska man finna marmor om inte i Italien där redan de gamla romarna hackade ut läckerbitar ur blocken. Nåväl, känner att jag i alla fall inte riktigt kan få nog.

David Design representerade Sverige med den äran.

Kom igen! Grön marmor är väl för sött?

Marmorbord fanns i alla former och storlekar. Här hos Tacchini.

Vitra är såna sötnosar. Deras marmorbord också.

Från utställningen Thus Spoke the Marble; the Journey Alters You.

Hängmatta av marmor från ovan nämnda utställning.

Klassiskt bord från Some German Designers.

Ja tack!

Små marmorknoppar designade av Alex Bradley.

Lampa från Teerachai, utställd på Spazio Rossana Orlandi.

Marmorfigurer utställda på SaloneSatellit.

Från utställningen Thus Spoke the Marble. Lite kär i den <3.

Fina pallar/bord från Sè Expressions.

Hela havet stormar

Vill man inte alltid matcha sin skrivmaskin?

Jösses, söta ni, jag har verkligen försummat bloggen lite på sistone. Men jag lovar härmed bot och bättring, filar just nu på ett inlägg från Milanomässan... Håll ut, så får ni inom kort njuta av marmor, söta möbler och rar stajling. Basta. Gulla lite med bedårande interiören till Pradas Candy-reklam så länge. Så, precis så, tänker jag inreda min nya lägenhet.

fredag 13 april 2012

Making History

Jiro Kamatas smycken är tillverkade av silver och gamla kameradelar.

Strosade förbi Gallery Pascale häromdagen och blev invinkad av ständigt entusiastiska Pascale Cottard Olsson som gav ett privatintro till senaste utställningen. Missa inte, säger jag bara. På podierna låg den här gången fullständigt bedårande smycken som måhända egentligen inte liknar något annat, men det vore ju ingen sport att inte ens försöka trycka in dem i ett fack så hear goes: lite som en blandning av art nouveau, Torun Bülow Hübe och karameller, kanske? Med någon slags teknisk touch i och med att de är tillverkade av gamla kameradelar.

De är i alla fall skapade av, den för mig tidigare helt obekanta, Jiro Kamata som tydligen ska ha en lojal fanskara runt om i världen. Och det är väl inte att undra på. Tyvärr var jag tvungen, för min ekonomis skull, att envist stå emot Pascales försök att sälja på mig en av de rosa broscherna men några glas champagne (och en förmögen älskare) skulle nog kunna ändra på den saken...

torsdag 12 april 2012

Golden Fool


Jag utesluter alls inte att utomjordingar tog min kropp i besittning under påsken. Det har i alla fall i sanningen pysslats oresonabelt mycket. Vad tycker ni till exempel om mitt (numer) customizade mobilskal? Det enda som får mig att misstänka att jag trots allt var mig själv vid tillblivelsen är att det är så galet opraktiskt. Paljetter regnar omkring mig när jag samtalar, vilket förvisso är ganska förtjusande. Ger odiskutabelt lite mer flärd än vanligt åt min konversation.

Som någon annan bäddar

Till och med den galet fula fasaden ser lite söt ut på bild. Utan retusch.

Pop quiz, hotshot - vad är glåmigt, ledbrutet och lindrigt sagt missbelåtet? Vi snackar undertecknad efter några nätter i en vansinnigt oskön säng på landet. Kände mig faktiskt lite som Harry Palmer, minus det blonda hårsvallet, de chica glasögonen och de fräcka replikerna. Vad har det då med Hotel Brianza i Bologna att göra, undrar ni säkert. Inte mycket egentligen förutom att de var lyckliga (?) innehavare av de hårdaste sängar jag någonsin haft det tvivelaktiga nöjet att luta mig tillbaka i. Sängen på landet bleknar vid jämförelsen. För att undvika att helt knäcka revisar och annat som sticker ut behövdes grundas med handdukar från badrummet och huvudkuddar, som i ärlighetens namn inte var särskilt mjuka de heller.

Det roligaste med etablissemanget är dock att det var så vansinnigt fult, helt utan minsta spänst, men trots det, mot alla odds, faktiskt lyckas med konststycket att se lite lagom charmigt fulsnyggt ut på bilderna. Kameran ljuger aldrig? Ha!

Det förtjusande elementet. Som, så klart, var avstängt.

Ingen risk att man snor med sig den hårtorken. Alls.

Det framgår inte riktigt hur genomfult det var. De här lysknapparna kan ju tyckas ha karaktär.

Ful, opraktisk krok i brun sjuttiotalsplats.

Trivsamt. Verkligen.


onsdag 11 april 2012

The Easter Parade





Ciao vänner, hoppas att ni hade en förtjusande påsk! Undertecknad har som bekant aldrig varit mycket för pyssel men det är häpnadsväckande vad lite guldglitter och en vistelse på landet kan åstadkomma. Återkommer i morgon med ett lite mer väntat inlägg; det vill säga gnäll. Bisou!

måndag 2 april 2012

Fragment

Vad kommer härnäst - Lilla Lilla Lilla Lilla Åland?

För att vara något som inte ska spela den minsta roll har storleken sannerligen varit på tapeten på sistone. Miniatyrerna står som spön i backen om den, en smula nötta, metaforen tillåts. Vitras har funnits bra länge, men är fortfarande lika söta som onödiga. För ett par månader sen lanserade Stolab Lilla Lilla Åland som väl är diminutiv så att det räcker och blir över och i Alessis nya butik i Mood-gallerian stoltserades det med både pyttiga Juicy Salifer och nätta Castiglioni-askfat.

Så vad är egentligen grejen? Vem vet. Är det cute - you betcha! Det enda besynnerliga med trenden är att småprylarna kostar en arm och ett ben. Jag menar, lägg till en tusenlapp och man får en stora Lilla Åland att placera bakdelen på. Kanske tänker producenterna äntligen på oss trångbodda?