Det bästa av allt

Till och med namnet har drag - möt Vicious Fishes Zoo Cha-Ching 1.

Hade nu på förmiddagen förmånen att hänga med duktiga Tintan Hultin som har ytterst rara butiken Appartement på Södermannagatan. Har ni inte varit där bege er genast; lokalen är inte stor men full av godbitar. Jag lämnade till exempel vårt möte som stolt innehavare av väskan ovan, vilken jag hoppas på kommer att vara precis lagom ärtig för att rycka upp hela min garderob. Stora förhoppningar på en liten väska således. Den kommer från, det för mig tidigare helt okända, sydafrikanska märket Missibaba som tydligen funnits sedan 2005. Företaget tillverkar väskor och accessoarer i Kapstaden, vilket givetvis får mig att känna mig extra glamourös och kosmopolitisk. Grundaren heter Chloe Townsend och har bland annat pluggat design i London, och skinnet som används finner hon till största delen lokalt. Det jag fastnade för, förutom så klart det riviga utseendet och den nätta storleken, var omsorgen om detaljerna. Väskorna är galet välgjorda och tål att synas noga i sömmarna.

Tecken till kärlek

Jag befann mig, av oklara anledningar, på Lava för inte så länge sedan och trillade då på det här ganska bedårande konstverket på damrummet. Gillar klippa och klistra-estetiken väldeliga, spänstigt old school. Blev lite inspirerad att göra något liknande. (På tal om just hot...)

Hur kunde hon?

Ta på dig en klädtrasa, fru Miller.

Ciao, kids. I fredags skolkade jag från alla eftermiddagens förpliktelser och slank i stället in på biografen Sture. Vi får verkligen hoppas att magistern inte läser det här, non? Jag avgudar matinéfilm; det finns något på samma gång förtjusande dekadent och barnsligt med fenomenet. Och vad passar då bättre än att rullen för dagen var häftigt omskrivna My Week with Marilyn med fenomenala Michelle Williams och sockersöta Eddie Redmayne?

Men först en bekännelse: Jag har aldrig riktigt fattat grejen med ms Monroe. Och jag är inte säker på att jag gör det nu heller. I the great debate Marilyn vs Jackie, väljer jag den senare alla gånger. (Vi kan ju inte alla göra som JFK och ta både och.) För er som inte vet vad jag snackar om rekommenderar jag varmt avsnittet av Mad Men där det en gång för alla fastslås att man kan dela in hela kvinnligheten i de båda kategorierna ovan. (Jag har förresten alltid varit en smula nyfiken på vilka de manliga varianterna är; eller är män måhända alldeles för mångfacetterade för att kunna summeras upp av två kändisar...?) Kanske är jag helt enkelt bara för okarismatisk för att fastna för MM; när det gäller fallet Jackie Kennedy är det ju egentligen mest outfitsen man minns. Möjligen symptomatiskt för någon som undertecknad, som i 100 procent av fallen föredrar folk med kläderna på...

Nåväl, inget ont om Marilyn Monroe, men vad jag verkligen gillade med filmen var så klart omgivningarna, interiörerna och kläderna. Ack - den som vore brittisk överklass ändå. Ta, ta. Det är som att kliva in i ett nummer av House & Garden; ombonat utan att vara kladdigt, snobbigt utan att vara ovälkomnande och stiligt utan att vara banalt. Jag böjer mitt huvud för Judi Farr som varit ansvarig för scenografin, hon fixade de fina omgivningarna i The King's Speech också, om ni nu minns dem.

Extremt högt och otroligt nära

Wanting, not getting.

Mina vänner, ni kan ju förstå hur gärna jag vill ha den här titeln. Vi snackar rökning när den är som allra, allra hetast - i fiktionen. Min egen närkontakt med nikotin har den senaste tiden bestått i att jag tappade ett askfat inköpt på rara Budapestkaféet Gerbaud på foten häromdagen. Ni kan föreställa er smärtan. Porslinspjäsen sprack dessutom men mina lungor fortsätter att vara i finfin kondition. Försöker makterna säga mig något?

Festen kan börja

Mycket Sofia Coppola på bloggen just nu, men h&m:s samarbete med Marni känns nästan obeskrivligt mycket mer intressant än Versace-incidenten senast. Duktiga Lucinda Chambers har tydligen stajlat, vilket givetvis höjer tittgodiskurvan ytterligare. (Visst ser man likheterna med Dior-reklamen, förresten? Fast jag gillar den mer, trots min häftiga förälskelse i Bryan Ferry.) Tror kanske att jag ska ta och titta på Somewhere i kväll, jag har haft den hemma två gånger men inte kommit mig för att trycka på play än. Tredje gången gillt?

Gäst hos verkligheten

Är det här jag? Nej, lite för spexigt men ganska rart ändå. Från Print & Grain (igen).

Vissa företeelser känns lite smått ledsamma att man missade. Jag brukar rutinmässigt ha sådana känslor inför sextiotalet, födelsedagsfesten man av oklara anledningar förhindrades att närvara vid, och generellt allt man inte gick på under designveckan som visst var jättekul, spännande och nyskapande. Men just nu tänker jag främst på bruket att använda visitkort. Och ja, jag vet så klart att man fortfarande nyttjar dem, men inte som man gjorde förr; alltså när man gick på just visit. Det fanns visst ett helt, invecklat kodsystem för hur de överlämnades, vem som kunde få vems kort och vad som stod på dem. Tydligen kunde de också vikas olika i hörnen beroende på vad man ville ha sagt. Så onödigt! Så käckt! Kanske har bruket helt enkelt försvunnit för att folk så sällan besöker varandras hem nuförtiden. Träffas man för ovanlighetens skull irl så gör man det troligen på något lugubert kafé. Det kallas visst utveckling.

Givetvis har också jag ett visitkort men det är knutet till mitt day job; det jag förvisso inte har någon avsikt att säga upp mig ifrån, men som förstås inte summerar upp hela min personlighet. Här har vi pudelns kärna: liksom ens garderob, hem och parfym ska säga något unikt om ens innersta jag ska förstås nämnda kort göra detsamma. Jag vet att vissa får lite Patrick Bateman-vibbar av visitkortsexercis, men ni får komma över det. Här sysslar vi inte med gilt by association.

Jag vill i alla fall ha ett stiligt ett att frikostigt slänga omkring mig, att vika i hörnen när jag går på visit, att skriva små meddelanden på när jag skickar presenter... Ett kort som är så mycket jag, jag, jag att mottagaren inte ens behöver läsa namnet för att veta varifrån det kommer. Är jag född hundratals år för sent? Ska jag plöja På spaning och hålla truten?

Eller, kanske är inte allt hopp ute; måhända har skeppet alls icke seglat. Tydligen är det inte bara undertecknad som finner det här behovet pressande, för mitt i vårt digitala samhälle, där enbart ettor och nollor sägs tävla om vår uppmärksamhet, flyter det omkring ett betydande antal visitkort. Det papperslösa samhället är till allas stora glädje en chimär, det behövde man bara ta en runda på Stockholm Furniture Fair för att påminnas om. Till och med de hippa designkidsen från de balla skolorna hade riktiga visitkort som de glatt tryckte i ens hand.

Cirkeln är sluten. Nu gäller det bara att formge kortet som ska uttrycka ens hela personlighet, säga allt man vill ha sagt och vara snyggt dessutom. Jag tittar förbi hos er om drygt 453 år när jag bestämt mig för hur det ska se ut. Och viker det lätt i övre, högra hörnet om ni inte skulle vara hemma då.

Pappren mellan fingrarna

No, you're cute!

Är inte det här ungefär det sötaste ni någonsin sett? Det finns något fullkomligt bedårande med både äldre kameror och lite naiva illustrationer och en kombo av de två borde således bli något i hästväg. Det blir det också som synes! Den här snyggingen hittade jag på Print & Grains sida på Etsy. Blir din (eller min) för drygt en tjuga.

La vie en rose

Efter gårdagens en smula ilskna inlägg tänkte jag för en gångs skull knipa käft och bara bjussa er, mina trogna läsare, på den här gamla godingen. Fast inte riktigt bara förstås... En av mina rara vänner hävdar alltid att en bild säger mer än tusen ord. Det är förstås bara nys. Men nog visar den här reklamen världen som den borde vara, non? (Och hell's bells, inte en enda röd ros i sikte. Kunde bara inte släppa det. Kunde inte.)

Innan allt har blommat ut

Jag är kanske mer av en piontjej.

Mina vänner, det är utan tvekan så att det finns tillfällen då det enda raka är att säga "tack så mycket", niga, bocka och le charmerande, men ibland kommer de tre små orden över ens läppar med samma ovilja som de kommer över Sherlock Holmes i den förtjusande Benedict Cumberbatchs gestaltning. Ja, jag talar naturligtvis om när man av, utan tvekan i grunden välmenande individer, mottager blommor som, låt oss säga, inte motsvarar förväntningarna. Eller, för att tala klarspråk, rent av är gräsliga, banala, avskyvärda och en styggelse. Måhända till och med en förolämpning mot allt som kan kallas god smak. När det enda som finns kvar i hjärnan då man står där i hallen med interflorairritationen på armlängds avstånd är en discoloop av What Have I Done to Deserve This. Ni tycker att det är för mycket sagt, ni menar att jag bara är bortskämd; ack nej.

Låt mig utveckla. "At my age flowers scare me", sa smartypantset George Burns. Jag förstår precis vad han menar. Det finns något djupt oroande i att någon så till den milda grad missförstått en att hon/han kommer dragandes med fel vegetation. Vad har man gått och utstrålat i alla dessa år? Det fröet sår bara hos mottagaren en känsla av att något inte står rätt till. Och det är, om ni frågar mig, inte en av de vägar som bär in i sovrummet. En oro för bristande självinsikt är en best man gör bäst i att inte väcka. Så låt oss en gång för alla konstatera att det förvisso är sant att inga blommor avgjort är bättre än fel blommor. Men att det samtidigt bara är losers som ger upp.

Man ska förstås inte själv ta på sig andras issues. Problemet med fel blommor går givetvis djupare än både floran i fråga och ens egen självinsikt. Det finns ju något närmast häpnadsväckande slött över att inte göra lite research, eller hur? Vad gillar flickan/pojken som jag gillar? Är det röda rosor som gäller eller måhända något en smula mindre uppenbart, klichéartat och mainstream (no judgement). Men innan alla röda rosors rasande förkämpar störtar ut för att hämnas denna oförrätt så vill jag poängtera att min invändning inte egentligen riktar sig mot en viss typ av blomma i sig, utan mot fenomenet att köpa någon bara för att, utan att ta reda på vad mottagaren är förtjust i. Vem vill bli behandlat som ett kollektiv? Är det månne samma män som kommer dragandes med ovälkomna blommor som också, efter en svängom i sänghalmen, yttrar den fasansfullt föraktfulla frasen Var det bra för dig?? Så dags att ta reda på det nu, inte sant?

Nu är det ju inte så att man förväntar sig att bli avläst med samma övernaturligt skarpa expertis som detektiven ovan innehar, men lite fingertoppskänsla vore väl på sin plats, tack så mycket. "Before the flowers of friendship faded friendship faded", menade Gertrude Stein. Se där - en kvinna som visste en hel del om blomster. Och säkert valde att ge bort en Picasso eller två i stället. Hear, hear.

Sockerdetektiven

It's a gas, gas, gas...

Mot alla odds är det inte alls så att min LP-samling vuxit så till den milda grad att den hotar att ta över lägenheten, men det vore trots allt en god idé att finna någon typ av behållare som kunde husera härligheten. Vad göra? Något lämpligt tjusigt och smått praktiskt bör naturligtvis inhandlas. Som alla goda sjuttiotalister sätter jag min tillit till snygga retrodoftande träbackar av den typ som finns att inhandla i häftigt överpriserade andrahandsbutiker på Södermalm. Snygging ovan googlade jag just fram på favoritbrowsestället Brandstationens hemsida. Jag tvekar dock inför att slå till. Och det är inte främst den saftigt tilltagna prislappen som hindrar mig, utan loggan. Shell är förvisso inte att förakta (Eller är det? Alla ni politiskt insatta kan ju mejla mig) men helst av allt skulle jag vilja lägga de liljevita fingrarna på en Sockerbolaget-låda. Vore liksom en så rar kontrast till undertecknads sura konstitution, inte sant?

Då nu är jag

1 + 1 = du?

Allt det här tjafsandet om att vara en unik person med unika tillhörigheter, unika erfarenheter och inte minst unik smak måste få ett slut. Men tydligen inte i dag. Oscar Wilde må redan för länge, länge sedan ha konstaterat att "a work of art is the unique result of a unique temperament", men detsamma gäller numer, nådens år 2012, också för oss konsumenter när vi shoppar. Frågan om hur länge vi orkar positionera oss medels våra tillhörigheter skjuter vi på framtiden, troligen svindlar perspektivet. 

Men låtom oss snäva ned begreppet något. Parfym är ett ämne som undertecknad gärna tänker sig att hon tänker på ibland. Det känns passande civiliserat att kunna ägna sin tid åt att kontemplera dyrbara droppar som, likt vår korta ungdom, bränner till och sedan försvinner lämnandes endast en ljuv eftertanke. Eller liknande snömos. Har ju tidigare diskuterat min bostadsrättsföreningsstyrelse på bloggen och ni kommer nog att bli förtjusta över att höra att gårdagens möte uppvisade vissa goda sidor; inte nog med att det hölls föredömligt kort och effektivt, det aktualiserade också min mission för året: Att framställa mig själv i ännu bättre och mer unik dager med hjälp av produkter. En ambition som jag misstänker att ni, mina trogna läsare, hjärtligt applåderar och delar.

Ett av mina oräkneliga partytrick för att säkerställa succén är nämligen något så enkelt men samtidigt genialt som parfymblandning. Det fungerar likt alkemi: Man tar två, eller fler, vanliga ingredienser (låt oss helt galet säga Chanel nr 5 och L'Ombre dans l'Eau) som finns tillgängliga för kreti och pleti och hey presto, slutsumman blir till guld! Det är i alla fall tanken. Till på köpet sägs att ingen parfym doftar precis likadant på två personer, vilket givetvis höjer UI (unik-index) ytterligare. Det unika i vardagen finns plötsligt inom räckhåll, prisa Gud! 

Men äras den som äras bör. Idén att blanda två toiletter för att på så sätt få fram en tredje är knappast ny, men tål i dagens bistra ekonomiska klimat att plockas fram och dammas av. Dessutom börjar ju allt bli så retsamt lättillgängligt för alla med ett Visa-kort numer, det finns helt enkelt inte så många okända bakgator där man kan hitta guldkorn ingen annan har hört talas om längre. Den intresserade konsumentens förbannelse, givetvis. Och visst känns det aningens mer autentiskt att blanda två av sina egna favvos än att inhandla parfymkrängarnas "blanda din egen unika doft"-kit? Och ja - jag tänker bland annat på Stella McCartneys och Armanis tidigare tilltag.

"Glöm aldrig bort att du är absolut unik. Precis som alla andra", sa ju Margaret Mead på sin tid och där slog hon huvudet på spiken. Undrar förresten om hon fick med sig några exklusiva dofter hem från Samoa?

Den försvunne

Är inte det här det snyggaste omslaget ni någonsin sett? Kär!

Ibland är man mindre nöjd med sig själv än annars, osnygga saker verkar stå som på parad under vissa perioder. Utan att gå in på närmare detaljer kan jag i alla fall berätta att jag, under mycket oklara omständigheter, lyckades tappa bort en hel påse full med magasin från rara butiken Papercut häromdagen. Och nej - jag söp inte bort den, tack så väldigt mycket. En av godbitarna som försvann var tidningen ovan, snyggingen Smith Journal som förvisso rubriceras som ett magasin för män - men vem bryr sig? Så stiligt att jag dånar. Bara omslaget är värt pengarna. Det blir till att köpa ett ex till. Och hålla ögonen öppna den här gången.

Modern fransk grammatik

Inbjudande och snyggt, vad mer kan man önska?

Mycket Inga Sempé just nu, men ärligt talat - hur skulle det kunna vara annorlunda? Min favorit på mässan var ju egentligen varken någon ny stol, något nytt bord eller någon fåtölj eller lampa utan loungen som årets hedersgäst ansvarat för. För en gång skulle inbjöd den faktiskt till rara tête-à-tête av olika slag. Lagom med avskildhet, urtjusiga möbler och en smula fransk je ne sais quoi... Merci beaucoup, Madame!

De utvalda

Finfina Front-stolen från Gemla.

Här kommer som utlovat lite fler sötnosar från mässan. Jag tyckte mig, förutom tidigare nämnda pasteller, också se en hel del annan färg men kanske en smula mer nedtonat än tidigare. Mer glatt än grällt. Mycket vitt också förstås. Skymtade även mängder av småbord, gärna i grupp. Ganska charmerande för oss som har lyckan att bo i lägenheter modell mindre. Det fanns också många möbler som antingen kan skryta med hantverksmässiga detaljer/tillverkningsformer eller som gärna vill att det ska se ut som om de har det. Fina, smått gammelmodiga toucher syntes således på sina håll. En uppsjö av pinnstolar, eller i alla fall varianter av pinnstolar fanns också. Tänk er Lilla Åland goes 2010-tal. Träfärgat och det som slött brukar kallas "skandinaviskt formspråk" var som vanligt väl representerat, konstigt vore annars. Det var även strömningen man möjligen kan benämna samtida retro, där designers låtit sig inspireras, vad nu det betyder i dagsläget, av tidigare årtionden som varför inte femtiotalet, och gör något som säkerligen faller 2010-talsmänniskan på läppen. Säkert utan att för den skull vara tråkigt. Marmor fanns också till min enorma glädje lite här och var, så chic!

Enjoy! (Det gjorde jag innan jag blev helt matt och underligt nog fullständigt ointresserad av att se en enda stol till i hela mitt liv... )

Snygga lampan BlancoWhite av Antoni Arola.

I stort sett allt var tjusigt i Asplunds monter, som vanligt. Förvaringen här knappast ett undantag.

Spänstiga fåtöljer från Branca Lisboa.

Våldsamt vackra jaktstolen av Östen Kristiansson nylanseras.

Jag vet att de inte är nya, men de är ju fantastiska. Signe Persson Melin för Byarums bruk.

David design är tillbaka. Snofsig matgrupp.

Rara skinndetaljer hos Ire.

Två av ovan nämnda småbord, från Hay.

En till snygging från Hay.

Gubi igen! Man får liksom aldrig nog av den här montern.

Monica Förster för Depadova.

Fina lampor i Greenhouse. Kristine Five Melvaeer är en blivande stjärna att hålla koll på, sanna mina ord.

Inte nödvändigtvis nya, men riviga. I Muutos monter.

Det här är nästan för nice, hos Nola. Jag vill se ännu mer marmor i framtiden - vilket material.

Snygga damastmattor hos Rezas. Oändligt mycket finare i verkligheten, färgerna kommer inte alls till sin rätt här.

Stolab visar klassiskt.

Pysslingbord hos Swedese. Gillar det träfärgade mest, men snyggt i grupp också.

Jag vet att jag redan visat dessa när jag var i Milano, men de är ju så fina. Patricia Urquoila vet sannerligen vad hon sysslar med.

Lagt kort

Grön Diorkjol för hugade spekulanter.

Gårdagen tillbringades förvånansvärt ofta med ett glas bubbel i näven och det är ju sannerligen inget att klaga på. Rosa dito bjöds det på hos Stockholms Auktionsverk som på alla hjärtans-dag, om nu någon fortfarande högtidlighåller det knasiga krimskramsdatumet, ger alla chansen att bjuda på diverse godbitar från märken som LV, Gucci, Chanel, Dior, Nina Ricci, Balenciaga, YSL, Hermès och Lanvin i auktionen Fashion & Lifestyle. Ett gäng Beckmansstudenter har gjort presentationen, som är snygg och samtida utan att vara så vågad att den ger de Östermalmsdamer som förmodligen kommer att kamma hem det bästa lootet med sina mäns pengar i näven dåndimpen. Vi fattiga stackare utan hedgefund-stålar kunde i alla fall glädja oss åt mängder av ögongodis; både i och utanför utställningen. Vissa ladies & gentlemen rör sig nog sällan utanför Östermalm och det var hänförande att se dem kindpussas i sitt naturliga habitat.

Det här var förresten min favorit om nu någon skulle vilja spendera sina gamla- eller nya pengar på undertecknad. Kanske skulle kunna leva med att fira 14 februari då...

Två charmerande chica Chanelblusar, samt en gul sextiotalsklänning från Courrèges.

Kanske den enda Chaneldräkten man någonsin skulle tacka nej till. Vem vill se ut som Barbie, eller möjligen en femåring i utklädningskläder?

Pärlbeklädd cocktailensemble från Diane von Furstenberg och lite annat smått och gott som inkluderar ett par klassiska Louboutin-pjuck och en Hermès-scarf.

I förgrunden en klänning från Galliano och i bakgrunden en från Märthaskolan (till vänster) och från Carolina Herrera.

Fullständigt underbar aftonblåsa från Nina Ricci medan Lars Nilsson var chefdesigner.

Tusenskönor

Inga Sempé och Piet Hein Eek - vilka pinglor. Här deras respektive prylar.

Dagen började trivsamt med pressfrukost på NK där man förutom croissanter och blåbär också kunde njuta av miniintroduktioner av Inga Sempé, för dagen rivigt klädd i jeans och flanellskjorta, nya designföretaget Pieces, som presenterade sin första kollektion Trotters i samarbete med TAF, och Piet Hein Eek som inte bara designar söta möbler utan också själv verkar rätt gullig och dessutom verbal, vilket inte är en självklarhet bland formgivare. Han berättade bland annat hur det kom sig att han tillverkade det första av de numera välkända, lackade träborden genom att leka med tanken att materialet var dyrbart och arbetet billigt, trots att han egentligen använde trä som blivit över i produktionen av andra möbler. Inredningsarkitekten Anki Gneib presenterade slutligen sina jättestora, svarvade träljustakar som gav upphov till många funderingar runt temat "hur gör man egentligen när man tillverkar dem". Tom Dixon skulle också ha kommit och snackat om sina nya produkter, men satt i ett plan från London. Det utlovades dock att han skulle dyka upp på kvällens festligheter (vilket han också gjorde). Hur som helst lär hans nya grejer knappast göra fansen besvikna.

Sen bar det av till mässan och senare på kvällen till Auktionsverket, men det tar vi i morgon. Hann också med en snabb sväng på Rum Hemmas smygläsning. Till deras nya nummer har jag skrivit min första "hemma hos" om illustratören Lisa Grubes lägenhet, sweet!

De omdiskuterade ljusstakarna från Anki Gneib.

Kollektionen Trotters av TAF. "Vi har jobbat som vi brukar och tagit en detalj och dragit den in absurdum", berättade Mattias Ståhlbom apropå de schysta kulformade fötterna som återkom i olika varianter.

Dockornas dal

Modernt glas i anrik miljö.

Om ni befinner er i Stockholm för närvarande så ta er för allt i världen i väg till Hallwylska museet där man från och med i morgon kan njuta av bedårande utställningen Les Poupées med glas- och porslinskonst av duktiga designern Luca Nichetto. Hanna Nova Beatrice från Plaza Interiör är curatorn bakom och produkterna har tagits fram av Pascale Cottard Olsson på Gallery Pascale. Vilken trio! Obetalbart tjusigt. Inspirationen till glaset kommer från svenska, italienska och japanska traditioner och pjäserna påminner föga förvånande om dockor när man sätter samman den smalare "kroppen" och det runda "huvudet". Det förstnämnda fungerar som synes som ljusstake och det sistnämnda som vas. Och det är något med Hallwylska museets lokaler som gör att modern formgivning kommer lite extra väl till sin rätt. Museets kök är nog en av mina favortiplatser i stan. Missa inte, alltså.