måndag 31 oktober 2011

På låtsas och på riktigt

Vilken fräsch annons, raring.

Det är mycket möjligt att undertecknad börjar tappa greppet, men stay with me ett ögonblick, kära vänner. Jag menar - är allt okej nu för tiden bara man gör det med en ironisk blinkning? Till och med jag som alltid närt en häftig passion för vår sjuttiotalistgeneration och som med stolthet bär det (metaforiska) X:et i Generation X på bröstet börjar undra om det inte är dags att sätta stopp för de här dumheterna. När jag såg annonsen ovan trodde jag för ett ögonblick att det var femtiotalet som knackade på och ville ha sin kvinnosyn tillbaka. Uppdollade damer draperade på biffiga bilar, säljer det fortfarande? Eller förresten, svara inte på det.

En riktigt rar man försökte tidigare i år förklara för mig att en annan speciellt konstig annons skulle ses som rolig, jag fattade nada. Måhända har jag ingen humor. Men jag är i alla fall, till skillnad från Winonas Ryders rollkaraktär i Reality Bites, kapabel att definiera ironi. Och använda den. Det är väl du också, troligen. Så om jag slår dig på käften, är ditt näsblod ironiskt då?

torsdag 27 oktober 2011

Allt är upplyst

Jag vet att ni redan känner till Abigail Ahern men hur kan man inte falla handlöst för hennes excentriska lampor? Så fåniga och så underbara på samma gång.
"Varde ljus" är sannerligen en devis som håller än i dag. När designistor ska tipsa om var man ska lägga sina surt förvärvade slantar brukar de ofta säga åt en att investera i belysning - där ska man visst få mest bang for one's buck. Och vem tackar nej till det? Här är några sötnosar till lampor som jag sprang på under designveckan i London (och en från Maison & Objet).

Glaslampor fanns det en hel del av i montrarna som synes. Här ser vi några från Curiousa & Curiousa. Stiligt med färgat glas, tycker jag. Handgjorda i Dirbyshire.
Det här är ju för tjusigt. Penelope Batley berättade att hon vill skapa vackra saker som samtidigt inte är helt allvarsamma. Hon lyckas utmärkt, ren poesi. Påminner lite om den här, eller hur?
Heather Gillespie blåser sitt glas själv och flyttade till och med till den avlägset belägna staden Kamenický Šenov i Tjeckien, som är känd för sin utsökta glastradition, och bodde där under ett år. Hon har till den här bedårande kollektionen hämtat inspiration från den marina världen, från musslor och ostron.
Det här är belysningsmotsvarigheten till en ostronkoloni.
Rothschild & Bickers hade en hel del rart i sin monter. Deras glaslampor med tygfransar har flaxat runt i magasinen tidigare men jag tycker att dessa med liten guldkrona är minst lika söta.

onsdag 26 oktober 2011

Kappan

Det här med förväntningar...
 Ni vet det och jag vet det - förväntningar är A och O för ett olyckligt liv. Ändå verkar jag inte kunna hindra mig själv. Det hela är verkligen högst beklagligt. Detta är så klart på intet sätt nyheter men aktualiserades åter i morse när jag som vanligt läste Dagens Nyheter, vilket väl ger det någon slags dagsfärska. Po Tidholm, vars namn för övrigt länge omdebatterats i min bekantskapskrets, finner sig i evigheters evighet besviken på Tom Waits för att denne inte längre låter som på debutplattan. Och han verkar, liksom undertecknad, lite matt på sin egen inställning.

Nu har jag inte längre några starka känslor inför ovan nämnda musiker, efter att ha kommit över ett kort svärmeri i tonåren. Mitt problem är snarare kläder som lovar runt och håller tunt. Eller, om jag ska vara riktigt ärlig, kanske det är så att jag helt enkelt har orealistiska förväntningar. Fy, fy. Men hur vet man vilka förväntningar som är orealistiska? Jag försöker bara göra som amerikanerna och tänka mig till framgång - if you wear it, he will call. Ska försöka bota mig själv genom att sträckläsa Barbara Ehrenreichs Gilla läget: Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande, men har den passande nog för tillfället utlånad till en kompis. 

Vilka stackars plagg är det nu som ligger på minus, undrar ni möjligen efter den här ettriga tiraden. Det är ju en befogad fråga. Faktum är att överst på listan tronar för närvarande en persedel som jag inte ens har vågat bära ännu: den omskrivna kappan från By Malene Birger som jag i ett anfall av just positivt tänkande slog till på. Lite smicker kan också ha gjort sitt till, tack så mycket. När jag halade fram visakortet såg jag i vilket fall framför mig hur vi tillsammans skulle gå på kultiverade kalas, dricka chica cocktails på dekadenta speak-easy och...slå oss ned i baksätet på dyra bilar. Ett helt nytt liv bredde ut sig inför mina förundrade ögon. Förväntningarna på kappan var/är så storslagna att man bara måste tänka på Gogol. När man inte tänker på Jackie Kennedy Onassis förstås.

Men jag utlovar härmed bot och bättring. Ska försöka vrida ned förväntningarna (en smula) i framtiden och inte utsätta min oskyldiga omgivning för slikt gnäll. Ha - där kan man snacka om en förväntning redan nu på gränsen till att komma på skam.

tisdag 25 oktober 2011

Himmel över London

Trivsamheter till salu på Portobello Market.
Har precis avslutat den charmerande skvallriga och förment fåniga Love in a Cold Climate. Avgudar den naturligtvis, som man bara måste tjusas av något som döljer huggtänderna bakom perfekt målade läppar. Vad passar bättre när hösten börjar bita i kinderna? Den fick mig givetvis att längta efter alla de attribut som är den brittiska adelns arvedel. Och efter Madonnas förmodat misslyckade filmatisering av Wallis Simpsons liv, måste ha varit allt prat om Mainbocher. Men allra, allra mest fick den mig förstås att vilja slå mig ned vid utsökt dukade bord och se rader av rätter bäras förbi. Det är ju egentligen inte maten som primärt roar mig (och oss emellan har väl britterna också funnit den en smula ointressant eller varför skulle det bekanta uttrycket "det finns bara tre sorters grönsaker i det engelska köket - och två av dem är kål" ha uppkommit?) utan Gosford Park-känslan av elegant överflöd.

Ingenstans blir den känslan så synligt som i ett riktigt nice afternoon tea. Det är ju ett så bedårande onödigt mål. En av de saker som gör engelsmännen så rara är att de tar det bästa världen har att erbjuda och gör det till sitt eget. Utan att skämmas det minsta har de annekterat te så till den milda grad att man nu knappast tänker på Asien i samma mening, utan närmast förutsätter att tebladen på något sätt har sitt ursprung i de snofsiga askarna som finns att köpa i bättre, brittiska butiker. Men det är egentligen inte teet som är grejen, ej heller snittarna, sconsen eller bakverken, även om jag inte skulle drömma om att tacka nej till dem. Den verkliga succén är presentationen: Allt är litet, nätt och förfiiinat. Jag bara älskar tesilarna, kannorna, silverbesticken, porslinet och ställen för de rostade.

"So here we all are, my darling, having our lovely cake and eating it too", som guldlockiga Cedric skulle ha sagt. Och sa - även om han inte alls pratade om bakverk.

Spana in det pyttelilla toastracket, hur sött som helst. Enligt kvinnan som sålde det så användes det till "tiny toast". Det som står bredvid är av vanlig storlek.
Finns även hjärtformade. För alla dem som verkligen älskar sin macka, antar jag.

måndag 24 oktober 2011

Stad i ljus

Wake-up light "simulerar en soluppgång för att du ska vakna naturligt och behagligt mörka morgnar." Pinsamt?
Vet ni vad? Jag skäms inte över särskilt mycket - har inga dirty magazines under sängen (däremot en trave glossiga bredvid), inga piniga skivor som jag älskar men inte törs spela, inga favvofilmer vars titlar viskas fram och inga risiga, bättre begagnade underkläder som skulle genera vid en eventuell överkörning. Men skam den som ger sig! Vid närmare eftertanke finns det nog nämligen en sak som jag kan finna en smula penibel: Jag vill otroligt gärna ha en wake-up light.

Jag vet inte ens riktigt varför, men det känns som om produkten verkligen skulle mäkta göra mitt liv ganska mycket bättre. Det är ju i sig lite besvärande. Men det verkligt prekära är att väckarklockan inte ens är snygg. Och troligen inte fungerar som utlovat. Varken form eller funktion, alltså. Jag menar - är det inte en aning lättköpt att tro att en lampa skulle kunna lösa våra problem? Jag har inte ens någonstans att ställa den eftersom ovan nämnda tidskrifter redan härbärgerar en lampa (ett glas vatten, en pocketbok och min nässprej).

Men hey, I'm a believer. Så Philips - skicka era wake-up lights hitåt. Ni andra - jag säger som Tom Cruise: "Have you ever gotten the feeling that you aren't completely embarassed yet, but you glimpse tomorrow's embarrassment?" Ja, jag skymtar den.

fredag 21 oktober 2011

Look out the saints are comin' through and it's all over now, baby blue

Because I used to love you but it's all over now.

Att förlora en kärlek är aldrig en barnlek. Oavsett folks försök att trösta och övertyga om att det är bättre att ha älskat och förlorat, vilket ändå mest är snömos oss emellan. Det är ju samma debila inställning som att det viktigaste med att tävla inte är att vinna utan att kämpa väl. Snälla nån. Alla vet väl att det viktigaste med att tävla numer är sponsorpengarna. I går fick jag dock till slut ge upp min kamp för kärlek. Det var ett sorgligt ögonblick men jag tar det som en mann. Min favoritblus hade sett lite vissen ut på sistone och nu lämnade den in, bet i gräset, trillade av pinn. Jag skulle ha gråtit floder om jag inte, tidigare på dagen, ägnat en knappast obetydlig stund åt en elaborerad ögonmakeup. Vore jag lite mer Keats skulle jag utan tvekan slänga ihop ett poem här - Ode to a Polka Dotted Blouse.

Vad är det som gör att vi faller så för vissa plagg? Varför blir en del kläder favoriter som vi bär tills de (bokstavligen) faller isär medan andra för evigt förblir garderobsvärmare? Man misstänker att det har en del att göra med tajming, image och önskedrömmar. Klart man kärar ned sig lite extra i någon som speglar det man allra, allra helst vill vara. Kanske har det också med något så enkelt som passform att göra. Man ska aldrig underskatta sin egen förmåga till självbedrägeri; jag vill ju så gärna svassa runt i den här kjolen att jag köper den fast jag vet att attraktionen inte är besvarad. One-sided love affairs fungerar aldrig något vidare. Det blir mest ett: Ja, din bak ser tjock ut i den där.

Min bak hade dock inga problem med min prickiga blus. Och varför skulle den ha haft det - plagget var en hjälte. Superb storlek, underbart siden med ärtiga prickar och en modell som hämtad ur en välskräddad herrkollektion. Den var till och med lagom transparent, ett i sanningen unikt särdrag. Men det var en på förhand dömd romans. Som en 1800-talshjältinna redan infekterad med dödlig tuberkulos hostade den blod på vår första dejt. Plagget hade redan några år på nacken när det, för minst fem år sedan, inhandlades på Judits och siden må vara vackert men åldras inte alltid med grace. Så vår kärlek gick i kras, men jag kommer alltid att se tillbaka på vår tid tillsammans med värme.

Nu börjar jakten på en ersättare.

Ordet och färgerna

Två små blå.

Det är många i den så kallade umgängeskretsen som nu börjar le ljuvt när det talas om att ha en egen täppa. Vad är det för trams? Jag har personligen inga sådana fäblesser. Hur skulle någonting någonsin kunna vara bättre än en lägenhet? De är ju inte bara trevliga utan också praktiska, och utan insyn. Det enda som möjligen skulle kunna locka med ett eget hus är att man kan göra något så här fint med entrédörren. Det skulle garanterat inte falla i god jord hos min bostadsrättsförening.

Undrar om man måste komma överens med grannen så att dörrfärgerna inte krockar utan kompletterar varandra. Hur rart är inte det här? London är som bekant en guldgruva för stiliga dörrar.
Jag tycker att rött kan vara lite läskigt. Det kanske är den gamla godingen I dag röd i morgon död som satt sig. Eller inte. Men den här dörren gör för huset vad ett välapplicerat läppstift kan göra för ett plain jane-ansikte. Snyggt sminkat!
Svart är inte heller att förakta. Chict i de dyrare kvarteren.
Ovanligt modern dörr. Inte alls tokigt men en smula oväntat, eller hus? I det här huset bor nog människor som tycker att det här med design är jätte, jätteviktigt.

torsdag 20 oktober 2011

Det ondas blommor

Är R2D2 kanske avundsjuk på C-3PO för att han får bära guldkostym?

Kära vänner, låt oss tala en smula om det allra mest förbjudna. Och ja, jag menar givetvis avundsjuka. Kanske den minst förtjusande av de omtalade dödssynderna. Bara det att kvala in på topp-sju är ganska strongt gjort. Och i så hård konkurrens också. Men avundsjukan siktar som bekant väldigt högt, det visste redan Ovidius. Känner med ens att det här kanske är början på en hel syndserie på bloggen. Eller är det för girigt? Och går inte högmod före fall? Nåväl, Watch this space, som det plägar heta nere på kontinenten.

Men tillbaka till dagens ämne. Det finns så mycket att avundas om man är på det humöret. Och vi har hela listan. Men för att inte fullständigt drunkna i syndafloden bör vi begränsa våra skamliga känslor till andras tröjor, pennkjolar, klänningar... till deras garderober, kort och gott. För visst skulle det vara fint att vara witty och pretty, men man kan inte få allt här i världen. Det är nog just därför som andras lyckade outfits kan vara så störande - dem skulle man ju tekniskt sett kunna ha fått om man hade varit lite mer på hugget.

Men det finns kläder och kläder. Vissa hatar att läsa glansiga magasin för att de är fyllda av vackra, smala människor iklädda snoffsig haute couture. Det bekommer inte mig. Varför skulle det? Dessa övermänniskor bebor ju uppenbarligen ett parallellt universum, och trots att jag kan vara lite barnslig är det ändå under min värdighet att vara avundsjuk på karaktärer i sci-fi-berättelser. Jag avundas alltså inte Charlotte Gainsbourg, Kate Moss, Camille Bidault-Waddington et al deras garderober. Det vore ju som att ogilla R2D2 för att hans "skor" ser ut att vara specialdesignade av Nicolas Ghesquière. Jag spar min avund till folk på närmare håll, i det här solsystemet så att säga.

Oftast inspireras jag av folk som klär sig väl. Pepp på er! Men avundsjuka kan, liksom huvudvärk, komma plötsligt. Det finns ingen enskild person vars blotta stil får mig att bli grön. Jag tar det lite mer som det kommer. Och det kommer, var så säker. En sofistikerad höstkappa här, ett par nonchalanta ridstövlar där. Kvinnor iklädda plagg jag aldrig skulle kunna bära upp. Insikten smärtar, så klart. Men allra mest orolig är jag över att träffa på någon i ungefär samma mundering som jag själv. Bara för att upptäcka att hon klär mycket bättre i den. Hoppas bara att jag är ensam när det händer. Då kanske jag tröstar mig med en treo och ber till gud att det hjälper.
 
"Of the seven deadly sins, only envy is no fun at all", menade Joseph Epstein. Exakt! Jag tycker nog att jag förtjänar bättre. Mycket bättre. Trillade jag just in på nästa dödssynd nu? Och i sådana fall - när börjar det roliga?

onsdag 19 oktober 2011

Låt den rätte komma in

Om jag är hemma? Si, si! Italiensk porttelefon som sannerligen inte skäms för sig.
Vi har ju alla våra hang-ups, vissa mer lättförklarliga än andra. Så medan jag inte har några större svårigheter att verbalisera vad jag finner så övermåttan förtjusande med till exempel hajar, blekt rosa pioner och jugendarkitektur vet jag inte riktigt hur jag ska tolka min passionerade förälskelse i porttelefoner. Jag är helt enkelt förkrossad över a) bristen på föremålet i fråga i Stockholms innerstad, och b) folks oförklarliga ovilja att göra något åt den olyckliga situationen.

Vad är det då som gör dem så spänstiga? Låt oss grunna på den frågan ett ögonblick. Jag misstänker att en delförklaring består i ovan nämnda brist. Jag är säker på att alla ni ekonomer därute kan finna en snitsig formel som vi skulle kunna applicera. Något som cirklar kring det spännande paret utbud och efterfrågan, utan tvekan. Men det är inte hela sanningen. Det finns också något välkomnande, civiliserat och löftesrikt med porttelefonen som ett vanligt simpelt kodlås inte kan tävla med. Man kommunicerar med sina gäster redan innan de stiger in; vilken utsökt artighet!

Med en porttelefon i sin ägo får man också chansen att skriva in sig i en litterär och, i kanske ännu högre grad, filmisk tradition. Det är närmast omöjligt att tänka sig den romantiska komedin som genre utan charmiga hjältinnor och stiliga hjältar som nervöst fumlar med elektroniken.

Sedan ska vi inte heller sticka under stol med att det också finns en unikt lockande möjlighet att snoppa av ointressanta och ovälkomna besökare. Ja, ja, jag vet att du står därnere - men jag bryr mig faktiskt föga. Så stå kvar eller kila vidare, det är mig egalt. Vore inte det ett guldläge för alla oss som för tillfället får nöja oss med något så banalt som att screena telefonsamtal? Alternativet vore kanske att, som den snorkiga snubben Miranda dejtade i något av alla otaliga SATC-avsnitt, skicka ut sin dörrvakt för att göra smutsjobbet. Eller måhända bara göra som Samantha som, föga förvånande, gick och la sig med sin.

Men hur skulle sånt beteende se ut i en stad som har präktiga Skansen som sitt högsta ideal? Mitt tips till the powers that be är att utrusta alla hus i huvudstaden med varsin porttelefon pronto. Annars vet inte jag var det här kan sluta.

tisdag 18 oktober 2011

Fem gör ett fynd

Det sägs att man alltid ångrar det man inte gör mer än det man faktiskt genomför. Jag vet inte det jag. Inköpet av mimosaljuset från Diptyque verkar, oss emellan, som en sämre och sämre idé. Vad jag borde ha gjort är givetvis att slå till på Feu de Bois som ska påminna om en sprakande brasa. Vem skulle inte behöva det nu?

Skulle inte drömma om att dissa Thomas Stearns, modernistfan som jag är, men jag undrar om det inte hade varit mer korrekt att konstatera att november är den grymmaste månaden; mörk, blåsig, regnig, kall och på det hela taget ganska deppig. I dag har vi väl fått en försmak på vad vi har att vänta oss av den närmsta framtiden. Och den mer avlägsna också, för all del. Har precis skakat av mig blöta skor, haft sönder ännu ett paraply och håller som bäst på att tina upp frusna fingrar. (Det är därför det här inlägget tar sån tid att skriva, om ni undrar.) Missförstå mig inte - jag älskar regn mot rutan, romantiskt. Men det skadar ju inte att ha en plan B i väntan på att prince charming ska messa. Här är alltså fem favoriter som jag misstänker kan pigga upp kommande månader.

Romantisk är väl bara förnamnet på Charlotte Brontës 1800-talsroman. Kan inte tänka mig att filmatiseringen skulle vara en besvikelse. Tillknäppta britter, galna kvinnor och förtjusande outfits. Jag kan inte riktigt förstå att jag inte har sett den ännu. Skandal! Bör åtgärdas inom kort. Går visst på biografen Sture, en av Sthlms finaste.
Den här utgåvan är så stilig att det är närmast kriminellt att inte läsa den. Jag är för närvarande på s. 156 och kan bara konstatera att The Guardian har helt rätt som inkluderat den på sin lista över de hundra bästa non-fiction-böckerna. Läs, avundas, häpna och bli förälskad i mr Capote (igen). Finns det något bättre än människor som verkligen kan skriva?
Var på Moderna Museet i dag och njöt av deras Turner, Monet och Twombly-utställning. Gå ni också! Jag tänker definitivt hinna med ett besök till, eller två... Ger en för ett ögonblick tillbaka tron på mänskligheten, om man får vara så pompös på tisdagseftermiddagen.

Jag vet att jag tidigare i otaliga sammanhang har hyllat Cadierbaren för sin elegans, förfining och finess. Men so be it - det finns inget som slår ett afternoon tea där en regnig dag. Uppklädd till tänderna, sippande på ett glas champagne, helst i sällskap med någon raring med utsökt wit och charm (för att inte utklassas av godsakerna förstår ni).

måndag 17 oktober 2011

När skruven dras åt

Dagslända? (Lanvins Miss Sartorial-väska.)
Det finns mycket man inte förstår här i världen. Det innebär inte nödvändigtvis att man är korkad utan är ett faktum i allas liv och sånt man får lära sig att leva med. Och vissa saker har jag inga problem med att acceptera trots att det kan kännas lite motigt. Nej, vi kan inte alla bära upp korta kjolar. Nej, vi kan inte alla få Pradas nya flotta stövlar. Nej, vi kan inte alla tjäna 145 000 i månaden och sedan bli förundrade över att snokiga journalister har mage att gräva fram att vi dessutom lever på hyresbidrag. Nej, nej, nej - sånt är livet och jag greppar det.

Men en sak som jag verkligen inte förstår är hur sajter som hyr ut kläder och accessoarer tänker, eller jo - jag förstår ju hur de tänker men inte hur deras kunder resonerar. Eller, jag förstår det också men jag förstår det inte, om ni förstår. Och nu talar jag så klart inte om ställen som hyr ut frackar, brudklänningar eller andra maskeradkostymer utan de som presenterar sig med meningar som: "Genom att du hyra din designerväska på xxx så får du tillgång till det senaste och exklusivaste samtidigt som du sparar pengar. Istället för att lägga flera tusen på EN väska, kan du hyra och byta hur ofta du vill. Kan det bli bättre?" Det är bara för att jag känner mig på ovanligt bra humör i dag som jag xxx:ar företaget ovan och inte kör en klassisk name and shame.

Ibland på helgerna läser jag, håll i hatten nu, inte Dagens Nyheter. Jag läser inte några andra dagstidningar heller utan tillbringar nån dag i veckan i fullkomlig nyhetsskugga. I all fall i den mån det är möjligt nuförtiden. Men i helgen bläddrade jag i alla fall som hastigast igenom DN och hamnade i, den även i sin genre, förvånansvärt ogenomarbetade bilagan Lördag där det fanns ett uppslag om näthandel. Så långt, så kristallklart. Men det aktualiserade ett fenomen som jag inte hört så mycket om på sistone: det här med att hyra sin garderobsparaphernalia i stället för att köpa den. Är det stort? Är det hett? Vilka är dessa människor som går omkring med någon annans väska på armen? Sitter ni inne med svaret på någon av ovanstående frågor så tveka inte att höra av er.

Jag är, mig veterligen, inte ovanligt dum, ointelligent, vrickad, bakom, pantad eller pucko men har genuint svårt att fatta poängen med att hyra sin outfit. Vad är grejen? Chansen att finna alla modeintresserades heliga graal, en egen personlig stil, torde vara minimal om du delar garderob med en massa vilt främmande människor. Vissa hävdar att det skulle finnas en miljöaspekt men det har jag väldigt svårt att se eftersom fenomenet tvärtom uppmuntrar en slit och släng-kultur där man inte shoppar för att man älskar en sak och vill behålla den länge, länge utan för att man ska få byta grejer ofta, ofta. Och vad i hela friden skulle vara chict med att gå runt på stan med motsvarigheten till baddräkten du kan få hyra på gymmet om du glömt din egen?

Kom igen, pysar och sländor. Är inte det här antitesen till modeintresse? Handlar inte allt bara, vulgärt nog, om att visa hur mycket pengar man har - att man kan flasha cashen?

Men det är väl precis det som de personer som väljer att hyra inte kan? Ljuger de oss rakt upp i ansiktet? Tänk bara om de hade kunnat kanalisera den tuffa attityden in i sina klädskåp i stället. Då hade det kanske blivit lite punk över det hela. Och även om jag inte förstår grejen med den subkulturen heller så har jag i alla fall (en teoretisk) förståelse för det här med sex, drugs & rock 'n' roll.

fredag 14 oktober 2011

Bergtagen

Fendis höstannonser, som vanligt plåtade av Lagerfeld, rockar ovanligt hårt. Om ni vill se en liten behind the scenes så hittar ni den här. Rätt söt den också!
Jag vet inte riktigt varför jag gillar det här så mycket. Och det är alltid en aningens oroande för någon som smickrar sig av att ha en förklaring till minsta lilla känsloströmning och åsiktsbildning som piper igenom hennes huvud. Det gör också att jag svårligen kan lämna annonsen därhän utan bara måste återkomma till den, på samma sätt man bara måste peta bort en sårskorpa trots att det kommer att göra ont och ofrånkomligen bloda ned något plagg som måste skickas på kem. Ja, jag tycker förvisso om håret, den onaturligt teatrala sextiotalsmakeupen och skorna, men det känns som om det finns något mer här... Som sjuttiotalist kan jag inte nöja mig med en så prosaisk förklaring. Det måste finnas ett underliggande budskap.

Kanske är det så enkelt som att bilden är utsökt komponerad? Hon bildar klassiska triangelmönster med sina späda lemmar och fyller upp bildrutan på ett sätt som inte känns alltför krystat. Det finns också något skenbart nonchalant i hur axeln korrelerar till det böjda knäet, eller hur? Och spelet mellan den nakna huden och den påklädda kroppen förstärker bådas karaktär. Möjligen är det också den vilda, luddiga pälsens kontrast till de damiga, blanka skorna som gör det. Eller det ytterst sublima färgspektrumet; klassiskt höstigt utan att bli banalt med det gula som vass ögonöppnare. Måhända är det tavlan i bakgrunden som, halvklar och vårdslöst lutad mot en vägg, ger bilden det där lilla extra och förlänar modellen någon slags musa-status som upphöjer annonsen från ren kommers.

Eller så kanske allt det här svamlet bara är pretentiöst snömos från någon som borde klippa sig och skaffa sig ett jobb - eller i alla fall lämna macbooken och ta sig en cocktail. Trevlig helg!

torsdag 13 oktober 2011

Allas självbiografi

Ny bok på väg om David Hockney, men fokusera på kameran den här gången, mina vänner. Ur oktobernumret av brittiska Vogue.

Nostalgi beskrivs i NE på nätet som "vemodig men njutningsfylld längtan hem eller tillbaka till något förlorat". Jag var givetvis bara tvungen att göra något så totalt onostalgiskt som att googla efter definitionen ovan med en gång, när jag i senaste numret av Vogue fick syn på den här bilden. Det är inte David Hockneys sedvanligt rara glasögon, klädsamt nonchalanta frisyr eller Celia Birtwells nöjda småleende som intresserade mig utan så klart kameran, Pentaxen, han har hängande runt halsen.

Precis en sådan har nämligen jag också. Jag fick den av min far på min studentdag efter att ha trånat i åratal och den står för närvarande på min gröna byrå i vardagsrummet. Ibland klappar jag en smula på den när jag passerar. I min ungdom fotograferade jag med den lite smått. Men för det allra mesta beundrar jag den på avstånd som en symbol för något jag gärna skulle ha velat ha, men aldrig riktigt fick. Den agerar katalysator för en romantiserad vision om svunna tider när livet svängde lite mer, det fanns en mening med allt och författarna knackade ned viktig poesi på rangliga skrivmaskiner. Eller hur det nu var. Jag antar att alla har prylar som jobbar mer eller mindre så här. Pentaxen fungerar faktiskt lite som en faux-madeleinekaka, falsk såtillvida att jag så klart inte har några egna minnen från tiden utan parasiterar på andras. Lite som Gil i Woody Allens Midnight in Paris som bekant. Det gör det förstås inte mindre bitterljuvt. Man vill ju aldrig ha något så mycket som det man inte får.

 
Pentax hängande i hallen. Gör sig bra där också.

tisdag 11 oktober 2011

Stjärna för min syn, sol i mitt rike, min ängel och mitt begär

Min nya hatt på mitt gamla telefonbord. (Tänk bara att telefonerna hade speciella bord i forntiden, så rart.)
När det gäller kläder är jag definitivt en förespråkare för devisen sikta mot stjärnorna så kanske du når trädtopparna. Ibland bara måste man ta på sig något plagg som är så teatralt och för mycket att det tvingar ut en ur sin comfort zone med ett ryck. "Handlande är nyckeln till all framgång", ska ju Picasso ha sagt och efter att ha avnjutit den senaste Woody Allen-bagatellen på bio häromkvällen så är jag inte alls ovillig att ta konstnärens råd. Tveksamt dock om handlande betydde detsamma för Pablo som det gjorde för mig när jag ramlade på skapelsen ovan och prompt slet fram visakortet.

Mitt senaste försök att nå framgång är som ni förstår hatten med det lila extra. Det finns något så förföriskt onödigt med flor att jag direkt fann mig intresserad. En utmaning - så förtjusande. Hatten är kastad.

Hattar i allmänhet är definitivt en smula exotiska nu för tiden, även om en viss ökning har noterats i alla fall innanför de berömda tullarna, men de med flor är ännu lite mer svårburna och ger därför avgjort mer kudos om de bärs upp med spänst. Och det är ju som vi alla vet den springande punkten, pudelns kärna, summan av kardemumman - hur väl man lyckas göra outfiten till sin egen.

Framgång är beroende av ansträngning, var Sofokles tidigt ute med att konstatera. Han har så rätt, så rätt. Även om det inte är fysiskt jobbigt att bära hatt kräver det onekligen sin man, eller kvinna. Man må inte bli utmattad men kan bli uttittad och utskrattad, vilket är nog så illa. Som flor på moset gäller det också att kombinera sin övriga ensemble med kronan på verket. Jag känner att hattens första outing tillsammans med undertecknad bör planeras med omsorg.

Men man ska inte misströsta om det känns läskigt. Att inte vara helt säker på att kläderna man bär är en succé är liksom förutsättningen för att de ska vara riktigt lyckade. Erfarenheten har lärt mig att trixet är att göra allt med tillräcklig övertygelse. Därmed inte sagt att man ska överdriva för mycket. Det finns en fin linje mellan mod och magplask. "If at first you don't succeed, try, try again. Then quit. There's no point in being a damn fool about it", sa som bekant WC Fields. Jag utesluter inte att han pratade om hattar med flor. 

måndag 10 oktober 2011

Främlingen

Kärlek vid första ögonkastet?

Mat är sällan med på min måstelista, förutom av rent livsuppehållande anledningar givetvis. Men ibland är det riktigt kul att befinna sig bland konservburkshyllorna och extrapriserna. Och ärligt talat - är jag den sista människan i universum som har upptäckt hur barockt söta de Klas Fahlén-ritade påsarna till nyttigheterna i Icas gott liv-serie är? Jag föll som en fura för den riviga gnagaren på bilden. Vilken karisma! Det finns något vagt nostalgiskt och 1950-talsmässigt med illustrationerna samtidigt som de knappast hade kunnat vara från något annat årtionde än innevarande. Fahlén har tidigare impat på mig med sin ärtiga insats för Systembolaget. Ge mannen ett pris, någon! Eller i all fall en påse nötter.

söndag 9 oktober 2011

Blå gryning

Nagellack med inspiration från jeans. Så fiffigt. Och piffigt. Ångrar att jag inte plockade upp en av flaskorna ovan i London när jag var där, det sägs att de inte kommer till Sverige...
Vad är blått, livsnödvändigt för mänskligheten och täcker minst 70 procent av planeten? Jepp, vi snackar givetvis jeans, arbetarbyxan som gjort en klassresa Kate Middleton skulle avundas. De må vara det stiligaste som designats sedan gondolen, som Vreeland begeistrat utbrast, Yves Saint Laurent ska ha sörjt att han inte knäckte nöten och Sid Vicious ska ha velat bli begravd i sina men det kan inte hjälpas. Denim är trots sin kreddiga historia inte min grej.

Jag ska förklara varför. Mina damer och herrar - jeans är helt enkelt lömska elakingar som låtsas vara din bästa vän men snackar skit om dig bakom din rygg. Usch! Folk tror felaktigt att det är enkelt med jeans; var och framför allt varför den villfarelsen uppkom har jag ingen aning om men jag kan garantera att Giorgio Armani har fel när han konstaterar att "jeans representerar demokratin i modevärlden". Hallå! Det finns inget mindre demokratiskt än jeans. Inget som är mer svårburet. Bara för att både Kate Moss och din intetsägande granne äger ett par betyder det inte att plagget passar alla. Det visar bara att det finns jeans i alla storlekar och utseenden. Och det är inte en demokrati, utan en epidemi.

Det här har i alla fall varit min officiella hållning. Men kanske har jag växt upp, kanske taggat ned eller så var min tidigare inställning bara ett utslag av fenomenet surt sa räven. Nu känner jag mig faktiskt plötsligt lite sugen på att bära blåbyxan. Senast jag köpte jeans var nog en sisådär fem-tio år sen och jag kan bara stoltsera med ett endaste par i garderoben. De är, föga originellt, av märket Acne och användes troligen senast när jag målade om väggarna att döma av färgfläckarna på benen. Men nu blåser förändringens vindar - vi ska ut på stan, dricka kaffe, gå på museum och eventuellt till och med ta en cocktail tillsammans. Kan det vara så att jag har skaffat mig en ny bästis?

torsdag 6 oktober 2011

Århundradets kärlekssaga

Gammal kärlek rostar aldrig.
 iMacen var den första tekniska produkt jag blev förälskad i. Oss emellan den första tekniska pryl som faktiskt var värd att älska. Det var en olycklig kärlek och jag trånade på avstånd. Som fattig student hade jag egentligen annat att tänka på, men den var ju så söt. En av mina bästa kompisar hade en som jag ibland smekte i smyg. I januari 1998 försökte Jonathan Ive, i brittiska Elle Decoration, förklara vad som gjorde Apples produkter så attraktiva: "Apple is about emotion. People will call eMate whatever it means to them. Some might call it a handbag. Other people might call it George." Oavsett vad du kallar din MacBook/iPad/iPhone så kommer du säkert i likhet med övriga världen sakna Steve Jobs och alla de älskvärda prylar han inte hann producera. RIP, idd.

onsdag 5 oktober 2011

Metamorfoser

Uppmaning, hot eller möjlighet? Vem vet.
 Pop quiz, hotshot! Är förändring alltid av godo? Ska man utvecklas, sträcka sig fram mot det nya svarta och likt en haj ständigt hålla sig i rörelse? Bygger hela mänsklighetens överhöghet kanske på vår superba förmåga att utan uppehåll evolvera - från amöba till apa till applegullande hipster? Är det möjligen inte nu, nu, nu som gäller utan till och med snart! snart! snart!?

Det finns så mycket att grubbla på, men oroa er inte - jag håller inte på att gå filosof på er; jag funderar bara med jämna mellanrum lite över fenomenet signaturlook. Ni vet den klädstil som är helt din egen och som alla du känner förknippar med just dig - alltså i sanningen motsatsen till den senaste trenden. En sån stil som de glansiga magasinen oavbrutet uppmanar en att skaffa sig samtidigt som de uppmuntrar oss att shoppa nya prylar för att se ut som alla andra. "En modeikon", instruerar de lite lagom von oben mellan annonserna för nya, heta väskor, "följer inte trenderna utan bär något helt eget". Titta bara på Audrey Hepburn, Jackie Kennedy, Patti Smith, Kate Moss och bla bla bla. Plötsligt är man inne i ett avsnitt av Har du hört den förut.

Och det är kanske inte så tokigt resonerat. Hela poängen med en signaturlook är ju att den ska mogna över tid. Den ska inte vara inne utan evig, om det något pompösa adjektivet tillåts. Men hur vet man om man verkligen har den nämnda looken om man inte råkar vara model/actress/whatever och hissas och dissas i allehanda skvallertidningar (som alla förstås bara läser hos frisören)? Tänk om man inte har någon linje alls i sin garderob. Ack! Tänk om det man föreställer sig är ens egen stil i själva verket bara är brist på fantasi. Man kanske inte alls är konsekvent utan bara trist, tråkig och alldeles, alldeles... ute. Och sitter där med en död haj på halsen utan att ens känna stanken. Så vansinnigt trixigt.

Så hur kommer vi till rätta med problemet? Hur blir vi vår egen modeikon? Det finns ju guider av typen Chic, Fashionista och Style A to Z men det känns på något sätt inte som om författarna känner mitt inre jag. "Känn dig själv och pryd dig sedan i enlighet med det", sa ju redan den gamla greken Epiktetos. Man hade kunnat önska sig en mer detaljerad anvisning naturligtvis. Varför denna vaghet? Det är inte utan att man förstår varför trender är så populära. "Fashion is what you adopt when you don't know who you are, fyar Quentin Crisp. Ja, ja men det hjälper oss inte att komma närmare målet.

Plötsligt känner jag mig missmodig och matt. Jag vill så gärna men det här med en signaturlook är kanske, ironiskt nog, inte min grej. Ge mig bara ett enda konkret råd att följa! "Bär aldrig något som skrämmer katten", sa visst lustigkurren PJ O'Rourke. Ingen fara - jag har en hund.

tisdag 4 oktober 2011

Frihet

Paris - här finns kärlek i varje gathörn.
 Jag vet att man nuförtiden ska digga katterna som klottrar om man vill anses hipp & happening. Well, det är egentligen inte själva vandaliseringen som brukar vara mitt största problem utan att "konstnärerna" så sällan har något vettigt att säga. Om man inte kommer på något mer spirituellt än könsord när man står där med burken i handen kan man väl gå hem till mamma i stället. Till och med förbereda sig något bättre till nästa gång. Bläddra lite i SAOL, möjligen. Kanske läsa en bok. Jag har hört att den där Franzen ska vara bra. Det finns dock undantag. Jag skulle naturligtvis smälta (om än bli mer än lovligt förvånad) om någon raring ritat det söta hjärtat ovan till mig. Det är så man frågar en tjej på dejt, ni som undrar. Très chic!

De kan i London också. Söt vandal i farten.
Jag vet inte vad det här betyder men det rockar. Frisk blandning av new age och militärisk precision.
Det här är ju inget direkt klotter men rätt trivsamt ändå. Skönt när man vill skylla ifrån sig också.
Här kan man inte klaga på bristande ambition. Snarare blir väl frågan: Har du inget liv? Svaret lyder väl möjligen: Jo, jag lever för min konst...

måndag 3 oktober 2011

Den gröne riddaren

Förtroendeingivande stiliga omgivningar att handla antika juveler och klockor i. Det sedvanligt spänstiga samspelet mellan rött och grönt regerar.
Ni vet hur det är när man börjar tänka på något, och sedan är det plötsligt överallt. Ibland är det något deppigt som man kanske helst skulle vilja undvika, insert valfritt irritationsmoment här, men andra gånger har man mer tur. När jag var i London nu senast noterade jag det ljuvliga, gröna kaklet som pryder mer än ett ställe. Det ger en touch av frivolitet till vilken exteriör som helst trots att kakel egentligen är ett ganska praktisk material. Måste vara den ärtiga färgen; grönt är skönt och allt det där. Blir med ens enastående sugen på att kakla om badrummet. Vore något att luta sig tillbaka i badkaret och tänka på England. Tröstade mig med den här så länge.

Puben The Birdcage på Columbia Road nöjer sig inte med halvmesyrer utan kaklar loss ordentligt.
Grönt och vitt, ingen dålig kombo som Benugo kan skryta med. Vet dock inte om det är exteriören eller lyckat cuisine som lockar allt folk som trängs därinne.

Gillar växelverkan mellan det stiliga kaklet, den röda teglet och de fräcka svarta dekorationerna.
Här, på portal, skulle jag vilja äta. Om så bara för att de har matchat de lila vaserna i fönstret så mästerligt med det vackert skiftande kaklet. Jolly good!

söndag 2 oktober 2011

I vår tid

Här var det avstängt men det hindrade inte fotograferna från att flockas för att få föreviga ett av de stiligaste fönsterpartierna i stan.
Är fortfarande lite giddy efter den förtjusande Englandsresan förra veckan. Storbritannien tenderar att ha den effekten på mig. Det är som en till synes obesvarad förälskelse som man fortfarande hoppas lite, lite på. Man kastas mellan hopp och förtvivlan. Nåväl, det fanns inte bara intressant design till allmän beskådan som bekant, utan också rara lokaler i parti och minut. Jag har ju tidigare hajpat söta svenska ambassaden; en lika bedårande bekantskap fast på motsatta sidan spektrumet var den gamla industrilokalen som Designer's Block huserade i. Slitna fabriker med några år på nacken börjar möjligen bli en smula nött som koncept nådens år 2011 men vad göra när de har sådan här charm? Kanske är det historiens vingslag som lockar - här har tidigare generationer vandrat, kanske är det kontrasten mellan de nya produkterna och de gamla rummen, kanske är vi hjärntvättade av åratal av för intensivt bläddrande i glossiga inredningsmagasin med brist på verklighetsförankring. Eller så är det bara snyggt som fan.

Tvättäkta industrilokaler i A-läge. En dröm? Ingalunda, i London är allt fortfarande möjligt.
Ärtiga detaljer i rött fanns lite här och var. Det är ju givet att man blir galet nyfiken på var den dörren leder.
Utan att dissa någon av de unga formgivarna som hängde i de små ateljéerna på den här våningen måste konstateras att arkitekturen stod som segrare. (Och ja, innan ni frågar - allt är alltid en tävling.) Tydligen fick de som hade turen att ställa ut här vara väldigt försiktiga och inte göra det minsta åverkan på omgivningarna. Inte mer än rätt.
Vacker växelverkan mellan dekorerat och avskalad, samt mellan neutraler och signalfärger. Sofistikerat.
Detalj från staketet som skulle hindra en från att ramla ned på gården. Det skötte sitt uppdrag med osedvanlig spänst.
Engelsmännen är lika förtjusta i ryktet om dem som mad hatters som resten av världen. Feix & Merlin Architects hade gjort utsmyckningen på gården. Passande, om än inte så omskakande, kallad High Tea.
Vackert slitet.
Saker med en något dunkel funktion är alltid lockande. Fick aldrig riktigt klarhet i vad man vevade upp och ned med hjälp av denna snygging men blev klart sugen på att använda den med en gång. Kvävde dock alla sådana impulser.