fredag 30 september 2011

Hanteringen av odöda

Kusligt handmålat. Jag blir alltid lite orolig när folks händer förvandlas till läskiga rötter. Men det är ju bara jag... Tallrik ur The New English-kollektionen Mad Potters Tea Party.
Vi har redan etablerat att jag inte är den modigaste i mannaminnen, särskilt inte när det gäller skräck i film och litteratur. Jag försöker hålla mig på behörigt avstånd men farorna lurar överallt; numer är det inte ens givet att man finner en fristad i designens underbara värld. Tvärtom verkar åtminstone flera av de unga formgivarna som ställde ut på Designers Block i London under festivalveckan vara djupt fascinerade av allehanda obehagligheter. Ray Ceasars tallrik på bilden ovan, som jag hittade i The New English monter, gör mig stel av skräck - den påminner om något ur bröderna Grimms minst barnvänliga sagor. Katten ser ju ut att vara redo att begravas på jurtjyrkogården vilken minut som helst. Om den inte kommer därifrån redan. Annat mardrömslikt fanns också för den som finner tjusning däri. Och för oss andra finns väl inget att göra än att blunda och hoppas på det bästa. Möjligen också ropa "Akta - den står bakom dig", om det skulle behövas.

Hjärtan verkade locka och pocka lite här och var. Det här är en "trevlig liten vas", om formgivaren Paul Bishop själv får bestämma.
En hel korg med hjärtan kompletta med avknipsade vener och artärer i keramik om man tycker sig behöva ett extra. Jag är inte så sugen, tack så mycket.
Trivsamma sockerskålar och salt- och pepparströare för familjemiddagen bjussar Maria Volokhova på.
Det här må se oskyldigt ut men vi vet ju alla att det är då man som bäst ska lägga benen på ryggen. Smycke gjort av biologiskt material som växer och inte tillverkas. En levande brosch? Ja, det känns avgjort scifi. Se upp var du lägger den när du tar den av dig så att du inte vaknar en morgon och finner den sittande över ditt ansikte som en annan alien. Tillverkad av Amy Congdon.

torsdag 29 september 2011

Amulett

Vackert gammalt exemplar på Portobello Market.
Hur rart är det inte att den heter Erika?

Måste bara få visa er de är sötnosarna som jag stötte på i London. Trogna läsare känner till min vurm för skrivmaskiner och den verkar aldrig, aldrig gå över. Må så vara att det är ganska opraktiskt, lite farligt och väldigt högljutt att skriva på dem, de kallas ju inte maskiner för intet. Men hela processen har en trivsam touch av industriromantik som jag bara inte kan motstå. Det, tillsammans med min närmast osunda förtjusning i bokstäver, blir en match made in heaven. Alla gånger.

Den här trivsamt orangefärgade Olympian stod och myste i en monter på utställningen Tent. Så stringent. Skriver säkert bara utsökt formulerad prosa med spänst.
Den här turkosa godbiten kommer inte långt efter. Observera de stiligt rundade formerna. Påminner lite om en bil, non? För snabba avslöjanden och grävande reportage.

onsdag 28 september 2011

Mina vackra ögon

Om det här med naturlig skönhet börjar kännas lite trött och röda läppar verkar väl skrämmande så erbjuder Paperself en lösning: lösögonfransar som inte går av för hackor.
Under mina gymnasieår, då jag givetvis egentligen borde ha använt all min vakna tid till att studera och lära för livet, ägnade jag i stället dyrbara minuter åt att varje morgon applicera lösögonfransar och mängder med eyeliner i ett försök att återskapa sextiotalets flirtiga dolly bird-look. Varför? Tja, säg det. Slutresultatet blev dock ganska förtjusande artificiellt. Det var nu ett tag sen men jag har fortfarande mycket lättare att leva med utstuderad ögonmakeup än jag har att gå runt med knallröda läppar. Vanans makt, och allt det där. Så ni kan säkert ana min förtjusning då jag på 100 % design-mässan i London snavade över rara företaget Paperself som saluför lösögonfransar för 2010-talet. Både mitt vuxna jag och min inre tonåring jublade. Här snackar vi rejäla doningar i former av fjärilar, kaniner, pioner och vad man nu kan tänkas behöva för att få lite mer ping i plytet. Jag ångrar lite att jag inte slog till på ett par. Tänk att sippa cocktails på Gondolen med en späd sjöhäst på ögonfransen. Så obetalbart chic!

The tools of the trade. Det ser nog svårare ut än det är att sätta fast dem. Men rätt tricks och lite övning går det säkert som en dans.
Fransar med fjärilar. Vore kanske något?
Här är den söta asken de kommer i. Såg att de säljs på V&A också om ni har vägarna förbi.
Om ni vill se fler bilder med fransarna på så gå in på Paperselfs egen sida.

tisdag 27 september 2011

Livet deluxe


Svindersvik ligger alldeles vid Gäddvikens strand och är verkligen väl värt ett besök. Tala om gömd skatt.
Och nu när vi känner oss så där lite lagom nationalistiska, vad passar då bättre än ett besök på en av Europas bäst bevarade rokokogårdar? Jag talar här givetvis om fullständigt bedårande Svindersvik i Nacka, bara några minuters bilfärd från Södermalm men i sanningen en helt annan värld. Färgskolan anordnade en tvådagarskurs om 1700-talets färgsättning och var rara nog att fråga mig om jag ville titta in en av dagarna. Ja, tack! Vi bjöds inte bara på en intressant föreläsning om barock-, rokoko- och empireinredningar utan fick oss också ett studiebesök på sommarnöjet Svindersvik till livs.

Arkitekten Carl Hårleman, om vilken vår föreläsare konstaterade att man kan tro att han blev minst 150 år med tanke på allt han hann uträtta, ritade gården på 1740-talet till knasigt rika och mäktiga familjen Grill som använde den som sommarstuga när de behövde lite avkoppling från det stressiga livet i Gamla stan. Men sedan 1950-talet har gården varit i Historiska museets ägo och är öppen för allmänheten. Fast skynda inte dit med en gång för nu stänger de igen för vintern. Och det är ingen dum idé kan jag intyga efter ett par timmar i de kalla rummen. Arkitekten Ragnar Östberg, ni vet han med stadshuset, fick låna huvudbyggnaden under sin skilsmässa och ska, innan han flyttade in, ha sagt att vinterns kyla ingalunda skulle bekomma honom för att omgivningarna var så vackra. Romantiskt men en smula korkat. Han lär efter några månader ha krupit till korset och erkänt att han slutat se de vackra rummen på grund av att kylan upptog hela hans koncentrationsförmåga.

Huvudbyggnadens salong där man lämpligen minglar med champagne och ägnar sig åt spirituell konversation. De handmålade tapeterna är fullständigt underbara och detsamma kan sägas om den chartreusegröna sidenklädseln på möbelgruppen. Galet vacker i verkligheten. Den vann tydligen också något pris i Paris när det begav sig. Foto: Peter Segemark, Nordiska museet.
Gården består av en liten huvudbyggnad, en köksflygel byggd på behörigt avstånd från resten av bebyggelsen för att minska risken för att kocken skulle sätta fyr på hela härligheten - det är för övrigt därifrån uttrycket "gå ut i köket" kommer - en paviljong och en trädgård full av olika sorters fruktträd. Folk med mer koll än jag på äppelträd oh-ade och ah-ade åt de gammeldags delikata sorterna. Både exteriören och interiören är av museet restaurerade för att återskapa hur de såg ut när godset först stod färdigt.

Under rokokon var folk som bekant djupt fascinerade av Kina och hämtade massor med inspiration därifrån till sina inredningar. Hårleman var personligen extra förtjust i drakar så han inkorporerade dem när han hade möjlighet. Här syns en drake som avslut på en stupränna. 
Under 1700-talet skulle man som värd eller värdinna gärna bjussa sina gäster på mer än trevligt sällskap och hyfsat vin. Allra helst skulle en överraskning stå på schemat. Historien vill göra gällande att Fru de Geer, som under sju år på 1700-talet ägde gården, gärna ville ha ett besök av Gustav III och därför byggde huset på bilden ovan. Det ser så blygsamt ut på utsidan, som om man förvarade kärror eller redskap där, men stiger man in döljer sig en helt annan sanning.
Hela härligheten är nämligen bara en elaborerad kuliss som döljer en balsal och en antal gästrum. Så tjusigt. Definitivt dagens höjdpunkt. Det sägs dock att den bortskämda kungen aldrig ens tog sig ut till Svindersvik. Det är ju hans förlust. Foto: Peter Segemark, Nordiska museet.

måndag 26 september 2011

Din nästas hus

Inget ont om Josef Frank, Mia Cullin och What's What men själ inte det gudomliga marmorgolvet hela showen? Utställningen Hemma på ambassaden visar Sverige från sin bästa sida.
London Design Festival har kommit till sin ände och undertecknad hade den stora turen att få vara på plats under några dagar. Allt ska med nödvändighet vara en festival numer som bekant, säker på att Bakhtin skulle vara förtjust, men vissa evenemang är ändå ganska lätta att låta bli att dissa. Under veckan, då allehanda etablissemang vill spänna sina formgivarmuskler i den brittiska huvudstaden, finns det givetvis ingen brist på saker att se eller uppleva som ju är ordet för dagen.

Om vi börjar med det jag gjorde sist: Svenska ambassaden lockade med utställningen Hemma. Någon designkännare, som enligt egen utsago ogillar name dropping och därför skall få förbli anonym - man vill ju skydda sina källor - sa att han inte tänkte springa benen av sig för att få se grejerna som ställdes ut: "Om man är  svensk och hyfsat intresserad av formgivning har man redan sett allt". Det är förvisso helt sant. Men fuck the furniture, darling för att tala klarspråk. Jag gick för att se lokalerna, kände mig faktiskt lite entitled, being swedish och allt. Det här är ju vår lilla plätt Svea rike abroad, for crying out load. Och vilka lokaler sen. Det var som om man dött och kommit till Ladurée-himlen: en explosion av dyrt trä, marmor, pistagegrönt, ljusblått, kristall, guld och väggmålningar galore. Inte helt självklart vad man förväntar sig från landet lagom. Så elegant, så civiliserat, så... ljuvligt, kort och gott. Gjorde mig smått stolt över att vara svensk om vi nu ska go down that particular road tonight.

Trappan upp till övervåning är en attraktion i sig. Mäktiga Hollywood-vibbar och gamla pengar inslaget i ett enda stort pistagegrönt paket. Älskar trappräcket.
Vi skymtar förstås Lisa Hillands stiliga puff, Anna Kraitz fåtölj och Thomas Bernstrands hyllade hylla. Men dem har ni ju sett tidigare, så njut av rummet hörrni.
Kristall, takmålningar och valvet - valvet! Som ett dockhus för barn med utsökt smak.
Det är i ärlighetens namn inte bara lokalerna som gör det. Blandningen av nyare möbler och äldre arkitektur blir en lyckad kombo. Jag har sett bilder på ambassadens rum som de brukar vara inredda med tidsenliga möbler och det har inte riktigt samma spänst.
Spegeln, spegeln, spegeln. Så fin.
Naim Josefis och Souzan Youssoufs skor gör sig sällsynt bra under ovan hyllande spegel.
Jag får aldrig nog av gripar, fontäner och virvlande stiliserade blad.
Hur kan man inte gilla kristallkronor och pistagefärgade tak med kristyrliknande dekor? Nämnde jag förresten Ladurée?

tisdag 20 september 2011

Bönhörd

Behöver du också lite mer glamour i ditt liv? Ta dig till Victoria i kväll och få en välbehövlig dos Holly Golightly
Befinner du dig i Stockholm i dag? Well, gratulationer kan vara på sin plats. I kväll kl 21 visas nämligen, på biografen Victoria, den film som möjligen betytt mest för min garderob. Och ja - jag talar föga förvånande om Breakfast at Tiffany's. Men även om du är klädsamt ointresserad av just mina plaggpreferenser kan det vara värt att köpa en biljett. Inte nog med att överskottet går till Läkare utan gränser, rullen har också sina odiskutabla kvaliteter alldeles oavsett Givenchys tjusiga outfits. Charm, nostalgi, New York och givetvis den oefterhärmliga Audrey Hepburn kan knappat bli annat än succé. I'm just crazy about Tiffany's!

måndag 19 september 2011

Vad jag gjorde en höst

Att shoppa eller inte shoppa? Det är som vanligt frågan. Hamlet hade egentligen inga vidare problem om man jämför. Vad tror ni; ska jag slå till på kappan från By Malene Birger? Blir jag snyggare, mer lyckad och på det hela taget en bättre människa? Då är ju 4249 kr ett veritabelt fyndpris.
Jag älskar optimismen som en ny säsong plägar föra med sig. Fortfarande nu, efter mängder av års frånvaro från plugget, stormar hösten in med en känsla av "första skoldagen". Allt är möjligt och i år ska jag bli balens drottning/toppa alla test/förändra världen. Men något av det mest förtjusande med en ny årstid är att man får plocka fram alla sina favvokläder ur förvaringen längst inne i klädskåpet igen - återse gamla vänner och i vissa fall inse att det nog bara är att säga byebye till andra. Hade planer på att göra det i helgen, men något kom som vanligt emellan. Lovar och svär att i fortsättningen bli bättre på att ta hand om godbitarna jag redan har och inte bara konsumera hejvilt. Har redan lämnat in fem par skor hos skomakaren och tänker (troligen) strax lämna in min skinnjacka samt en vinterkappa för omfodring. Dunkar mig härmed förnöjt i ryggen. Så vuxet, så chic, så...miljömedvetet. Jösses, känner knappt igen mig själv.

Det finns ett aber dock - en orm i paradiset. Nuförtiden får man överallt, vare sig man vill ha det eller inte, rådet att börja shoppingrundan i sin egen garderob och jag vill ogärna sälla mig till den kören. För visst är det lovvärt, men att botanisera hemmavid låter oss emellan nästan onödigt förnumstigt och vem vet egentligen inte redan att man ska gräva där man står? På ett sätt önskar jag att jag kunde vara en av de där karaktärsfasta personerna som bara stockar upp på nya stay ups, några set underkläder och andra förbrukningsvaror och sedan återanvänder allt annat men ni vet ju redan hur nära jag var att spontanköpa nya pjuck. Det är bara rena turen/oturen att de fortfarande står kvar på Le Bon Marché. Vissa av oss kanske, i ärlighets namn, desperat behöver lite draghjälp medels nyheter i tillvaron. Jag antar att det är här piffig styling, fräscha DIY-projekt och kreativitet kommer in i bilden. Man kanske hittar inspiration här, här eller här.

Har dock inte helt slutat handla, man måste minnas sitt ansvar för att hjälpa världsekonomin att komma på fötter också. Obetalbart stiliga Rouge Noir från Chanel fick följa med mig hem från Bryssels flygplats och jag leker med tanken på att investera i fuskpälsen ovan. Lite mindre vuxet, peut-être? Nu känner jag plötsligt åter igen mig själv.

torsdag 15 september 2011

Ett rum med utsikt

Hermès kan det här med att skylta snyggt.
Jag älskar omsorgsfullt designade skyltfönster. Jag kan inte förstå att inte alla butiker lägger ned sin själ i att presentera sig på bästa tänkbara sätt ut mot gatan. Varför skulle man vilja gå in någonstans och spendera en massa pengar där de uppenbart inte bryr sig tillräckligt mycket om sina kunder för att vilja bjussa på något fint? (Och dessutom tydligen saknar business sense helt och hållet.) Tjusiga skyltfönster signalerar ju inte bara att man har snygga prylar utan är också respektfullt mot presumtiva konsumenter - Because you're worth it! Här är två rara skyltfönster jag hittade när jag vinglade omkring i Bryssel i går.

Snygga stilleben går alltid hem hos mig. Så klart lättare att få till det om man dessutom har Hermès sortiment.



Därmed inte sagt att man inte kan plocka ihop ett snajsigt fönster även om man inte är ett multinationellt företag med i det närmaste oändliga resurser. Spana in vad det här söta antikvariatet har gjort med sina förutsättningar. Jag dör, så nice! Älskar de fina, gamla kamerorna i kombination med stiliga färgglada böcker.

Den glömda trädgården

Bordkjolen från höst/vinter 2000 fanns, till min stora förtjusning, förstås på plats på Chalayan-utställningen på Musée les Arts Décoratifs.


Trogna läsare känner till hur jag brukar roa mig med att klaga på svårigheterna att ställa ut mode på museum; det blir trist, platt, reducerat, bla bla bla. Det finns ingen ände på mina invändningar. Efter att i helgen ha besökt Hussein Chalayan-utställningen på Musée les Arts Décoratifs får jag dock försöka sluta låta som en repig LP-skiva. Det är helt enkelt dags att skaffa sig ett helt nytt och mer entusiastiskt vokabulär. Låt mig börja lite försiktigt med ett "Bravo!". Utställningen håller på fram till den 13 november och är du i Paris under den tiden finns egentligen ingen anledning till att strunta i att besöka Rue Rivoli 107.

Få modefans har väl undgått att Chalayan är ett av de mest intressanta namnen i branschen, och har så varit sedan mitten av 1990-talet när han som bekant grävde ned sina plagg i trädgården för att undersöka vad som hände, och hur åskådarna ställde sig till det som hände. Han har inte blivit mindre analyserande med åren om man säger så. Det var liksom förutbestämt att hans paltor skulle hamna i någon museimonter förr eller senare. Och nu har han fått i det närmaste carte blanche av Les Arts Décoratifs och jag kan bara gratulera institutionen till deras mod och besökarna till en i sanningen suberb utställning.

Kanske gör Chalayans inställning till sin disciplin hans kläder mer lämpade att ställa ut än de flesta andras och möjligen också enklare. Curatorn får en hel del gratis. Ett sammanhang till exempel - det finns alltid en uttalad, ofta politisk, aspekt på kollektionerna och de är inte på samma sätt som så många andras persedlar beroende av att någon intressant människa bär upp dem och ger dem en nödvändig dos av sin egen personlighet. Jag tvekar att använda etiketten konceptuell eftersom det då verkar som om hans outfits är löjligt fula/omöjliga att bära/helt väsenskilda från pret-a-porter, och de är de inte. Tvärtom står de utmärkt väl på egen hand även om man inte har en aning om att designern vill diskutera exempelvis Japans utrikespolitik, folkvandring eller katolska kyrkan. Här finns något även för dem som bara gillar ett snyggt kjoltyg.

Utställningen är uppbyggd som en blandning av faktiska kläder på dockor (i olika mer eller mindre traditionella poser), videofilmer som denna och filmade visningar som den här. Man behöver ett par timmar på sig för att kunna avnjuta utställningen i lugn och ro, märkte jag till min stora förtjusning. Jag fastnade framför mängder av filmer och satt länge och kollade på varje och det brukar jag nästan aldrig orka med. Alltså, modeintresserade svenskar - tveka inte, vallfärda till Louvren!

tisdag 13 september 2011

En kort tid av lycka

Jag vet att Diptyque-ljusen sedan länge saluförs i Stockholm också men det finns inget som går upp emot att vandra runt i den ursprungliga butiken på Boulevard Saint-Germain 34 och dofta på alla produkter de erbjuder. Personalen är dessutom riktiga raringar och man frestas att köpa tokdyra specialljus bara för att de endast finns till salu i Paris. Nöjde mig, efter moget övervägande, med två vanliga ljus som dock rönte ovanligt stor uppmärksamhet i säkerhetskontrollen på CDG i söndags. "Vad är det här? Ljus? Som doftar? Är det en present? Får man ha med sig så här stora ljus?" frågade kontrollanten sin kollega. Svaret på det senare är tydligen "ja", men endast efter viss tvekan.
Det finns vissa saker jag nästan alltid gör när jag kommer till Paris. (Jag älskar att skriva meningar som den eftersom man då kan intala sig att man har en galet jetsetig tillvaro och bara studsar mellan olika delikata resmål.) Jag brukar till exempel försöka uppa min kulturella kredd genom att besöka ljuvliga Musée les Arts Décoratifs, men mer om det en annan dag. Nu koncentrerar vi oss på konsumtion för ett ögonblick, tycker jag. Först inhandlas te på Mariage Frères på Rue du Bourg-Tibourg i Marais-kvarteren. Upplägget är så sött gammaldags, förpackningarna är to die for och man får stå och sniffa i provburkarna hur länge man vill utan att någon blir sur.

Sedan shoppar jag doftljus på Diptyque, som sagt. Den här gången köpte jag Figuier till min bästis och Mimosa till mig själv. Jag brukar hålla mig till Baise men kände att jag borde prova något nytt. Ångrar mig förfärligt förstås. Tycker ni förresten inte att det är lite rart att kvinnan på bilden ovan, som också har handlat ljus, har en hjälm som matchar Diptyques inredning? Man förställer sig ju lätt att hon är stammis.

Jag brukar också försöka fika på numera nästan söndertjatade Ladurée, föredrar den på Rue Bonaparte, men det hann jag inte den här gången - jag var ju där för att jobba som bekant... Däremot missar jag aldrig att besöka Le Bon Marché, ett varuhus så lagom stort och fullt är guldkorn att det är närmast skrämmande. Var farligt nära att inhandla ett par snofsiga men en smula dyra Miu Miu-pjuck som givetvis skulle ha gjort mig, inte bara chicare, utan också till en bättre människa. Min plånbok räddades av att jag i sista sekunden insåg att jag var för trött i fötterna efter att ha gått omkring på Maison et Objet hela dagen för att orka prova. För tre andra godbitar se nedan.

Nya bekantskapen Maison Olga. Jag fick goda vibbar direkt. Kan kanske delvis förklaras av att min mormor, som var lite utav en klädsnobb och vars sömmerskeuppsydda klänningar och blusar jag fortfarande använder, hette just Olga. Jag vet inte om det är märkets kläder eller bara den piffiga stajlingen som tilltalar mig men vem bryr sig egentligen? Avgudar mattan också!

Varuhusets matavdelningen är så underbar att den till och med har fått ett eget hus och ett eget namn: La Grand Epicerie. Hur kan man inte falla handlöst för ett ställe som säljer ägg i lösvikt att plocka ned i askarna ovan? De rosa verkade vara klart populärast för det fanns bara en handfull kvar. 

Som om allt detta inte var nog bjussade varuhuset också på någon slags Londoninspirerad utställning, vilket hade till följd att en uppsjö av bilder på Bryan Ferry i sedvanligt stiliga outfits florerade lite här och var. Le Bon Marché - vilken hjälte alltså! Missa inte ett besök.

måndag 12 september 2011

Två gånger är en vana

Jag blev givetvis störtkär i Abigail Aherns snygga och småknäppa lampor. Pelikanerna på bilden heter Mabel och Gilbert. Det finns också ett gäng hundar med namn som Clyde, Odelia, Capone och Walter - alla med varsin taftskärm på hjässan. Jag blir alltid lite extra intresserad när saker har ett snofsigt namn. Abigail Ahern berättade att inspirationen bakom sötnosarna kommer från hennes egen hunds vardag på hunddagis. 
Mais naturellement!

Bonjour, mes amies! Hoppas att helgen var utsökt. Återvände i går kväll (ja - 9/11, vilket så klart gjorde säkerhetskontrollanterna på flygplatsen ännu spattigare och mer irrationella än vanligt) från Paris där jag för andra året i rad hade den stora glädjen att få mingla runt på Maison et Objet. Galet förtjusande, förstås. I de bästa stunderna är att få gå på mässa lite som att ramla omkring i en underbart grandios butik fylld av nya saker man aldrig har sett tidigare. Nu var inte allt idel nyheter utan vissa saker hade snarast karaktären av gammal skåpmat. Å andra sidan är ju branschen lite osund inriktad på att hela tiden presentera nytt, nytt, nytt. Det finns en halvt bortglömd charm i att ta vara på tidigare succéer också. Var vore underhållningsvärlden utan gamla divor?

Här är lite blandade godbitar jag förälskade mig i.

Paola Navones porslin för Reichenbach har länge varit en favorit. Så här stilig är den nya serien Taste. Älskar att hon fortsätter med den oregelbundna formen, och finner de pärlliknande kanterna gudomliga.

Nu när alla ska brancha ut vill förstås inte Missoni vara sämre. De har ju sitt samarbete med Target på g också. Tycker om de här lite barnsliga trådrullarna i glänsande färger. Stiligast med många, många tillsammans så att det påminner om en syateljé.

Mitt intresse för Marimekko går lite upp och ned. Men jag gillar de här nya ljusstakarna av Harri Koskinen. Idén påminner en smula om de här. Fast mer överkomliga i pris, gissar jag.

Nu ska jag erkänna något som man egentligen inte får erkänna om man ska föreställa intresserad av mode; jag är inte så jätteförtjust i Maison Martin Margiela. Det här är lite roligt dock.

Följande tre bilder kommer från nya märket Flux Stoke-on-Trent och är en av mina favvos från mässan. Märket grundandes förra året och samarbetar med Staffordshire University så det är studenter som designat hela kollektionen. Tydligen erhöll eleverna ett par förhållningsregler, till exempel vilka färger de skulle använda, sen fick de i stort sett fria händer i utformningen. Resultatet är alldeles, alldeles underbart. Och delarna passar ihop och kompletterar varandra på ett fantastiskt stiligt sätt. Så fint!



Vem har tröttnat på ugglor? Är det ens möjligt att tröttna på ugglor? Från märket Elli Popp. Korpar är up and coming som nästa fågel att flaunta, förresten. Såg några riktigt stiliga exemplar på Musée les Arts Décoratifs när jag var där i söndags.

Lite välbehövliga Alice i Underlandet-vibbar från Original BTC England.

Rara, något gammeldags porslinsprylar från Astier de Villatte. De huserade föga förvånande i samma monter som John Derian. De delar en liknande, lite nostalgisk och romantisk, önskan att vrida tillbaka klockan.

Söta, poppiga speglar från Eno Studio som hade fler fina grejer med samma glada känsla.

torsdag 8 september 2011

Sånt man bara säger

 Något för Deneuve? 
Ny värmande höstkollektion från Agent Provocateur.

Har ni märkt att när kvinnor ska upp till bevis för hur stylish de verkligen är börjar de ofelbart med att berätta om sin eviga kärlek till underkläder? De kan väl sin Brecht antar jag och förtäljer genast hur de startar sina moderiktiga mornar med att bestämma vilka smalls de ska bära och hur det sätter tonen för dagen - "I dag under min propra dräkt döljer sig en balconett som Madame Serizy skulle vara stolt över att knäppa på sig". Dessa eleganta individerna lever förvisso ständigt med devisen What would Séverine do? i bakhuvudet. De lägger ut texten om alla de matchande lingerier som trängs i, vad man antar, den välordnade underklädesbyrån vilken utan tvekan är bolstrad med frasigt puderrosa silkespapper och doftande av ljuva lavendelpåsar eller andra godbitar från Santa Maria Novella.

Bakom denna, alla chica damers besatthet visavi underkläder, finns vad jag skulle benämna en treenighet av förklaringar. För det första föreligger det ju något oemotståndligt genomtänkt hos någon som inte tillåter ens underkläderna att vara i oordning. Det verkar som själva essensen av chic. Varför skulle man anstränga sig så med något som inte ens syns om man inte hade mode strömmande ur varje por? "Inget kommer mellan mig och mina Calvins." Vilket larv. Har Brooke aldrig hört tals om string? Att bry sig om trosor, behå och denier blir således det yttersta beviset på att man verkligen är en bona fide fashionista.

För det andra är det ju förstås något lite, lite frivolt över alla dessa spetsar, tyllen och sidenet. Något som möjligen hintar om att man, som innehavare av den rara rosa Agent Provocateur-påsen, kan vara värd att lära känna. Begreppet kläder man tar på för någon annan att ta av myntades föga förvånande först efter det att underkläderna hade blivit små och delikata under 1900-talet. Innan dess var det helt enkelt för kallt inomhus för att man skulle vilja lägga ifrån sig långkalsingarna någon längre stund. Ironiskt egentligen att nämnda underklädesmärke är brittiskt, där har man ju ännu inte tagit klivet in i uppvärmda inomhusmiljöer.

Nåväl, för det tredje är det ju klädsamt omöjligt att kontrollera hur det egentligen står till med de matchande trosorna och behån i syndigt svart. Finns det någon sanning som, oss emellan, är lättare att frisera än vad man har på sig under kläderna? Här står det var och en fritt att fabulera. Men vad ska man som grävande journalist göra åt det? Slita med sig donnan till damrummet och skrikande kräva Show me yours and I'll show you mine?