onsdag 24 november 2010

Vår bästa tid

Först ut var Indiska som kallar sin vårkollektion Bohemian Modern. Och ja, Indiskas fans kommer nog att förbli fans. Det ser ut som det brukar, tycker jag.
Stilig kontrast mot Hötorgsskraporna.


Så var det dags för höstens pressdagar då inredningsföretagen bjussar på öppet hus och visar vårnyheter. Sällan har det passat bättre med lite grönt som i dagarna när snön ligger som en blöt filt (och förhindrar en att bära snygga pjuck). Man kan behöva påminnas om att det snart är vår igen.


Mateus visade en regnbågsfärgad nyhet som var en riktig goding. Påminner lite om den här.


Ceannis hämtade inspiration från Medelhavet, välkommet i snöslasket.


Hemtex må ha lite problem med debet och kredit men hade tagit duktiga Lotta Agaton till hjälp för att skapa den vårlika installationen. Det var mycket svart, vitt och grönt. Tjusigt.

Observera handduken med silverbestick med mönster som ser ut som gammal fransk...

fredag 19 november 2010

Mellan dröm och verklighet

Tack men nej tack.

Trogna läsare vet att jag fullkomligen avgudar Svenska Dagbladets bostadsdel Magasinet. Vilken fröjd varje helg när den anländer, det har till och med hänt att jag har gått och tiggt till mig den från mer lyckosamma grannar när den av någon anledning inte har dykt upp på lördagsmorgonen. Nåväl, för någon vecka sen lanserade konkurrenten Dagens Nyheter sin version - DN Drömhem och se där gick det på tok redan i titeln. Det jag gillar med Magasinet är ju att man känner sig som en potentiell kund även när det gäller de tjugofemmiljonerslägenheter där man givetvis inte ens skulle få komma på visning. Tanken är att: Det kan ju hända att ens monitära situation rycker upp sig inom kort. DN däremot sätter fokus på att det är en dröm och vips reduceras man till en medioker Peeping Tom som tittar och dreglar vid åsynen av how the other half lives. Knappast ett konstruktivt sätt att börja helgen på.

torsdag 18 november 2010

Hypnotisören

Vilka ska hon välja? Snygga eller praktiska. Bridget Jones har mycket att ta ställning till.

Nu ska visst amerikanska underklädesmärket Spanx lanseras med buller och bång i Sverige, enligt Nordiska Kompaniets senaste utskick. Snart finns det alltså ingen ursäkt för flabbiga bakar och degiga magar i det här landet heller. Nu får vi alla göra som det ryktas att Gwyneth Paltrow gjorde efter senaste graviditeten - köra med dubbla underbyxor tills fläsket har tränats/bantats bort. Företaget grundades av Sara Blakely för tio år sedan då hon klippte av fötterna på ett par strumpbyxor, använde dem under kläder och häpnade över den remarkabla förändringen i siluetten. Wowy! Plötsligt var hon ju smal. Och nu ett decennium senare är det alltså dags för svenska kvinnor att få chansen att pula in kroppen i de hudfärgade korvskinnen. Att bära spanx eller inte, det är frågan. För visst är det väl som Bridget Jones filosoferar i filmen inte precis "absolutely enormous pants" man vill att dejten ska hitta under den lilla svarta när man kommer hem, men å andra sidan så mycket troligare att man överhuvudtaget får med sig dejten hem om man har dem på sig. Decisions, decisions...

tisdag 16 november 2010

Oskuldens tid

"At the same time she was simpler in manner than most of the ladies present, and many people (as he heard afterward from Janey) were disappointed that her appearance was not more “stylish” —for stylishness was what New York most valued", sägs det om Pfeiffers rollfigur. Vilka krav de hade på 1870-talet - och så lite som har förändrats...

Såg nyligen om en av mina all time favourite-filmer, nämligen the Age of Innocence med en galet ung Winona Ryder, en sedvanligt vacker Michelle Pfeiffer och en sjukt välklädd Daniel Day-Lewis. Även om man, till skillnad från mig, tycker att kostymfilmer är mossiga och Edith Wharton är en dammig relik bäst förpassad till evigheten kan man inte komma undan att filmen är dränkt i snygga miljöer. Inte ett blomblad ligger fel och perfektionen är fullkomligt förföriskt.

Scorsese har gjort sin hemläxa, Wharton var ju inte bara romanförfattare utan skrev också böcker om inredning, bland annat the Decoration of Houses, och ansågs lite av en expert på livsstilsfrågor, som jag förstår det. Om hon var hälften lika mån om detaljerna som Robert J Franco och Amy Marshall som stod för scenografin i nittiotalsfilmen förtäljer inte historien men kostymören Gabriella Pescucci vann i alla fall helt rättvist en Oscar för bästa kostym. Sublima kläder fyller i stor sett varje bildruta. Och även om jag är medveten om att det inte är en dokumentär är det intressant att se hur mycket damkläderna har förändrats sen 1870-talet och hur misstänkt lik Day-Lewis är de 2010-talsdandys som finns att avnjuta på Nordiska Museets för närvarande.

Förutom outstanding outfits är hela filmen en parad av tjusigt porslin, mättade gemak och delikata blomsterarrangemang. Det är svårt att se sig mätt. "The van der Luydens had done their best to emphasise the importance of the occasion. The du Lac Sèvres and the Trevenna George II plate were out; so was the van der Luyden “Lowestoft” (East India Company) and the Dagonet Crown Derby.", rapporterar Wharton och Scorsese och vem är jag att klaga?

En fråga ringer dock i huvudet när man kommer tillbaka till 2010; var är alla förtjusande gula rosor när man som bäst behöver dem? "Don't people send flowers i Europe?", frågar sig Ryders karaktär May i en scen. Tyvärr inte, måste nog svaret bli.

fredag 12 november 2010

Odysseus

Design House Stockholm har en rejäl sektion alldeles vid entrén. Och den gula Manuel Canovas-tapeten som får mig på fall varje gång.

Jag fann mig själv i Danderyd häromdagen. Det hör inte till vanligheterna men den nya möbelbutiken Bång Sthlm skulle givetvis tittas närmare på och som undersökande journalist får man inte banga förorten heller som ni vet. Fick mig en pratstund med ägaren Claes Bång, som tidigare hade Gösta Westerberg Möbel, och han berättade att kunderna har strömmat till i rejäla mängder under de tre veckor de har haft öppet, och varför inte? Här finns mycket fint. Konceptet är Scandinavian plus och man hittar mycket riktigt tjusigheter från bland andra Artek, Muuto, Design House Stockholm, String och Odd Birds tillsammans med större fiskar som Flos och Foscarini. Det finns också en liten kollektion söta second hand-prylar speciellt utvalda för att säljas i butiken. "Etiketten till vintage-sakerna är så fin att det egentligen inte spelar någon roll om vi säljer några av produkterna. Det känns så bra att de finns bara", konstaterar Claes Bång med kärlek i rösten.

Klart värt ett besök om du förirrar dig utanför city.



Snygga miljöer och trevlig personal kan kanske ge norra Stockholm möbelbutiken de har saknat. Och jag vet inte hur ni ställer er men ananasen imponerade i alla fall på mig!

Snabba cash

Finfina Lovisa Burfitt-illustrationen All Tomorrow's Parties.
Bild från Wonderwalls hemsida.


Har länge varit ett fan av Wonderwall som säljer tjusiga illustrationer och fotografier till väldigt överkomliga priser till oss som gillar fina saker men inte har några trust funds att plundra. Nu senast annonserar de om fabulösa Burfitt-benen ovan och ett bedårande foto av Andreas Lind med en smula Landet i fjärran-känsla som väl appellerar till alla som diggade sin Mio min Mio som barn. Jag har varit intresserad av de tidigare Burfitt-inslagen på hemsidan men alldeles för långsam för att hinna med att handla innan de tog slut. Den Parisbaserade talangen har tveklöst horder av fans som alla hökade vid datorerna så fort nya motiv lades ut. Är du trots den här varningen för låååångsam för ditt eget bästa kan du i alla fall njuta av underbara illustrationer på hennes hemsida. Må bäste Burfitt-älskare vinna.

tisdag 9 november 2010

Projektets paradoxer

Mitt senaste spontaninköp: snyggt lack med höstambitioner.

I ett närmast desperat försök att injicera lite lagom fara i mitt trygga, småborgerliga liv har jag köpt ett nytt nagellack. Innan ni helt avfärdar förra meningen som banalt effektsökeri ber jag er, mina kära läsare, dra er till minnes att jag faktiskt är allergisk. Här leker vi således med elden. Nåväl, so far so Chanel. Paradoxal som givetvis inköptes delvis för sitt namns skull, och delvis för att jag gillade Particulière i våras, är en klädsamt chic grålila nyans som expediten lögnaktigt påstod skulle passa till alla mina outfits. Lacket är inte alls så där glittrigt lila som det verkar på bilden utan en mycket mer sofistikerad och mindre Halloween-aktig nyans som passar utmärkt till alla grå/svarta/beiga plagg i garderoben. Det är också tack vare Paradoxal som jag trillade in på utmärka nackellacksbloggen All Lackered Up som definitivt är värd ett besök om man gillar polish. Lacket må har inte förändrat mitt liv ännu men troligen händer det mycket, mycket snart.

onsdag 3 november 2010

Med stövlarna på

Priset för Best Supporting Boot går till Vivian Wards lackpjuck och Andy Sachs Chanels.

Jag avskydde filmen the Devil wears Prada när den kom; den töntiga plotten, debila dialogen och det löjeväckande slutet retade mig (och boken är faktisk ännu sämre, ovanligt nog). Modevärlden framstod som precis så larvig som dess minst kompetenta belackare anklagar den för att vara. Men stylingen var värd biobiljetten och den är fortfarande stark fyra år senare. Jag är och förblir ett stort fan av Patricia Field. I en av de mest minnesvärda rollerna syns i alla fall ett par tjusiga Chanel-stövlar och det är den looken jag är ute efter i höst - och inte bara jag verkar det som. Det här med stövlar har gnagt lite en längre tid men det var inte förrän en av mina vänner, något oväntat, över en bit sushi började lägga ut texten om hur fantastisk filmen Pretty Woman är som stövelbusinessen kom igång på allvar för mig. Jag har nog inte sett nittiotalsrullen på minst tio år men givetvis har ms Wards lackboots en speciell plats i mitt hjärta. Det som är så förtjusande med stövlar är att de på något sätt kombinerar det praktiska med det extravaganta. Man kommer undan med så mycket: "Ja, de har höööga klackar, men tänk så varma de är." Jag slog för övrigt till på de här, nu ligger de hos skomakaren på Borgmästargatan (varma rekommendationer, förresten - så duktig och trevlig!). Men i morgon kan jag hämta dem och då kan vad som helst hända. Tydligen.

tisdag 2 november 2010

Ett litet snedsprång


Inte mindre än två koftor har förärats paljetter fastsydda med mina egna händer (och med en aningens hjälp från en symaskin). Så händigt, så hänförande, så... häpnadsväckande.

Jag vet inte riktigt vad som har hänt med mig men faktum är att jag i veckan ägnat mig åt inte bara en utan två aktiviteter som är mig fullständigt främmande egentligen. Jag pratar givetvis om att pyssla och bära paljetter. Låt oss inte spekulera för mycket om bakgrunden till denna, en smula oroväckande, personlighetsförändring men jag tror att hyllade the Gentlewomans tips ("It's lovely to indulge in a little handicraft", hävdar de och vem är jag att tvivla?) och det här inlägget från This is Glamorous kan ha spelat in. Nu hänger i alla fall två lätt uppiffade Benetton-koftor i min garderob. Det må inte vara de omsydda Chanel-outfits som dr Frances Prenna Jones pratar om i tipssektionen i magasinet ovan men jag utgår ju ifrån att plastikkirurger tjänar lite bättre än designjournalister. Och vem vet var det här kan sluta? Nästa gång kanske jag stickar mig min egen väska, som den här. Eller inte.