Resan ut

Det är inte omöjligt att jag slinker in och käkar en macaron på Laduree vid Harrods.

Det är otroligt nog sju år sen jag var i London senast men nu är det dags igen. Då besökte jag landet i december, frös konstant och höll på att få en nedfallande taklist i huvudet i min kusins rum men det var en finfin resa i alla fall. Jag kan bara föreställa mig hur bra det kommer att bli den här gången mitt i sommaren på ett respektabelt hotell (förhoppningsvis fritt från nedfallande inventarier). Besök på V&A, Tate Modern och John Soane's Museum är självklara. Likaså brittiska godbitar som fish & chips och afternoon tea. Och inte vore det helt otippat med lite shopping också, har till exempel tänkt försöka ta mig förbi Rob Ryans butik Ryantown. Ha det jättebra så hörs vi efter semestern!

I den innersta kretsen

Mina sommarklänningar i all sin charm, käckt hängande på sin nya ställning.

Jag inser att det här inte är dagen då folk vill stanna inomhus och sortera sina kläder, utan snarare dagen då man vill ta sitt pick och pack och ligga på stranden/äta glass/sitta i skuggan på ett café och njuta av att det är varmt på riktigt. Men nu när höstkollektionerna snart tränger på kan det vara på sin plats med lite struktur. Anledningen till denna självgoda inledning är givetvis att jag gjort en utrensning/omorganisation i mina garderober och härmed slår mig själv för bröstet. Den hjulförsedda klädställningen som man så ofta ser i inredningsreportagen nu för tiden, och som jag alltid tyckte verkade lite opraktisk, har rullat in i mitt sovrum. Resultatet är förtjusande även om jag var en smula skeptisk i början. Jag har en tendens att vara oväntat konservativ inför förändringar i mitt egen hem, men är nu övertygad. Förutom att göra plats för annat (mindre dekorativt) i garderoben känns det ganska trevligt att kunna umgås med sommarklänningarna på en mer regelbunden basis; varje morgon när jag vaknar hänger de där och vill följa med ut. Och en dag som i dag - varför inte?


En av alla de inredningar som inspirerade mig att skaffa en egen ställning. Här ser vi designer Michael Bargos sovrum. Bilden är tagen från numera nedlagda magasinet Domino. Jag lyckades haffa ett av de sista numren när jag var i New York förra året. Foto: Douglas Friedman.

Blå gryning

Marie-Anne Oudejans verkar överväldigad av sin egen lägenhet. Det skulle jag också vara om den såg ut så här! Foto: Alexia Silvagni.

I väntan på att det omtalade Tocca-tvättmedlet åter ska dyka upp i Sthlm eller att jag ska springa på det under min kommande Londonsemester tänkte jag visa er ett av mina favorithemma hos-reportage, kanske till och med Favoriten. Jag målade faktiskt väggarna i min förra lägenhet inspirerad av den otroligt tjusiga blå nyansen i Toccas grundare Marie-Anne Oudejans New York-loft. Artikeln publicerades i brittiska Elle Decoration 1998 medan Ilse Crawford fortfarande var chefredaktör och jag gillar den fortfarande otroligt mycket trots allt som kommit och gått. Jag plockar ibland fram tidskrifterna från slutet av 90-talet och förundras över hur perfekt min smak stod i samklang till det Elle Deco producerade då. Missförstå mig inte, de gör fortfarande fina jobb - men det här är mer än så. Det är ju en klassiker.




Den blå färgen beskrivs i artikeln som "the blue of the Caribbean and the winter palaces of Russia", och det kan vara så att det gör lägenheten ännu mer fantastisk.

Doktor Glas

Sublim natur, fagra kvinnor och... konstglas.
Är detta en vinnande kombination? Varför inte! Foto: Helen PE.

Var en snabb sväng förbi NK i går och i stället för att koncentrera mig på rean som jag hade tänkt fick jag syn på några stiliga fotografier på väggarna i rulltrappan. Vad var nu detta? Det visar sig att varuhuset i samarbete med Orrefors och Kosta Boda gjort en sommarutställning under curatorn Alexander Lerviks överseende. Man kan ju tycka att bildernas koppling till glasbruken är lite vag och till exempel fundera över om vasen i nederkant på fotot ovan egentligen gör varken till eller från, men varför tjafsa om sådant när fotografen Helen PE bjuder på så romantiska tablåer? Idén till utställningen föddes visst under ett besök på parisgodbiten le Bon Marché och det kan man ju sympatisera med; vem har inte tänkt en eller annan god tanke där medan man valt mellan praliner från Sonia Rykiel och en pistagemacaron?

Absolut makt

Barbro Hedvall och Göran Greider i färgglada outfits.
Ett foto från samma session användes i svartvit variant till framsidan på boken Stil och politik. Foto: Åse Bengtsson Helin.

För ett tag sedan nämnde jag boken Stil och politik av den något otippade duon Barbro Hedvall och Göran Greider. Nu har jag så äntligen plöjt den och måste erkänna att jag hade hyfsat höga förväntningar på vad de vassa pennskaften skulle kunna tänkas avslöja om förhållandet klädet-makt. Till min stora sorg var jag faktiskt lite besviken när jag plöjt de 124 sidorna. Kanske ligger åtminstone en del av problemet i den lätta förvirringen kring vem boken egentligen riktar sig till. Individer med klädintresse torde väl redan ha funderat på många av de saker författarna tar upp och skulle behöva lite matigare och spänstigare analys, och folk som är likgiltiga har knappast någon initial motivation till att plocka upp volymen överhuvudtaget. Eller så är det en generationsfråga; saker som den (lite äldre) dynamiska duon väljer att fästa sig vid eller referera till är inte självklart sådant som en yngre person skulle välja att uppmärksamma. Jag tänker mig till exempel att det inte är riktigt lika chockerande för 30-somethings i dag att aldrig bära slips som det var för herr Greider, som trycker lite extra på det faktum att han bara burit plagget en enda gång - i rätten.

Men i valtider känns det förstås skoj att läsa om något annat än den senaste sifomätningen, snåriga jämförelser mellan höger och vänster eller braskande valfläsk. Dessutom är det alltid välgörande att påminnas om att kläder inte är tygbitar som bara råkar hamna på kroppen utan att man, även om man som Greider går klädd i "gymnastikskor och mjukbyxor", har gjort ett medvetet val som får konsekvenser. Bara för att man inte gillar kläder betyder det ju inte att man plötsligt blivit osynlig. Helveten är ju inte bara andra människor, det kan också vara deras sloppiga outfits.

Ovanliga rekord

1 Bästa stilbrottet: Palme när han bar kavaj och toppluva.
2 Den kvinnliga svenska politiker som väntat längst med att släppa ut sitt hår fritt och böljande: Maria Wetterstrand.
3 Mest stillöst tråkige efterträdare till en karismatisk toppolitiker: Raul Castro.
4 Mest idiotiska klädanklagelse mot politiker: När Barasck Obama i amerikans press anklagades för att ha samma klädstil som Irans president Ahmadinejad.
5 Den USA-stödde diktator som sett obehagligast ut: Augusto Pinochet i sina solglasögon.

På sidan 39 hittar man den här dikttexten av Göran Greider.