onsdag 30 juni 2010

The Thing on the Doorstep

Mycket fauna på bloggen just nu men det är ju sommar och prasslar i buskarna och jag kunde inte riskera att ni missade det här fullständigt ljuvliga och underhållsfria husdjuret som bland annat finns hos Designista. Bambi må vara blind men inte mindre bedårande för det. Om ni behöver en funktion så läste jag att han är tänkt att fungera som bokstöd eller dörrstopp. Jag vill minnas att jag har sett ugglor också i samma serie någonstans... Jo, det var på Iris på Kungsgatan 55. Söta, praktiska och garanterat fästingfria.

tisdag 29 juni 2010

Himlar av lera

En Lisa Larson-pudel vid namn Bismarck pryder mitt skrivbord.

Häromdagen damp det ned ett paket i brevlådan och sådant är ju alltid roligt. Det visar sig att Gustavsbergs porslinsmuseum presenterar en utställningen om keramikern Lisa Larson fram till och med oktober och festar loss med att ge ut en tillhörande bok också. Tydligen invigdes det hela med pompa och ståt redan i slutet av maj av Japans ambassadör, vars landsmän inte bara har snöat in på Stig Lindberg utan även tagit de runda larsonfigurerna till sina hjärtan. Jag som är något av ett fan (och som också lyckas outa min mor som detsamma efter att ha hittat flera av hennes prydnadsgrejer på bild) bläddrar med förtjusning i boken som förvisso är ganska tunn men full av schyssta fotografier, 50- och 60-talsgrejerna är ärtigast. Vill ni veta mer om Lisa Larson så finns det också en film som gjorts lagom till utställningen, trailern finns här för nyfikna. Vem vet, det är inte omöjligt att jag tar mig en tur förbi Gustavsberg under semestern.


Bilder ur boken Lisa Larson - keramiker av Märta Holkers.

måndag 28 juni 2010

Om betydelsen av böckers utseende

Styvt formgivna, och i vissa fall också läsvärda, romaner.

Det har varit mycket snack om form och funktion den senaste tiden och jag kunde inte låta bli att ta med mig resonemanget in på Pocketshop när jag var där på lunchen för att hitta något passande till den stundande semestern, för visst är det svårt att låta bli att döma boken efter omslaget ibland? Vi vet ju alla att det är innehållet som är grejen, framsidan ska bara fungera som inslagningspapper till den litterära presenten men det är inte alltid så enkelt. Vissa romaner går bort direkt för att framsidan är banal i överkant, vissa försvinner i mängden för att aldrig återfinnas och andra böcker, som till exempel My Mistress's Sparrow is Dead, inhandlar jag enbart för att de är så stiliga (den var inte så tokig att läsa heller, kan speciellt rekommendera förordet). Orwells bok tyckte jag var så läskig när jag var liten och såg den i mina föräldrars bokhylla att jag ibland, när jag kände mig extra ängslig, vände den med ryggen inåt för att slippa de stirrande ögonen. Genial formgivning till en lika genial bok! Lika fantastiskt är troligen inte John Connollys verk men Rob Ryans stiliga illustration till The Book of Lost Things är så snygg att jag nästan plockade på mig den också i rena glädjeyran. Och tvärtemot vad vissa tror såg jag faktiskt fram emot att införskaffa Pride and Prejudice and Zombies också - om så mest för att kunna beundra den ruttnande artonhundratalshjältinnan i bokhyllan.

torsdag 24 juni 2010

It Takes a Lot to Laugh, It Takes a Train to Cry

SJ:s äldre tåg är förvisso lite mer charmiga än de nya med avskyvärda blonda träfaner och obekväma säten men lyxigt, mystiskt och lockande - nej, det tror jag ändå inte.

När slutade det egentligen att vara glamouröst att åka tåg? Och varför? De har ju en sån romantisk och tragisk historia; folk har dött för att rälsen ska komma på plats, vi har sett Bogart vänta på Bergman i ett moln av rök på stationen och hört Bruno Anthony och Guy Haines planera rafflande mord sittande i en bekväm kupé. Nu känner man sig mest som en loser utan tillgång till bil när man kliver ombord. Jag kan inte låta bli att åtminstone delvis skylla på inredningen. Tågen som cirkulerar i Mälardalen har ju en interiör bara en mor skulle kunna älska, eller i det här fallet kanske en konduktör. De lite äldre tågen har, om man känner sig vänligt sinnad, en viss charm med sina (nytrendiga) mintgröna väggar och ställbara stolar men det finns inget förmildrande överhuvudtaget med de nyare vagnarna. Vi snackar inte The Darjeeling Limited här inte. Och stolarna är inte ens bekväma så kom inte dragande med funktion före form. Om makthavarna verkligen ville att folk skulle överge bilen och dissa flyget så skulle de samla ihop de skarpaste hjärnorna och låta dem cirkulera i landet tills de hade formgivit det perfekta tåget som inte bara var bekvämt att åka i utan också speglade lite av den spänst och elegans vagnarna en gång haft. Damn it: Jag vill också se mitt enorma bagage (givetvis i matchande väskor med monogram) bäras ombord medan jag gråter ensam i min kupé för att min älskare inte syns till på stationen och sedan färdas mot nya djärva mål ackompanjerad av hjulens dunkande.


Söta och prydliga skyltar men verkar inte nödbromsen lite för klen för att stanna tåget?
Det känns snarare som om den skulle falla sönder vid blotta tanken på panik.


Det må vara inne med mintgrönt för tillfället, men det hindrar inte tåginteriören från att kännas lite tam. Och jag måste bekänna mig till skolan som anser att om man ska satsa på gardiner så får man se till att satsa fullt ut och inte ha några tunna trasor hänga som döda sillar runt fönstret.

fredag 18 juni 2010

the Scent of Money

Vem skulle inte vilja se ut så här på sin bröllopsdag? Trogen är hon visst också, frågan är bara om det är mot äkta mannen eller parfymen.
(Härlig blandning av skräckfilm och barock slottsträdgård i bakgrunden dessutom.)


Jag tog inte tillfället i akt och hyrde ut min lägenhet och tjänade en hacka under det kungliga bröllopet. Däremot missade jag inte chansen att dissa de fula produkterna i Den officiella bröllopsserien när tidskriften Rum frågade om det var något jag kände för att tycka till om. Festen är således inte helt igenom en ekonomisk förlustaffär för mig. Det här med kommers och bröllop är ju inte något nytt, även om löpsedlar som "Hon bär vigselringarna" (dagens Expressen) och liknande knappast cirkulerade på Gustav Vasas tid. Men det som störde mig när det gällde produkterna i DOB var inte det en smula cyniska i att låtsas hylla brudparet medan man muddrar undersåtarna på pengar utan att prylarna var så själlösa. Det finns dock företag som lyckas med kopplingen produkt/bröllop och parfymtillverkarna står där i första ledet. De har ju fördelen av att ha en produkt som passar perfekt att laddas med allehanda abstrakta värden eftersom den i stort sett är osynlig. Lägg därtill forskningen som visar att dofter kan föra oss tillbaka till speciella ögonblick på ett kick och man har murat grunden för framgång. Vem skulle inte vilja inte betala 698 kronor för att minnas "den lyckligaste dagen i sitt liv"?


Estée Lauder vet att ingen wasp är perfekt som ogift. Deras slogan "This is your moment to be beautiful" låter dock som ett förtäckt hot. Vad händer sen?

Ms Wang kan så mycket om bröllop
att hon till och med skrivit en bok som heter Vera Wang on Weddings.

onsdag 16 juni 2010

Kunde jag älska så skulle jag älska det här

Man blir aldrig besviken på kycklingarna i Still Bitter, More Baggage.
Konstant bisarrt, konstant kul.


Att humor inte alltid är roligt är ju en sanning värd att upprepas och att "skojiga" böcker och "skojig" design sällan förtjänar adjektivet utan citattecken står likaså utom allt tvivel. Men det finns undantag. En av de roligaste skojiga böckerna jag någonsin stött på är Still Bitter, More Baggage av Sloane Tanen där man i uppbyggda tablåer får följa ett gäng kycklingar i motgång (och mer sällan) medgång. Vad har då detta med design att göra? Egentligen inte så mycket förutom att jag kom att tänka på boken när jag av en händelse råkade hamna på the Mogg Blogg där det designdissas friskt. Ibland gör bloggarna Joy och Janet det lite för enkelt för sig men ibland har de en ton som ligger ganska nära Tanens och kanske för all del också Jan Stenmarks, tro det eller ej.

tisdag 15 juni 2010

Vita nätter

Carnation, Lily, Lily, Rose av fantastiska John Singer Sargent, från 1885.
Ägs av Tate om jag inte misstar mig.


Vid de fåtal gånger varje år då jag befinner mig på landet blir jag alltid sugen på att ha en egen trädgård: så vackert, så kreativt, så avkopplande. Jag botas dock alltid i bilen på väg hem till stan. En balkong vore nog ett mer rimligt alternativ eller kanske ett foto av Denise Grünstein. Då är det perfekt att ha vänner som bjuder på brunch i det gröna och låter en hänga i deras tjusiga hammock och sippa bubblande drycker utan att behöva vare sig riva ogräs eller klippa häckar. Vid mitt senaste besök hade de dessutom införskaffat utebelysning av den rart nostalgiska typ som på Singer Sargent-tavlan ovan, om än från Ikea och driven med solenergi. Det finns något väldigt elegant i att ta med sig valda delar av inomhus utomhus. Helt enkelt civilisationen när den är som bäst - man må sitta i naturen men med bekvämligheter inom räckhåll (och en och annan humla i maten).

måndag 14 juni 2010

Förnuft och känsla

Lasse Elvang visar upp en pläd i den lyxigaste kvaliteten: 100 % bebisalpackaull.
Mjuk som en... alpacka.


För bara några minuter sen mötte jag en kvinna i täckjacka. I juni. Det må vara att ta i men värmen, kalla den supervärme eller ryssvärme, har inte synts till på ett tag nu och många med mig börjar bli trötta på att frysa ständigt och jämt. Ett sätt att lösa problemet utan att ta till vinterjacka är att rulla in sig i en pläd. När jag var på Ambiente-mässan i vintras träffade jag Lasse Elvang, en av ägarna till Elvang Denmark som specialiserar sig på plädar, kuddar och scarfar gjorda av alpackaull. De erbjuder tre kvaliteter i en mängd olika färger, men allra finast är nog de randiga i olika grå och bruna nyanser. Det vore något att stöta på när man sitter och huttrar på uteserveringen för att ens vänner insisterar på att det är sommar.

fredag 11 juni 2010

Den inbjudna

Ser det ut så här hos mina grannar?
L A Ring,
Vid frukostbordet. Olja på duk. Nationalmuseum. Foto: Nationalmuseum.


Jag och min bästa vän har länge diskuterat vilken fantastisk idé det vore om det någon gång var öppet hus i hela Stockholm så att man kunde få gå in till vem man ville och titta på hur de hade det hemma. Vi brukar vanligen börja prata om det när vi är ute och går och får syn på något hus som ser speciellt intressant ut. Det talas förresten om att det ska ordnas något liknande fast i mycket mindre format i huset där jag bor för att fira att byggnaden fyller 100 i år. Självklart står jag redo att störta in hos mina grannar för att se de har inrett. Har de kanske löst någon av rummens svårigheter på ett särdeles listigt sätt? Kan bli sommarens höjdpunkt. I väntan på att visionen ovan blir verklighet ser jag fram emot Nationalmuseums utställning Hemma som invigs om ett par dagar. Där utlovas att man ska få se interiörer så som de tolkats av bland annat Carl Larsson, Fanny Brate och Hanna Pauli. Låter fascinerande. En regnig dag som denna påminns jag dessutom om att museet kanske är det bästa och mest romantiska stället att hänga på när det smattrar på taket.

torsdag 10 juni 2010

Den allvarsamma leken

Det här stiligheten i frisk lemon curd-ton kommer att passa perfekt
till pelargonens blekrosa blommor. Fynd!


Fick under lunchen syn på en ensam kontant i plånboken och bestämde mig för att leka den gamla leken "hitta något på 2hand som jag gillar utan att det kostar mer än en selma". Det visar sig att det uppenbarligen var ganska länge sedan jag lämnade visakortet hemma. I regelboken står ju nämligen att det måste vara fint på riktigt och sen måste man också bestämma sig för vilken produktkategori man tänker satsa på. Lite utmaning ska det ju vara är det tänkt. Jag bestämde mig därför, helt enligt de givna förutsättningarna, för att hitta en blomkruka till den blomma jag införskaffade tidigare i veckan. Och eftersom det är en pelargon av det närmaste legendariska Mårbackaslaget kändes det självklart att spänna bågen högt: En unik kruka, gärna pastellfärgad och av god, svensk kvalitet.

Sagt och inte gjort. Tydligen är det så att till och med fula saker kostar 45 kronor i andrahandsbutikerna inne i stan numer. Det slutade med att jag gick till Brandstationen och hittade den ljusgula Rörstrandskrukan ovan till det facila priset av 250 spänn. Överpris? Javisst. Nöjd? Likaså. Leken bör uppdateras.

onsdag 9 juni 2010

På spaning efter den tid som flytt

Birgitta Hahn, Ingela Håksansson-Lamm och Tom Hedqvist i ateljén på Södermalm.
Foto: Gustav Karlsson Frost

Det är väl knappast någon läskunnig som har missat att 10-gruppen har en retrospektiv utställning kallad Mönsterkraft på Dunkers i sommar? Nyheten har fått ett minst sagt rejält genomslag i media. Varför är kanske mer luddigt. Efter att ha fått chansen att träffa dem i ateljén ovan och intervjua dem för en kommande artikel måste jag dock erkänna att jag är väldigt sugen på att åka ned till Helsingborg. Jag har väl inte direkt haft någon åsikt om gruppen tidigare utan mest vetat att den finns till som en sedan länge ex-revolutionär inventarie i Sveriges formvärld men är nu lite förälskad. Vilken spänst! Vilken humor! Och så citatvänliga sen. Jag är på första tåget till Skåne.

Det ögat inte ser

Senaste Elle Interiör presenterar Paola Navones sommarhus på den grekiska ön Serifos.
Foto: Andrea Ferrari.


Ni vet hur det är: När man väl får upp ögonen för något är det plötsligt överallt. Jag var ju på bröllop för ett par veckor sen och då fick varje gäst med sig en liten present hem. Det var en glasskål med silvermönster i design av Milanobaserande Paola Navone. Jag blev förstås förtjust och nu ser jag formgivarens avtryck överallt. Jag har noterat och gillat produkterna tidigare men jag har liksom aldrig haft ögonen på henne utan prylarna har bara varit separata snyggingar som passerat revy. Slut med sån nonchalans, pronto.


Den underbara pallen Fungo har varit en av mina favoriter länge och den är så klart designad av Navone.

onsdag 2 juni 2010

Att umgås med spöken

Anonymt, snyggt men livsfarligt. Och har jag bara hallucinerat eller stod det att Julian Schnabel var ansvarig för konsten? Missa inte eftertexterna heller, synnerligen flotta med en viss nostalgisk touch.

Har förstås en förkärlek för skribenter på film och var därför förtjust över att få gå och se Polanskis the Ghostwriter häromdagen. Den är klart sevärd av många anledningar, bland annat för de läskigt tjusiga miljöerna i vad som ska föreställa Martha's Vineyard (men i själva verket tydligen är Tyskland). Den slipade politikerns strandhus som syns ovan är farligt stiligt i ordens verkliga bemärkelse, man anar ond bråd död bakom varje låst hurts och gediget träbadkar. Det är kanske egentligen inte så olikt George hus i Fords film En enda man, men medan man där känner att det är karaktärens kärlek till skönhet och design som manifesterar sig i inredningen vet man att det här snarare handlar om en vilja att fila bort all individualitet som gör att man valt att inreda i mid-century modern-stilen. Den får symbolisera den perfekta politikern: Förtroendeingivande stilig på ytan men utan riktig förmåga att varken beröra eller förarga någon. Och hotellet som spökskrivaren skrivs in på är nästan parodiskt spöklikt. Han är dessutom den enda gästen, fast visst pratade han väl med någon i baren...