En kedja av förblindelse och misstag

Ibland är det ljuvt att äga. Folk som hävdar annat har aldrig missat ett gyllene tillfälle att bättra på sin stil genom att de missat att köpa en tidskrift.
Bild från Vogue Living Australia mars/april 2010. Foto: Stewart Shining.

Det höll på att hända igen! Visst är det så att man gärna vill lära sig av sina misstag? Då är det ytterligt sorgligt att konstatera att denna strävan inte betyder något i slutänden. Ni kanske minns min sorg över att ha missat det numret av World of Interiors där man fick gå husesyn i Hamish Bowles Paris-hem. Nu har hans NY-lägenhet varit ute och fladdrat i media och det var bara ogjort att jag missade den också. Sloppy reseach är bara förnamnet. Är du som jag förtjust i mannens känsla för stil så lägg snarast rabarber på Vogue Living mars/april. Enought said.

Sköna förlorare

Snofsigt gammalt exemplar som finns att avnjutas på Room.

Det är förstås alltid enkelt att vara nostalgisk över saker som man egentligen aldrig riktigt hann vänja sig vid att använda, då har man ju inte förlorat något när allt kommer omkring. Lite så känner jag när det gäller skrivmaskiner. Förvisso minns jag tydligt att vi hade det numera skrattretande mossiga ämnet "maskinskrivning" under en termin i högstadiet. Tricket var att klara av att skriva hela alfabetet på 20 sekunder utan att titta på tangenterna. Annars ryktades det om att man skulle få gå om...

Föga anade man hur praktiskt det bara några år senare skulle visa sig vara att kunna skriva utan att tjuvkika. Här var skolan faktiskt så bakåtsträvande att det lönade sig i långa loppet. Det sägs att den moderna skrivmaskinens uppfinnare är amerikanen Christopher Sholes som redan 1868 fick patent på sin maskin. Fem år senare sålde han rättigheterna till Remington Arms Company som tillverkade den första skrivmaskinen vars tangentbord i mångt och mycket ska ha sett ut som tangentborden gör i dag. Well, if it ain't broken. Efter att ha varit en smula bortglömd och passé ett tag känns det, i svallvågorna av all ny teknik, som om skrivmaskinen har fått en viss renässans, i alla fall som poserande snygging. Eva Andersson och Per Wennberg använde sig till exempel av den när de stajlade nya Room, den fanns med i Rekostylisternas stiliga monter på Antikmässan, som miljöskapande objekt på Ambiente (se fotot på Ett molns logga här ovan) och på Elsa Billgrens blogg kunde man nyligen läsa att hennes bröllopsgäster hade möjlighet att skriva brev till brudparet på maskin under festen.

Vissa skribenter säger sig ha svårt att överge skrivmaskinen till förmån för datorn. Vad är det för trams? Som om det ligger i vad man skriver på hur bra texten blir. Däremot är skrivmaskinen klart oöverträffade som ärtig prydnad. Lite svårstädad bara. Och det ger definitivt mer kredd att som Leonard Cohen, när han hade skrivit klart Beautiful Losers, slänga skrivmaskinen i Egeiska havet snarare än att sula ut en penna, eller en macbook för den delen.


Skrivmaskinen som dåligt omen i the Shining. Snart kommer pappret att fyllas av
"All work and no play..." och hittas av den skräckslagna frun. Jösses! Påminner lite om den Facit-skrivmaskin som länge fanns i mitt barndomshem. Den är numer kastad till min stora sorg. Föräldrar gör så konstiga prioriteringar ibland.

Filosofin i sängkammaren

Malin Åkerblom kallar sin sängklädeskollektion för Aune.
Utsökt blandning av respekt för traditioner och ren och skär skönhet.

Efter att ha besökt både Konstfacks och Beckmans slututställningar blev jag lite nyfiken på HDK:s också. Inte så nyfiken att jag köpte en biljett och åkte ned till Göteborg, mind you, men jag spanade i alla fall in elevernas arbeten på nätet och fastnade speciellt för Malin Åkerbloms fina sängkläder med inspiration från svunna dagar och modevärldens fascination för volym och form. Underbara bilder också som påminner lite om en av mina favoritannonser någonsin, för italienska Frette. (Skulle gärna visa den men har inte kunnat hitta den igen i min gigantiska hög av glossies, kanske en annan gång.)

Näckrosbarnen

Näckrosformad lampa signerad Erika Lövqvist och producerad av By Rydéns.
Foto: Carl Dahlstedt.

När jag var liten drömde jag, med en för barn utmärkande fantasi och total brist på praktisk förankring, om ett hus som skulle se ut som en gigantisk näckros. Det skulle vara vitt, ligga utanför franska solkusten, ha glasgolv så att man kunde se havsbottnen och inbyggda akvarium i vissa väggar. Le Nénuphar skulle villan givetvis heta och bara speciellt inbjudna skulle hitta dit. Man kan konstatera att jag som ung hade tämligen högt förtroende för arkitekters och ingenjörers kunnande samt för min egen förmåga att som vuxen tjäna rejäla mängder flis. Jag har nu övergivit tanken på näckroshuset men har fortfarande en viss förkärlek för formen. Därför var det med glädje jag fick syn på Erika Lövqvists tjusiga serie Water lily. Finns både som bord, hylla, matta och lampa. Inte dumt, liksom mer lagom fantastiskt och avgjort mer prisvärt.

Svindlande höjder

Äntligen är jag målgruppen! Fascinerande bra kampanj och ljuvlig doft från Balenciaga.

Hade häromdagen tillfälle att döda lite tid på Charles de Gaulle-flygplatsen och tillbringade fler minuter än vad som är nyttigt inne på den tämligen välsorterade parfymavdelningen i "taxfree-zonen". Här stötte jag för första gången på Balenciagas nya parfym live. Som ni vet känner jag mig sällan som målgruppen för vad än det vara månde som ska krängas men det finns stunder då även jag kan känna att det är mina pengar och mitt gillande de är ute efter. Det här var en av de gångerna. Jag har varit nyfiken på om doften skulle kunna leva upp till den bedårande kampanjen med Charlotte Gainsbourg, plåtad av ingen mindre än Steven Meisel, men hade inte behövt oroa mig. Den visade sig vara unik men inte alls svårburen, som ett par farligt höga klackar som till ens stora förvåning visar sig vara bekväma. Enda anledningen till att jag inte genast halade upp de 80 euro flaskan kostade var att det hade känts lite kymigt att köpa en av världens chicaste parfymer på ett så galet oglamouröst ställe som en flygplats. Vissa inköp kräver passande inramning.
Är ni sugna på att veta mer om doften, flaskan och kampanjen spana in det här superba Youtube-klippet med Nicolas Ghesquière.

Flickan med majblommorna

En av mina kompisar flyttade nyligen och när han skulle rensa ut i bokhyllan stötte han på den här lilla boken om blommor, vilken han tyckte sig kunna leva utan och prompt gav till mig. Ingen blev mer förvånad än jag. Det är en ganska förtjusande samling arrangemang och fotografierna har åldrats betydligt sen 1991 då boken gavs ut, vilket ger den en trevligt nostalgisk air som om man hade hittat den hemma hos sin farmor. Författaren Mary Lawrence har visst utbildat sig hos legendariska Constance Spry så helt fel ute kan hon ju inte vara när hon ger instruktioner till skapelser som "duets for peonies", "christmas carol" och "tea for two". Quite lovely actually!

De har inte nöjt sig med att binda vackra buketter utan också bemödat sig om att döpa dem med omsorg. Här syns Duet for Peonies. Boken är upplagd så att man nästan får som ett recept på varje bukett; till den här behöver man 20 rosa pioner, tre knippen blåklint, sex eukalyptuskvistar, snöre och två kannor.

På sidorna 26 och 27 hittar man arrangemanget Butterfly där äppelblommorna och de rosa tulpanerna tillsammans skapar ett "tidlöst lugn", enligt författaren. Notera den lite hysteriska bakgrunden som motverkar allt lugn i övrigt.

Är man redo för vildare färger och lite lantlig stil väljer man kanske Iris Reprise.

Bränd

Dags för bikini? Dags för brun utan sol? Ursula Andress visar hur en slipsten ska dras.

Att vara eller icke vara, det är frågan. Jag talar nu givetvis om att vara solbränd. Att man skyr den riktiga uv-strålningen är en sak men vill man verkligen ge upp det hälsosamma bruna utseendet som vi vurmat för sen Chanel av misstag fick sig en bränna på 20-talet? Tydligen inte om man ska tro den blomstrande marknad som finns för brun utan sol-produkter. Och solarier - bara i stockholms innerstad verkar det, till min stora förvåning, finnas tillräckligt många för att bränna hela svenska folket till pepparkakor. Hur överlever dessa institutioner? Har inte folk läst att Svenska strålskyddsinstitutet gått ut och varnat för att solarium kan öka risken för hudcancer?

På den gamla goda tiden var det ju hippt som attan med ljus hy, då var det dem som kroppsarbetade som var bruna och som pöbeln vill man ju inte se ut, gud bevars! Överklassen gjorde sitt bästa för att utsättas för solens strålar så sparsamt som möjlig; man gömde sig bakom parasoll, dånade, vägrade att gå ut och om allt annat misslyckades vräkte man på sig krämer med en hyfsad dos arsenik eller bly i för att återfå den ljuva vita hyn igen. Precis som med solarier fanns dock biverkningar.

Sen kom så allas vår Coco och några årtionden senare introducerades bikinin och här tror jag att vi kanske börjar leta oss in till pudelns kärna. Undersökningar visar nämligen att de flesta uppfattar en solbrun kropp som smalare än en vintervit. Och vem vill lägga till onödiga kilon när man ska ut och lattja på playan? Modemagasinen försöker mellan varven promota den ljusa hyn. "Titta på urtjusiga Nicole Kidman och Julianne Moore", lockar de men det är väl högst tveksamt om det någonsin blir ett trendbrott så länge de samtidigt använder modeller som väger runt 45 kilo och vi alla strävar efter att bli en si så där fem kilo lättare. Minst. Tills dess att det inträffar sträcker jag mig efter min nyinköpta flaska Sublime Bronze Express Pro och sprejar för glatta livet.

Inte ens det förflutna

Det riktigt kryllar av snygginghus runt Como-sjön
och Villa del Grumello står sig väl i konkurrensen.

Utan att riktigt veta hur eller varför hamnade jag och ett gäng andra journalister häromdagen ombord på en pytteliten båt som genast satte fart över den vindpinad Como-sjön. Det visade sig att våra italienska värdar tyckte att vi skulle vara med på invigningen av modeutställningen the Age of Elegance och hur tackar man nej till det? Svaret är givetvis att man inte gör det och efter tio minuter på sjön föstes vi in i byggnaden och fick varsitt glas champagne, ett gäng jordgubbar och chansen att insupa en ganska fantastisk samling femtiotalsklänningar från storheter som Dior, Balenciaga och Givenchy. Det som knöt kläderna samman var att de alla var konstruerade av tyg tillverkat av Comobaserade företaget Filande e Tessiture Costa som tydligen var grejen för ett drygt halvsekel sedan. Dessutom hade statsarkivet påpassligt nog sparat mönsterböcker och ritningar som de nu kunde visa upp. Det är ju inte för inte som Como kallas sidenstaden. Fullständigt förtrollande, förstås.





När man ser de här klänningarna är det nästan så att man skriver under på devisen "det var bättre förr". Så classy. Den understa känns dessutom helt tidlös och skulle kunna vara v/s 2010 utan problem.

the Mint Project

Tilltalande tandkrämstub. Kan varmt rekommendera att köpa den på plats i Italien där den fås till veritabla fyndpriset € 2.60.

Eftersom jag har en väldokumenterad fäbless för tjusiga emballage har jag givetvis varit sugen på att testa hajpade italienska tandkrämen Marvis och lyckan stod mig bi i Como där jag hittade ett gäng tuber i originalsmaken stark mint. Slog naturligtvis till och kan rapportera att även om smaken knappast är den "virvelvind av smaksensationer" som copyn vill göra gällande så är den inte alls tokig. Och förpackningen är förstås som synes väldigt flott. Dock inte på långa vägar så stilig att jag skulle betala de 80 pix som stockholmsbaserade Cow parfymeri vill ha för att släppa ifrån sig ett exemplar även om de hävdar att: "Marvis tandkräm omtolkar begreppet tandkräm, den gör en enkel daglig handling till ett rent nöje i livet, dag efter dag." Jösses!

Skumtimmen

Villa Erba ligger alldeles vid Como-sjön och vinner hands down som den vackraste mässlokal som jag någonsin besökt, även om själva mässhallarna i ärlighetens namn låg som paviljonger i parken.

Jag var så lyckligt lottad att jag tillbringade några dagar förra veckan i trakterna runt Como-sjön och besökte textilmässan Proposte. Eftersom det spöregnade hela första dagen så tryckte jag inomhus och när jag behövde en paus från gardiner, kuddar och möbletyger råkade jag av en händelse springa på en utställning om själva byggnaden, som inte alls är så gammal som den verkar utan tvärtom byggdes under sent 1800-tal. Det visade sig dessutom att villan var regissören Luchino Viscontis barndomshem och man kunde smyga runt i några bevarade rum och känna fläkten från svunna dagar, i sinnet i sällskap med "den italienska neorealismens fader". Det var nästan lite spöklikt att vandra omkring i de mastiga rummen helt ensam. Man behövde bara komma några meter från det hemtrevliga pressrummet för att stämningen skulle bli en helt annan - ett sånt här hus kan nog ruva på både det ena och det andra. (Fast så tänkte jag förstås inte då, man har väl någon form av självbevarelsedrift...)


Det var ganska mörkt i rummen på grund av regnet och solskydden som ska se till
att inredningarna inte tar stryk av klimatet.

Badrummet var min favorit,
nästan overkligt tjusigt men utan det pompösa guldet som fanns på andra håll.

En toalettstol med blå blommor är helt klart flottare än den jag har hemma.
Ett hett tips när man renoverar badrummet nästa gång!

Dörren in till badrummet var dekorerad med blommor
och vad jag antar var Merkurius med sina hästar.

Tvättat vatten

Lilla butiken Olja & Oliv på Bondegatan har ett förtroendeingivande sortiment
av Durance en Provence. Jag kanske borde titta in?

Dags för ett avslöjande: Jag gillar att handtvätta, inte så att jag väljer det framför ett cocktailparty eller chansen att prova nya pjuck men med viss ansträngning ser jag det som ett sätt att ta hand om saker som behöver lite extra omvårdnad. Det är kort och gott ett ganska enkelt trick för att känna sig lite bättre och lite mer noggrann än man egentligen är, vilket förstås alltid appellerar. Ni, mina trogna läsare, vet ju att jag brukar föredra Toccas handtvättmedel, helst med spänstiga doften Touch, men ack - det verkar som om en nyordning är på väg in över Stockholms innerstad. När jag senast besökte MrsH, vanligen en trogen leverantör av ovan nämnda produkt, fick jag veta att den kanske skulle komma tillbaka efter sommaren.

Kanske? Efter sommaren! Vad göra? Jag har ju till skillnad från George Costanza inte som plan att köpa nya underkläder för varje dag på året för att slippa tvätta så ofta. Den hjälpsamma butiksfrun försökte sälja in en ersättare från märket Kai som det så klart inte var något direkt fel på men jag tycker inte om förpackningen. Banalt, jag vet men den är liksom lite trist och om hela poängen med att betala flera hundra för något som man skulle kunna få för några tjugor är att det ska kännas lite skojigare och snyggare blir flaskan plötsligt en faktor att räkna med. Det är här Durance kommer in i bilden med sina söta retroemballage. Jag tror att jag är såld.


Är den här verkligen trist eller har jag tappat greppet?
För 395 spänn vill jag ha lite mer... mer.