Modemakt - 300 år av kläder

Hon ser visst lite stel ut trots att museet tog hjälp av dansare för att få dockorna att se naturliga ut. Prickig byxklänning designad av Mary Quant runt 1967.
Fotograferad av Mats Lundin.

Det vankas ny modeutställning på Nordiska Museet, men inte en permanent sådan för gud bevars man vill ju inte lova mer än man kan hålla. Museichefen vågar dock slå fast att den ska stå i minst tio år, kanske till och med tjugo. Svindlande perspektiv, må jag säga. "Modemakt" heter härligheten och de vill visa kläder i ett samhälleligt perspektiv, som om kläder någonsin kan visas på något annat sätt än i just samhället. Jag ska dock inte sura, det är en småtrevligt utställning trots en viss mossighet. Som ett Skansen för skjortor. De har gjort tre nedslag i historien och besökaren möter kläder från 1780-, 1860- och 1960-talen. Det är lite tant Grön, tant Brun och tant Gredelin över de två första glasmontrarna och man slås av hur små människor var även som vuxna förr i tiden. Kläderna som nu pryder de fula men tydligen mycket dyra dockorna har nämligen en gång suttit på riktiga individer. Det är spännande. Man skulle minsann ha velat veta mer om dem. Kläderna från 1960-talet känns så klart mer bekanta och besökarna kommer utan tvekan att känna igen sig. Jag tyckte till exempel att jag kände igen min farmors outfits under den lite förklenande rubriken "tanten".

Min ständiga invändning när det gäller utställningar om både mode och design är att föremålen blir så döda på museum. Mode är ju inte bara kläder och en stol är (oftast) tänkt att användas som sittplats. En viktig, kanske den viktigaste, aspekten av de två disciplinerna saknas därför alltid av nödvändighet när prylarna trängs i en monter på behörigt avstånd från folks klåfingriga händer. Jag är faktiskt mer sugen på utställningskatalogen som hör till. Men tummen upp för ett bra initiativ och för viljan att visa att mode är mer än det som struttar på catwalken.


Klänningen kommer från en brukspatrondotter som levde under 1800-talet.

Så här gick man klädd till vardags i Västra Vingåker i Södermanland på 1800-talet.

Lyckan är en sällsam fågel

Caroline Borger är en av de två kvinnorna som driver holländska märket Keecie.
I bakgrunden hänger de fågelformade väskor som hon tror
att vi svenskar skulle vara sugna på att köpa om vi fick chansen.

Söta märket Keecie må vara tämligen okänt i Sverige men det finns ingen anledning att tro att det kommer att förbli en doldis så länge till, grundarna är nämligen säkra på att vi skulle uppskatta deras naturinspirerade produkter. Och de kan mycket väl ha rätt för jag stannade direkt när jag sprang på deras monter i Frankfurt. De designar väskor och plånböcker i olika storlekar och använder skinn som vanligen används till skärp så det är väldigt tjockt och skönt att känna på och åldras tydligen med grace. Deras första produkt var den taxformade väskan på bilden nedan och idéen kom från Paris Hilton som ständigt släpade omkring på sin chihuahua Tinkerbell. Vore det inte mer praktiskt om hunden faktiskt var en väska, funderade Caroline Borger och skred till verket. Flera av deras prylar bär gulliga screentryck med motiv ur flora och fauna. Är du nyfiken på att se mer gå in på deras hemsida.


Det var med den här hunden allting startade. Nu finns den i flera färger.

De finaste produkterna var de med screentryck inne i väskan, som en liten privat godbit som bara ägaren känner till. Lyxigt!

Till dess din vrede upphör

Godzilla massakrerar Hötorgsskraporna på Åsa Ekströms tyg.
(Tydligen har han redan mosat Globen och det kanske vi ska vara tacksamma för. "Håll honom borta från innerstaden", hörde jag någon från skönhetsrådet skrika strax innan han knäckte den första skrapan.)

I dag bjöd Ikea in pressen för att vi skulle få titta på de nya textilierna som världen och hans fru ska kunna köpa för en billig penning i vår. Färgglatt och mycket mönster skulle kunna vara den korta sammanfattningen. Mest förtjust blev jag i den manga-inspirerade serien Charlotta av Åsa Ekström. Hon bestämde sig visst redan som trettonåring att det var manga hon ville syssla med och har bland annat jobbat som assistent på en mangastudio i Japan. Och nog ser textilierna hon har designat ut som japansk seriekonst enligt mig, även om man nog får ta det med en nypa salt eftersom jag alls inte är någon expert på området trots en viss förkärlek för Kohta Hiranos Hellsing. Tanken är att krocken mellan det japanska och det skandinaviska ska skapa intressanta textilier och det ser lovande ut. Jag är också nyfiken på det utlovade tyget i samma serie med origami-motiv, men det syntes inte till på visningen.


Designern vill att betraktarna ska skapa en egen berättelse utifrån de olika serierutorna.

Blått blod och liljevita händer

På varje mässa finns självklara favoriter, saker man visste att man skulle älska och som inte gör en besviken. Men det finns också trevliga överraskningar. En av de finaste sakerna på Ambiente var förvånande nog utställningen med det otroligt torra namnet 1710-2010: 300 Jahre deutsches Porzellan. Det var rena turen att jag trillade på den för inte söker man väl aktivt upp något som låter som en tysk avhandling? Curatorerna hade dock i några få väl valda montrar lyckats sammanfoga historia och nutid. Och de hade dessutom gjort det så snyggt att man baxnar. Respekt!




Jag hade nästan glömt hur snyggt och tidlöst blått och vitt är tillsammans.
Och vem vill inte ha en noshörning i porslin att ha där hemma, kanske på gården i stället för en trädgårdstomte?

Animal Farm

Uta Koloczek visade sina bedårande chihuahua-figuriner på Ambiente-mässan i Frankfurt. "Folk kommer fram och vill vrida och vända och skaka på dem för att ta reda på vad man har dem till. Men de är bara till prydnad",
berättade hon när jag tänkte vrida och vända lite.

Så här i början av en ny säsong tillbringar man ju dagarna med att lura ut vad som är trendigt och vad som är det gamla svarta. Och i dessa oroliga tider kan man bara konstatera att when the going gets tough, the tough get going - to the petstore. Det är djur, fjärilar och fåglar överallt. Att man behöver en liten vän med mjuka axlar att gråta ut mot om man fått foten, det är tydligt.


En isbjörn i Marimekkos nya kollektion.

Dessa björnmattor fanns att beskåda i utställningen 100 % Norway
och är designade av Permafrost.

Lladro visade Jaime Hayons underbara papegojprylar på Ambiente.
Jag kan inte få nog, de var ännu finare live.

Kayo Horaguchi från Tokyo visade de här fina porslinsprylarna
i sin monter på Ambiente.

När jorden stod stilla

Bild från Kasthalls monter under Stockholm Furniture Fair.
Ett stilleben i världsklass om ni frågar mig.

Ibland är det inte vad som ställs ut som är det intressanta utan hur det visas, detta konstaterat apropå Formex, Stockholm Furniture Fair och Ambiente i Frankfurt. Under Formex talade Moderådets vd Lotta Ahlvar om hur trenden pekar mot konstnärens studio, hur det nästan kliar i hennes fingrar att leta fram baskern och hur stilleben plötsligt verkar finnas överallt. Efter att ha minglat runt i montrar i vad som känns som åratal men i själva verket bara är veckor kan jag konstatera att hon är något på spåren. Stilleben är verkligen inte någon ny företeelse, de ska ha funnits sen antiken, och ordet ska visst ha sin upprinnelse i nederländskans stilleven ("stil" betyder "stilla" och "leven" "liv"). Men frågan är om man har sett så många, så nära på så kort tid tidigare? Det ligger så klart i tiden nu när vi ska konsumera mer medvetet, ha tjusigare hem och vara ännu mer unika än tidigare att man vill visa upp sina samlingar på ett estetiskt tilltalande sett. Och inte är monterbyggarna dummare än att de också insett detsamma - Må vara att våra produkter ser likadana ut som grannens, men våra stilleben regerar.


Ett så här trivsamt stilleben stod att finna i Mimous monter.

Stilleben på utställning på Ambiente-mässan.

I skuggan av unga flickor i blom

Studio Yra är en ny designgrupp och de debuterar med de här rara ljusstakarna
som är formade som bokstäver.

Det råder designyra på stan för tillfället och om du har vägarna förbi Hotel Birger Jarl i Stockholm kan du hoppa in och titta på utställningen Check in. Här visar tio up and coming-designers sina prylar i varsin monter och nog borde det finnas något för alla smaker. Duktiga duon Asshoff & Brogård huserar i ett tjusigt hörn inrett i vitt, svart och lila. De har länge inspirerats av döden och begravningar och fortsätter till min förtjusning på det spåret. Här visar de produkter inspirerade av sorgearbetet och kläderna som hör till. Pallarna Truffle och Ribbon hör till det stiligaste jag sett på länge. Alex Gunnarsson som pluggat i Barcelona visar en "trätextil" som också är värd en omväg och Studio Yra kommer precis rätt i tiden med sina ljusstakar i form av bokstäver - perfekt till alla stilleben som ska konstrueras för närvarande. Utställningen pågår hela veckan och är öppen för alla men om du inte är i Stockholm så oroa dig inte - vi kommer att få se mer av de här formgivarna, var så säker.

Inspirationen bakom Asshoff & Brogårds fina papperslampor kommer från underkjolar. Så klart!


Johanna Asshoff and Hanna Brogård började fundera på sorgeprocessen och tittade på hattar, vilket resulterade i de underbara pallarna Truffle och Ribbon.

Processen bakom Alex Gunnarssons "trätextil" är enligt henne själv det mest intressanta, men produkten på bilden ovan är tjusig den också.

Grå själar

Svenskt Tenn imponerar med sin senaste utställning Going Grey.
Ni kan njuta av den till 21 mars.

Alla med minsta intresse för mode älskar väl Mats Gustafsons underbara akvareller? Han måste vara en av våra mest namnkunniga illustratörer med uppdragsgivare som Vogue Italia, Harper's Bazaar, Hermès och var det inte han som skapade logotypen till magasinet Interview också? Nu har han förstås flera strängar på sin lyra, vilket man för närvarande kan se på Svenskt Tenn där han och formgivaren Ted Muehling har skapat utställningen Going Grey tillsammans. Tydligen har de båda herrarna släppts lösa i den anrika butikens arkiv och fått göra i stort sett vad de ville med utställningsrummet. Resultatet är förstås förtjusande. Mats Gustafson har bott i New York sen 1980 och visst finns det en omisskännligt östkuststämning i utställningen; ombonat, lyxigt och smakfullt med utsökta cabinets of curiosities och stilleben - allt i en fantastisk dämpad färgskala. Gustafson kallar uppdraget "ett drömjobb" och Ted Muehling hyllar Svenskt Tenn för deras osvenska approach: Han vill ha mer än en träbänk med ett fårskinn på för att trivas och kallar deras soffor för "Hollywood-möbler". Tveksamt om företaget tar det som en komplimang. Paret Gustafson-Muehling får dock mina komplimanger. Missa inte!

Min själ var mitt smycke

Det här halsbandet blir perfekt till alla mina svarta kläder. Och alla de andra också.
Det kommer troligen att förändra mitt liv så som accessoarer har en tendens att göra.

Tänkte ta en tur på lunchen och kolla om jag kunde hitta några schyssta halsband på Stadsmissionen för att pigga upp mig lite i vintertristessen (se tidigare inlägg). Nu kom jag aldrig så långt eftersom jag tittade in i en av mina favvobutiker, Sara Clausin, på vägen. Jag har tjatat om den här shopen tidigare men det tål att upprepas: De har alltid något fin hängandes framme och de som jobbar är absoluta raringar. I dag hittade jag det perfekta smycket för våren men jag såg också några sötnosar till klänningar från lilla märket Greta som jag kanske återkommer till om några veckor. Det tyska märket Schumacher brukar kunna bjuda på godbitar och denna gång var ingen undantag, jag kände genast att halsbandet och jag var ämnade för varandra. Det verkar som om märket är lite av en doldis i Sverige trots att det har funnits sen 1989 men fortsätter de att prångla ut sådana här fina saker kommer det att ändras i ett nafs. Jag må fortfarande gå runt med vinterskor som är stora som finlandsfärjor men det känns lite lättare när man har en juvel runt halsen.

I read much of the night and go south in the winter

Jag vill ha barmark så att jag kan sätta på mig de här rara skorna
från Fifth Avenue Shoe Repair och gå ut i värmen.

Jag köpte precis en bukett rosa och vita tulpaner och märkte när jag satte mig ned vid datorn att jag plötsligt var i färd med att skriva det andra inlägget i rad som cirklar runt blomster. Det måste ju betyda något, och visst är det så. Det betyder naturligtvis att jag är trött på snön och vill ha vår, det behöver man inte ens gå i terapi för att inse. Jag vill se barmark så att man kan bära dainty shoes utan att massakrera dem alldeles. Det närmaste man kommer för närvande är att ta en sväng på trägolvet i vardagsrummet. Det räcker inte!

I stället för en blomma

Alla som sitter och trycker i en Ikea-soffa och är ganska nöjda med modellen men inte så förtjusta i tyget har med fördel kunnat vända sig till Bemz som har den sensationella affärsidén att sälja snygga överdrag till Klippan och co. Nu bjuder de på något alldeles extra, nämligen ett samarbete med designfavoriten Lisa Bengtsson. Från och med 9 februari kan den som är hågad slå sig ned i tygen Baronessa och Sir Harald och njuta av en billig, förlåt prisvärd, soffa med stil. Genialt!

Det är aldrig för sent att få en lycklig barndom

Lisa Widén och Anna Irinarchos startade Wis Design 2006 och framgångarna lät inte vänta på sig. På pressvisningen var de också rara nog att bjuda på hembakade chokladbollar. Hur kan man låta bli att gilla dem?

Modeveckan är slut och nu börjar det dra ihop sig till Stockholms designvecka. Är det inte kläder så är det stolar, men inte mig emot! Jag snokar gärna i de bästa av två världar. I dag var det pressvisning av Wis Designs utställning på Designgalleriet på Odengatan. Det finns ofta skäl att besöka det lilla galleriet men nu kanske lite mer än vanligt om ni som jag är Lisa Widén- och Anna Irinarchosfans. Utställningen kallas Add Up och det ska visst anspela på barndomens lekar med klossar, pinnar och lådor. Lisa Widén berättade att paret bondat över sin ungdomskärlek till enkla material som lera och filt. De ville minsann inte leka med Barbiedockorna utan bygga saker till dem. Även vi som inte hade sådana böjelser på dagis kan dock uppskatta utställningen. Pall- och bänkserien Croquet är en sötnos, hängaren Flip Flop visas i en fräck rosa variant och jag hoppas att bokhyllan Box kommer i produktion pronto! Titta in, ni har chansen till den 6 mars.

Box förvaringssystem, för alla oss som fortfarande tycker om att leka med lådor.

Barpallen ur Croquet-serien.

Hängaren Flip Flip finns i produktion och tillverkas av Karl Andersson & Söner
i Småland.

Livet är inte svartvitt

Det har varit mycket snack om tallrikar som dekoration på väggen på sistone. Alltid trevligt när gamla farmorfavoriter skördar triumfer bland de unga och trendiga. En tallrik jag gärna skulle ha på köksväggen är den här från Rob Ryan. Jag gillar de här sötnosarna från Tio Gruppen också och har varit inne och fingrat lite på kaninen. En dag skall den bli min! Vill du läsa mer på temat så spana in Sandras delikata inlägg här.

Blandat blod

Kollektionen Melonia av Naim Josefi
rev ned dundrande applåder under Beckmansvisningen.

Beckmans visningar brukar alltid vara skojiga och välbesökta, så också denna februari. Kön ringlade sig så lång till paviljongen i Kungsträdgården att en förbipasserande man kände sig tvungen att undersöka vad vi köade för. Han verkade inte allt för imponerad när han fick veta, men det är hans förlust. Traditionellt ska Beckmans andraklassare visa stickat mode men en viss uppluckring har skett och numer kan vad som helst hända. I år har studenterna fått experimentera. Femton elever visade upp sina verk på catwalken och som sig bör skilde sig minikollektionerna åt rejält. Vissa hade valt att skapa något teatralt och fantasirikt medan andra valt att lägga sig tämligen nära det bärbara. Kollektionerna bar namn som Atmospheric Pressure, Insulation for a Repicant System, Neo Romantic Dystopia och Dante's Inferno. Say no more!

Martin Aaslund visade kollektionen Testostorone

Emila Engblads kollektion hette Insulation for a Replicant System
och är kläder för ännu inte födda replikanter.


Viktor Hjerténs kollektion heter Dante's Inferno
och presenteras med orden "This is just hell".

Isabelle Lundh visade en kollektion baserad på mytologiska figuren Ham.

Det är fortfarande ingen ordning på mina papper

Su Blackwells konstverk är som sagor. Vackra och lite, lite läskiga.

Som ni kanske vet är jag lite förälskad i konstnären Rob Ryans bedårande papercuts och tryck och om ni delar min smak kommer ni säkert också att bli förtjusta över att upptäcka Su Blackwell. Hon utgår ofta från böcker i sina verk och skulpterar fram otroliga miniatyrvärldar befolkade av häxor, slott och mystiska skogar i papper. De brittiska mode- och inredningstidskrifterna verkar som galna i henne och om jag vore rik skulle jag genast slå till på något av hennes verk. Så här säger hon själv om materialet hon har valt att jobba med: "Papper har använts till kommunikation sen det uppfanns, antingen människor emellan eller i försök att kommunicera med andevärlden. Jag brukar det här sköra, tillgängliga mediet och använder en oåterkallelig, destruktiv process för att återspegla hur riskabel världen som vi lever i är och hur sköra våra liv, drömmar och ambitioner är." Läs mer om henne här.


Jag fascineras av hur något så vardagligt och påtagligt som en bok i Su Blackwells händer kan bli något helt annat. Hon tydliggör verkligen vilka äventyr som gömmer sig mellan pärmarna.

Infiltratören

Ewa i Walla visar på Stockholms modevecka (en av dem).

Ewa i Walla har funnits sedan början av 1990-talet men låter inte tala om sig på samma sätt som flera av de mer kända svenska märkena. En av förklaringarna är utan tvekan att kläderna snarare lutar åt utklädningslåda än åtta timmar på jobbet. Modellerna var i dag klädda i lager på lager i lugna jordfärger och det fanns mycket att titta på, inte bara den piratinspirerade stylingen. Känslan var lite som om Gudrun Sjödén skulle göra couture. Modeskaparen Ewa i Walla säger sig inspireras av forna tider och ingen kan väl missa bonderomantiken och folklore-touchen. Jag hoppas på att de svepande kjolarna kan bli en hit i höst men jag misstänker att folk kommer att hålla sig till Acne-jeans även 2010.

Böljande kjolar, massor av volanger och tydliga inslag av bonderomantik
är vad Ewa i Walla vill se oss i till hösten.