torsdag 29 oktober 2009

Den perfekte vännen

James Noel Smiths superba illustrationer lyfter "Domino - the Book of Decorating"
från snygg inspirationsbok till veritabel pärla.

Ibland vet man inte hur mycket man har saknat något förrän man trillar på det av en tillfällighet och sen kan man plötsligt inte få nog. Så är det med mig och inredningsillustrationer för tillfället. Medan modeillustration har fått sig ett uppsving de senaste åren med postergirls som Burfitt och Watkins har inredningsditon fört en minst sagt tynande tillvaro. Den har fått se sig ersatt med fotografier i de glossiga magasinen, men jag hoppas på ett trendbrott. Jag vill se fler ritade stolar, målade vardagsrum och egensinnigt tolkade stilleben i inredningstidskrifterna och jag vill se dem nu! Jag har så klart inget emot snygga pics men illustrationer ger en annan känsla; kalla den konstnärlig, tolkande eller down right nostalgisk men det är dags att fotograferna klev ned från tronen som de allmäktiga vidarebefordrarna av hus, hem och design. Vill du doppa tån i den lilla floden av inredningsillustrationer så börja med att surfa in på Anne Harwells charmerande blogg Annechovie och Carol Gillotts söta Paris Breakfast, men skyll inte på mig om du plötsligt finner dig i akut behov av fler illustrationer. Vi kanske får starta en namninsamling.


Två av Anne Harwells illustrationer.

Det här är en bok som jag hoppas kunna lägga vantarna på framöver.

I bästa fall har Mita Corsini Bland fått bre ut sig riktigt mycket.

Hur skulle man kunna undgå att gilla någon som säger sig måla "Paris dreams"? Croissanter ser ju faktiskt ännu godare ut målade i akvarell.

Paris Breakfast är en blogg för alla som längtar till Paris lite nu och då.

onsdag 28 oktober 2009

Avoid Being at the Boston Tea Party

Johnny Depp som the Mad Hatter i Burtons Alice in Wonderland.
Givet vis dricker han te. "The Mad Coffee Party" har liksom inte riktigt samma klang.

Kaffe har aldrig varit min kopp te, om man säger så. Nog för att jag har försökt så där lagom tappert för det doftar ju så gott och det ser ju så smaskigt ut men mina framgångar har varit begränsade. Nu de senaste åren har dessutom te fått något av en renässans och snart kommer det säkert att finnas lika mycket nördande runt bladen som det finns runt bönorna. Ytterligare en utmärkt anledning till att våga vägra kaffe är alla tjusiga teserviser som finns. Här kommer några av mina favoriter och second hand är heller aldrig fel. Jag har en känsla av att det lurar minst ett tefynd i varje andrahandsbutik. Såg jag inte några stiliga Arthur Percy-koppar i min lokala prylbod häromdagen till exempel?



Delikat tegods: Överst Studio Violets fina servis med återbrukat material,
i mitten klassiska Wedgewoods sötnosar i serien Harlequin Polka Dots och längst ned Ivana Králikovás
surrealistiska kanna.

måndag 26 oktober 2009

Om skönhet

Ett gäng av brittiska Vogues november-covers under 2000-talet.
Vissa fina, vissa... inte lika fina.


Alla vet ju att det här med covers är en riktig vetenskap. Det ska vara kända ansikten, tjejerna ska titta in i kameran och de ska helst se västerländska och lite lagom sexiga ut. Och le. Sen ska framsidan givetvis vara olik förra numret och gärna snyggare än konkurrenternas också. Så långt, så vetenskapligt. Men hur mycket bryr sig egentligen konsumenterna om förlagens mödor? Antagligen mer än man tror, annars skulle väl inte covers vara så big business men för mig spelar det inte alltid någon roll vem som ståtar på framsidan och jag är säkerligen långt ifrån ensam.


Det finns vissa tidskrifter som jag alltid köper oavsett om ettan är tjusig och lockande och talar till mig, som till exempel 2007-års novembernummer med Sophie Dahl här ovan. Må så vara att jag inte är något Debbie Harry-fan men jag gillar ms Dahl skarp. Senaste Vogue, och jag talar här om novembernumret med Jagger på framsidan, köpte jag självfallet också trots att jag tycker att Georgia är genuint ointressant och att framsidan ser för trashig ut för min smak (vissa kanske skulle kalla den ung och sexig, men jag står på mig). Jag litar helt enkelt på Vogue tillräckligt mycket för att inte döma magasinet efter sitt cover, eller hur det nu var.


En annan sak när det gäller framsidor som jag gått och grunnat på och där juryn fortfarande är ute är svenska Elles nya tilltag att ge prenumeranterna en framsida och dem som köper lösnummer en annan. Jag förstår tanken, det ska vara lite exklusivt att vara prenumerant och man slipper säljande puffar på framsidan, men jag är inte säker på att jag gillar det. Kanske är jag bara konservativ? Det är ju för övrigt inte ett nytt grepp egentligen, Bazaar har kört med det i flera år men deras två framsidor har legat närmare varandra.


fredag 23 oktober 2009

A Spot of Bother

Bild från style.com.

Jag tjatade ju, som ni kanske minns, om Balenciagas prickiga strumpbyxor för någon vecka sedan. Då handlade det om höst/vinter men vad göra om man inte vill ge upp en sån bedårande accessoar bara för att våren börjar närma sig (vilket jag inte säger att den gör, det enda vårlika med oktober är att vårkollektionerna väller in)? Svaret på dilemmat är i vilket fall att spana in Collette Dinnigan-visningen. Här får man en lektion i hur man bär ovan hyllade plagg även till vårtrasorna. Drömma om chiffong kan man ju alltid göra i höstrusket.

The Well-dressed Home


Klickade just hem den här boken från Ad Libris efter att ha läst om den på Coco+Kelly och blivit otroligt sugen. Lycka vore ju att ha en så komplett stil att den inte bara återfinns i garderoben utan också i inredningen. "Det här skrivbordet passar ju perfekt till dina BCBG-skor som passar till din sovrumstapet som passar till Hermès-scarfen på handväskan", eller nåt. Kanske revolutioneras hela min stil och lägenhet om någon vecka när godbiten dimper ned i brevlådan (eller kanske inte), urtjusiga bilder utlovas i alla fall.

torsdag 22 oktober 2009

Dockornas dal

Utställningen pågår till den 24 Februari.
Hoppa på ett plan så fort ni kan!


Sextiotalets mode har legat mig varmt om hjärtat sen jag var tonåring i orangerutig miniklänning och lösögonfransar och något jag fortfarande gärna skulle resa över vida vatten för att få se är Foale & Tuffin-utställningen som öppnar på Fashion and Textile Museum i London i morgon. Märket som hade sin heyday under the swinging 60’s grundades av Marion Foale och Sally Tuffin efter att de träffats på Royal College of Art och deras brejk kom när David Bailey plåtade en av deras klänningar för brittiska Vogue 1962. Kläderna ansåg too cool for school och var vad de balla tjejerna hade på sig. Det är omöjligt att inte dra paralleller till Mary Quants kläder när man ser Foale & Tuffin-klänningarna och vissa menar också att det senare märket var det mest nyskapande. Fashion and Textile Museum lovar i alla fall att återskapa lite av sextiotalets magi för alla oss som suktar genom att återskapa märkets butik, showroom och designstudio. Groovy!

onsdag 21 oktober 2009

Du sköna nya värld

Så här tjusiga inredningar kan man njuta av i nya nätmagasinet Lonny - namnet är en fiffig blandning av London och New York enligt uppgift från redaktörerna.

Loggar bara in för att förvissa mig om att ni inte har missat fina nätmagasinet Lonny. Om man gillade Domino, och visst gjorde man det, har man något att se fram emot. Stilen är densamma, tonen är densamma och det är många av medarbetarna också. Enda problemet är väl att tidskrifter på nätet aldrig rockar riktigt lika hård som dem i papper och mycket riktigt hänger sig också datorn flera gånger, men skam den som ger sig.

Paradiset finns om hörnet


Rita Konig utanför sitt förra sovrum. Bilden är hämtad från Domino.


Jag har med beundran och förtjusning följt inredaren och skribenten Rita Konig sen hon skrev kolumnen Rita Say’s i brittiska Vogue och jag är långt ifrån ensam. Där kunde man läsa allehanda galna och underbara tips på hur man skulle förvandla vardagen till något mer glamouröst, lite som en nutida version av Vreelands legendariska råd i ”Why Don’t You” (fast kanske en smula mer realistiska). Här handlar det i tur och ordning om vad man ska leta efter om man shoppar second hand, hur man gör flytten lite mindre gräslig och hur man sköter sina krukväxter:

The best things to buy are china, glass and linen. Hold the latter up to the light to show up any thin patches. Don’t buy worn linen, as it will quickly rip. But don’t worry about buying other peoples monograms – they’re just so pretty.


If you are goin to pack and unpack yourself, remember to take a case of champagne with you. It solves the first-night no-corkscrew problem.


Potted gardenias are delicious. Don’t be put off by their few flowers. They smell expensive and they are also rather spolit. They only like soft water, so you either have to put them outside in the rain, or give them cooled boiled water.

Hon sammanfattade senare sina husliga kunskaper med schvung i de två rara böckerna Domestic Bliss och Culinary Trickery och bloggade intensivt på numer nedlagda inredningsmagasinet Dominos hemsida. Om man, som jag, inte kan få nog av hennes personliga inredningstips kan man med fördel följa henne på the New York Times blogg The Moment där hon under rubriken ”Inside Out” skriver på tisdagar. Jag tror inte att man behöver dela hennes smak för att tycka att texterna är underhållande och informativa, men vad vet jag – jag skulle flytta in i vilket rum hon än designat. Gillar man estetiken kan jag också rekommendera Domino the Book of Decorating. Fab!

Bilder från Domino.

tisdag 20 oktober 2009

Into each life some rain must fall...


Såg att Lulu Guinness har teamat upp med anrika paraplytillverkarna Fulton. Så sött! (Och praktiskt, kan det här vara det ultimata brittiska samarbetet?)

Dörrar till främmande rum


Kläder från märket Takuya Angel.

Det finns vissa museer som ligger under ens radar, ett sånt är för mig Östasiatiska museet. Men nu lockar de med ”Kimono Fusion – japanskt mode från ultratraditionellt till hypermodernt” och hur ska man kunna motstå det? Utställningen är uppdelad i tre delar; det första man möter är ett gäng konstfullt upphängda obi-bälten. Det är en stämningsfull om än ytlig start på besöket men lovar gott. Det finns något meditativt i sättet ställningarna snurrar runt, runt, runt… En symbol för bruket och återbruket inom mode, kanske?

Den andra delen är den avgjort mest intressanta. Här lyckas intendenterna verkligen med det utlovade mästerstycket att säga något om det nya utan att glömma det gamla. Här finns både underbara handbroderade bröllopskimonos och nya kläder som använder antika kimonos som utgångspunkt. Vi introduceras för storheter som märket Takuya Angel som gör något, i alla fall för västerländska ögon, helt unikt, modeskaparen Shojono Tomo och Shin Tanaka som designar pappersfigurer som bär kläder med motiv inspirerade av gamla kimonos. Allt är galet nyskapande samtidigt som det förutsätter en stor kunskap om, och respekt för, historien. Fascinerande. Mode när det är som mest intressant – om än helt obärbart.

I den sista delen av utställningen visas två unga japanska modeskapare för en ny publik. Kunihiro Morinagas kläder påminner om svensk nedtonad minimalism med knorr, säg Back till exempel, men presenteras tyvärr på ett ganska trist sätt. Suzuki Takayukis plagg visas däremot i en poetisk och spöklik utställning som får dem att se övergivna ut, nästan täckta av spindelväv. En västerländs besökare kan lätt dra paralleller till Törnrosa. Man börjar genast undra vilken sleeping beauty som ska komma och väcka dem till liv. Kläderna blir här mer än de kläder vi kan gå och gulla med på det stora varuhuset vilken dag som helst.

Bilder hämtade från museets hemsida.
Här syns en traditionell kimono, fotad av
Karl Zetterström

måndag 19 oktober 2009

Mina drömmars stad

Utställningen "Om hus" visar på gamla stilar och manar till försiktighet när man renoverar. Inte vill man sudda bort byggnadens egenart så där utan vidare?

Intresset för inredning, design och gör det själv-projekt växer ständigt, ROT-avdraget stöts och blöts hejvilt och snart finns det väl minst en lekmannasnickare i varje stuga. Kanske är det inte konstigt att Stockholms stadsmuseum väljer att visa utställningen "Om hus" just nu? Det är ju egentligen inte konstigt att så många intresserar sig för arkitektur och byggnadsvård, det konstiga är väl snarare att inte fler intresserar sig eftersom det är en så stor del av livet, särskilt i Stockholm är det nästan omöjligt att ha en konversation utan att ordet "lägenhet" smyger sig in förr eller senare. Arkitekturhistoria är en ständig källa till kunskap inte bara om vår egen samtid utan också om svunna tider. Museet visar för närvarande en rar liten utställning om nytt och gammalt i Stockholms stadsbebyggelse. Man får lära sig mer om vilka inredningsideal som var rådande under olika epoker, hur man avgör när ett hus är byggt och man kan gå runt och jämföra de uppställda köken med kök man har stött på hemma hos sig själv eller äldre släktingar. Är man hyfsat intresserad av arkitektur lär man sig kanske inget nytt men man får sig en trevlig halvtimme i sällskap med jugendtapeter, strömbrytare i bakelit och gamla planritningar.

Elegant Universe


Har länge varit ett stort fan av Nina Campbell som i mitt tycke alltid lyckas förmedla både det som är cozy och det som är witty med brittisk inredning. Hennes inredningar och produkter är eleganta utan att vara tråkigt, vilket utan tvekan är något utan en bedrift. Nya tapeten Swan Lake är inte en besvikelse, synd att jag inte har några väggar kvar att tapetsera.

fredag 16 oktober 2009

Mitt magiska finger


Diana Vreeland i sitt esse på framsidan av Warhols tidskrift Interview.

Har drabbats av en släng av den passion för nagellack som blossar upp med jämna mellanrum trots att jag på grund av allergi egentligen borde hålla mig borta från produkten. Det måste vara det stiliga Chanel-lacket som har inspirerat höstens förtjusning.

Tydligen har nagelfärgandets ädla konst funnits sen 3000 före Kristus i Kina och Egypten, där man använde bland annat bivax, blomblad och äggvitor för att framställa den åtråvärda färgen. Det sägs till exempel att Nefertiti föredrog en klart rubinröd nyans och i Kina var det den aktuella dynastin som bestämde vilken färg som var på modet - guld och silver kanske, som var den kombon Zhou-dynastin föredrog. Som vanligt var det förbjudet för pöbeln att vara med och leka, de fattiga kunde bli avrättade om de stoppade fingrarna i syltburken. Under 1800-talet använde kyska européerna rödfärgad olja som de gnuggade in på naglarna och sen polerade och det var inte förrän på 1920-talet som ”riktigt” nagellack dök upp på scenen, när Michelle Menard kom på att billack fungerade finfin att ha på händerna.

Kanske inget man riktigt vill tänka på, vid närmare eftertanke. Låter lite osunt, vagt hälsofarligt och kan nog förklara mina allergitendenser. Då tänker jag hellre på hur coola folk har sett ut med färgglada naglar; vad vore Mia Wallace utan Chanels ”vamp”, vad vore Mad Men-kvinnorna utan sina matchande naglar och munnar och visst verkar Diana Vreelands häftigt gestikulerande händer ha varit som skapade för att bära polish? Dessutom har lacken alltid ljuvliga namn som ”I’m not really a waitress”, ”Below the belt” och ”Vendetta”. Brilliant!


Svårt att tänka sig Joan Holloway och Mia Wallace utan sina nagellack, eller hur?

torsdag 15 oktober 2009

Glamorama

Den här outfiten hade inte varit tokig med vanliga svarta strumpbyxor heller, men de delikat prickiga lyfter den till oanade höjder. Bild från Balenciagas höstkollektion.

Style.com må tjata om leggings i alla möjliga utföranden men själv intresserar jag mig mer för gamla hederliga strumpbyxor för närvarande. Här är verkligen ett område då man kan få njuta av lyx för en billig penning. Wolford som i mitt tycke är de ohotade mästarna i genren ger dig snygga ben för ett par hundralappar, vilket måste anses vara ett fynd, och man kan känna sig glammig in på bara kroppen. Tragedin inträffar förstås när trehundrakronorsstrumporna går sönder, men förhoppningsvis har ni haft mycket kul innan dess.

onsdag 14 oktober 2009

A Clockwork Orange


Bilder från Lanvins vårvisning och Rykiels höstvisning. Assiett från Royal Copenhagen och tyget från Bantie. Höstlöven och byrån är mina egna (i den mån löv nu kan sägas tillhöra någon).

Jag fick ett nytt nagellack i går, Coromandel från Chanel för att vara exakt. Det är en stilig, liksom bränd orange ton som känns väldigt mycket höst och som passar utmärkt till alla svarta och grå kläder som trängs i garderoben nu när det blir allt kyligare. Orange är ju annars en ganska besvärlig färg som sticker ut alldeles för mycket fast oftast på helt fel sätt. Man tänker Televerket och annat ochict när man borde tänka Hermès. Kanske blir ändring på det nu. I alla fall hos mig.

tisdag 13 oktober 2009

Boktipset: ...hava äran inbjuda


Såna här godbitar ser man inte så ofta och jag tycker att man har hört förvånansvärt lite om den här boken men det kanske bara är symptomatiskt då fler och fler käkar snabbmat och bor i små lägenheter med kokvrå? Några som inte har ont om plats för serviser, silver och linnedukar är dem som bokens författare Ewa Kewenter, Gustaf Trolle-Bonde och fotografen Ralf Turander har besökt. Här snackar vi crème de la crème av svenska adeln och sällan har överklassens gods och gårdar varit mer lockande.

Förutom de fantastiska fotografierna får vi också lära oss lite om bordets konsthantverk och vi introduceras för namn som Gustav Folcker, Johann Gregor Herold, Per Zethelius, Alf Wallander och Gunnar Wennerberg. Vi får veta att man endast drack tyskt vitt vin i gröna remmare förut, att Kosta rankades som nummer två av de svenska glasbruken under 1800-talet (Reijmyre var etta) och att Svenska Ostindiska kompaniet importerade häpnadsväckande 30 miljoner porslinspjäser till Sverige under sin storhetstid.


Bilder ur boken.

Vi får också se ovanliga produkter som glassköljare som visst var något av en självklarhet vid middagar under 1700-talet då det ansågs oartigt att placera glasen på bordet. I stället kallade man på en betjänt varje gång man ville dricka som då sköljde glaset i glassköljaren, sen skulle man dricka ur och glaset bars bort igen. Det finns också bild på de exotiska isklockorna som fanns i Danmark. De skulle fungera som luftkonditionering och fylldes med ett isblock, sen sattes de fram på bordet när desserten serverades. Man undrar ju hur effektivt det egentligen var.

Texterna i boken är ganska korta och fungerar nästan som bildtexter. De är lite mossiga i bland och vid vissa tillfällen känns det nog som om författarna själva hade minst ett ben i 1700-talet, men det har en viss charm det också och bilderna är som sagt bedårande. Man känner genast för att springa till närmaste second hand-butik och lägga rabarber på en av de där fina serviserna som de slumpar bort för att ingen behöver dem längre.

Bilder ur boken.

måndag 12 oktober 2009

Någonting svart


Bilder från Balmain och Acne höst/vinter 2009.

Allt som oftast dyker det upp något bekant på modevisningarna som vi nu bara måste springa i väg och köpa om vi inte vill vara passé, ute och förbi. I höst var det bekanta ansiktet skinnjackan, en klassiker som förvisso borde finnas i allas garderob både för sin tendens att vara ”det senaste” lite nu och då och för att den är så praktisk, hållbar och ärtig. Det intressanta med skinnjackan, som har varit ballast i stan sen Brando gav oss svaret ” What have you got?” på frågan ”What are you rebelling against, Johnny?” i The Wild One, är att den rimligen inte borde ha så mycket rock and roll kvar i sig efter alla år. Yves Saint Laurent släpade ju in den i de fina salongerna redan 1960 och sen dess har den suttit på både frälse och ofräsle i alla möjliga mer eller mindre minnesvärda varianter. Men skinnjackan är uppenbart av hårt virke för det finns definitivt något lite subversivt i den som fortfarande lockar både subkultur-kids och modenördar. Sid Vicious bad tydligen om att få bli begravd i sin och jag är säker på att vissa som pröjsat storkovan för sin Balmain-jacka är beredda att skriva under på det också.


Gary Oldman som Sid och Chloe Webb som flickvännen Nancy Spungen

i filmen Sid and Nancy från 1986. Och jag föredrar Oldman framför original-Sid, so sue me.


Från början var plagget givetvis tänkt att skydda inte bara vid kyla utan kanske också vid en eventuell krasch med bågen. Tveksamt om det är något som dagens jackor klarar av, men sen ser vi ju heller inte så många motorcyklar på catwalken. Det är så klart som imageskapare skinnjackan firar sina största triumfer; mesiga blir tuffa och häftiga blir ännu häftigare.


Det enda som behövdes för att förvandla Sandy från geek till chic var en skinnjacka. Okej, inte riktigt det enda...
Nedanför de illvilliga men välklädda utomjordningarna.


”Three strangers arrive in a small town, three men in black leather jackets in an empty rented house. We'll call them Steve and Scott and Fred, but their names are not important; their mission is, as three men on motorcycles lead us into the Twilight Zone.” Så börjar The Twilight Zones 138:e episod och vi får följa de tre skinnklädda männen som visar sig vara utomjordningar som har kommit för att ta kål på mänskligheten och ta över jorden. Ouch! Jag kan bara föreställa mig att folk som såg serien på 60-talet störtade ut och bunkrade upp svarta skinnjackor utifall att fienden skulle komma. Bättre att förekomma än förekommas heter det ju och det är väl ett hett tips i modevärlden också.

En studie i rött

Hur märket Whyred har fått sitt namn är en liten klassiker i genren och nu ställer Roland Hjort ut sin morfar Sven X-et Erixsons tavlor i butiken på Mäster Samulesgatan i Stockholm. Konstvetare har beskrivit Erixsons konst som spontan, livsbejakande, expressiv och rik på färger och pratar om hur han förenar verkligheten och sagan i sina målningar. Han inspirerades av såväl svensk folkkonst och kyrkmålningar från medeltiden som av konst av El Greco, Goya, Nolde och Kokoschka och hans verk känns märkligt lämpliga att ställa ut på hösten, som en vitamininjektion av färg när vi behöver den som bäst.

fredag 9 oktober 2009

Männen och flickorna


Nu när mr Obama har fått pris är det kanske på tiden att någon tar och ger mrs Obama ett pris också. För hennes stöd till modebranchen. Det kanske inte är helt avgörande för världsfreden men många är de designers som fått lite extra vind i seglen efter att deras kläder synts ute i presidentsvängen och det kan ju behövas i kristider. Jason Wu, Isabel Toledo och Thakoon med flera var säkerligen inte förkrossade över att se sina kläder på USA:s mest välklädda första dam sen JK. Michelle Obama har fått ordenligt med kredd både högt och lågt för att hon vågar intressera sig för kläder och för att förändra världen, det ena behöver ju inte utesluta det andra, men jag tycker att hon borde få ett pris också så här i pristider. Det blir liksom lite mer officiellt då.

torsdag 8 oktober 2009

Bright Young Things


Naoko Akechi visar ett av textilformgivaren Arita Masafumis tyger. Han hämtar inspiration från nordiska mönster och tyget som Naoko håller upp är hans version av ett norrsken. Tyget bakom den antika byrån heter "Natt i Tokyo".

Besökte just den lilla designbutiken KiKi på Renstiernas gata och pratade med de två japanerna Naoko och Noritake Akechi som äger den. De kom till Sverige för två och ett halvt år sen, pratar redan svenska och har hunnit med att bo både i Kiruna, Sigtuna och Stockholm. Förhoppningen är att KiKi ska fungera som ett japanskt kulturcentrum med kurser och workshops i bland annat det japanska språket och kalligrafi och sedan säljer de grönt te, fina skålar och textilier också under konceptet "Made in Japan". Värt ett besök!


Naoko visar en antik obi som ser förvånandesvärt modern ut.

De här textilierna är från början servetter, men man kan använda dem till vad man vill. Kanske som handduk eller varför inte som en scarf?

onsdag 7 oktober 2009

The Haunted Pyjamas

Chanel bangade inte för att springa ut på gatan iklädd pyjamas - i alla fall inte på film.

Det finns vissa plagg som modebranschens omvända väderlogik inte tycks rå på. Vi må titta förtjust på vårkollektionerna och längta efter McQueens multikolorerade små klänningar men i själ och hjärta vet vi ju att först kommer vinter sen kommer värme och pyjamasen är definitivt ett plagg som hör den kalla årstiden till.

Den kommer tydligen från början från Iran och norra Indien och togs med till Europa av den brittiska adeln på 1600-talet. (Oss emellan är det väl lätt att se varför plagget blev en sån succé i Storbritannien så kallt som de har det i slott och koja.) Då lanserades den som en avslappnad hemmaklädsel för män och bestod av vida byxor i siden och en lång, vid överdel men blev väl aldrig riktigt någonting som fanns i var mans garderob.

På 1900-talet gjorde den dock comeback och blev nattplagg för både damer och herrar. Och varför inte, män ska väl inte ha monopol på käcka outfits? På 1920- och 30-talen fungerade den som chic festklädsel bland vågade och välklädda kvinnor, något som säkert kommer att upprepas efter att dagens vågade och välklädda sett Audrey Tautous vita sidenpyjamas.

tisdag 6 oktober 2009

Boktipset: Fashion Designers at Home


Jag är medveten om att den inte är ny men det kan ju hända att någon har missat den här trevliga titeln och det vore väl trist? Inte för att det här är coffee table-boken som kommer att förändra världen men lite roligt är det i alla fall att snoka hemma hos bland andra Vanessa Bruno (som skulle vilja vara ett stort gustavianskt hus vid en sjö om hon nu skulle vara ett hus), Diane von Furstenberg (som skulle vara ett bord om hon var en möbel) och Elie Saab (som skulle ha varit antika Rom eller 50-talet (!) om han hade varit en era). Texten är som ni förstår av exemplen lite töntig och ytlig men bilderna är tjusiga och modeskaparna gör ett tappert försök att dra paralleller mellan sina kläder och sin inredningsstil.

måndag 5 oktober 2009

Hur du vinner vänner och påverkar din omgivning

Ni har väl inte missat det otroligt ärtiga samarbetet mellan brittiska Liberty och franska Hermès? De två länderna har kanske inte alltid varit såta vänner men här visar de verkligen vad de kan tillsammans. Samarbetet har resulterat i sex scarves som finns till försäljning i två storlekar, klassiska 70x70 cm och en liten mindre storlek, den så kallade gavroche, som är 45x45 cm. Materialet är Libertys bomullstyg Tana Lawn och på det finns Hermès Ex Libris-tryck. Gå in här och titta om du vill se allihop.