onsdag 30 september 2009

Venus i päls

Bild från den fenomenala filmen "The Royal Tenenbaums" där Gwyneth Paltrow spelar chica Margot som röker, skriver och bär päls med samma charm.

Man får kämpa på ganska bra nu för tiden om man ska uppröra någon med hur man är klädd men det finns en säker genväg för alla som vill provocera lite: Päls. Mycket effektivare än tuppkammar och anarkistiska slagord om man vill reta folk i tunnelbanan, på gatan eller på krogen. Förespråkarna har lite svårt att förstå varför det är värre att bära kanin än ko (förutom att de förstnämnda är sötare) och motståndarna tycker att päls är ett barbari att jämföra massmord och andra ohyggligheter. Det är således som gjort för kontrovers.

Människan har förmodligen burit päls sen vi insåg att andra djur har mer av den varan än vi och lärde oss att göra något åt det. Man kan tänka sig att de nordbor som först tillverkade sig en rejäl pälskappa att ha på vintern kände sig ganska nöjda. Lika nöjda verkade inte modellerna hos till exempel Oscar de la Renta, Lanvin och Alexander McQueen som var några av dem som visade päls till höst/vinter 2009, men det kan ju ha med andra saker att göra. Det är ju inte alltid modellerna verkar ha så kul på jobbet.

Många säger så klart ”nej tack” till päls för att de tycker synd om djuren. Vi minns väl alla den hjärtskärande söta rävungen som undrar om din mamma bär päls, för hans mamma har förlorat sin. Men det finns andra skäl till att många håller sig en bit från materialet. Det är lite svårburet om man inte satsar på den väldigt söta pälsmössan som alla bar härom vinter (inomhus också) eller en liten halsvärmare. Rätt använt signalerar päls (och för all del också fuskpäls) lyx, värme och sensualism. Fel använt blir det däremot prostituerad, nouveau riche eller Östermalmstant och inget av det lockar väl en yngre kundkrets? Tricket är väl möjligen att bära pälskappan som om den vore en av vanligt tyg, alltså lite lagom nonchalant.

Mötte två tonåringar i dag när jag var på väg hem, de var väldigt tjusiga och uppklädda med röda läppar och välfriserade hår. Och den ena bar en pälsjacka i vad jag antar var mink. Tydligen glodde jag lite väl intensivt för jag hörde hur den ena viskade ”Vad hon stirrade” till den andra när jag gick förbi. Ett ögonblick kände jag nästan för att vända mig om och tala om att anledningen till att jag inte släppte jackan med blicken är att jag själv funderar på att sy om min minkpäls till något nättare. Men jag lät det vara. De ville ju så gärna provocera och jag kände mig lite glad över att jag gav dem en anledning att tro att de lyckades.

Skriet från vildmarken


Så här såg det tyvärr inte ut senast jag var i fjällen.

Det är inte ofta jag gillar reklamkampanjerna som modeföretagen betalar så dyra pengar för. Oftast undrar jag bara hur de tänkte och vem som egentligen är målgruppen. Men, för det finns ju alltid ett men, när det gäller Hermès senaste kampanj smälter jag totalt. Bara tanken på att strutta omkring på fjället med sin hund i en Kelly-väska och mötas av en ren med ett lass orangefärgade lyxlådor är en dröm. Sällan har vintern gjort sig lika bra på bild, och då ska man ju ändå komma ihåg att det är där den gör sig som bäst.

fredag 25 september 2009

V for Velvet


Den lilla gula finns hos Carin Wester. Bild hämtad från märkets hemsida.


Det finns material som man inte tänker på så ofta men som ändå finns någonstans i utkanten av ens medvetande, lite som gamla vänner man inte träffar så ofta men kan ringa till nu och då och ha ett uppfriskande samtal med. Ett sånt material är sammet. Det var länge sen jag bar det och det framkallar egentligen närmast nostalgiska känslor (vem minns inte de så kallade kinaskorna som alla 1970-talister sprang runt med som små?) men vi ska väl inte dissa nostalgi helt och hållet? Dessutom är de få tyger som har en så spänst och karisma som sammet. Och vilken bakgrund sen! Här snackar vi kungligheter och andra dignitärer hela vägen. Det tros ha tillverkats för första gången på 1200-talet och i höst dyker det upp i butikerna hos bland andra Carin Wester, Säby, Rodebjer och Dagmar. Läge att känna sig som en regent med andra ord.

Boktipset: The World of Coco Chanel


Den engelska utgåvan av boken, den kan även vi som inte är ess på franska njuta av.

Av oklara anledningar, som inte behöver diskuteras närmare här, var det inte förrän väldigt nyligen som jag förstod att Chanel-boken som jag fick i julklapp förra året är den litterära förlagan till den omtalade filmen med Audrey Tautou. Boken har som brukligt är hamnat en smula i skymundan för filmen men jag vill ändå slå ett slag för före detta Vogue-redaktören Edmonde Charles-Roux praktfulla verk. Det är inte bara fullt med tjusiga bilder utan är också ganska pedagogisk upplagt med korta kapitel och ett språk som slinker ned nästan lika lätt som en macaroon eller två. Se "Coco - livet före Chanel" för all del men visst känns det väl alltid fint att kunna säga "jag har läst boken"? Länk

onsdag 23 september 2009

Mitt namn är röd

Bild från Erdems höst/vinter-visning


Vad kan vara mer klassiskt, elegant, kaxigt och…svårburet än röda läppar? Samtidigt är det röda läppstiftet en ikon och förlorar aldrig sin status. Man kunde se det på höstvisningarna hos bland andra Dries van Noten, YSL, Gucci, Armani, Giles, Erdem och i en något skrämmande form hos McQueen. Vad är det som lockar och förskräcker hos de röda läpparna? Hur ser historien ut? Och vågar man i höst? Om vi ska börja med den sista frågan är svaret ett rungande ”NEJ!”. Jag vågar inte i höst, precis som jag inte vågade i våras, förra hösten eller någon höst innan dess. Det är helt enkelt lite för mycket med röda läppar; lite för mycket statement och lite för mycket…färg. Kort och gott lite för mycket som kan gå på tok.

Redan de gamla egypterna använde läppstift och det sägs att Cleopatra som ju inte gjort sig känd som en blyg viol, målade läpparna med en smet gjort på bland annat skalbaggar. Det borde inte ha gjort henne attraktivare men de extra röda läpparna ska ju, enligt antropologerna, påminna om vårt tillstånd när vi blir upphetsade så det finns väl mer diffusa drifter i omlopp här. På medeltiden bannlystes läppstift för att den kyska kyrkan ansåg att det var djävulens påfund (och för att de var amatör-antropologer, antar jag) och det var inte förrän drottning Elisabet slängde på sig trutvallan som den blev accepterad. I den briljanta filmen med den lika briljanta Cate Blanchet säger hon lustigt nog att hon formar sin nya look efter jungfru Marias. På 1800-talet var smink inte det viktiga (vem tittar väl på ansikten när man har fullt göra att hålla sig ur vägen för massiva krinoliner?) och läppstift blev åter något suspekt som prostituerade och annat löst folk kunde hålla sig med. Det hindrade förstås inte dåtidens damer att i hemlighet bättra på naturens gåvor.

Sen kom ju 1900-talet och alla vet vad som hände. Filmstjärnor och andra glamazoner gjorde läppstiftet poppis och sminktillverkarna slog knut på sig själva för att hitta på de ärtigaste färgerna med de snitsigaste namnen och tittar man på gamla idolbilder ler kvinnorna glatt/utmanande/elegant med läppar målade i olika röda nyanser. Sen kom 60-talet och läppar var ute, för att inte tala om läppstift. Nu var det ögon som gällde.

Sen dess har modepressen med jämna mellanrum utropat att det röda läppstiftet är på väg att göra comeback, men det känns aldrig som det riktigt har slagit i verkligheten. Men det är kanske inte där det egentligen hör hemma. ”Beauty, to me, is about being comfortable in your own skin. That, or a kick-ass red lipstick”, sa Gwyneth Paltrow och hon bor ju varken granne med mig eller dig.

torsdag 17 september 2009

Underdog

Bilder från Ida Sjöstedts vårkollektion 2009 som var aktuell
när texten publicerades för första gången.



Vissa saker har en tendens att engagera mer än andra. Ibland förstår man inte varför men så är det, folk är ju folk. Rosa är en av de sakerna. Här riskerar man klampa i klaveret när man minst anar det och många har lagt färgen på hyllan av rädsla för... jag vet inte vad.

”Varför är jag mr Pink? Varför kan vi inte få välja vår egen färg?”, gnäller Steve Buscemi i "De hänsynslösa", för vad kan vara mer fel för en gangster än rosa? Det är ju en färg för bebisar, bimbos och bögar, knappast för män som får saker gjorda. Hans kumpaner som fått tuffa alias skrockar och uppdragsgivaren förklarar att han fick rosa på sin lott för att han är så bögig. Hur blev rosa liktydigt med gulligt och gayigt? Och måste man vara pretty in pink eller är rosa mer än bara ett sött ansikte?

Under renässansen var scharlakansrött färgen att ståta med. Det var storpolitikernas och påvens färg och sannerligen inget för fruntimmer, de fick nöja sig med en nedtonad brunröd eller rosa variant. När man hör det kan man lätt få för sig att rosa var mesigt och maktlöst redan på den gamla goda tiden men roar man sig med att bläddra i konstböcker ser man att Jesus ibland avbildades med rosa kläder och ser det inte ut som om Gud Fader själv bär en klädsam rosa outfit när han ger Adam liv på Sixtinska kapellets tak?

På 1600- och 1700-talen blev färgen riktigt poppis, det finns bilder på Ludvig XVI och kronprinsen i förtjusande ljusrosa dräkter. Och även om kungen knappast har fått rykte om sig som den mest handlingskraftige var han ändå officiellt nummer ett tills pöbeln stormade in och krävde hans huvud på ett fat. I England under mitten av 1700-talet började dock rosa ta ett kliv mot något som kanske förebådar mr Pinks dilemma.
- Medlemmarna i de homosexuella klubbarna ”Mollies” började signalera till varandra genom färgen. De bar någon liten rosa detalj för att känna igen varandra, förklarar Kekke Stadin som är professor i historia vid Södertörns högskola.

Möjligen var det därför nazisterna satte fast en rosa triangel på de homosexuella fångarna i koncentrationslägren 200 år senare, en symbol som plötsligt får rosa att kännas allt annat än sött.

1800-talet innebar som bekant en uppstramning i männens klädedräkt, bort med pasteller, peruker och fjomp. Hade man haft turen att få behålla huvudet hade man inte tid med sånt. Männen la rabarber på grått och svart som därmed blev ”seriösa färger”. Bara små pojkar kom undan med rosa och rött som, enligt Gerda Christenson i ”Kvinnofrontens nyhetsbrev”, var den stora pojkfärgen under början av 1900-talet. För små flickor var det faktiskt blått som gällde. Men vid mitten av 1900-talet verkar rosa ha etablerat sig som en typisk tjejfärg, något som eldades på ytterligare av filmen Kär i Paris där världens kvinnor uppmanas att tänka rosa, om de nu överhuvudtaget ska tänka.

Femtio år senare tänks det en hel del och rosa är en het potatis; man ifrågasätter det rosa täcket och hade Hamlet levt hade han nog snarare konstaterat ”att bära eller inte bära, det är frågan”. Många kvinnor väljer bort rosa av princip för att inte verka för rara och tjejiga, killar undviker färgen för att inte påminna om stekarna runt Stureplan och ve den politiskt inkorrekta mamma som sätter på sina döttrar rosa, henne väntar ett öde som bara är snäppet bättre än Ludvig XVI:s. Så här har det sett ut ett tag men kanske håller färgen på att få en renässans igen. Rosa är ju uppenbart en fighter och när behöver man någon med cojones mer än i en lågkonjunktur?

Ida Sjöstedt, som kallades ”hon som använder rosa” redan efter sin första kollektion som lustigt nog inte innehöll ett enda rosa plagg, berättar att hennes storsäljare för tillfället är en rosa tyllklänning.
- Det är en väldig efterfrågan på klänningen. Nu när folk är mer modeintresserade höjer de ribban när de ska klä upp sig. Men det finns fortfarande ett motstånd. Många säger att de tycker om mina klänningar men att de inte är deras stil, säger hon.

Kanske har vi fått allt om bakfoten, kanske är det dags för rosa att ge oss en ny chans och inte tvärtom. Man behöver inte gå hela vägen och göra en Elle Woods men ”allt blir så mycket roligare med ett rosa sidenband i håret”, om man ska tro Ebba von Sydow. Och i ärlighetens namn om Gud kunde ge mänskligheten liv klädd i bäbisrosa varför skulle inte färgen duga åt dig och mr Pink?

Tillsammans är man mindre ensam

Några tydliga exempel på riktigt dålig smak?


Vissa ämnen kan man tydligen återkomma till hur många gånger som helst, det är inte minst jag själv ett levande exempel på; det här är den andra texten jag skriver om klädkoder och jag finner det lika intressant som senast det begav sig för sisådär en fyra år sen.


”Skärmprydda amiralsmössor bör skys som pesten”, ryter Geneviéve Antoine Dariaux från sidorna i Elegans där man inte bara lär sig hur man klär sig för en kryssning utan också att ställa undan skorna av krokodilskinn klockan fem, inte ha på sig handskar inomhus (utom på teatern, vid formella tillställningar och baler) och aldrig, aldrig bära vita handväskor. Det är väl sånt många tänker på när de hör ordet ”klädkoder”? Föråldrade floskler som moderna människor knappast har nytta av, för hur många baler går egentligen gemene man på? Och borde man för övrigt inte oroa sig mer för att krokodilerna snart är utrotade än att de inte passar till aftonbruk? Om man vill vara rätt i dag kanske man snarare ska göra som Stella McCartney och inte använda skinn över huvudtaget. Eller tror folk att man är en militant vegan då?

Och här satt du och trodde för ett ögonblick att klädkoderna var döda och begravda. Att vi har kommit längre och ser människan bakom…reptilen Så naivt. Människor har alltid dömt hunden efter håren, boken efter omslaget och sina medmänniskor efter vad de har på sig. Nu för tiden slipper du kanske skammen om du dyker upp i diamantsmycken före lunch men vem vet när du klampar i klaveret i stället? Här räcker det inte med att kunna skilja frack från smoking, det behöver man inte ha en chef som bär Prada för att märka. Välkommen till 2000-talet, där reglerna är mer än lovligt luddiga men straffet för dem som bryter mot dem lika verkligt som någonsin.
- Om man kommer felklädd visar man sin inkompetens. Skenbart går allting i dag, men det är en sanning med modifikation, konstaterar etnologen Ulla Brück som leder kurser om kläder och identitet på Stockholms universitet.

Förr fanns regelrätta lagar, överflödsförordningar, för vad man fick ha på sig, hur många klänningar kvinnorna fick köpa och vilka material som var tillåtna för vilka stånd. Siden och sammet var för adeln, kläde för borgarna, även om de kunde få ha en sammetsjacka när de ville vara fina, och bönderna fick nöja sig med vadmal. Höga böter väntade den som vågade klä sig över sitt stånd. Det hindrade dock inte folk från att försöka, alla suktade efter att komma över något som egentligen var lite för tjusigt. Bondmoran drömde om en sidensjal, borgaren om en hel kostym av sammet, adelsdamen om guldbrokad och hovet om kungens purpurfärgade sammet.
- Det fanns en föreställning om att man skulle kunna läsa av folk genom att titta på deras kläder, berättar Ulla Brück.

Så småningom försvann bötesstraffet för att gå felklädd och domstolarna kunde ägna sig åt annat men tanken att man skulle kunna ”läsa av” en person med hjälp av kläderna hängde kvar. ”Ett klädesplagg som är enbart funktionellt är endast tänkbart utanför samhället som idé”, skriver Roland Barthes i essän ”Blue is in Fashion this Year”. De flesta samhällen har en underförstådd klädkod som medborgarna inte ens funderar på att bryta; Vi går inte ut nakna, väljer inte vit klänning om vi är bjudna på bröllop, kommer inte till jobbet i bikini och går inte på begravning i clownkostym. Man bör heller inte göra som den man som på sommaren äter lunch i bar överkropp på restaurang medan alla andra försöker att inte se hur hans solbränna fjällar ned i hamburgaren. Men han är regeln som bekräftar undantaget, för de flesta bjuder inte grunderna på några större problem. Det är när man kommer vidare man får hålla tungan rätt i munnen för nu pratar vi om svåra grejer som ”smak” och att signalera ”rätt sak” vid ”rätt tillfälle”. Vad skulle man inte ge för en överflödsförordning ibland?
- Smak utgör ju också en avsmak för andra smaker, som Pierre Bourdieu skriver, säger Ulla Brück.
- Det är viktigt att inte bli ihopbuntad med fel folk. Jag var på en kulturell tillställning häromdagen med kvinnor i min ålder, alltså mellan 60 och 70 år, och en av kvinnorna undrade om en av de andra bar en kofta från Gudrun Sjödén. Hon fick snabbt veta att koftan minsann var från Oleana, fortsätter hon.

Att sånt spelar roll vet alla som har stått framför spegeln och valt kläder. Att vara rätt klädd innebär något mer än att inte komma till grillfesten i bunny-kostym á la Bridget Jones. Det handlar om att omgivningen ska kunna avläsa koderna på det sätt man själv har tänkt sig, annars blir det knas. Kommer man i power suit tros man vara effektiv och proffsig, har man en Carrie Bradshaw-inspirerad outfit förväntas man kunna sin Dior och bär man skinnjacka med anarkistsymboler och tröja med zombie-referenser ska man lyssna på punk.
- Klädstilen hänger ihop med punkmusiken, den är ingen statement i sig. Det är töntigt med folk som bara lyssnar på viss musik för att få ha stilen. Såna känner man alltid igen, de kör med falsk marknadsföring och har inte ett genuint intresse för scenen, säger punkaren Carl Fridh Kleberg och får medhåll av rockabilly-tjejen Teresia Alfredsson:
- Det är synd när folk köper en stil utan att vara intresserade av ursprunget. Det ligger en otrygghet i det, man känner ett behov att springa in på H&M och köpa första bästa körsbärklänning, säger hon.

Det intressanta är att klädkoderna inte bara varierar mellan olika grupper utan också förändras över tid. På 1960-talet var det inte comme il faut att behå-bandet syntes, man gick bara ut med blött hår om huset stod i lågor och snofsiga restauranger nekade kvinnor iklädda byxor tillträde. Nu går man utan åthävor till både Operan och barndopet i jeans och blir någon upprörd över att underkläderna syns är det snarast för att det inte görs på rätt sätt. ”I remember the last person who tipped his hat for me; it was so elegant and attractive”, minns Diana Vreeland i DV nu när vi ändå är på spaning efter de klädkoder som flytt. Numer är hattarna lika utrotningshotade som krokodilerna och syns mest i sitt naturliga habitat på Östermalm och på Minimarkets catwalk.

Därmed inte sagt att världen mirakulöst har förvandlats till en jämlik plats. Koderna har bara gått under jorden. Nu är det gruppen och inte lagboken som upprätthåller dem. Folk nekas fortfarande tillträde för att de har ”fel plagg” vid ”fel tillfälle”.

Geneviéve Antoine Dariaux Elegans känns knappast relevant längre men det är en förutsättning att det finns regler att följa eller bryta mot om man vill positionera sig. Frågan är således egentligen inte hur klädkoderna har kunnat överleva till våra dagar utan snarare hur de hade kunnat undgå att överleva. Inte ens gutsiga Samantha Jones i SATC kan i slutändan riktigt leva upp till sin trotsiga devis: ”I will wear whatever and blow whomever I want as long as I can breathe and kneel.” I en tid när vi ska konstruera vår egen identitet och stå för våra egna unika val måste vi ju ha en utbildad publik som kan döma oss efter förtjänst. Hur ska vi annars få kredd om vi är vågade nog att bära amiralmössor i tid och otid?

Räddaren i nöden

En av Helena Hörstedts tjusiga kreationer. Bilden hämtad från hennes hemsida.

Här är en text jag skrev för den saligt insomnade tidskriften
Demo på temat demicouture, något som är mer aktuellt än någonsin med NK:s snofsiga satsning på klänningar i lyxklass.

Kläder har gått från att vara något hyperexklusivt, något man enligt Diana Cranes Fashion and its Social Agendas pantade tillsammans med juvelerna om man hade ont om pengar till att bli något som kastas i soptunnan efter en lördagskväll på stan. Vi har blivit vårdslösa med våra kläder och frågan är om det finns något land med en lika nonchalant inställning till sina plagg som Sverige, landet som har prånglat H&M till folket i över 60 år. I ett land där billiga kedjor regerar och folk anses ha spenderbyxorna på om outfiten kostar mer än 549 kronor är det kanske inte konstigt att framgångsrika formexperiment och avancerad skräddarkonst har lyst med sin frånvaro.

Svenska designers har länge varit kungar på basplagg, deras denimbyxor kan tävla med de bästa. Men på senare år har det hänt något i gamla Svedala, bondesamhället som visserligen har kommit upp sig i smöret men som saknar de stolta klädtraditionerna som finns i exempelvis Frankrike. Vi har fått modeskapare som har lämnat statarprosan för att ge oss klädpoesi långt från verkligheten där kids ska hämtas på dagis och snöslasket yr. Klänningar närmare Paris än Piteå. Plagg som kanske faller in i kategorin Yuniya Kawamura talar om i Modeologi: demi-couture. Inte så institutionaliserat som haute couture men heller inte prêt à porter. Bara någon med ett hjärta av gråsten kan beklaga en utveckling som ger oss möjlighet att frossa i skönheten hos Fifth Avenue Shoe Repairs by the no, Sandra Backlund och Helena Hörstedt.

Men vad är det då som har hänt? Har kunderna till slut gjort upp med tanken att billigt är bäst eller är de bara nyfikna på de främmande fåglarna som vinner priser till höger och vänster?
- Folk börjar inse värdet i kvalitet och förstå att kläder kan vara något annat än bara en konsumtionsvara, säger Christina Strindlund från märket Fräulein von Hast. Vill man köpa ett av hennes plagg får man boka tid för provning och vänta på att plagget sys upp. Här säljs inget färdigsytt men både hon och Helena Hörstedt, som också syr upp på beställning, har ett brett spann av kunder - från tonåringar till 70-åringar.
- Många vill att läget ska förändras, men det sitter nog djupare än vi tror det här arvet från kedjorna, menar Helena Hörstedt vars specialuppsydda klänningar kan kosta från 25 000 kronor och ta en månad att tillverka.
- Om man jämför med annat som folk köper så kostar inte mina grejer så mycket. Alla mina kunder säger att jag är alldeles för billig för de ser hur mycket jobb jag lägger ned på varje plagg, fortsätter hon. Lee Cotter från Shoe Repair är inne på samma spår:
- Jag önskar att svenska konsumenter ska börja köpa dyrare kläder och sälja dem sen i stället för att kasta dem. Jag får ont i magen när jag ser hur svenska män behandlar sina kostymer. Man tar ju av sig kostymbyxorna när man kommer hem och sätter sig inte i soffan med dem. Vi måste bli bättre på persedelvård. Jag gick in i en second hand-butik i Tokyo nyligen och där syns det att de behandlar kläderna med mycket mer respekt och det leder till att jag som kund också får respekt för kläderna, säger han.

”Quality is never an accident. It is always the result of intelligent effort”, skrev konstkritikern John Ruskin på 1800-talet och det är en mening som poppar upp i hjärnan när man ser Nicolaj d’Étolies kläder. Märket har inte har inte samma experimentella form som Shoe Repair och Hörstedt men har liknande grundvärderingar där kvalitet är en självklarhet. Ett av deras senaste plagg är en frackskjorta som man själv kan bestämma utseendet på genom att köpa till olika knappar. Det finns både enklare och med guld och diamanter och det hela kan kosta upp till 30 000 kronor.
- Många tycker att vi känns väldigt osvenska och i början kallade några oss för ”nya Versace”. Det var väl inte menat som en komplimang, men vi tog det som en! Vi tycker att det är viktigt att använda fina material och våga dekorera med mycket detaljer, berättar designern Sandra Karlsson. Mycket riktigt är också kläderna galet välarbetade och till och med insidan på kavajerna är små mästerverk.
- Vi vill att plaggen ska hänga i garderoben länge. Vi är inte intresserade av att vara trendiga, förklarar VD:n Anders Björkstedt.

Fast frågan är om det inte är just trendiga de är för tillfället, nu när världsekonomin är i botten och det överallt talas om hur svårt det är att sälja mellanpriskläder för att folk vill lägga sina surt förvärvade slantar på de riktiga godbitarna – plaggen som ska gå i arv till barnen när de blir stora nog att uppskatta hantverket.
- Folk kommer snart att inse att de spenderar mer om de handlar billiga plagg på kedjorna och sen kastar dem än om de investerar i plagg med kvalitet, tror Christina Strindlund. Och kanske är det på det pragmatiska sättet man bäst övertygar de prismedvetna svenskarna som alltid varit lite misstänksamma mot frivoliteter som poesi och måttbeställda kläder. Men kom ihåg vad TS Eliot skrev: ”Genuine poetry can communicate before it is understood”, så gå in och prata lite med demi-couturen. Kanske blir ni vänner för livet.