lördag 24 januari 2009

Boktipset: This is for You


Boken "This is for You" av konstnären Rob Ryan är en liten pralin man bara inte får missa. Maken till rara uppslag har jag inte sett på år och dagar. Vill man klä sig passande känns Alberta Ferrettis kläder lite som samma andas barn, man kan ju alltid slänga på sig ett par rejäla brillor om man är rädd för en sockerchock. Jag intervjuade för övrigt Ryan för tidskriften Form förra året och här kan ni läsa om hans samarbete med smyckeduon Tatty Devine:

Oavsett om man är ett fan av papperskonst, Vogue eller bara är anglofil i största allmänhet är chanserna goda att man har stött på Rob Ryans sagolika konstverk och illustrationer. Nu har han teamat upp med konstnärliga designduon Harriet Vine and Rosie Wolfenden som står bakom märket Tatty Devine och tillsammans producerar de en smyckekollektion med teman från Ryans verk.
- Jag har känt Harriet och Rosie i flera år, de är de raraste tjejerna i London! Vi pratade om att göra något tillsammans och det fina med de här tjejerna är att de inte bara pratar, de gör saker också, konstaterar Rob Ryan.

Steget från att illustrera artiklar, göra bokomslag och producera konstverk tänkta att hänga på väggen till att göra smycken som folk ska bära är inte självklart. Visserligen minns alla som läser brittiska Vogue den fantastiska pappersklänningen som Ryan gjorde till julinumret 2006 men den var ju aldrig tänkt att bäras på riktigt.
-Ja, det är ganska stor skillnad på att göra något som ramas in eller används i en bok och att göra något som folk ska bära för att uttrycka något. Jag kände pressen att göra något som är litet och enkelt eftersom de flesta av mina verk är komplexa och långdragna, förklarar Ryan.

Tatty Devine har sedan starten 1999 gjort sig kända för sina glada, popkonstinspirerade smycken i färgglad plast och kontrasten mellan Ryans romantiska, lite gammeldags scenarion med träd, klockor och fåglar borde bli en visuell succé. Ett av de mer speciella föremålen är ett smycke format som ett hjärta där man själv kan få sina tio favoritsaker inskrivna, eller så kan man köpa ett med Ryans favoritsaker, som bland annat inkluderar ”känslan av att somna”.
- Jag gillar vad de gör och jag tror att de gillar vad jag gör. Genom att arbeta tillsammans med det här lilla projektet så tänkte vi att vi skulle kunna producera något som representerar det bästa från båda våra världar, berättar Ryan.

torsdag 22 januari 2009

The Language of Fashion


Lika bra att säga det med en gång. Givetvis fattar jag nada av vissa delar av den här boken, men ända sedan mitt första poäng på universitetet har jag varit lite förtjust i Roland Barthes. Alla som någon gång har försökt komma igenom Système de la mode vet att det i det närmaste är ett kamikazeuppdrag. Och nu med boken The Language of Fashion i händerna känner jag mig bitvis precis så okunnig och obildad, för att inte säga ointelligent, som jag gjorde när jag tog mina första stapplande steg på campus. Kanske är jag bara nostalgisk.

Har man stött på Barthes förr vet man vad som väntar. Han ser mode som ett system liknande språket som man, genom att dela upp i olika kategorier, kan hämta information ur. När han stampar gasen i botten är det frågan om seriöst exkluderande akademikertugg som inte tar några fångar. Ni vet de texterna som fungerar enligt devisen ”om du inte förstår, så är det ditt eget fel för att du inte är lika smart och beläst som jag är”. Behöver jag säga att jag är förtjust?

Detta är en samling av de texter om mode som tidigare inte översatts till engelska. Det gör att volymen med nödvändighet blir ganska ojämn. Komplicerade texter som den tunga, teoretiska essän på sidan 41 med den förrädiskt fluffiga titeln ”Blue is in fashion this year” blandas med ”the Contest between Chanel and Courrège” som ursprungligen publicerades i franska modemagasinet Marie Claire.

När Barthes svarar på frågor, som han gör i kapitlet ”On the Fashion System” där han utfrågas av F. Gaussen kan han vara extrem tydlig med vad han menar. Men den klarheten försvinner ofta i hans egna texter och ersätts med en oregerlig massa ord som motarbetar läsaren i varje nytt stycke. Det staplas termer och ritas diagram och varje mening är så fylld av just mening att vissa kapitel aldrig tycks ta slut. Samtidigt är det, när man faktiskt förstår, intressant och det värmer i hjärtat att någon så tidigt tog modeteori på allvar. Det är elegant, franskt (trots att boken är översatt till engelska) och modernt. Kanske med undantaget av att ingen längre på allvar skulle jämföra Chanel och Courrège.

Slutordet av Andy Stafford är fruktansvärt tungt och hackigt, han verkar göra sitt bästa för att efterlikna Barthes när denne är som jobbigast. Mitt tips är att helt undvika Staffords text eller spara den till någon dag då man känner sig extra masochistisk. För det som gör the Language of Fashion läsvärd är att den är något mer än en elitistisk blinkning till folk med många högskolepoäng. Här finns substans, och Barthes tar hela tiden ämnet på allvar, och det ska gudarna veta att vi som är intresserade av mode inte är bortskämda med. Synd att han dog redan 1980. Jag kan inte tänka mig någon bättre lämpad att skriva om mode. Den mannens prosa är ju lika chic som Chanels lilla svarta.


Jag skrev den här texten ursprungligen för tidskriften Rum.

onsdag 21 januari 2009

Storebror ser din maska


Det står nio stycken till två femtedelar urdruckna Staropramen-öl på bardisken. På armlängds avstånd från dem står nio stycken unga tjejer i korta svarta kjolar, nylonleggings och klacklösa stövletter. Tre av dem har i ett försök att vara unika valt svart-vita legging i stället för helsvarta. De är lite irriterade över att inte vara helt ensamma om den rebelliska handlingen. Men hela sällskapet har varsitt dinglande örhänge i vänster öra. På deras högra axlar hänger nio vita väskor i imiterat skinn. Köpta på stadsmissionen. Nio själar – en tanke.

Det är en triumf. Men hur går det till? Vaknar de bara en morgon och ser likadana ut? Sover de över hos varandra och planerar kläder hela natten eller har de bara sms:at en halvtimme innan de kom. Liksom: ”väninnor, vi tar väl alla den vita väskan idag?” Eller går de helt enkelt på jakt tills de finner åtta andra som ser ut som de själva och tar en öl med dem?

Tänk om det finns en hemlig klädpolis. Som Säpo, fast kanske Kläpo, som besöker utvalda medborgare nattetid. Söver ned dem, bär ut dem till en väntande lastbil nere på gatan och transporterar bort dem till något avlägset laboratorium. Deras hjärnor prepareras till att endast reagera på vissa stimuli. Om du väljer den vita väskan så får du något gott, vännen min. Som Pavlovs klädintresserade hundar.

De vaknar lagom när lastbilen bromsar in. Kanske förs de skrikande in i tortyrrummet, detta rum 101 där de värsta modemardrömmar besannas. Kläpo vet vad alla tänker. Kläpo vet vad du alltid hatat och tvekar inte att pracka det på dig. Ryser du vid tanken på spetsiga små boots som förstör fötterna och ger dig liktornar? I ditt nya klädliv kommer du att äga 1000 par och älska dem alla.

Efteråt minns medborgarna ingenting av händelsen. Kanske vaknar de i randiga nylontights och tror att de alltid har haft dem. Eller så ligger kvittot från JC på skrivbordet och shoppingpåsen under slasken är redan fylld med sopor. De tänker: Jaha, jag måste visst ha handlat lite smått igår. Kläpo tänker på allt. Endast en svag huvudvärk minner om nattens händelser men rationaliseras bort med tanken –”det får bli lite färre öl nästa gång.” De öppnar garderobsdörren och kvar finns ingenting som påminner om deras tidigare liv. Där hänger nu bara svarta minikjolar i meter på meter.

Men klädpolisen agerar inte på eget bevåg. Kanske har regeringen bestämt att det bara skall finnas ett visst antal klädgenrer. För att skapa ordning och reda. Förslaget röstades till och med igenom i plenisalen. En av alla de gånger när nästan ingen var där. Kanske är det statsministern som har valt ut just de byxorna du har på dig idag. Individualitet skapar oreda, konformitet skapar lugn. Det visste de 1984 och de vet de nu.

Hinner nästan bli lite upprörd. Borde inte någon varna flickorna i baren? Säga: De har tagit ert modesinne från er. Gör uppror! Men får i samma stund syn på en maska i nylonstrumporna. Pillar lite på den. Den blir större. Bara att kasta dem och fixa ett par nya. Känner med ens ett oemotståndligt sug att gå till JC.

Århundradets kärlekshistoria


Det finns vissa par man bara inte kan komma förbi: Batman och Robin, julafton och julklappar och så förstås brains och svart polo. Jag har redan återanvänt denna text två gånger men tvekar inte att göra det en tredje gång. Jag älskar ju polotröjor.

Humanism är inte så mycket en rörelse som en attityd, menade konstvetaren Panofsky. Minsann, hur ska då denna attityd kunna tydliggöras för den stora oinvigda massan? För folk i allmänhet. Ni vet dem som vi vill distansera oss från. Detta är givetvis en retorisk fråga, för svaret är lika enkelt som genialt: genom kläderna naturligtvis! För humanister är inte dummare än andra. Oftast. Även om vi inte precis är medlemmar i någon rörelse vill vi gärna att det ska synas exakt hur djupa vi egentligen är.

Då blir det dags för uniform. ”efterkrigstidens svårmod kläddes […] redan av Paris existensialister i svart och då framför allt i svart polo som bars till allt men helst till trench, tweedkavaj, manchesterbyxor, svarta stuprör, basker och runda glasögon,” skriver Tony Lewenhaupt. Varför i hela friden ändra på ett vinnande koncept? Det gäller bara att se till att kreti och pleti förstår vad den mycket betydelsebärande svarta polotröjan signalerar; det vill säga svårmod, intelligens och tankeverksamhet utan ände.

Och viss verkar folk i gemen ha kopplat. I filmen Kär i Paris, från 1957, hamras budskapet in på ett sätt som ingen kan undgå. Audrey Hepburns karaktär suktar (endast på ett strikt intellektuellt plan givetvis) efter franske professor Flostre, grundaren av empatikolismen. När hon slutligen får chansen att träffa denne Sartre (pardon, Flostre) så är han givetvis med nödvändighet klädd i svart polo.

Den intellektuella polon är dock på intet sätt ett 50-talsfenomen. I Bernhard Roetzels Gentlemannen – handbok i det klassiska herrmodet från 1999 kan man läsa: ”En svart polotröja ser man nästan bara på män med kreativa yrken.” Men jovisst. Det är därför närmast med fasa alla humanister ser Bret Easton Ellis ikläda sin pinup-protagonist detta närmast heliga plagg inte bara en utan två gånger i ytloeposet Glamourama. Då minns vi hellre beskrivningen av Francisco-beatniksarna, vilka vi av vana antar ständigt gick klädda i detta plagg:

They are hip without being slick, they are intelligent without being corny, they are intellectual as hell without being pretentious, they are very quiet, they are very christlike.

Kan en tröja verkligen säga allt dett? You betcha! Hösten 1998 behövde till exempel JP Gaultier bara dra svarta polotröjor över sina magra modellers huvuden och låta dem trippa omkring med varsin Gauloise för att världens modeskribenter frenetiskt skulle skribbla ”beatnik” i sina block.

”Det paradoxala är detta hur man kan se intelligent ut utan att tänka på något intelligent”, tyckte Roland Barthes. Det är inte en paradox, raring. Det är en svart polo.

Lysande utsikter


Välkommen till min blogg! Idén till den här bloggen föddes lite lagom pretentiöst på Café de Flore i Paris. Jag satt och fikade där för att jag av en händelse råkade vara i stan under modeveckan i höstas och chica personligheter i spänstiga outfits ramlade in och ut och beställde café créme i parti och minut. Sartres och de Beauvoirs gamla stamhak passar utmärkt som fond för dessa välklädda redaktörer/modeskapare/modeller och kombinationen litteratur och kläder sitter numer i väggarna. Utan vidare jämförelser med Sartre och hans "helvetet är andra människor" började jag fundera på att skriva en blogg som koncentrerar sig på lite längre klädtexter. Här är den. Bienvenue!